Under vintervita täcken


Vinden ven och snön lade sig som ett täcke över det som tidigare varit höst. Det är iskallt ute.
Tillbringat den mesta tiden av dagen med att sova. Mamma kom förbi och även då var jag halvt vaken.. vill inte vara med om denna dagen. Känner en ständig smärta, gråt och förtvivlan. När någon frågar hur jag mår så vet jag inte längre vad jag ska säga.
Kommer du att gå sönder lika mycket som jag då?
 
Att vara stark för någon annans skull. Jag klarar det inte. Förlåt, men jag klarar det inte. Så jag förblir tyst.
Allting rasar inom mig. Börjar redan tänka på nyårsafton. Vill inte sitta ensam detta året.
..men först är det storasysters födelsedag snart. Den som hon aldrig mer kommer att få här hos oss. Saknaden fräter sönder mig hela tiden.



Om ni kunde känna min smärta rakt igenom orden

 
-"Kämpa!"
-"Försök!"
 
..allt jag gör är att just kämpa, att just försöka, men det räcker aldrig till.
Jag räcker aldrig till och ibland skulle jag bara vilja lägga mig ned och blunda och fortsätta ligga så. Det går inte En dag utan att en enorm saknad tränger sig fast likt en blodigel. Smärtsamt sugandes på allt mitt liv, eller det som borde funnits här. Kanske var det inte meningen. Kanske blev det ett fel någonstans, men just nu känner jag mig så fruktansvärt................................................................................... ensam och förtvivlad.
Vet inte vem jag ska prata med utan att krossa dess hjärta av oro.
Jag avskyr det här!
 
Var vid systers grav igår. Om du visste så mycket jag saknar dig! Så mycket jag älskar dig!
Förlåt för att jag blev så misslyckad.
 



Saknar dig mer än orden räcker till

 
Förlåt för att jag inte hann fram till dig.. förlåt.
Saknar dig mer än vad ord kan förklara. Så mycket mer än vad de räcker till. Önskar att du visste, önskar att du kunde känna hur mycket jag älskar dig. Hur mycket jag alltid kommer att älska dig.
Det borde varit jag och inte du. Det borde vart jag.
Förlåt.....
 



Älskade syster

 
 
Om jag sluter mina ögon
lyssnar
på hjärtat som slår dina andetag
då kan jag höra dina ord
där i mitt inre
 
som om du stod så tätt intill
som om du aldrig lämnat mig
där i mitt inre
 
låter du mig finna glädjen
av att få vara i din famn
älskade syster



I sitt block med stjärnor på

 
Hon ritar symboler nu
änglar som gråter bakom
evigt stängda dörrar
i sitt block med stjärnor på
och inuti
 
ja hon målar bilder för
orden räcker inte längre
de tog slut någonstans
mellan november och juni
 
hon ritar symboler nu
fjärilar som dansar i
mörker utan vingar
i sitt block med stjärnor på
och inuti
 
ja hon målar bilder för
tårarna fattas henne
de försvann någonstans
mellan november och juni
 
hon ritar symboler nu
blommor som vissnat i
en vas med vatten
i sitt block med stjärnor på
och inuti
 
ja hon målar bilder för
själen flög ut när
livet togs ifrån henne någonstans
i månadsskiftet mellan
november och juni
 



Och det har hänt att jag viskat högt

Och det har hänt att jag viskat högt
när jag vet att ingen hör
 
jag är levande
 
och så har jag andats in-ut-in
 
jag är levande
 
det är bara det att ibland
betyder det
 
ingenting
 
och jag fortsätter andas in-ut-in
 
jag är levande.. inte du



Två händer mindre

 
Två händer mindre och
 
det har blivit pusselhjärta
av alltihop
bitarna passar aldrig
sådär som förut
 
och så har det
kommit bort några
 
det har kommit bort några
 
två händer mindre som
 
alltid fanns där
för att hålla
hjärtat helt
 
två händer mindre och
 
ingen puls
ingen puls
 
ingen
p u l s



Med en ballong i handen känner man sig aldrig nere

 
När är det okej att kämpa för mig? För min egen skull och inte för alla andras?
Det är inte utan att jag känner ett stick i hjärtat när jag får höra att jag ska kämpa för min systers skull.
Vad har jag gjort mer än att kämpa för hennes skull. Finnas för hennes skull. Visa att jag minsann ska klara
detta, för hennes skull. Bara för att hon inte kan sitta här bredvid och visa mig vägen, så ska jag visa att jag
klarar mig. För hennes skull ska jag leva fullt ut och hoppa över molnen.
 
..men jag kan inte. Och det verkar inte som om det finns någon plats bara för mig.
Just nu går det mesta ut på att stå rakt och hålla inne känslorna. Annars rasar andra omkring mig som
dominobrickor i blåsten. Jag är så trött på att tassa på tå. Säga att allt är bra, när det inte är det.
Jag saknar henne så enormt mycket, men jag kan inte leva för någon annan. Förlåt, men jag kan inte leva
för någon annan. Spelar ingen roll hur mycket jag vill. Hur mycket jag skriker att jag inte kan hoppa över
molnen när det åskar. Vågar jag tala om att jag inte kan leva för dig?
 
Finns ni här även om jag visar  mig svag?
Osynligheten. Det känns som om jag sätter mig själv mitt i den. Jag vet att jag måste ta mig ur min bubbla.
På något vis.. jag måste tro att på något vis ska jag klara det. Men jag kan inte göra det för någon annans skull.
Inte om det ska hålla för resten av mitt liv.
 
Inte om det ska ha någon mening för er. Eller har det ingen betydelse alls?
När ska jag våga gå mina egna vägar. Tillsammans med er och inte bakom?
 
Jag var inte med på kalaset idag. Känns okej ändå, trots allt. Jag är för trött för att tänka.
Imorgon gör jag nya försök att ta mig över ytan.



Bara en gång till


Jag ser dig ligga där
helt omedveten om min närvaro
jag tar din varma hand i min
en gång så stark och livgivande
men nu så bräcklig och skör
 
Jag står vid din säng
och väntar på att du ska vakna
undrar om du någonsin kommer
att höra mig igen
jag viskar tyst ditt namn
 
Jag ser dig ligga och sova
och mitt hjärta värker för dig
åh, vad jag önskar
att du ska le åt mig
bara en gång till



Alla Hjärtans Dag


Mormors födelsedag.. saknar. saknar henne så!
Annars känns det fortfarande väldigt tungt inombords. Lite för svårt att orka med.
Jag försöker att inte visa det utåt och håller mig mest för mig själv.
Mamma var här en stund tidigare. Tittade på en dammsugare åt mig, så tyst att inte ens Tintin
kommer att reagera på mattes städning framöver. Nästa vecka hoppas jag att jag kan få hjälp med
att transportera den hem. Sedan blev det fåtöljen och lilla jag somnade trött med filten upp till
hakan. Jag vet inte om även mamma somnade, men sedan gick hon hem till sig.
Pratade lite med en vän och mys med liten kanin..
 
Hoppas att ni har haft en fin dag med goa kramar och hjärtemys.
Mamma fick en liten nalle i påse och chokladask. Kort också, ni känner ju mig.
 
Ljusen fick fotografierna har nu slocknat. Mormor och älskade syster.
Tänker extra på dem när jag snart lägger mig.



Hjärtat bland molnen


 
Jag vill skriva på himlen
att jag älskar dig
men först
 
måste jag lära mig
att andas
ut ditt namn
 
minnas dina leenden
när solen går
i moln
 
mitt hjärta slår allt
svagare nu
 tiden rinner ut
 
och du finns inte
längre här
 
hos mig



Känsla av snö


 
Jag vet inte varför jag ständigt har denna känslan av vilsenhet. Ensamhet och rädsla.
Kommer det alltid att vara såhär?
Älskade mamma träffar jag nästan varje dag, om inte annat så blir det ett par tre gånger via telefonen.
(jag bär på en rädsla den dagen hon inte längre finns..)
Visst ingen vet hur morgondagen ser ut, men detta är en stark oro inom mig och jag kan inte bli fri
ifrån den. Jag försöker att ta en liten stund åt gången. Andas lugnt och stilla. Samtidigt som jag
springer omkring likt en liten vilde i själen.
 
Idag är dagen då min äldsta syster skulle fyllt år. Saknar......................................................
........................................................................................................................ förlåt.
Det är så mycket som jag skulle vilja tala om för dig. Så mycket som jag vill prata med dig om, så
mycket som du borde få veta. Jag vill bara vara nära dig igen, så som det en gång var, men nu finns
du inte längre här. inte på ett sätt så att jag kan greppa tag och aldrig släppa taget.
Tänker på dig ofta och är det inte så att du finns här ändå?
Om jag kunde byta plats med dig.
 
Nu har det kommit snö och det har varit som ett sagoland idag. Gnistrande snö och allting ligger
under ett vitt täcke, det är endast någramänniskor i kulörta jackor och en liten hund i koppel som
bryter av det vita. Jag vill springa bort, men benen snubblar under mig.
När jag satt inne hos en vän fick jag en så obehaglig känsla, som om "jag" inte längre fanns.
Hittar inte ord att förklara, men det är väldigt obehagligt och det blir så påtagligt hur svårt jag har
äta och dricka. En del säger att hungern alltid finns, men nej så är det inte för mig. Törsten!
Törsten är plågsam. Att vara så¨törstig, SÅ TÖRSTIG och INTE VÅGA DRICKA!
Jag vill dricka flera liter iskall funlight och knapra isbitar, men hindras av ångesten. Tjock-känsla.
Om jag dricker så mycket.. då borde jag vakna imorgon och vara mycket tjockare.
 
Snart är det julafton och jag vill klara av den. Oron finns här.
Nyår?
Troligtvis ensam då mamma kanske ska iväg själv.
Nu ska jag mysa lite med min lilla hermelinkanin Tintin. Hon är så mysig lill-tjejen.



Finna början på slutet..




Det är som om jag inte riktigt vill vakna upp. Inse hur allting ser ut i dagsljus.
Den senaste tiden har jag burit på en enormt längtan efter tid med nära och kära och en rädsla
över att en del inte kommer att finnas där för alltid. Tiden är ömtålig. Livet är skört.
Dessa åren utan min älskade mormor och alldeles nyligen även årsdagen då min äldsta syster
gick bort i cancer. Än idag kan jag känna att det borde ha varit jag. JAG!
 
Hon var alltid så full utav liv och glädje. Livsstark, men det blev helt fel.
Hon togs ifrån oss och jag saknar så!!!
 
JAG ÄLSKAR DIG SYSTER!
 
Kan du se mig nu?
Är det din röst som jag hör om att jag borde börja leva nu, för det finns inte alltid en morgondag?
Är det du som jag känner av där till vänster om rummet varje kväll?
Jag är ledsen.. förlåt för att jag inte lyckats leva det liv som du borde ha fått ha kvar.
Det borde ju ha varit jag. Har varit vid din grav senast idag, mamma och jag. Tårarna kom vid de fina
blommorna. Du älskade liljekonvaljerna, de finns hos dig för alltid nu, på olika sätt.
Om jag bara hade hunnit säga alla de orden, innan det var för sent.
 
..jag hoppas att du känner dem nu istället.
 
 
Det är svårt att försöka hitta en början på ett slut, när förvirringen och oron blir till ångest.
En tillvaro där allting tycks farligt. Allt som inte är noga och väl utvalt, invägt, uträknat och tryggt.
(samtidigt som det är KAOS)
Jag vill så gärna kunna äta någonting annat, eller någonting alls.
Hur ska jag kunna hitta en lösning på någonting som aldrig vill ta slut?
 
 
..jag blir mindre och mindre nu..  jag känner det.. men kan inte förhindra det.



Små liv..



Tiden går vidare.
Nu har jag fått hem min lilla hermelin kanin. En liten svart tuss som är sötare än allt!
Endast 8 veckor och inte så stor här i världen. Med små skutt håller hon på att bo in sig i sitt
nya hem, i lördags hämtade vi henne. Lilla Tintin.
När det har gått en tid så kommer jag säkert att lägga upp något foto på henne.
 
Annars kämpar jag vidare, tar en liten stund, ett kort ögonblick i taget.
De där tårarna trängs hela tiden under mina ögonlock. hopplösheten.
 
 
..men jag vill tro att det blir lite bättre ialla fall.
 
Systers årsdag närmar sig nu. Saknaden och minnena finns här, inom mig och runt omkring.
Vissa stunder vill jag endast ligga ihopkrupen och gråta tills inga tårar finns kvar.
(det borde varit jag..)
 
Vikten kryper nedåt, jag kan ibland känna det, men styrkan att ta mig upp
känns så långt bort.
 



Kärleksbroderi


Jag syr ihop våra hjärtan
broderar
med silvertråd
 
och
 glitterpärlor
 
så våra hjärtslag
är tillsammans
 
för evigt



Saknad


Jag jagar din
skuggbild
 
då dina fotsteg
raderats
 
av
mina tårar



Sommarsång till dig

 
Jag sjunger
en sommarsång syster
och hoppas att du hör
havsmelodierna
mina läppar formar
som en hyllning till dig
 
Jag samlar blommor
i en korg syster
och hoppas att du ser
midsommarblommorna
mina händer plockar
som en gåva till dig
 
Jag vandrar barfota
på grusvägarna syster
och hoppas att du känner
pulsslagen
mitt hjärta andas
när jag tar din hand i min
som ett kärleksmotiv till dig
 
Jag sluter ögonen
vid din grav syster
och önskar att du
satt bredvid mig
igen..



Kan du vara livlinan jag saknar


Himlen borde inte funnits om
det inte var meningen att vi skulle försöka nå den
försökte jag tänka idag
 
igår var dagen jag lovade inte skulle se ut precis
som den gjort
 
 
kanske är jag starkast i världen
kanske finns det ingen som är så svag som jag
 
 
jag tror jag behöver två livlinor idag igen
vill du vara en utav dem?
 
Kan du vara min horisont när allting faller?
 
 
..du är redan det stora hålet i mitt hjärta.
 
 



Du lever i hjärtat

 
Dina vackra ögon
tindrar
då du faller ner
från himlens portar
 
långsamt
 
dalande
med en doft av
jasmin
tänder du regnbågens
färger
 
med toner från dina
vingars slag
 
i mina ögon
tränger tårar fram
gnistrande
likt ditt
 
leende
 
i hjärtat lever
du kvar



Stjärnorna faller

 
Det finns så många
förnimmelser av dig
i nattluften
när månen målar världen
i silver
 
och
skuggorna långsamt
klättrar upp
på höften
 
det finns så många
sagor om dig
i trädtopparna
när nattsvärtan möter
horisonten
 
i skimmer
och
stjärnorna faller
för att landa
på huvudet



Tidigare inlägg Nyare inlägg