Ute på vift
Äntligen, äntligen har jag tagit mig till djuren igen. Saknat och längtat i en evighet. Även om det bara blev en snabb genomfart på väg hem så fyllde det på energi.. Spanade in kossorna längre bort så om det är lika fint väder imorgon och kroppen inte är för dum emot mig, får de agera modeller. Mardrömmen ifrån tidigare sommar då jag klickat av många foton som jag var nöjd med *poff* så råkade jag
TÖMMA HELA KAMERAN! Gissa vem som är försiktig.
Idag har jag varit igång hela dagen. Måste erkänna att ångesten tog över till slut. Så svårt att lyssna på kroppen och även tankarna. Den linjen mellan normala promenader till att hamna i ett tvångsmorionerande. Jag brukar hinna känna varningssignalerna, men så blev det inte idag.
Skönt att få vara ute. Trots allt så har jag varit ingrodd i tapeterna länge nu. Lite komiskt när jag på morgonen gav upp för alla dessa samtal ifrån försäljare, så jag svarade. En tjej pratar på och sedan frågar hon hur gammal jag är och sedan "Ååh, du låter så söt och liten på rösten... tänkte fråga om du är över 18 år" .
Minns när de frågade om jag var barn eller vuxen på en buss!
Tokiga världen.. eller sjuka världen.
Varit med mamma och hjälpte henne att rensa rabatter och jag klippte även till några buskar.
De var i stort behov av lite stryk, haha.. Ville inte ta för mycket eftersom husägarna inte är hemma. Kanske hinner dit i helgen. Måste orka.
Annars har dagarna varit allt ifrån de värsta, djupa dalarna till lite kvällsmys i tisdags :)
Grodan och kärleken
mamma läs
snälla mamma
läs grodan
grodan och kärleken mamma jag vill
att du läser
grodan och kärleken
som
som när
du vet
när jag var liten
bara barn och
du läste den varje kväll
jag ritade på sidorna när du inte såg
men du log och läste
log och läste
ändå varje natt
mamma läs
snälla mamma
läs grodan
grodan och kärleken mamma jag
sover
utan mardrömmar då mamma
säg inte att jag är
är för gammal
snälla mamma
Vänner som just du
Varje gång jag tänker gå till bron
för att hoppa
Så springer du dit i förväg..
med en STOOOR
blå
rund
studsmatta
Sommarmorgon
Godmorgon till en ny dag. Så trött efter att återigen börjat komma in i en period av att inte kunna sova.
Magen krampar så fruktansvärt mycket och det är bara att försöka stå ut. Försöka sitta, försöka ligga eller försöka stå som en krökt ostbåge med en hel låda av VASSA KNIVAR i magen! Ingen idé att söka sig till sjukhuset. För det första så är det inte att bara åka till akuten ens när handleden bröts itu och vinkade sig som ett trappsteg. Nej, först ta sig till Vårdcentralen för att de ska bedömma om det är akut (nu syntes det direkt att den var av - jo, tack!).. sedan hitta någon som kan köra upp mig. Vänta och vänta. Få lite dropp och orden om att det beror på min långvariga svält. Hatar anorexin. Verkligen hatar och börjar gråta över hur livet är så förstört.
Jag har varit så känslomässigt nedbruten länge nu. Gråter så fort jag tappar en penna i golvet!
Imorgon är det väl en vanlig dag. Måste få tag i min läkare om nya recept på alla mediciner. Snart sommar och ingen aning när hon slutar. Jag kan se in till hennes rum ifrån min lägenhet och ändå så tycks hon inte bry sig det allra minsta om hur jag mår.
Livet..
Dags att fixa hos Tintin och ta vara på solen innan den kryper över hustaken och bort ifrån min balkong.
Igår kom jag på att det var då tur att jag aldrig ändrade om väggarna här eftersom jag nu måste flytta.
Sådan ångest och oro inför hur det kommer att bli. Borde passa på att flytta till västkusten eller allra helst till ett varmare land. Ingenting som jag kan styra över nu så in i duschen och bli en människa.
Skulle vilja cykla ut med kameran, magen och kroppen tycker inte alls det.
Måste säga att jag var helt skakig i hela kroppen igår efter att få ur mig några små ord som länge
gjort SÅ ONT I MIG!
Nu har jag tagit det steget och klappar mig själv lite lätt på axeln. Det är dags att börja våga för min egen skull.
Sommarmorgon och jag... har inte hört några skrattmåsar idag? Häromdagen, nej tidiga morgon skrek måsarna sig galna redan innan klockan var fem. Fem på morgonen och jag hade inte ens lyckats somna!
Hej hopp jag tycker mindre fåglar är sötare :)
Det blir en dag för mig själv. Så många tankar som springer runt i huvudet. Ska göra vad jag kan för att få ordning på dom. Sätta dom på sina platser likt barn. Åh vad jag saknar småkillarna. Brorsbarnen, att få krypa ihop och mysa tätt, tätt intill. Det är lycka på hög nivå!
.......jag skulle bara in och säga hej till dagen.
Jag är värd mer än så
Jag släpper taget nu. Orkar inte bry mig även om det gör otroligt ont, men jag tänker inte låta personer trycka ner mig längre. Tänker inte låta det fortsätta. För vet ni vad..?
Jag är värd mer än så!
Nu sätter säkert många kaffet i halsen så att säga. Att jag, lilla jag, skulle höja rösten och säga att det räcker nu.
Det har tagit lång tid för mig att komma hit där jag är nu. Många tankar och många tysta ord ifrån er.
Jag kan inte låta bli att undra om ni förstår att tysta ord sårar precis lika mycket, om inte mer än de som blir sagda. Jag vet att jag inte har gjort någonting fel. Snarare tvärtom och det vet fler än jag.
Min kamp är minst lika mycket värd som någon annans. Jag säger inte att jag är bättre, men jag är inte ett dugg sämre. Så många har varit inne i anorexins spår, tyvärr. Ändå är det som om jag inte är värd det allra minsta eller rättare sagt att min kamp inte skulle vara tillräcklig. Nej, jag får ju ingen hjälp. Inte ens samtalskontakt på grund av att min vikt skulle vara "farligt låg". Ändå så kämpar jag varenda sekund och under en lång tid så har jag varit långt nere och gråtit mig igenom alla dagarna. Det är många saker som ligger bakom, till slut så tippar det över och jag har känt mig totalt värdelös och oviktig.
Den biten släpper jag nu. Jag släpper taget för min kamp, den ni inte ser, är lika betydelsefull som andras.
Jag är värd mer än så!
Nu är inte detta riktat till någon som skrivit kommentarer här eller på annat sätt kontaktat mig.
För ni är guld värda!
Jag har äntligen börjat tro och inse att jag är värd mer.
Troligtvis så kommer saknaden att gripa tag i mig tusen gånger om. Den finns kvar och den känns, men den ska inte längre få hindra mig att tro på mig själv och min kamp.
Etiketter:
Att kämpa för livet 
Bilder Känslor Vakna upp i min verklighet Våga be om hjälp Våga tro på en förändring
Bilder Känslor Vakna upp i min verklighet Våga be om hjälp Våga tro på en förändringMidsommar
Så är den magiska dagen här och sommarnatten närmar sig timme efter timme. Har ni plockat sju sorters blommor att lägga under kudden.. inte jag, men två stora buketter med Lupiner blev det igår. Så nu känns det som jag skaffat mig fler husdjur för de dricker verkligen vatten i mängder! En bukett på balkongen och en inne.
Hade en liten tanke att ge mig ut även idag, har nog en stor vas till som kan fyllas. Nu blev det inte så. Inte än för jag kan aldrig veta vad lilla hjärnan och kroppen får för sig och kvällen är ung som man säger.
Sitter ensam som många andra.. Extra långa kramar till er och även ni andra såklart.
Ingen glömd <3
Mamma är nere i Apladalen med tvillingbror och hans familj. Kanske är det slut och de sitter och äter i trädgården. Vet inte, kände att jag inte hade ork att trängas kring en massa människor och sedan är det ingen riktig sommarvärme. Solen strilar in genom mina fönster och jag borde vara ute. Borde vara med i livet.
Det har varit tyst här länge. Ska inte gå in på allting nu, men mår riktigt, riktigt dåligt. Gråtit mig igenom de senaste månaderna. Sådär så jag hulkat fram alla tårar som aldrig vill ta slut. Ibland har jag undrat ifall det hörs in till grannarna. Inte orkat bry mig, inte kunnat bry mig.
Så många gånger jag bara önskat att allt skulle ta slut. Hur många motgångar ska jag klara av att ta emot?
Kämpar på, men det är sannerligen inte lätt att kämpa mot anorexin alldeles ensam.
Utan resurser av något slag.
Nej, inte börja gråta igen... blivit sviken, vän har gått bort, sårad, sjukdommar, oro, ångest, trakasserier och mycket annat och nu står jag i en situation där jag måste hitta en ny lägenhet. Snarast! Står överst i bostadskön, för 7000 st andra. Det är vad de lovat och de har lovat att jag inte ska tvingas flytta till en lägenhet som jag inte känner att jag kommer trivas i. Vågar inte hoppas för mycket. Så ledsen på styrelsen som hanterat allting USELT! Finns inte ord. De får bära ut mig om det inte dyker upp en lägenhet. Tänker inte ge med mig, det är inte mitt fel. Det är ingen i husets fel, som en granne sa
"Vi borde vägra flytta!"
Jag som nu kommit att trivas i min gamla väns lägenhet. Här där jag aldrig trodde att jag skulle klara sätta min fot igen på grund av alla minnen. Nu måste jag ändå lämna detta.
Nu svävar jag iväg ändå.
Nästa Midsommar önskar jag att jag kunde sitta på en strand vid havet. Luta ryggen mot Varbergs fästning och plocka snäckor utmed vattnet. Andas in friheten. Åh jag saknar Varberg så mycket! Förra sommaren ville jag dit och tycks inte bli detta året heller. Vet inte alls hur jag ska ha råd. Ta mig till havet och ge mig liv.
Ge mig liv.
Några jordgubbsröda fingrar har jag inte kommit mig för än heller. mamma var så gullig och kom förbi med några tidigare. Lyx för mig som får vrida och vända på vartenda öre. Än har jag inte känt mig "värd" några smarriga bär. Tragiskt. Det är INTE farligt att äta jordgubbar. Snarare SOMMARSÖTT på hög nivå.Nu ska jag försöka blunda en sekund då sömnen uteblev helt i natt. Tänk att alla tankar och känslor ska explodera varje kväll.
Nej, blunda och fantisera om blommor i håret och spring i benen.
Glad Midsommar fina ni <3
Slå hjärtat.. slå
Jag hade fångats i ett mönster
fastnat i en söm
dragit för alla persienner
snubblat i en dröm
Jag hade målat allt med tårar
låst varenda dörr
tatuerat in allt det som sårar
alla minnen från förr
Jag hade släckt min sista gnista
blåst ut varenda ljus
mitt hjärta var nära att brista
mina ögon fulla med brus
Nu ska jag inte längre ramla ner
i egengrävda gropar
ska inte stänga ute världen mer
vara tyst när någon ropar
Så snälla oroa dig inte du
jag ska inte längre treva
bara lysa med solen nu
ja du vet
Jag ska lära mig att leva!
Her heart was a secret garden and the walls were very high
Stressat fram och tillbaka för att hinna med allt som måste göras. Känna pulsen öka och hoppa till bara av att någon kommer förbi bakifrån alldeles för tyst. Orkade inte ta mig runt helt och hållet utan det får vänta tills imorgon. Totalt barskrapad och livet är långt ifrån härligt att leva..
Skulle kunna ge upp allting, men jag vill så mycket mer.
Känner mig så ledsen över allt som händer omkring mig. Meningslösa ord, för världen får mig att känna mig meningslös. Som om min kamp inte vore tillräcklig.
Hindrar nästan mig själv av rädsla för att känna mig osynlig. Nej, egentligen vill jag tala om att jag visst är lika mycket värd som andra. Det tar emot att försöka inse det, men jag kämpar lika mycket som någon annan.
Sedan att jag inte har möjligheterna är inte mitt fel.
..................och skulle det vara så, ja då får jag väl försvinna då.
Så ledsen, så fruktansvärt ledsen.
Träffade på en liten äldre dam strax innan jag var hemma. Vi ställde oss tyst och tittade på ett par harar som låg och kurade i gräset. De gav mig ett leende. Ett leende som hon tyckte att jag skulle suga åt mig och spara.
Vi bytte några ord en stund och det kändes skönt. Många stressar förbi och yttrar aldrig ens ett litet "hej" när någon obekant kommer i deras väg. Ett hej eller ett leende kan betyda så mycket och ger även
möjligheter att öppna nya dörrar för dig själv.
Jag ska sätta mig och försöka skriva ner lite olika mål. Borde lägga mig och vila, mår illa bokstavligen av sömnbrist. Att skriva överst på listan är "Kom ihåg att dricka!"
Jag glömmer alltid bort att dricka.
jag vill ha ett liv!
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självSmile though your heart is aching. Smile even though it´s breaking
Alla tankar är intrasslade i mitt hår. Det har blivit ett stort tomrum här av flera orsaker.
Jag gör vad jag kan för att hitta tillbaka till mig själv samtidigt som oron inför vad andra omkring mig går igenom.
Även funderat mycket över hur öppen jag ska vara i min blogg. Tanken har ifrån början varit att skriva rakt ifrån mitt hjärta utan några krusiduller. En blogg för mig att se tillbaka på och få insikt. Jag vet att det hjälper mig när det ofta är svårt att se det tydligt i stunden. Att rensa ut tankarna och känslorna på ett papper.
Innan jag glömmer så vill jag berätta att jag lyckades hålla mig lugn och trotsa anorexin till att vandra runt, runt, runt. Minns så väl hur det kändes då när jag skrev och tackade för att en fin bloggtjej hjälpt mig.. ska skriva till dig snart.
Du och ni andra hjälpte mig att gå emot anorexin på olika sätt <3
Så med dessa vårens allra sista vitsippor vill jag tacka er!
Nu får de små stackarna som ännu står, om än lite ostadigt efter all blåst, regn och kyla.. de får stå kvar och le emot någon som går förbi. Snart kommer liljekonvaljerna. Då vet ni var jag finns.. med näsan i skogsbacken och drar upp strå för strå. Älskar doften. Älskar allt med liljekonvaljer. Även om det varit extremt tungt en lång tid och fortfarande är svårt så kom ett leende plötsligt när jag tänker på minnen. Minnan när jag traskade iväg med min systerdotter. Hennes lilla hand i min och bort till sommarängen för att plocka den allra största buketten.
Minns att det växte mycket blåklockor och prästkragar, hundkex att fylla ut och ängens fina gräs.
Det gör extra fint att minnas då hon fortfarande också har minnen ifrån de stunderna.
Våran plocka blommor på ängen stunder.
Nu borde jag försöka sova, men tankarna är som sagt helt intrasslade i mitt hår. Känner mig som ett troll.
Somnade efter kl.06 och sov till och från i knappt 2 timmar. Inte ens det. Var nere hos lilla N igår kväll för att försöka stötta henne i ett samtal, tror det blev närmare fyra timmar. Lilla N om du läser detta så vet du att jag önskar att jag kunde hjälpa dig på något sätt. Ibland vill jag skaka om de som inte vill lyssna eller inte vill förstå.
Blir så ledsen när vuxna inte finns där som de borde.
Tankarna har funnits i det samtalet hela natten. Vad kan jag göra?
Det var med vingliga ben jag gick upp till mig och var tvungen att ringa mamma bara för att höra en röst.
Imorgon ska mamma troligen opereras så tiderna tillsammans blir ännu mindre. Jag har inte kunnat ta mig ut alls mycket de senaste veckorna, nästan månaderna. Kramper i magen som gör att jag varken kan sitta, ligga eller stå. Men ett STORT men..... jag kämpar verkligen allt vad jag kan.
Det sårar när någon inte tror att jag kämpar, att jag inte vill.. JAG VILL OCH JAG KÄMPAR!
Känner ingen som har valt att få anorexi.
Jag ska nog bli mer öppen med hur jag verkligen mår.
Har alltid haft i baktanken att mamma, syskon och andra som står mig nära läser här ibland. Att jag ska skydda dom, men är det fel att skriva för min egen skull. Utan att ständigt "linda in i bomull"?
Kanske det blir svårt och ovant, men jag vill och tänker göra ett försök.
Jag vill måla om hela världen
Någon sa att.. "Du är vacker", men allt jag hör är att då måste jag vara tjock, ful.Orden vrids om och jag får ingen rätsida på dom. Överallt skrivs det om hur långt någon har sprungit, hur många kalorier som förbrukats och om träning morgon som kväll. Överallt är det en press på att vara bäst, nyttigast.
Mitt i allt sitter jag och vill skrika att det räcker nu!
Hur ska jag kunna lära mig att ens se min egen spegelbild när verkligheten är en jakt på utseende?
Det är så svårt för samtidigt behöver jag ibland få höra om jag verkligen är alldeles för smal..
men jag är livrädd för att svaret skulle vara att "det är du inte"!!!
Kanske ska ta fram en svart tuschpenna och rita en glad streckfigur på spegelbilden och sedan fylla ut alla ytor med glada färger. Precis så mycket så att jag slipper se mig själv och låtsas vara någon annan.
Hur många gånger har jag inte snubblat över alla som lägger upp bilder på fikaträffar eller kvällsmys och tänkt att det är så jag också vill ha det. Jag vill fylla min blogg med foton på fint upplagd mat, men jag är så långt därifrån.
Så tappar jag alla orden för allting gör mig ledsen. Hatar detta så kallade liv!
Jag hatar anorexian!
Ett steg för livet
Sitter här med min ljusrosa pyjamas och hjärtat hoppar snart ut genom fönstret.
Det fattas några knappar, men det är ingenting med tanke på alla känslor som slår alldeles för fort. Jag skulle vilja ställa mig upp och skrika HJÄLP MIG! KRAMA OM MIG! SE MIG!
..men vem skulle höra mig nu eller ens imorgon eller nästa dag.
Vem skulle lägga en tanke på att krama om mig så jag inte går sönder lika fort som nu?
Vem kan se mig när jag alltid känner mig som en fläck i tapeten. Du vet en sådan där fläck som du vet finns där, men inte kan få bort så varför bry sig?
Panikångesten växer sig allt starkare och om jag inte visste vad det var skulle jag tro att jag håller på att dö!
Vet inte vart jag ska ta vägen! a - n - d - a - s ALLTING SNURRAR RUNT!
Det är nu som jag borde få leva och känna våren krypa fram. Solen skiner, men jag har länge varit långt ned i anorexins klor. Ångesten har blivit så mycket starkare och jag har känt mig så ensam. Vill inte prata med mamma om hur dåligt jag mår.. Så mamma, om du läser detta förlåt för att jag inte klarar mig så bra.
Jag vill. Jag vill springa i gräset i sommar.
Jag ska springa i gräset i sommar.. i alla fall medans jag sover.
Känner mig precis som fläcken på tapeten. Ingen bryr sig om att fråga hur det verkligen är. Jag drar mig undan för att inte längre bli lika sårad. För vet ni vad?
Jag gråter tårar som ni inte vill se trots att ni sitter på en kuddes avstånd.
Det gör mig ENSAM.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig självSometimes you have to just let go and see what happens
Lev livet för det kommer aldrig tillbaka en gång till.. ord som gör att jag nu nästan gett upp alla försök att få andra att förstå hur mycket jag kämpar!
Orden kommer oftast ifrån någon som inte alls har en aning om hur det är att sitta ensam och slåss emot all ångest precis hela tiden.. eller ifrån någon som blivit frisk, eller ger det intrycket. Känns det bättre att vara en av de som misslyckas? Nej!
Jag känner mig allt mer misslyckad och värdelös!
Påsken har nyligen kommit och gått förbi mig. Är inte alls så mycket för att klä hela lägenheten i gult och kycklingar överallt. Så en dag hittade jag mina små målade äggkoppar. De brukar ha sin plats varje år, men nu tittade de fram tillsammans med små miniägg och morötter under en tidigare pysseltid.
De har en speciell plats för mig. Inom mig. Även om de inte har varit använda så vet jag hur mycket min syster älskade dessa äggkoppar. Minns att jag målade några till henne.. undrar var de är nu. Hoppas att de kommit till glädje. För mig är det systerskärlek jag känner när jag tittar på dom.
Nästa år ska ni få en ny plats och då även någon liten kyckling till påsk. Nu blev det lite svårt att hitta resten i samband med flytten. Orkade inte vända upp och ned på varje kartong heller ;)
Ååååh, jag försöker att skriva mer upplyftande idag, men jag mår verkligen inte alls bra!
JAG KÄMPAR SÅ MYCKET MER ÄN VAD NI HAR EN ANING OM!
Just because you don´t have a prince doesn´t mean you´re not a princess
När jag var liten så fick jag lära mig att hjärtat är lika stort som din egen hand, men hur får all kärlek plats i den?
Om jag spretar ut med fingrarna så kanske det går att sprida lite extra kärlek.
Jag ritade små prinsessor och längtade mig mesta tiden långt, långt bort.
Till en annan värld, där handens storlek inte har någon betydelse alls och att just ordet "storlek" var någonting som jag lätt kunde radera bort ifrån mitt pappersark.
När jag var liten så var den andra önskningen på min födelsedagslista, julklappslista eller "bara små drömmar fint radade på ett rosa pepper".. någonting som fanns på sidan fyra i leksakskatalogen.
Min allra första och största önskan var att få bli älskad, inte i häderna på någon som skrämde livet ur mig.
Jag drömde mig bort ifrån verkligheten redan då.
När jag var liten trodde jag att trygghet var att få krypa upp i någons knä. Få en puss på kinden och bli omkramad tills alla monster i garderoben försvunnit.. trodde jag då.
Att någon bad mig blunda när nyheterna på tv:n visade krig och död, men de såg inte att jag redan sprang för livet därifrån i tankarna.
När jag var liten trodde jag att hemligheter var sådant som viskades under ett täcke tillsammans med fnitter.
Ingenting som någon sa med ett hårt grepp om min hals..
Jag kanske ska börja teckna prinsessor igen och sträcka ut fingrarna så handen ser större ut och kärleken når till alla som jag vill ge lite extra.
När hjärtat säger till så får huvudet säga vad det vill
Så har en dag snart tagit slut. Sommatider hej hej.. jag väntar på dig! Började som vanligt morgonen med att vilja vända om. Så trött att hela kroppen har gått i kors. Efter att tittat ut och sett ett lite halvtrist väder så kröp jag ihop under filten och skulle bara blunda en stund. Bara en liten liten stund för det där med att bestämma vad kroppen ska göra är totalt omöjligt. Speciellt att inte trilla omkull eller vingla på de mest pinsamma platserna.
Nej, nu var jag så trött att det inte fanns något val och inte fanns det tusen saker jag "måste göra på listan"..
Oops! Bortsett något försök att resa mig upp så vaknade jag strax efter kl.16 och var fortfarande trött.
Jag hann vid ett ögonblick känna solen emot mig. Mamma ringde någon halvtimme senare och frågade om jag tagit mig ut. Önskar så att jag kunde säga att jag suttit under ett träd, inne i skogen med kameran i handen eller med fotsulorna i riktning med en sjöutsikt. Hon sa att det varit riktigt varm och soligt hela dagen (okej jag fryser mest hela tiden.. men ändå) Imorgon måste jag sträcka ut kroppen i solen, så snälla låt det inte bli grått och regnigt. Jag önskar mig sol och värme!
Drömmen kan ingen ta ifrån mig.. det är precis vad det är. En dröm.
Så min dag har varit dolt under mina ögonlock hela dagen. Någon mer som har väldiga problem med att logga in numera? Jag brukar ha ett tålamod, men att ständigt bråka och göra nya försök femtioelvatusengånger så vill jag mer än gärna kasta hela datorn i väggen. Hoppas att ni har lite tålamod.
Så många tankar som vill och behöver få komma ut. När ska det bli min tid att få leva?
LEVA PÅ RIKTIGT.
Händerna i luften och jag ropar efter hjälp!
Ni vet när man läser några små rader på en lapp bortglömd i en låda, längst in i gaderoben. I en speciellt utvald ask och man inte vet om det är tårar av glädje eller smärta. Sådär så att hjärtat vill tala om för dig att..
Vakna upp nu och börja våga leva!
Sekunden efter så läggs lappen tillbaka av rädsla över livet.
Jag har länge haft den känslan av att inte alls passa in. Vara hon som sätts på en stol i ett hörn medans de andra skrattar och pratar om sina liv.
Anorexin äter upp mig inifrån och jag vet inte hur eller om jag kommer att bli fri en dag.
Jag vågar inte hoppas längre.. jag är så rädd!
Ni vet den där känslan av att titta ut genom fönstret och mötas av solen en tidig vårmorgon.
Att vilja ta på sig så fort som möjligt för att få andas frihet..men sekunden efter hindras jag av tårarna som får solen att bli till regn. Vill tillbringa dagar med vänner istället för att varje sekund slåss emot en fjantig grönsak, för det borde vara så.
Jag menar grönsaken är ju FJANTIG!
"Du dör inte av att äta och du kommer inte att svälla upp som en fet gris"........ eller?
Idag känner jag mig trött. Halva garderoben på mig snart för det är så kallt. Är det hjärtat som fryser allra, allra mest? Jag vill kunna dansa under solen i sommar.
Säg att det kommer att bli möjligt även om jag vet hur verkligheten är.
Hur den känns.
Förlåt för mina tråkiga tankar som inte bildar någon mening alls.
Försöker våga vara den som jag borde blivit om inte allt blev så fel.
Försöker våga vara den som jag borde blivit om inte allt blev så fel.
Samtidigt så valde jag aldrig anorexin och har aldrig bantat utan slutade helt enkelt att äta då omvärlden trasade sönder mig för brutalt.
Låt barnen få vara barn även som stora.
Förlåt för att jag inte svarat på kommentarer en tid, delvis beror det på att det strulat sig så jag inte kommit in på min egen blogg. Sedan har orken inte alls funnits, men alla era ord betyder så mycket för mig och det är ofta dom som får mig att orka vidare. Funderar på att ha en frågestund så kan jag svara där, även nya tankar ifrån er också såklart.
Vad tror ni om det?
Många kommentarer har jag känt behöver mer stunder för mig att ge svar på.
Jag vill bara att du stannar kvar tills jag ser ett leende speglas i dina ögon
Bokstäverna ligger utspridda på mitt golv. Blottade för vem som helst att se.. ord om hur jag egentligen mår. Känslor som aldrig kommer fram innan jag sitter alldeles ensam igen. Ensam och förtvivlad. Det är så mycket som jag vill få fram, men det låser sig eller fylls på för fort. Paniken växer rakt framför allas ögon utan att de vågar lyssna på svaret efter..
-Hur mår du?
Ska nog inte börja rota runt i känslorna för mycket i natt tror jag (även om jag så väl skulle behöva). Hur var det nu med att lyssna på sig själv? ORDEN LÅSER SIG!
Nytt försök en annan gång. Varit på femfingrigt kalas under söndagen. Fem små söta fingrar gammal är fasters lillebus. Jag hade kameran med mig och det blev nästan inga foton alls. Lite tråkigt, men det kommer fler tillfällen. Det har varit en jobbig dag på olika sätt. Räddningen var när jag gick ifrån bordet där alla satt och pratade om kalorier, viktminskning hit och dit. Trots att jag satt där utan någon tallrik, så vad skulle jag få ångest över? Ångest och riktig panik växte fram innan jag reste mig med några flyktiga ord om att..
Det var hemskt vad mycket prat det är om kalorier!
Jag hade själv inte ätit en smula av maten och ändå kände jag mig bara tjockare och tjockare. Som om jag svällde mer och mer efter varje ord som spred sig kring bordet.
Så mysigt att istället sitta mitt emellan småkillarna i soffan. Födelsedagsbarnet med huvudet lutande emot min axel medans storebror satt på andra sidan och spelade. Det var lite ping-pongkänsla ett tag där.
-Titta på mig! Titta nu...!
Nu skulle jag inte berätta om femåringens dag. Ska se om något foto fastnat i kameran först och även ha mer ro i kroppen. Vimsiga tankar här..
Idag fick jag höra de där orden som jag redan visste om. Tror inte att hon har sagt dom så tydligt tidigare utan mer i hastiga kommentarer, precis på gränsen. Vi satt i bilen på väg hem. Jag kunde verkligen inte alls hålla med om att jag skulle vara för smal, eller skinn och ben. Hallå, jag är ju tjock om benen!
En väninna har sagt detsamma till henne. Att hon tydligt märker att folk stirrar och pratar om hur fruktansvärt mager jag är. Att hon tycker det är enormt jobbigt att synas med mig just för att jag skulle vara så mager.
Själv undviker jag ögonkontakt även om jag får höra ord ibland. Förstår de inte att det sårar?
Nu sa mamma ändå det jag sedan länge märkt så tydligt.
-Jag klarar inte av att synas tillsammans med dig för att du är så fruktansvärt mager! Jag mår riktigt dåligt av att folk tittar..
Längre än så orkar jag inte tänka på orden hon sa. Jag har redan lagt märke till det tusen gånger om. Det är så tydligt de få gånger som mamma och jag nu hittar på någonting utanför dörrarna. Jag har pratat om att jag saknat våra promenader, dels för att jag också behöver bryta mitt mående. Det är inte alls bra tankarna och känslorna som jag har inom mig. Behöver också komma ut, våga gå ut. Själv är jag ständigt rädd för att någon ska tycka att jag är tjock. Jag är LIVRÄDD för min egen spegelbild!
Vid det tillfället tyckte hon att vi kunde gå när det är lite mörkare - ingen som ser oss - ser mig.. Lilla mamma jag förstod vad du innerst inne ville ha sagt.
Det gör mig ledsen. Riktigt ledsen över att hon inte vill gå med mig bland folk.
Det är ju bara jag.
Bara jag..
Hur många gånger har jag inte suttit ensam och saknat någon. Någon som hade tid att vänta ut ett leende inifrån mitt hjärta istället för tårarna, men det blir alltid "hejdå vi hörs imorgon".
Snälla stanna kvar hos mig.
Etiketter:
Anorexi Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetJag vandrar vilsen omkring
Ni rockade väl sockorna igår?
Tycker det är en viktig, bra och fin tanke som borde tas upp oftare. Speciellt bland alla de som har sina tankar och åsikter, de som trycker ned barn och vuxna som är annorlunda.
"Annorlunda är bra! Annorlunda är roligt!"
Tänk att en liten tjej tagit ett så stort iniativ för sin storasysters skull som har Downs syndrom. Att genom att välja annorlunda, välja roligt i lådan bland sockor visa att det är roligt att vara annorlunda! Hon är endast 10 år och jag hoppas verkligen att hon kan nå fram till de som inte vågar se och förstå att bara för att någon har en diagnos, betyder inte det är de är mindre värda. Tvärtom!
Öppna ögonen och se verkligheten!
Nathea som är 10 år är stolt över sin storasyster Noelle. Hon är annorlunda, men hon är rolig. Att som barn få höra andra säga elaka saker till sin syster, bror, förälder eller vän får vem som helst med ett hjärta att gråta.
Nathea blir ledsen, men hon är också så stark och jag som inte ens känner henne blir STOLT!
Stolt för hennes skull. För hennes storasysters skull och hennes föräldrar.
Att se alla som igår "Rocka sockorna i hela Sverige! Rock every sock!" gjorde mig tårögd. Berörd.
Nathea berör verkligen rakt in i hjärtat och jag sänder tusen kramar till henne i mina tankar.
Kramar till Nathea & Noelle <3
Annars då, detta fotot skulle kommit upp även i min blogg redan igår, men livet har gått i baklås..
Efter vad som känns som en evighet har jag sovit dygnen runt. Inte orkat med livet, inte orkat med mig själv alls.
Sovit hela nätterna.. gått upp och pysslat om kaninen Tintin för att sedan somna om hela dagen.. vaknat sent på eftermiddagen eller kvällen och gjort mig klar för natten ofta redan innan kl.18 och sedan sovit. Galet!
Jag vet inte hur många gånger som jag har svimmat. Tappat räkningen på hur många gånger jag har hunnit hindra fallet. Blodtrycket var häromdagen 82 genom 93. Jag kan inte så mycket om dessa siffror så frågar en vän och visst förstår jag att det inte är så högt. Snarare tvärtom.
Ibland vågar jag inte vrida på huvudet för att jag ska bli alldeles yr!
Nu har jag bott i min fåtölj dygn efter dygn tills det vände igår. Tillbaka till att inte kunna sova alls igen.
Orkar inte leva med denna ångest och oro!
Ska jag nu vandra runt i ett ekorrhjul av sömnlöshet trots att jag har mediciner?
När ska detta vända?
"Det är bara att börja äta!"
Om ni anar hur ont det gör att få de orden!
Jag kämpar för varje stund, men ni ser inte min vardag. Ni ser egentligen ingenting om ni kan säga de orden.
Så det är mycket därför som det varit "tyst" här under en alldeles för lång tid. Saker har hänt både inom mig och bland vänner som står mig nära. Oron har byggt ett bo i mitt hjärta och jag vill gråta och skrika för de som går igenom andra sjukdommar. Inte Anorexi.. Sjukdom som fått livet att vända och slå runt och jag vill bara få
Krama om dig!
Läser din mamma detta en dag då hon orkar så vet ni att jag ständigt tänker på er. Ni vet att ni finns i mitt hjärta och jag gråter ofta. Det är inte rättvist. Livet är inte rättvist!
Jag bryr mig inte om mig själv så länge de som står mig nära kunde få må bra.
Jag har ändå inget liv. Det är inget liv att ständigt sitta ihopkrupen, ensam för det mesta och vara trött, frusen.
Känner mig så ensam. Förlåt, men jag känner mig många gånger enormt ensam. Mamma tittar upp ibland och det är jag glad över, men det är inte alls så ofta som tidigare. Varför ska jag vara kvar och kommer det någonsin att bli vad jag önskar?
Igår urnsatte de min fina granne på Gamla Uppsala kyrkogård. Finaste Annalisa är nu tillsammans med sin älskade make. Saknaden är fortfarande stor, kommer alltid att vara stor. Nu vilar hon. Nu är hon hemma. Synd att jag bor så lång bort, men jag sitter i hennes gamla lägenhet nu. Om jag sträcker ut min högra hand så skulle jag kunnat nå hennes kind för där stod hennes säng. Jag ser hennes vackra, gulliga ansikte lysa upp i ett leende. Det är de bilderna jag minns med glädje. Alla stunder som vi delade. Alla samtal som vi hade där vi låg skavfötters i hennes säng. Älskar dig för evigt Annalisa!
Tack för allt du gav mig genom tröst och hopp!
Du fanns alltid där.. nu finns du i mitt hjärta, men jag önskar att du vore här. I sängen som du var då.
Tiden har stannat på något sätt.
Nu vet jag inte vad jag ska göra. Bjuden på 5-årskalas imorgon. Får se vad kroppen orkar. Om jag bara kunde få sova, vila. Kände mig så förkyld och febrig inatt och haft ont i öronen några dagar. Födelsedagsbarnets storebror hade feber igår.. vet inte hur det är nu. Så länge de var hos mg nu på torsdagsmys.
Saknar mina älskade brorsbarn!
Nu ska jag kämpa vidare med anorexin. Om jag bara visste hur jag ska ta mig vidare. Jag sitter fast.
Hur kan läkarna säga att min vikt är för farligt låg så jag inte får en samtalskontakt?!
Jag har trillat mellan stolarna.. bortglömd eller jag vet inte vad..
Vet inte om jag avskyr ANOREXIN eller MIG SJÄLV mest!!?
Ångest! Ångest! Ångest!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Saknad Tankar Vilsen i mig själv Vänskap
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Saknad Tankar Vilsen i mig själv VänskapLet me go. I don´t wanna be your hero. I don´t wanna be your superwoman, just wanna fight like everyone else
När du tog det där allra sista steget ut genom dörren skulle du vända om ifall jag bad dig?
Livet är för svårt.. för tungt och alldeles för mycket bryter sönder mig.
HJÄLP MIG BORT IFRÅN MIG SJÄLV!
Våren säger ..hej
Så har jag äntligen tagit mig ut med kameran igen. Den har stirrat på mig länge nu och jag har så många gånger tänkt plocka upp den och ge den luft.. men det är så mycket som kommit emellan. Jag är fortfarande fast.
Idag har solen varit framme hela dagen, inte sovit bort all tid idag inte.
Två steg hann jag ta innan jag ramlade emot asfalten. Ytterdörren var inte ens stängd. Gjorde misstaget att berätta för mamma som så klart oroligt påpekade att
Du är ju alldeles för svag!
men nej, jag är tjock (orden behöll jag för mig själv)
Tycker inte om att göra henne mer orolig än vad hon redan är. Kommer aldrig att bli "stor" i hennes ögon.
Nu krampar magen alldeles för mycket, flera dygn med det är nog! Tänkte lägga upp fler foton mer någonting strular. Gjorde ett försök i alla fall att säga hej!
ifrån våren en stund idag.
För att du är du
Du skriker ut din ångest och ser förtvivlat
spegelglaset krossas framför dina fötter
ett liv i spillror avspeglas i
varje andetag
men det finns någon för dig också där ute
som tycker om dig som du är
för att du är du
unik
Du är fet, äcklig och händerna krampar
väntar på att slå sönder dig inifrån
dit alla tysta orden gömmer sig
av rädsla för
livet
men det finns någon för dig också där ute
som tycker om dig som du är
för att du är du
unik
Du känner dig misslyckad, värdelös
ensam mitt ibland alla andra
och du vill låta tårarna viska
hjälp mig överleva
eller dö
men det finns någon för dig också där ute
som tycker om dig som du är
för att du är du
unik
Gråtandes plockar du försiktigt upp skärvorna
av det som skulle varit du om
du bara kunde få hjälp att
hitta tillbaka till dig
själv igen
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Dikt Kalori-lureli Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Dikt Kalori-lureli Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
