Barnet i mig

 
Det fanns en tid
jag inte förstod
en tid med hans fingrar
som alltid gått emot
mig och min
barndomsfrid
 
där vuxna alltid stått
sett på, blundat
varför.. när barn
med små händer
kämpat själens rätt
trodde jag förstod
allt snett
 
barnet i mig gråter
borta är vuxen moral
som gömde sig bakom
stenar och i
lögnernas vackra dal
 
sålda är själarna
bortglömt barn skriker än
jag försöker lugna
den lilla
det finns inga svar
 
men du är aldrig
ensam
jag finns alltid kvar



Gångavstånd till regnbågen

 
Vi regnar ikapp på hösten
flyter ut över de gator
som egentligen var menade
för att ta oss hem
 
min kropp brister snart
och du har redan tejpat din
försökt hindra alla minnen
från att rinna ut genom såren
 
under mina naglar finns drömmar
jag skrapat loss från asfalt
i hopp om att finna någonting
som gör det enklare att andas
 
vår väg har bara återvändsgränder
ändå fortsätter vi framåt
 
och i väntan på solskenet
samlar vi färger
för att fylla en regnbåge



Får jag lämna mina minnen hos dig?

 
Så har jag missat denna dagen också. Meningen var att den skulle ägnas åt att svara på några mejl och därefter tillbringa tiden med att teckna och måla. Nu blev det inte så. Någonting fick mig att falla handlöst ned och mestadels har jag gråtit, svalt tårarna, gråtit ännu mer och återigen gjort allt för att svälja tårarna. Gråtit sådär hejdlöst som små barn kan göra när de ser sina knän blöda efter ett fall i asfalten. Idag föll jag. Hårt.
Känslomässigt. Brottats med alla Flashbacks och hemska minnen och det har gjort riktigt, riktigt ont.
Stundvis så har jag velat springa framför ett tåg och skrikit åt det att köra över mig. Köra över mina känslor och minnen. Trots att jag är väl medveten om att de kommer tillbaka emellanåt, för alla vet att det går inte att tränga undan minnena hur länge som helst. De simmar alltid upp till ytan igen, som döende fiskars sista andetag.
(ja nu var det bara en utav mina lustiga bilder i huvudet..)
Att tränga undan eller stänga inne alla känslor blir alltid, alltid ett kaos till slut, men jag måste för att orka.
Och idag gick det inte alls utan allt, allt trängde fram i gråt.
 
Tycker inte om att gråta. Det känns som om jag aldrig ska kunna sluta igen. Jag känner mig så svag.
Jag vill fly ifrån mig själv och aldrig springa tillbaka. Inte än. Tar till en flykt som skulle kunna leda åt vilket håll som helst, utom just hem till mig själv. De hemska minnen som jag tänker på mest hände för tre år sedan. Det var då som jag flyttade tillbaka hit och det var då som allting slutade, även om det är ytterst få som vet om detta. De flesta säger att jag måste lägga "det" bakom mig. De tror att det slutade julen -97, men så är blev det inte......
 
Kan jag få lämna alla mina hemska minnen i din ficka och sedan själv få springa åt det andra hållet?
Jag skulle vilja bygga mig ett luftslott, utan dem, utan alla hemska minnen, tankar, känslor och gråt. Precis intill havet skulle jag vilja bo. Där skulle jag kunna lyssna på havet och måsarna. Springa på stranden och jaga vågorna. Och livet. Tillbringa dagarna med sandslott och slottsruiner.
Instället för att räkna revben med millimetermåttband.
 
Jag stannar aldrig tillräckligt länge på ett och samma ställe för att ni ska märka när jag är borta.
Döm inte mina minnen för de är inte mig, bara min hemska bakgrund. Tolka mig inte fel nu, ni får jätte gärna stampa ihjäl dem åt mig.



Söka svar

 
några små ord som
låtsas
 hålla ihop mig
finns här överallt
men ingenting nära mig
är på riktigt
 
jag fryser i smyg
och hoppas att ingen märker
vill inte vänta på
tiden
som inte kommer
kan lika gärna ta farväl nu
 
den här tystnaden som finns
säger mer än alla
ord
 
jag brukade lyssna
brukade höra vad de sa
men allting tunnas ut med
 tiden
man kanske säger att
spåren tar slut när man krockar
med en vägg.. men
 
jag har alltid undrat
vad som finns på andra
sidan
om någon någonsin kommer
att visa mig
 
tilltalade namn som kan
vädras bland oss
jag, jag letar efter
 den
 
som bär mitt
 



Jag var inte där

 
Jag var inte där
när du vände
dig om
 sparkade och
slog
 
jag hade flytt
ifrån dina
blickar
 
gråtandes och
tom
 
du kan inte
göra mig illa mer
 jag är inte längre
 här
 
har flytt någon
 annanstans..
 
 



Två händer mindre

 
Två händer mindre och
 
det har blivit pusselhjärta
av alltihop
bitarna passar aldrig
sådär som förut
 
och så har det
kommit bort några
 
det har kommit bort några
 
två händer mindre som
 
alltid fanns där
för att hålla
hjärtat helt
 
två händer mindre och
 
ingen puls
ingen puls
 
ingen
p u l s



Här kan ingen få tag på mig

 
Mitt rum. Mina fyra väggar och några till. Det är här som jag kan få gömma mig under mina kuddar, dämpa
ångestskrik och inte bry mig ett dugg ifall någon hör. För detta är mitt rum med fyra väggar och några till.
Här kan jag låta mina tårar falla nedför kinderna. Lämna smala ränder ifrån känslorna inuti.
Jag behöver inte bry mig om att kudden blir blöt, jag kan alltid vända den andra sidan uppåt. Och jag vet att
det inte finns någon möjlighet att någon kan veta. Hur jag kämpar för att inte slåss med mig själv.
Slåss emot mig själv och förlorar.
Här inne hos mig bakom fyra väggar och några till skriker jag mig hes och vandrar fram och tillbaka
runt bordet. Förtvivlat ensam. Här är jag trygg. Här kan jag vara den jag vill eller inte vill, även om jag inte alls
vet vem jag borde vara. Egentligen.
Alla andras krav om hur allting "borde vara" kan jag riva sönder för att försöka skapa mig egna regler.
Eller strunta i allting om hur det borde eller inte borde vara.
I mitt rum bakom fyra väggar och några till ska jag nog lyckas hitta mig själv igen. Fast kanske inte så ensam.
Kanske vill du följa med mig. Om jag öppnar min dörr sådär lite lagom på glänt. Precis lagom för att du ska
kunna ta dig in. Utan skorna. För här inne hos mig vill jag ha lugn och ro. Även om det skulle vara skönt att
ruffsa till livet lite lagom. När jag är ensam och ingen behöver bry sig om kuddar som far omkring.
Blöta av tårarna. Jag kan alltid låtsas att det är regnet som har nått in genom mitt öppna fönstre.
Skulle du tro på det eller syns verkligheten i min spegelbild.
Jag vill bygga en mur. Högre än molnen och mycket högre än vad du kan ana. Där bakom kan jag få
vara precis som jag vill. Där kan jag få stanna tills verkligheten inte är lika hård som nu.
Tills det inte gör lika ont..
Mitt rum. Mina fyra väggar och några till. Jag ska nog lära mig att klara mig. Någon gång. Kanske.
För vet du, det är vad jag önskar allra mest. Om du vill följa med?
 



Ensam

 
 
Har du någonsin tappat andan
och trott på att din sista stund är kommen
har du någonsin känt en sten passera halsen och vidare
ner till magen där den placerar sig och sätter igång en oro
som känns som det värsta ovädret du kan tänka dig
 
och där sitter du, försöker le
försöker hålla varenda liten tår som kan få ögat
att blänka att hålla sig långt borta
där sitter du och försöker gömma din innersta smärta
trycker naglarna i huden och ber tyst att få bli lämnad ifred
 
ensam
då kan du skrika och slå dig själv
ensam
då kan du visa rummets alla fyra väggar
vem du är och vad du känner
då är det bara Du och ingen annan
då behöver du inte gömma ditt patetiska jag
ensam
det är då ångesten kryper som värst i dig
och du står framför spegeln
 
och viskar
jag orkar inte mer..
med en betydelse som ingen annan än just du förstår
hur stark den är



Jag trycker STOPP

 
Jag stänger av för ett tag
trycker på STOPP
och ber att ingen ska trycka
på fel knapp och sätta igång
gungningen igen
 
jag läser samma rad om och om igen
ta mig till stjärnorna och låt mig få andas
vill att betydelsen ska bli sanning
att världen en endaste gång kan vara
barnvänlig och låta det onda få försvinna
ur både kropp och själ
 
jag stänger av och stirrar rakt fram
låtsas att jag är oberörd av vad som händer
vid sidan om mig, låtsas att inget kan krossa mig
 
jag stänger av, släcker lampan och lägger mig ned för att sova
låtsas som att jag inte vet att ännu en dag har gått
och mina steg mot ett sammanbrott är närmare
 
jag trycker på STOPP
fortsätter framåt
och lurar alla med mitt leende
att jag lever



All I Want Is To Be Happy

 
Väntar på att mamma ska titta förbi en stund. Hon har så mycket omkring sig och just nu sitter
troligtvis min tvillingbror hos henne och äter lunch. Deras tisdagsträffar..
Igår var jag verkligen långt nere. Mår inte alls bra och även om jag försöker att hitta små
stunder av glädje, så är det svårt. Våren börjar vakna till liv allt mer och jag skulle ut för att slänga
soporna tidigare. Ooops, glömde nästan skorna! Jag minns tillbaka på en sommar då jag hade
stadigt sällskap med min kamera. Där jag var, satt kameran bredvid. Där kameran låg, sprang jag
tätt efter. Hela dagar tillbringade jag på en inte alltför stor area och fotograferade de minsta objekt
i naturen. Nog kunde jag få en och annan undrande blick, men det bjuder jag på.
 
Trodde aldrig att jag skulle klara av att ta mig igenom dagen igår. Och jag hatar hur sant det uttrycket
är, när känslorna blir alldeles för tunga. Alldeles för svarta.
"Att ta mig igenom dagarna!"
Det borde inte få vara så svårt.. Jag vill inte erkänna det för mig själv, men jag är riktigt långt nere nu.
Visst har jag vägt betydligt mindre än vad jag gör nu, men jag mår verkligen inte alls bra och att ha
ett BMI Under 11 är alldeles för mycket! Jag har aldrig velat nämna några siffror hit eller dit för jag
vet hur lätt det är att bli triggad åt fel håll. Men nu gör jag ett undantag av den anledningen att jag
själv kan gå tillbaka och se hur jag tänkte och kände just då. Just nu.
Och jag vill verkligen gå ned i vikt. Känner bara äckel.
BMI på 10.x känns alldeles för mycket till mina 1.74m över havet.  Kämpigt till tusen!
 
(samtidigt som jag inser att det fanns andra som fick mig att känna så ifrån början. äcklig)
Om övergreppen inte trasade sönder mig, kanske jag varit starkare. Tror det absolut.
Alla händelser i livet formar oss till de vi blir och även om många tycker att jag ska gå vidare så vet
de inte alls hur jag känner. De vet ingenting om hur mitt liv såg ut då, eller hur det ser ut nu. Lite vet
de, men endast toppen av isberget.
 
Trodde att jag skulle få vara ifred om jag gick ned i vikt. Det fungerar inte så, men det trodde jag då.
Allt jag vill är att få bli lycklig. Ibland när jag pratar med min vän så ser jag hur förtvivlad hon blir
över mina ord som kommer till mig varje morgon. Varenda morgon när jag inser att det är många
timmar som ska plågas igenom. Varenda morgon tänker jag för mig själv..
 
"Hjälp, hur ska jag ta mig igenom denna dagen!?"
 
Är det såhär livet ska se ut. Då vet jag inte om jag orkar lika länge som ni andra. Jag är livrädd för
den där ensamheten. Jag har nämnt det för mamma och hon har förstått att det är någonting som jag
mår riktigt dåligt av.
"..men tvillingbror kommer att finnas där för dig gumman"
 
Jag är ändå rädd att jag fortfarande mår lika dåligt och jag vill inte vara till besvär.
Nu ska jag försöka ta mig igenom denna dagen. Kämpa emot de dumma tankarna om att gå ned
i vikt. Kämpa. Kämpa. Kämpa! Var så trött igår att jag nära på svimmade vid minsta lilla rörelse.
Obehagligt.



Bara en gång till


Jag ser dig ligga där
helt omedveten om min närvaro
jag tar din varma hand i min
en gång så stark och livgivande
men nu så bräcklig och skör
 
Jag står vid din säng
och väntar på att du ska vakna
undrar om du någonsin kommer
att höra mig igen
jag viskar tyst ditt namn
 
Jag ser dig ligga och sova
och mitt hjärta värker för dig
åh, vad jag önskar
att du ska le åt mig
bara en gång till



Alla Hjärtans Dag


Mormors födelsedag.. saknar. saknar henne så!
Annars känns det fortfarande väldigt tungt inombords. Lite för svårt att orka med.
Jag försöker att inte visa det utåt och håller mig mest för mig själv.
Mamma var här en stund tidigare. Tittade på en dammsugare åt mig, så tyst att inte ens Tintin
kommer att reagera på mattes städning framöver. Nästa vecka hoppas jag att jag kan få hjälp med
att transportera den hem. Sedan blev det fåtöljen och lilla jag somnade trött med filten upp till
hakan. Jag vet inte om även mamma somnade, men sedan gick hon hem till sig.
Pratade lite med en vän och mys med liten kanin..
 
Hoppas att ni har haft en fin dag med goa kramar och hjärtemys.
Mamma fick en liten nalle i påse och chokladask. Kort också, ni känner ju mig.
 
Ljusen fick fotografierna har nu slocknat. Mormor och älskade syster.
Tänker extra på dem när jag snart lägger mig.



Din hand

 
jag släpper din hand i min
den rör sig mjukt
försiktigt
jag känner en liten
gnista av liv
slappnar av
 
 för en liten stund
 
plötsligt rycks handen bort
jag ligger blodig kvar
på marken
jag öppnade mitt
innersta
 
du blev äcklad
ÄCKLAD
 
du vände dig bort från mig
som alla andra
lämnade mig kvar
i mörker
 
känner mig äcklad
 
ÄCKLAD
av mig själv



Barfota flicka


Liten barfota flicka, en liten dansande prinsessa
 vad är det som skär in i min fot
vem har trampat sönder blommorna
och dolde solen
 
Någon spridde ut glas över
min snåriga stig
någon skar av alla blommorna
med en slö kniv
och gjorde min gryning
till en evig kolsvart
 natt
 
Liten barfota flicka, en liten dansande prinsessa
gick i det höga gräset medan ormarna
trängde in i hennes lilla kropp
tog hennes skratt
 
Lilla barfota flicka varför har du en kniv
under din huvudkudde om natten
dina ben är tunna och sköra
av rädsla så stela
 
Vad fick dig att stanna i din dans
vem tog bort dina
ögons glans
vem tog ifrån dig
ditt liv
 
Något varmt och surt rinner
nedför din hals
något stöter in och återigen in
i den lilla munnen
hon kräks
 
Någon håller fast henne
hårt runt halsen
dränker hennes ord
hennes skrik
 
Lilla barfota flicka, en liten dansande prinsessa
kan ingen plocka bort de vassa törnen
som skär in i din kropp
lilla barfota flicka
redan död
 
 



Andetagen blir dina


Kan vi dela andetag ikväll
för jag livnär mig inte på mitt eget syre
lånar du mig dina andetag
så får du mina
 
Kan du glömma mig ikväll
för jag vill inte minnas
blåbär runt små barnakinder
som berättar en saga
som aldrig fanns
 
Vi måste se framtiden idag
för jag vet inte om mitt hjärta
brinner imorgon
även om det blir med tändstickor
vi ser ljuset i två sekunder
 
Du måste låna ut lite
av din styrka
vi måste andas åt varandra nu
dela paraply även om
det är trasigt
 
Önska bort regnet
som faller på oss båda
ståendes där tillsammans i
gummistövlar, blöta
men glada för
 
Vi har varandra
 
Hoppas att den andres dag
blir bättre imorgon
låt oss tro att tändstickor
aldrig
 
Aldrig mer kommer slockna
för jag brinner för dig
så som jag gjorde idag
igår, imorgon
 
Du är den styrka jag bär på
 
Jag ville se din regnbåge
färger som du trodde försvunnit
men som egentligen
bara gömt sig
 
Vänstersida om ditt hjärta
 
För vi måste börja se världen
så som vi ser varandra
i dagsljus



Sy ihop mina ögon

 

Sy ihop mina ögon
försiktigt stygn för stygn
för jag önskar bara att få sova
flera timmar, flera dygn
 
Sy ihop mina ögon
få mig att sluta se
ty inget i den här världen
lyckas ändå få mig att le
 
Sy ihop mina ögon
 vill inte se allt jag saknar
och kanske har jag glömt allting
den dagen då jag vaknar



Jag saknar mig själv

 
Sitter i min lägenhet och ser på sammal himmel som igår.
Andas samma tunga ångestluft och kastar iväg skorna rakt över rummet, de landar i samma hörn.
Skriver samma ord, har samma känslor, samma tankar och jag vandrar i samma spår
fram och tillbaka över samma golv.. för att sedan vira in mig i samma filt igen.
Jag vet inte vart jag tog vägen, då jag försvann för länge sedan.
 
Om jag går baklänges i samma fotspår, kommer jag rätt då? Finns jag där.?
Varje dag ser nästan på pricken likadan ut som de tidigare. Trygghet eller vad?
Jag är så trött på detta. Jag orkar inte mer.

 
 
Vill bara slänga mig in i en vägg, försvinna härifrån.
Spegelångest! Nej, nej jag vill verkligen inte se mig själv i en spegel.
Hur ska jag ta mig förbi detta!!? Det blir svårare och svårare, allting. Mamma frågar hur det är och
om jag ätit någonting. Även om hon vet att det då skulle blivit grönsaker, vad svarar jag på det.
Det jag mest av allt vill är att skydda henne, inte göra henne ledsen eller besviken.
Är jag inte misslyckad nog?
Idag har jag inte lyckats göra någonting. Är fast i mitt eget fängelse.
 
Tro inte att smal är lika med lycklig.
 
Drar filten tätare omkring mig, skyddar mig själv ifrån att falla ännu längre ned.
Jag är rädd för att bli ensam. Ensam.
 



En sådan stund


Klockan tickar.
Tystnaden runt omkring mig bryts annars bara utav några små suckar.
Förtvivlan. Hopplöshet. Kamp. Oro. Ledsenhet. Ensamhet.
Det är bara en sådan stund då tårarna trillar nedför kinderna och jag inte vet,
vart jag ska ta vägen längre.
 



Och så gick jag bara sönder


Sprack itu..
Tårarna rann nedför mina kinder och jag lät mig själv falla lite.
Brydde mig inte om att ens försöka hålla gråten inuti, lät dem komma fram.
Pratade om allt och ingenting, tappade balansen flera gånger och kände mig så svag.
Skör. Ömtålig. Trasig.
 
Idag är det en sådan dag då gråten aldrig tar slut..
Rädd för ensamheten, rädd för att bli lämnad ensam, någon gång, en dag.
Vem finns här då?
 
Rädd för att plötsligt minnas sådant som andra vet, men inte jag.
Livrädd för minnesbilder.
 
 



Om jag kunde



Om jag kunde
så skulle jag torka bort dina
osynliga tårar
såna som bara kommer fram
på natten
när ingen annan ser
 
Om jag kunde
så skulle jag smeka färg på dina kinder
även om de är av
porslin
 
Men det enda jag kan göra är att
måla stjärnor i dina
längtansögon så att du
gråter
stjärnfall om nätterna
 
 
När tårarna sedan gråtits ut blanda de då
med juliregnet
och hoppas på en morgondag
med glitter i dina ögon
 
Och jag ska hålla din hand
tills evigheten tar slut
och viska
att
 
Jag ser dina tårar även i regnet
 



Tidigare inlägg Nyare inlägg