Fasters två hjärtan är precis vad jag behöver just nu. Sitter och väntar på dom för alldeles strax kommer dom springandes. Storkillen först som vanligt med andan i halsen.. "Hej Madde!"

Och lillkillen strax efter.. åh vad jag längtar och åh vad jag behöver mysa med dom ikväll.

Idag mer än någonsin.

 

Små tofflor som påminner om en liten fyraårings spring fram och tillbaka mitt i flytten. En sak i taget och sedan frågar "vad ska jag hämta nu?". Då gällde det att försöka komma ihåg vad som fanns kvar i min gamla lägenhet. Små blå tofflor och nu inser jag att hösten verkligen är här. Inga blå blir det detta året, men jag hoppas så att jag får mysa med de två killarna imorgon kväll, eller jag menar senare idag.

Livet som faster förgyller tid och rum! Fått njuta av deras sällskap betydligt oftare nu. Härligt!

Jag var på väg att säga hejdå till dagen redan för några timmar sedan, men ändå sitter jag uppe. Mår illa.. Målat en stund och tassat fram och tillbaka, nattat Tintin under sin filt. Tintin är min hermelinkanin om nu någon missat det, två år lilla tjejen. Nu börjar jag att spåra ur helt. Borde sova för ska iväg och få hem nytt hö på förmiddagen, blir hämtad vid kl.11 och gissar att det kommer ta sin lilla tid. Sedan får jag höra om tvillingen frågar ifall killarna får komma, om jag orkar.. men tror att jag denna gången hinner fråga om de kommer till mig. Häromdagen satt lillen hos mig och frågade när jag skulle klippa mig. Skrattade åt hans helt oväntade undran, men helt ärligt har jag länge behövt klippa mig. Så jobbigt att kämpa med både anorexin.. livet och denna ekonomi som gör att jag hindras till så mycket.

 

Önskar att jag vann på lotteri. Bara en sådan sak att detta året är den allra första gången någonsin som jag önskar mig en fylld kyl och frys till födelsedagen! Det mina vänner är för mig totalt främmande, men som det är nu så vrider och vänder jag på minsta lilla grönsak tills det blir is i kylen. Tidigare kunde jag gå fram och tillbaka och vrida och vända på olika champinjoner eller äpplen. Vägde dom mellan mina händer och sedan på köksvågen, brevvågen och sedan tillbaka in i kylen för att jag inte kunde bestämma vilken jag skulle våga bita i!

Galet.. men jag känner att mycket finns fortfarande kvar. Märkt det då och då när jag kommer på mig själv med olika saker. Det oroar mig måste jag erkänna för jag vill bli frisk! Det är svårt för någon som inte ser min kamp i verkligheten utan "bara bakom en dataskärm", men jag kämpar hela tiden och jag har varit väldigt mager tidigare. Då kunde jag inte se det, men nu.... Oj! Hjälp!

 

Vilket fall som helst om jag vann på lotteri så skulle jag fylla på mina akrylfärger, dukpannåer, oljefärger och en massa pyssel. Resa bort till solen och inreda en hel del i min lägenhet eller bara sitta på en cafeteria och äta räksallad med sorbetglass som födelsedagsfika. Som det är nu vet jag ingenting om hur den dagen blir. Gissar att det blir jag och mamma då tvillingen jobbar och är borta under helgen.

Jag har så SVÅRT att våga äta!!! Jag vet inte hur ofta jag tänker för mig själv att jag önskar att jag vågade i alla fall smaka av det andra äter. Skulle jag fotografera mina intag kunde jag lika gärna lägga upp exakt samma foto, det är väldigt ensidigt. Dels så vågar jag inte för kroppen reagerar helvilt över minsta lilla, sedan denna dumma och falska trygghet. Jag vill inte vara trygg, livet ska vara aningen spännande också! Anorexin förstör allting och jag känner mig ensam.. Så ensam..

Önskar att någon kunde säga att du måste smaka. Du måste våga ta steget för jag vill.

 

Allting snurrar, svimfärdig och ändå kommer jag inte till ro. Trycker på knappen och stänger av lilla hjärnan. Ska försöka och stackars den som kanske orkat läsa detta vimsiga inlägg. Ibland, eller oftast så får orden komma som de vill. Nu vill jag tänka i blått. Blå himmel och mys med småkillarna är vad jag hoppas dagen blir till.

 

Jag sitter ihopkrupen på stolen som är alldeles för hård. Utanför mitt fönster har solcellslamporna för länge sedan slocknat och små regndroppar har bildat ett mönster på balkongräcket. Snart är det morgon, men mina tankar vill inte komma till ro. Ångest över att vara för tjock och ful, blandat med saknad av så mycket mer. Ett liv fyllt av just LIV.

För några dagar sedan satt mamma hos mig för att trösta en förtvivlad liten ..mig. livet kändes totalt hopplöst och så tänkte även hon. Ändå fanns det en trygghet i att inte vara ensam. Inte just då, inte med den inre smärtan och oron. Idag har känslorna verkligen hoppat hit och dit. Framåt kvällen kom jag på mig med att le när små tankar far förbi, för att ett ögonblick senare vandra rastöst omkring i ett virrvarr av saker som jag vill göra.

 

Åh, jag borde sova! Ögonen går i kors och hela kroppen värker. Varför kommer alla tankar så mycket starkare framåt kvällen och natten? Jag samlar på ord som aldrig lämnar min kropp.. nattsudd. Jag vet inte vad jag ville ha fram egentligen för jag tror inte riktigt att jag har insett att jag nu sitter på en plats där tidigare min fina granne hade sin säng, alldeles.. alldeles bredvid. Hennes ansikte ler emot mig och jag känner en rysning, en alldeles för klar bild. Tänk att jag sitter här precis där jag nästan på pricken suttit så många gånger och hållit i hennes hand. Försiktigt för att inte lämna några ömma märken. Flätat hennes hår så det inte ständigt trillar ned i ansiktet. Plågsamt märkt att talet tystnade och försvann, men blicken fanns alltid kvar även om den också ville försvinna i perioder. Alltid sken hon upp när jag kom, trots att hon egentligen inte såg.

 

Jag skulle vilja fråga henne hur hon visste att det var jag, men det är försent nu. Nu sitter jag här på min alldeles för hårda stol med knäna under hakan som vanligt och ärligt talat så trivs jag. Kanske hon finns hos mig på något sätt ändå och gör mig lugn och trygg. Hon har lämnat en stor del av sig kvar, en så pass stor del för att jag ska kunna börja leta efter nya stigar. Slänga bort de gamla och mörka. Visst är det svårt och jag vet inte om jag kommer att lyckas hitta ljuset fullt ut, men jag nöjer mig med små ljusglimtar då och då. Vågar inte hoppas för mycket, men jag andas lättare nu och jag kan inte förklara hur. Imorgon är en annan dag.

 

 

 

Ute kan jag andas in höstens krispiga luft, sparka lekfullt kring löven som börjat lägga sig som ett täcke på marken. Kasta upp torra löv i solen, visst finns det inte mycket som kan roa mig så lätt. Nu har det gått en tid sedan jag senast bloggade. Ledsen för det, jag har fått många mail och på andra håll hört oron över hur jag mår.

Det var inte alls meningen att uppehållet skulle bli så långt och det beror på olika saker, en del vill jag inte ta upp här.. inte öppet. Det gör alldeles för ont fortfarande, men sedan har jag även flyttat nu. Förra veckan skulle jag skrivit mycket mer, men magen krampade konstant och att sedan börja varje dag med en rygg som fick mig att vilja dö av värk, det var verkligen inte roligt alls! Visst får jag ont i ryggen när jag går mycket, eller behöver inte gå långt alls, men att vakna varenda natt med att vrida och vända på mig av plågor för att sedan inte veta hur eller OM jag skulle kunna ta mig upp..! Första dagen nu som jag inte känner av någon värk alls. Mesta tiden har jag sedan sovit bort, timme efter timme varje dag. Totalt omöjligt att hålla mig vaken. Någon gång bara tänkt blunda i ett par minuter för att sedan vakna av att det varit mörkt ute och dagen blivit sen kväll.

 

Sitter nu i min nya lägenhet och tvillingen min var här igår och hjälpte till att sätta upp ett par tunga speglar och lite annat. Så många pluggväggar. Någon tavla har jag målat ny och håller även på med en större. Hjärnan är överfylld av andra idéer som ska målas fram, sedan håller jag även på med ett olika beställningar (men det avslöjar jag inte mer om här.. ) Jag har nytt golv i hall, kök, vardagsrum och sovrum. Laminat istället för tråkigt plastgolv så det känns så skönt. En tvåa med öppen planlösning och att jag som aldrig trodde att jag skulle kunna sätta min fot här igen, nu bor här. Här där min fina granne bodde tidigare, hon som nyligen gick bort. Fina, rara Annalisa som jag saknar så. Att jag nu bor här och helt ärligt trivs jättebra!

Aldrig trodde jag att det skulle kännas så bra. Ibland kan jag komma på mig själv med att le för mig själv och all den energin som togs ifrån elaka grannar på andra sidan gården, är som bortblåsta!

Visst bor jag i samma hus så min adress är densamma, men allting känns ändå så totalt annorlunda och betydligt ljusare med fönster åt tre håll. (kanske får tacka de grannarna som enbart var elaka för utan dom skulle jag aldrig flyttat hit).

 

Flytten, med allt var det inneburit av packning och rensning, den har tagit på krafterna. Dragit en resväska med hjul fram och tillbaka. Fördelen med att flytta på samma våning, mamma har släpat på möbler och liknande med en filt under. Oj, så vi har slitit, men efter tre dygn så var nästan allt på plats och redan sista helgen i september så låg jag min allra första natt här. Mitt internet har strulat så det var mindre roligt, men då fick jag mer tid att måla. Så inte var jag mindre glad över det! Tycker många gånger att det runt omkring mig finns de som är alldeles för upptagna med sina telefoner och datorer. Stäng av allting och känn efter hur det är att göra andra saker istället, ingen dör av att vara "bortkopplad".

 

Sedan har jag fått mysa lite med mina brorspojkar då och då. De brukar komma till mig på torsdagskvällar, tråkigt nog blev det inte så i förra veckan. Jag var så förstvivlat ledsen och krossad då att jag inte orkade, hoppas på torsdag istället. Imorgon kommer lillkillen hit tillsammans med mamma då han ska sova hos farmor tisdag-onsdag. Även den lille killen hjälpte till med flytten, hämtade en sak i taget och kände sig så stor och duktig. Fasters hjärtebus.

Nu är det en vecka tills jag fyller år och jag vet ingenting om hur eller när vi ska fira den. Tvillingen är troligtvis borta under helgen... plötsligt snurrar tankarna till alla våra födelsedagar. Skönt att dela den med någon för jag tycker inte alls om att vara i centrum. Det har alltid varit "tvillingarnas födelsedag", Tias & min.

 

Det var lite kort ifrån mig. Ett livstecken. Maten går inte så jättebra, men jag kämpar på så gott jag kan. Oron omkring mig finns där. Jag känner den, ser den och hör den.

Jag kan inte säga att jag mår bra, men jag trivs enormt bra i min nya lägenhet. Även om inte kroppen är starkare så känner jag mig starkare till sinnet. Sedan att min "elaka granne" fortfarande kommer med sina anklagelser är rent löjligt. Är det någonting ni vill veta, någonting som jag ska skriva om eller kanske en frågestund framöver så hojta till. Hoppas att ni kan njuta av hösten, för visst får alla färger även hjärtat att le.