När det är lättare att falla baklänges än stå rakt

 
Jag saknar dig. Jag kommer aldrig att glömma dig. Jag hoppas att du kan höra mig. Jag vet att det aldrig
kommer att bli sig likt igen, men jag vill aldrig sluta tro att du finns kvar därute och väntar på att jag
ska bli stark nog att ta de stegen som jag aldrig gjorde då. De stegen som jag borde tagit med dig nu.
Du är borta nu och jag minns dagen då du släppte min hand och sprang iväg. Minns du? Minns du mig?
Minns du då jag blev uppäten utav anorexin och du, min andra del, försvann i mörkret?
Jag har hamnat i ett djupt hål nu. Deprimerad är nog det minsta ordet, tystaste ordet jag kan förklara det i.
 
Det är så mycket lättare att falla baklänges i ett mörker än vad det är att stå rakt, för vet du vad?
Jag är svag nu och jag hade behövt dig här nu. Här hos mig.
Jag behöver så mycket stöd för att hitta min lilla plats igen, om den någonsin fanns. Kan inte låta bli att
vända runt tankarna, undra vad som är meningen. Egentligen.. Att vända händerna upp och ned, stå på
huvudet och känns snön frysa hjärnan och stilla ned orden som inte vill mig väl. Orden som ständigt
säger hur värdelös jag är. Ord som att jag måste gå ned i vikt ännu mer, lite till och sedan lite till.
 
Sedan, då blir det bättre igen. Visst är det så?
Varför sitter du inte här på bordet, mitt bland mina papper och rör omkring i mitt kaotiska perfekta liv.
Varför är du inte här och säger åt mig att jag får andas!? JAG FIXAR INTE DETTA!
Huvudvärken tränger på och jag känner mig som ett stort blåmärke.
Jag vet inte om jag föredrar att virra runt i detta ångestland istället för att få chansen att plocka upp ett
trasigt hjärta ifrån polerade golv?
 
Allting blir så tydligt då.
..men det bryr väl inte du dig om för du har sprungit härifrån!
Du som borde varit mitt riktiga jag, om inte anorexin åt upp mig och min själ.
 
Jag vill inte vara rädd för någonting, bara jag visste hur man andas. Omringad utav så mycket utan att veta
vad det står för. Livet försvinner och klart att jag är förtvivlad.
Jag skulle vilja gå ut i morgon och fråga en främling:
-"hur känns det?"
..-"hur känns det att leva?"
Bryr mig inte om några konstiga miner, några dumma kommentarer bara jag får veta.
 
Jag vill knäppa med fingrarna och trolla bort hela mig.
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Tankar  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Någon gång kanske jag får den.. känslan

 
Jag vill inte ge upp, vill inte sluta tro eller hoppas. Även om det känns helt omöjligt nu så kanske ändå..
kanske jag får en liten känsla utav frihet inom mig. Lite ro.
Jag vill inte sluta titta uppåt, det kan ju bli ljusare. Eller är det försent?
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Tittar upp men känner mig ändå så nere

 
Så kom snön tillbaka igen, allting ligger under ett vitt täcke och snön yr fortfarande.
Känns både skönt att få låta mig själv vara inne, samtidigt känner jag mig inlåst. Tror kanske att jag ändå
inte haft lust att ge mig ut i yran. Det är tungt just nu.. alltid tungt.
Inatt satt jag och gjorde två halsband och ett armband i snören och olika pärlor. Ångesten som slet i mig,
var kvar hela tiden så jag vandrade runt i korridorerna en stund. Behövde få lite luft.
NEJ JAG VAR TVUNGEN ATT FÅ LITE LUFT!
 
Mötte en ny inneboende själ, hon var så spinkig om benen. Nästan mager tror jag. Konstigt nog så hade vi
exakt samma namn och födelsedatum. Samma ledsna ansikte, gråten som trängde på. Tystnaden ekade.
Vi bytte aldrig några ord. hon vände om och gick ifrån mig och kvar stod jag och tittade
efter mig själv.
Nu är allt så annorlunda. Nu gör jag allt i min makt för att inte känna efter hur jag mår, hur fet jag ser ut, hur
äcklig jag känner mig. Rädd för mina känslor, mina tankar.
 
VARFÖR BLIR ALLTING SÅ FEL!!?
 
Tänkte skriva så mycket idag, men trots att jag tittar upp så känner jag mig så nere..
Orkar helt enkelt inte längre.
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Tankar  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Vilja flyga fritt

 
Idag låg det ett vitt kuvert i brevkorgen, ifrån landstinget. Landstinget. Kalla väggar, randiga täcken,
äckliga gamla blå filtar, hårda stolar, tomma tankar, blandad personal, näringsdrycker, papperskorgar
fyllda utav gömd mat, sömnlösa nätter, nattlampa, nattradio, tvångsgymnastik, vägning, blodprover,
samtal, noll frihet, inga promenader alls under x vikt, säng, säng, säng och mat, mat mat..
Lämnat många saker i tomrum, vill inte att någon far illa.
Det är upp till mig nu och jag vet verkligen inte alls för jag orkar inte tänka!
Skrev ett mail till svar, min första reaktion, första känslan. Berättade en del om hur dåligt jag
verkligen mår. Hur svårt jag har det, inte ofta som jag berättar om det. Stänger mest av.
 
Så fort som jag släpper lite på spärrarna vill gråten kväva mig. Tårarna kommer och jag skakar fram och
tillbaka utan att veta vart jag ska ta vägen, eller hur jag ska orka!
Det ska komma mer snö, eller det finns ingen nu. Jag vill ha sommar. Sitta i gräset med solen i håret.
plocka grässtrån och snurra dem kring mina fingrar. Vifta bort humlor och rensa ogräs i rabatterna.
Gärna med en brorsson tätt tätt intill, kanske får jag "lillebror" som följeslagare denna sommaren?
Titta när de leker i Apladalen. Jag vill ha sol och värme, daggvått gräs och sand mellan tårna. Jag vill ha grus
i skorna stället för detta kalla mörker.
 
..men nej då, jag har ångest och gör allt för att inte känna efter hur illa det
VERKLIGEN är.
Att ha ångest dagar i förväg ifall att, ifall att jag ska äta en frukt eller inte. HATAR DETTA!
Mamma har några timmar fritt imorgon eftermiddag, kommer troligtvis till mig en stund då. Jag skulle vilja
cykla ned till henne. Krypa ned i skönaste fåtöljen. Problemet är att jag inte kan bestämma det nu.
Fått enormt ont i ryggen bara för att jag gjort för mycket, känner att jag är på väg in i en period utav
ett allt mer tvångsmotionerande mönster. Att röra på mig som för att springa bort mina egna känslor.
Inte tänka, inte tänka, inte tänka och för allt i världen KÄNN INTE EFTER!
 
Jag springer precis intill kanten nu. Kommer jag att hålla balansen, lura alla eller kommer jag att falla?
 
 
Etiketter: Anorexi  Bilder  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Precis så att jag klarar andas utan mig själv


Kroppen spänner sig, krampar ihop, tungan griper sig fast i gommen, håller andan, försöker tränga
bort alla tankar, alla känslor, men så kommer de ändå sökandes nedför kinderna.
Tårarna. Gråten. Förtvivlan. Inte var det meningen att det skulle vara såhär svårt.
Jag har varit så trött idag. Hela kroppen har velat ge upp och bara sluta med allting.
Mamma var hos mig en stund och då är det som om alla mina inlåsta spärrar släpper. Då känner jag en så
stor trygghet. Svårt att hålla mig vaken.. somnade på soffan som vanligt.
Jag blir så mycket tryggare, lugnare då hon är i min närhet. trygga mamma.
 
Tanken på att hon inte skulle finnas kvar hos mig vill få mig att brytas itu!
Aldrig andas mer.
 
Jag vandrar runt och inser hur hårt anorexin håller mig fast. Det är så mycket som jag inte får, inte kan tillåta
mig. Ständig rädsla, skräck över att gå upp i vikt!
Förlåt, jag vill inte känna såhär! Förlåt.. förlåt.. förlåt..
 
lilla mamma, min räddare i nöden.
Mamma, jag är rädd att jag aldrig kommer att hitta vägen ut och jag vill inte förlora dig.
Jag vill inte förlora mig själv i livet, det var aldrig meningen att det skulle bli såhär. Inte så svårt.
Det var aldrig såhär jag ens kunde tänka mig, men anorexin blev trots allt mitt enda sätt att orka överleva då.
 
I den stunden och nu är jag här, kvar här lika liten och rädd.
Många.. många år senare.
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Tystnadens röster

 
tystnadens röster
förloras
bland månens skuggor
och dina naglar
slipar på ytan
av dina mascara randiga
kinder
 
sökandes
efter svaren, frågorna
de bortglömda minnena
från en blind värld
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Incest  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Anorexi.. JAG HATAR DIG!

 
Kan du inte lämna mig ifred?
Jag vill inte ha dig här. Inte nära mig. Inte inuti mig. inte ens långt ifrån mig för jag vill aldrig veta av dig!
Så gå härifrån. SPRING IVÄG! Spring innan friheten äter upp dig!
 
..men varför är jag inte stark nog att släppa iväg dig?
JAG HATAR DIG FÖR ATT DU BARA FÖRSTÖR ALLTING!
 
..ändå sitter jag här och HATAR MIG SJÄLV!
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




De där tårarna som blockerar vägen

 
De tränger fram då jag som minst anar, då jag som mest trodde mig ha kraften att hålla dem inom mig.
De kommer trillandes nedför mina kinder stunder då jag har minst ord till att förklara varför.
Då jag är som minst i kropp och själ. Alla dessa tårarna.
Jag börjar känna mig trött på dem nu. Trött på att slåss för att orka leva med dem, tårarna. ÅNGESTEN.
Om jag visste då för länge sedan hur svårt allting skulle bli, hade jag inte bara vänt om då?
Jag VILL ha någonting helt annat. Jag vill känna mig fri och kunna göra allting som andra, utan denna
ständiga följeslagare kring min hals. Fastlåst i anorexin, fastlåst med anorexin.. utan den är jag
 
...............ingenting.
Känner inte igen mig själv. Tappat bort varje känsla som skulle ha varit min egen.
Jag vet att sjukhuset väntar sig ett svar på hur de ska kunna hjälpa mig. Hur!!?
Jag vet inte.. JAG VET INTE! Kommer jag någonsin att veta?
Är jag värd en plats som någon annan kan få?
 
Firade lilla söta mamma på hennes födelsedag igår. hon kom till mig och jag gav henne två halsband
som jag gjort till henne, plus en extra berlock att byta med. En likadan som jag ska ha sedan.
Gjorde ett kort med tunt sidenband kring. Vi var ute och gick en liten runda i kylan. Skönt.
Annars sitter eller ligger jag mest här hemma. känner att jag mår bättre av att komma ut, få frisk luft och
röra på mig. Även om det lätt går över styr, tvångspromenader, men jag vill klara av allt det där.
Jag vill så mycket, men frågan är hur.
 
Om jag kunde plocka ned alla ljusa känslor så skulle jag samla dem i en vacker ask!
 

Om nu verkligheten är så svart
varför måste jag stanna kvar här då?
 
Innerst inne har jag drömmar, men de kommer alltid att vara just det. Drömmar.
Alla vet att drömmar endast lever i ens fantasi, säger anorexin i örat på mig varje sekund ialla fall.
"-krossa dig, jag ska KROSSA DIG!"
(jag känner mig chanslös emot allt och alla)
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Tankar  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Våga lyssna inåt


Livet rinner ur mig. Vågar inte hoppas längre, inte sätta upp några höga mål. Jag skulle vlija vara fri
i en timme, fast jag skulle behöva vara fri resten utav livet. Om jag håller andan en minut, sedan en minut till.
Kanske resten utav livet om jag bara kunde få känna mig fri tills jag dör, för jag vågar inte sätta upp några
mål om att en dag KÄNNA FRIHET. Jag har tänkt en del den senaste tiden och nu skulle jag vilja komma
så långt att jag klarar av att se på mina fingrar utan att få ångest och känna äckel.
(kanske ett löjligt steg för andra, men inte för mig..)
 
Tycka om mig själv?
Som det är nu har jag svårt att ens tänka tanken på att nå dit fram. Jag tror att jag kämpar mer än vad
de flesta inser. Jag vill hålla andan resten utav kvällen, så jag kan försvinna bort ett tag. Till ett ställe där
inte jag finns utan är någon annan. Om jag bara slapp vara mig själv.
 
Ibland önskar jag att ni kunde läsa mina känslor genom mina ögon, så jag slapp kämpa så
för att bli förstådd. Slapp kämpa med att få fram de rätta orden i tid, innan det är försent.
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Om jag bara fann orden

 
"måste.. måste.. måste"
 
jag borde hålla skenet uppe
för det är alltid någonting som
drar mig ännu längre ned igen
 
jag borde veta lite mer
för det är alltid någonting som
ni kan se bättre där utifrån
 
jag borde dra mig undan er
för tro mig det gör ont med
ögonblickar som kan döda
 
"måste.. måste.. måste"
 
orka leva lite lite till 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Incest  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Våga lyssna på min tystnad



Tilliten har fått mig
att våga känna
sorgen
så oändlig och stark
den vrider mig
i smärtor
 
skräckslagen
fasar jag för att
allt ska upprepas
så jag faller
torterad
i avgrundens
svarta hål
 
mycket värre
än dödens lättnad
 
snälla stanna
du måste ha
mycket tålamod
orka vänta ut min
tystnad
 
läsa orden som stannar
innanför mina
läppar
 
du får inte ge upp
försvinna bort
ifrån mig
och förakta mina
salta tårar
 
med mitt hjärta
i dina händer
är jag ett darrande
löv
 
snälla vänta
tills kriget inom mig
vågar nå sin
försoning
 
mellan det förbjudna
och skrämmande
 
snälla stanna kvar
hos mig
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Incest  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Mitt röda skrin


 
 
platsen för
mina
hemligheter
 
mitt mest privata
koden var lätt
att knäcka
 
du bröt dig in
såg mina gömda
tårar
de förbjudna
 
du kastade dem
skrattande
i mitt ansikte
 
du trampade sönder
mitt underliv
med ett leende
innan du gick
 
och färgade
mitt liv
 
blodrött
Etiketter: Barndom  Bilder  Dikt  Incest  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




En dag i snön

 
Äntligen fick jag tag på mina mediciner! Mamma var med mig ute i snön idag. Det var kallt, men vackert.
Härligt med knarr under skorna, pulsa igenom oskottad snö och fantisera lite grann.
Hittade fina pärlor och annat till halsband och armband som jag ska göra. Någonting som jag velat göra
sedan lång tid tillbaka, äntligen blir det så. Äntligen!
Vi pratade lite på väg hem. Berättade lite om hur jag mår innerst inne. Om hur svårt allting verkligen är.
Jag har varit rädd för det en tid nu, att tala om hur svårt jag har det. Vet att hon blir så orolig då, men jag
vet att hon ändå redan är det. orolig för mig.
Skönt att vi bor så nära varandra, mamma och jag. Ett samtal bort och hon kan komma på ett par minuter
om det så behövs. (brukar inte kräva det) ..men ändå skönt.
 
Med längsta stickade halsduken, stora vita pälsmössan och tumvantar till kände jag mig inpackad, men frusen
Klarade mig utan att trilla omkull i snön, tills jag var hemma.
Slog runt i mitt vardagsrum! Nu är jag väl härlig blå-gul på höften och någon svullnad blev det.
(neej jag tänker inte titta efter hur det ser ut!)
 
Fortfarande enormt svårt för speglar och allt som ger en glimt av hur
jag ser ut. ÅNGEST!
Anorexin SKRIKER åt mig att jag måste GÅ NED I VIKT!!!
 
 
Vem kommer att vinna?
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  Tankar  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Någon dag måste det vända, eller?

 
Jag vet inte hur många chanser jag får här i livet, hur många andetag eller hur många drömmar.
Finns det någon som vet, någon som har svaret?
 
Skulle ni vilja tala om det för mig då?
För jag vet inte hur länge till som jag orkar strida emot. Mig själv och anorexin. Att gå ned i vikt och aldrig
mer ta ett andetag tycks så enkelt, men jag vill så mycket mer. Jag vill lära mig att leva, men inte såhär.
Inte om det alltid ska göra så ont. Inte om varje andetag ska skava så emot mina revben.
Inte om mina drömmar ska skakas till rädsla utav mardrömmarna nätterna igenom.
 
Lär mig att ta vara på det som kunde varit för vet du vad?
Jag klarar inte av detta längre!
 
Snön har lagt sig som ett täcke nu, det är vackert. Kallt och vackert.
Jag vill lägga mig där ute, mitt i snön och låta mina armar och ben forma en vacker liten snöängel.
En ängel som inte tynar bort så fort solen bländar henne i ansiktet. Någon som inte blir sårad av sina egna
tankar. Jag är trött på att tvingas tränga bort tårarna för att orka ta mig igenom dagarna.
 
Nej jag lever inte som ni, jag tar mig bara igenom dagarna och jag är trött på det!
Trött på anorexin som har mig i sitt grepp. HÅRT IHOPDRAGEN!
 
Ibland skulle jag vilja vara den du såg och tänkte:
"Åh, vilket vackert leende hon har!"
 
..istället för:
"Åh, såg du hennes ensamma tårar!"
 
Imorgon vill jag gå med snöknaster under skosulorna, utan ångest.
(ja, det är bara en dröm. en kvällsdröm)
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Ta mig härifrån och ge mig någonting helt nytt

 
Jag har tappat fotfästet. Har svårt att finna någon mening med någonting, men allra minst med mig själv.
Det spelar ingen roll längre,det spelar ingen roll. Jag har förlorat. Tappat mig själv i livet.
Snälla finns det ingen som kan ta mig härifrån och ge mig någonting helt nytt?!
Gråter över precis allting, påminns om hur det kunde ha varit och det är då som känslorna blir som
starkast, som ondast. Det är då de skaver som mest och sliter i det lilla som finns kvar utav mig.
 
Jag har inte orkat skriva någonting speciellt här senaste dagarna. Känns mest som jag bara försökt att
överleva med några ord då och då. Jag är rädd för känslorna. Rädd att skrämma bort mig själv ifrån er
och livet ni har. Så trött nu, men hindras av oron. ÅNGESTEN!
Min tv står på, ljudet vill få mig att vakna upp. Förstå att tiden finns därute.. trots att jag inte vågar andas
med den. Med er. Jag är bara en liten rädd människa som inte spelar någon roll.
 
Jag vill betyda allt för någon. (jag är så trasig!)
Spelar det någon roll om jag finns eller inte?
Spola tillbaka tiden och jag lovar att göra allt för att ändra på historien. Om du bara snälla, snälla..
ta mig härifrån och ge mig någonting helt nytt. Jag är trött på anorexin, trött på att avsky mig själv, trött
på att vara rädd för precis allting. När jag ser någon nära mig skratta, skoja, leva.. då skaver det i mig, för
det påminner mig om allting som jag saknar och allt som jag förlorat.
 
Ärligt talat tror jag inte att den känslan någonsin kommer till mig.Jag vill inte ge upp, men det gör så ont
att vara så långt utanför alla andra.
 
JAG VILL FÅ LEVA!
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Osäkra andetag


Osäkra armar söker
finna en balans
på ett räcke långt
över allas
vägar
 
en balansgång av
förtvivlan
hennes fötter kanske
redan ramlat
av
 
leendet jag vill beskriva
henne med har tappat
kraften att tala
 
de förstår inte
de förstår inte att hon
lider i tysthet
 
med känslor hon inte kan
 hantera själv
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Incest  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Förlorat mig själv


Varje onödigt hjärta
suddas ut
och om du minns när
så såg du mig rita dem
med ditt namn inuti
 
för varje utsuddat hjärta
sluts en känsla
och jag tror jag glömmer lite mer
vem jag egentligen vill vara
 
jag missar det vackra i dina ord
och ser bara fel med mig
men alla snedsteg med oss
gör du
 
och för varje gång jag måste
försvara
glömmer jag lite mer
vem jag egentligen vill vara
 
för den jag vill vara är den jag är
när jag är med dig
 
 
Etiketter: Anorexi  Bilder  Dikt  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Knuten i halsen


Jag har gråtit alla tårar
svurit alla ord
det var nog meningen att bli såhär
trots allt
 
du ljuger så bra
tror faktiskt att du ljuger bäst
för dig själv
och om du vågar erkänna
 
så gör du det
nu
 
önskar jag vågade erkänna
min kropp mår inte
som den ska
 
en känsla av
osäkerhet
allt slutar så onödigt
 
eller börjar
bestämt
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Lilla blå

 
Varför är du så rädd för att leva?
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Glöm inte bort att andas

 
Rummet snurrar och hela världen får mig i obalans. Gatorna grusas för att minska halkolyckor och hon märker hur sten efter sten fastnar under skon. Hör sig själv invändigt och märker att hon andas för fort.
En igenomträngande blick får henne att stanna, men gatorna ekar tomma och hon vet att hon bara
inbillar sig. Det är iskallt och tyst. Det svider bakom revbenen. Hjärtat dubbelslår och halvslår.
Alla tankar snurrar i hennes huvud och alla krav svämmar över i tårar på hennes frusna kind.
 
Vet inte längre hon orkar finnas kvar för andra då hon inte orkar vara för sig själv.
Saker som för andra kan vara en självklarhet, blir för henne stora berg att bestiga, utan trygga rep kring
midjan. Hon tycker att höfterna är för breda då midjan är för smal.
Knäna ger vika och ingen i hela världen får veta hur hon kämpar för att le åt dig.
Skriver ord utav krav på sin egen panna och väggarna stramar åt hennes känslor.
Panikångestskrik och ensamhetstårar.
 
Hennes promenader får henne att sträva ännu längre. Hon blir starkare, lite svagare.
Strider emot sig själv och allting mitt emellan dag och natt. Svart och vitt, hon lever i en grå värld.
Springer i motvind, halkar i gruset, det lömska gruset.
Hon har flytt in i sitt skal för djupt. Onårbar.. rädd.
Hon har ställt för många krav på sig själv och nu faller hon tillbaka. Förlorar striden emot gruset.
Striden i hennes tankar får känslorna att krossas, rivas isär och hon har ingen aning om hur hon ska undvika
..att inte glömma bort att andas.
 
Tränger bort varje del av det som borde varit "hon". Sparar kraft till nästa sekund, nästa minut, nästa dag.
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Skriver ångest i taket

 
Under mina sömnlösa timmar om nätterna drömmer jag mig bort till en frihet bortom alla gränser.
Om att våga lita på någon och att hitta en väg ut. Bort härifrån. Att kunna svara på frågor om vad som skulle
kunna hjälpa mig och vad som jag behöver, men jag vet inte. Tyvärr.
Jag lägger ut hinder för mig själv och snubblar alltid vid gränsen..  härifrån till dit bort.
Springer bort min ångest, ett marathonlopp bland mina känslor. Motivation. Mod. Kraft. Har jag nog?
Jag har fått så många chanser, greppat strån och fallit igen. Kastat mig själv in i en  farlig tillvaro, men
ändå inte klarat av att ta mig ut. Bort ifrån anorexin. Så många år innanför kala vita väggar, korridorer fyllda
av nätters ångest skrik och randiga landstingslakan. Kalla täcken och ficklampor som frågar om jag
andas eller inte. Röster som viskar.. ögon som knappast kunde se att jag låg där.
Samtidigt som jag själv avskydde varje tusendels gram på min feta kropp.
(om jag kunde se då vad jag ser nu)
Allt vore kanske annorlunda nu.
 
Jag har tagit så många strider, trott att jag vunnit, även om det alltid varit anorexin.
Skyller inte ifrån mig, men jag var inte stark nog. Inte modig nog, fast visst tyckte jag det då.
För visst gjorde jag allt som jag kunde, allt som jag vågade, orkade just då. Jag känner att jag har
förlorat så många år. Så mycket som anorexin tagit ifrån mig och nu sitter jag här ihopkrupen. Sömnlös.
Med min balkongdörr öppen för att få frisk luft, för att lura anorexin när det ändå är mig själv jag lurar?
Frysa sönder ångesten, som växer trots mitt motstånd.
Ibland vill jag ge upp. Vad spelar någonting för roll då ingentinget vinner.
 
Visst har jag kunnat ta till mig olika saker. Om jag tänker tillbaka lite grann.
Att våga lita på andra, våga visa vem jag är och vem som gömmer sig bakom skalet. En önskan om att
få all den tid som jag behöver, utan paniken att bli lämnad igen.
Modet att våga trycka på knappen för att få stöd att orka lite till. En del utav mig vill tillbaka dit igen.
Då skulle jag tagit vara på tiden bättre. Sett på mig själv med andra ögon. Då skulle jag insett att det inte
är så farligt att äta och dricka.
(ändå är det just det jag har sådan rädsla för!)
Visste jag det då skulle jag kanske känt annorlunda nu?
 
Sett på tillvaron med andra ögon.
Inte sprungit ifrån de chanser som jag hade.
Vilka alternativ finns det för mig nu? Inläggning igen.. viktuppgång och krav. Jag kan säga att visst jag
försöker, men rädslan över att svämma över alla bredder. Äckel, äckel.. Panikångest.
Här har jag hittat lite andrum. En stund för mig att rensa och sortera tankar och ord.
..skriva eller låta bli.
Jag skulle vilja VÅGA äta utan ångest och ständig rädsla för att gå upp i vikt.
Äta utan att tänka på exakt vad och hur mycket, storlek och gram, kalori och innehåll, färg, form och
ständiga kontroller, egna skrivna regler formade utav anorexin.
jag-anorexin-jag-anorexin-samma-ingen alls-jag?
 
Jag har slutat prata och när någon frågar vad som hänt säger jag "ingenting".
Jag vill ha någon att lita på igen, men de säger att min vikt är alldeles för låg. Farligt låg.
 
Hur kan det stämma när allt jag känner är tvärtom!?
Jag vill bryta tystnaden, med min egen suck.
Jag behöver inte lämna någonting bakom mig för allting följer med som spår i snön.
 
 
Etiketter: Anorexi  Bilder  Incest  När allting känns för svårt att hantera  Tankar  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Någons hand i min

 
Någons hand i min
kanske ångrar någon sig
för att
jag kliver fram
kanske håller någon mig
hårt i handen
som stöd
kanske försöker jag
skaka av mig
all hjälp
för att inte framstå
som offer
kanske upskattar jag faktiskt
någons hand i min
 
 
Etiketter: Anorexi  Bilder  Dikt  Incest  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv  Vänskap  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Om det är möjligt så är det precis så!

 
Jo, det är så det känns. Det är så det är. Jag är rädd för mina egna andetag!
Rädd för mina tankar. Rädd för mina känslor. Rädd för allting som påminner mig om att jag faktiskt lever.
Om det nu är möjligt att vara rädd för sig själv utan att vara knäpp, så är det så.
 
Märker att jag lägger all energi på att tränga undan allting, bara för att orka. Tiden.
Det finns så mycket som jag skulle vilja lägga all den tiden och kraften till istället, men jag är inte redo, inte
stark nog till det. Önskar att det vore så, men tills dess fortsätter jag att springa åt det andra hållet..
..medans ni står kvar där och undrar varför.
 
(därför att jag är rädd för alla tankar och känslor som kryper fram, alla minnen som sakta stryper mig
så fort ni lämnar  mig kvar här..)
 
Hur ska jag kunna bestämma om vad som är rätt och fel, vad som vore bäst för mig!?
Hur ska jag kunna fråga mig själv det, känna efter.. när det är JUST DET som skrämmer mig?
Om det är möjligt att vara LIVRÄDD för sina egna andetag, så är jag just det!
 
Imorgon ska jag ut och jaga min medicin, som ständigt är slut på apoteken. Kan de inte ta hem mer?
Det skapar en enorm oro och ångest. Just nu vill jag skrika att jag
ORKAR INTE MER!!!
 
 
..men nej, jag tänker inte ge upp.
Om jag slapp denna rädsla.
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Incest  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Meningslösa ord

 
..bara ösa ur mig alla ord och tankar,låta känslorna flöda över, rinna över varje kant och varje pappersark utan att bry mig om konsekvenserna. Skriva saker som jag kanske kommer att ångra, hålla inne andra ord
och sedan ångra just det. Jag vill bara få sväva fritt emellan alla raderna, känna viktlöshet, utan ångest och
svarta tankar som tynger ned mig. Får svårt att andas. Allting måste vara precis som det ska, precis
som det alltid varit. Även om det skapar ständig panikkänsla och kaos inuti.
 
Hur ska jag kunna få ordning på alla mina känslor ifall jag inte lärt mig att placera dem på rätt ställe?
Att lägga ett pussel i trä, med vackra miljöer är inga problem. Titta bara på kanterna, hur väl de passar ihop.
Livspussel, mitt livspussel, har inga tydliga kanter och den visar endast de bilderna som
ingen annan vågar se. Egentligen..
 
Jag vill få lite ork.. och tappa annan ork. Hugga mig själv i ryggen lite lagom, för att känna rätt känsla.
Kliva ur den här dagen och in i en annan. Kanske morgondagen.
Skratta åt mig själv och säga:
"var inte löjlig, morgondagen bits inte som du tror!"
Jag är inte liten längre, inget barn. Jag tror att tiden för mig slutade att passera redan då, i sandlådan.
Då sprang vi barfota i gräset och gömde oss bakom staketet så fort tillvaron tycktes skrämmande.
Nu springer jag in i mig själv, mitt innersta rum dit väldigt få hittar (själv har jag glömt vägen).
 
Om jag hade en kompass, vart skulle jag gå?
Bakåt.. för att trösta det lilla barnet. Ta henne i min famn.
Framåt.. för att hålla hennes trätta livlösa hand. Ta henne i min famn.
Stanna kvar.. för att säga det kan inte bli bättre nu, inte heller sämre. Ta henne i min famn och kasta iväg
kompassen. Onåbar. Otröstlig.
Meningslösa ord som trots allt skapar en mening för den som kan läsa emellan raderna.
 
Jag vill inte känna ångest över ett par champinjoner som jag inte ätit ännu!
 
Jag lever knappast. Långt ifrån er andra. Ni som bildar köldmoln vid era andetag. Hos mig finns endast
stjärnglitter långt bort. Onårbara.
Jag vill ha tankar som är mina egna. Känslor som är mina egna. Ord som är mina egna.
Jag vill vara tom på liv (men som går att fylla upp..)
Nu är jag fylld utav anorexi (finns inget utrymme kvar)
 
Jag har tappat intresset för världen, men allra mest för mig själv. Det är anorexin som styr varje steg, varje
liten fingerblinkning. Frågar någon hur jag mår, blir jag stum. Vad svarar jag på det?
Sanningen som få orkar höra, eller lögnen som säger emot mig själv fullt ut?
Jag är en liten ful teaterapa som kan spela alla roller så väl. De anpassningsbara rollerna.
"inte vara ledsen vara tyst och glad"
 
Skrapar med fotsulan emot golvlisterna, som för att säga:
"ser ni inte att här står jag och jag orkar inte längre!"
(men jag är lika tyst och anpassningsbar ändå)
 
Stänger av alla känslor, alla tankar och minnen tills det brister inuti. Gråten går inte att hindra och sedan lika
fort och plötsligt som den kom, får jag kontroll över den igen. Sätter mig tyst med min knä under hakan
och gungar fram och tillbaka. Tröstar mig själv med armarna kring ryggen.
En oformbar varelse utan glädjeskutt.
 
Jag vill ha ett liv utan tyngder!
 
 
Etiketter: Anorexi  Barndom  Bilder  Incest  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Balansgång

 
jag sätter ena foten framför den andra
tätt intill för trygghetens skull
nästa strax efter
framför och balanserar
runt runt och
lutar inåt
 
jag tror att jag har vant mig
vid någonting som gör
mig illa
men det är svårt
att ta sig ur
en cirkel
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Tryck på mitt hjärta

 
kom och slå sönder min värld
ta dig hit
och se
 
det är som det är
 
fyll dina lungor med luft
för
risken
 
du kanske inte överlever
 
tryck på
mitt hjärta
 
känner du?
 
det har slutat slå
 
ljug för mig
 trots att
jag redan vet
 
säg att det är inte försent
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Stannar hos dig .. hos mig

 
Vi tappade varandra
men nu stannar vi
kvar här
 
nu går inte du någonstans
utan mig
så går jag inte någonstans
utan dig
 
lova mig det
jag vill ha dig kvar
 
resten av mitt liv
 
 
Etiketter: Anorexi  Barndom  Bilder  Dikt  Livet  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Om så bara för någon.. ett ord

 
Ett ord. En liten plats och en liten aning till betydelse.
Om så endast ett litet andetag utav mina kan få någon liten person att vända om.
Lämna anorexin ryggen och sträva åt ett helt annat håll, innan det gått för långt. Innan åren redan
runnit ut och kampen blivit för stark.
Om jag genom ett litet ord kan få någon att tänka
"nej jag vill bli frisk!"
 
Då har mitt liv ändå fått en mening.
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Timglas

 
Några penndrag
får mig att andas
flyter in i den nya
drömmen
 
jag har foten över kanten
sprider delar av mina
tankar
ur min knutna hand
 
faller ned i det timglas
som vakar över mig
där rinner tiden
alltid iväg
 
lägger sig på botten
i min förlorade tid
några centimeter bakom
står du
 
kvar som rutin
för att fånga mitt hjärta
 
då jag faller
 
 
Etiketter: Anorexi  Bilder  Dikt  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Om jag nu inte kan bli.. hel


Jag vill blanda ihop alla mina känslor, alla mina tankar, alla oskrivna ord. Skaka om dem som
akvarellfärger i ett vattenglas tills allting blir helt kristallklart. Så att jag kan tänka klart, se mer tydligt hur
allting egentlign är eller borde vara.
Nu blir allting ständigt fel och jag känner att jag har tappat bort mig själv på vägen.
Rusat iväg så fort jag vaknat, utan att ägna en sekund åt att känna efter.
 
Jag vill blanda ihop alla orden eller bara några få. Lyckas få tillvaron att verka aningen mjukare.
Allt hårt skulle bli mjukt och lättare att hantera.
 
Kan inte låta bli att undra om det inte vore lättare att bara gå?
 
Just nu, just ikväll vet jag ingenting om någonting.
Bara att jag inte klarar av att se min egen spegelbild!
Klarar inte av känslorna som avspeglar sig med den..
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Mina känslor blir fel

 
du sover med ett krossat hjärta
och känner
att timmarna är för många
att ditt liv skulle räcka till flera på samma gång
 
varför just du
och varför just jag
och varför just den här känslan och ingen annan
varför nu
jag
vi
och varför i denna sekund
 
du hinner fundera
eftersom ensamma människor gör sådant
eftersom de som jag och du och vi och oss
blandas
med tårarna i tystnad
 
du räcker inte men ändå är du rastlös
splittrad
av inget värde försvinner du
tillsammans med mig till ensamheten
som förstår för då är ni två
du och jag
 
jag försöker ibland
kanske försöker du också
men oftast nekar du min hand
du har fel
fel
fel
fel
jag är som du
du som mig
om du öppnade dina ögon skulle du förstå
 
att vi är en och samma
trasighet
kopior av varandra
lika fel
fel
fel
fel
 
 
Etiketter: Anorexi  Bilder  Dikt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




För att jag älskar

 
Nyårsdagen.
Nya drömmar för den som vågar. Den som vågar tro på hoppet.
Jag borde sova nu, eller rättare sagt jag borde ha lagt mig vid detta laget. Mamma satt hos mig igår.
Mysigt att kliva ur duschen och höra små steg i hallen, mamma som tittar in. Det blev en kväll med mys.
Mammamys, mysmamma, fin-fina mammamys.. äntligen fick hon en almanacka som jag gjort till henne.
Skrivit, textat en dikt för varje månad. Hon blev glad och jag blev glad över att se henne!
Älskar min mammamys. Det blev en lugn kväll med en film och tittade på fyrverkerier inifrån mig.
Brydde oss inte om att gå ut och frysa.
 
Jag har haft på känn att hon fått veta om mitt fall härom dagen. Berättade för henne ändå, kändes bäst så.
Har inte velat berätta det per telefon. lugnare nu.
Börjar må illa. Trött?
Det är svårt att sätta gränser som är till för mig. Mina egna små vita staket för egentid.
Egentid. göra någonting eller ingenting bara för mig. lugn och ro. inte springa bort ifrån mig själv utan
stanna kvar. skriva. teckna. måla. fotografera. lyssna på musik. sjunga. läsa. sticka. pyssla.. ja lite vad som.
bara för mig.. lite egentid..
 
Jag ska försöka lära mig att inte springa bort ifrån mig själv.
Ingen dör av att försöka.
Morgonen vaknar och viskar om att en ny värld vaknar tillsammans med den.
Den bär på all min längtan som jag aldrig vågat tala med någon om. Det känns som om jag inte vågar
lägga mig för att sova, som om allting skulle försvinna då. När jag tappar kontrollen.
Nyårsafton med mamma blev skönt, tryggt. mamma, jag älskar dig!
Gjorde det fint åt henne. Pysslade.. vet att hon blir så glad. Glädje emellan tårarna.
 
För en sekund kanske jag vågar hoppas.
Hoppas att jag kan lära mig, att inte alltid springa åt fel håll, att lämna mig på ett ställe och springa åt
det andra. Jag trodde nästan att det kunde bli verkligt, för en sekund.
 
..men en sekund flyter in i en annan och känslan blir tyngre, svårare. Blir som förbytt, som vanligt.
Jag känner mig trasslig. Trasig. mamma hjälpte mig reda upp ett trassligt garnnystan, men jag lämnade kvar
allt annat trassel inom mig. Ställer för höga krav på mig själv. Jag krigar inombords.
Det är anorexin och jag emot världen när det inte borde vara så, när jag inte vill att det ska vara så!
JAG VILL STRIDA PÅ MINA VILLKOR inte anorexins.
 
Jag är trött på att ställa mig själv bortom mina egna listor "att ta hand om".
"Att ta hand om"... jag faller utom ramarna.
 
Än en gång slutar året och börjar om på nytt.
Jag står kvar här med gråten i min hand och jag önskar att jag vågade se hon som stirrar tomt
i min spegelbild. Hon står där kvar med mina sorger i sitt hjärta och jag önskar att jag vågade berätta allting
som hon bär där för sig själv. Jag vill tro att allting kan förändras, men är rädd för att som vanligt bli besviken
och sårad. Utanför alla andras andetag. Orkar inte mer, orkar mindre, mindre. Obalans.
 
Trillar ihop.
Jag måste skynda mig, springa ifatt mig själv. Samla alla splittrade bitar och lägga dem i en trygg hand.
Att ta hand om dem tills jag själv kan, om jag någonsin kan.
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  Tankar  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer






Senaste inläggen




Etiketter




Arkiv


Sök i bloggen


Designen



RSS 2.0