Så har en dag snart tagit slut. Sommatider hej hej.. jag väntar på dig! Började som vanligt morgonen med att vilja vända om. Så trött att hela kroppen har gått i kors. Efter att tittat ut och sett ett lite halvtrist väder så kröp jag ihop under filten och skulle bara blunda en stund. Bara en liten liten stund för det där med att bestämma vad kroppen ska göra är totalt omöjligt. Speciellt att inte trilla omkull eller vingla på de mest pinsamma platserna.

Nej, nu var jag så trött att det inte fanns något val och inte fanns det tusen saker jag "måste göra på listan"..

 

Oops! Bortsett något försök att resa mig upp så vaknade jag strax efter kl.16 och var fortfarande trött.

Jag hann vid ett ögonblick känna solen emot mig. Mamma ringde någon halvtimme senare och frågade om jag tagit mig ut. Önskar så att jag kunde säga att jag suttit under ett träd, inne i skogen med kameran i handen eller med fotsulorna i riktning med en sjöutsikt. Hon sa att det varit riktigt varm och soligt hela dagen (okej jag fryser mest hela tiden.. men ändå) Imorgon måste jag sträcka ut kroppen i solen, så snälla låt det inte bli grått och regnigt. Jag önskar mig sol och värme!

Drömmen kan ingen ta ifrån mig.. det är precis vad det är. En dröm.

Så min dag har varit dolt under mina ögonlock hela dagen. Någon mer som har väldiga problem med att logga in numera? Jag brukar ha ett tålamod, men att ständigt bråka och göra nya försök femtioelvatusengånger så vill jag mer än gärna kasta hela datorn i väggen. Hoppas att ni har lite tålamod.

 

Så många tankar som vill och behöver få komma ut. När ska det bli min tid att få leva?

 

Jag har länge haft den känslan av att inte alls passa in. Vara hon som sätts på en stol i ett hörn medans de andra skrattar och pratar om sina liv.

Anorexin äter upp mig inifrån och jag vet inte hur eller om jag kommer att bli fri en dag.

 

Jag vågar inte hoppas längre.. jag är så rädd!

 

 

 

Bokstäverna ligger utspridda på mitt golv. Blottade för vem som helst att se.. ord om hur jag egentligen mår. Känslor som aldrig kommer fram innan jag sitter alldeles ensam igen. Ensam och förtvivlad. Det är så mycket som jag vill få fram, men det låser sig eller fylls på för fort. Paniken växer rakt framför allas ögon utan att de vågar lyssna på svaret efter..

 

Ska nog inte börja rota runt i känslorna för mycket i natt tror jag (även om jag så väl skulle behöva). Hur var det nu med att lyssna på sig själv? ORDEN LÅSER SIG!

Nytt försök en annan gång. Varit på femfingrigt kalas under söndagen. Fem små söta fingrar gammal är fasters lillebus. Jag hade kameran med mig och det blev nästan inga foton alls. Lite tråkigt, men det kommer fler tillfällen. Det har varit en jobbig dag på olika sätt. Räddningen var när jag gick ifrån bordet där alla satt och pratade om kalorier, viktminskning hit och dit. Trots att jag satt där utan någon tallrik, så vad skulle jag få ångest över? Ångest och riktig panik växte fram innan jag reste mig med några flyktiga ord om att..

 

Nu skulle jag inte berätta om femåringens dag. Ska se om något foto fastnat i kameran först och även ha mer ro i kroppen. Vimsiga tankar här..

 

Idag fick jag höra de där orden som jag redan visste om. Tror inte att hon har sagt dom så tydligt tidigare utan mer i hastiga kommentarer, precis på gränsen. Vi satt i bilen på väg hem. Jag kunde verkligen inte alls hålla med om att jag skulle vara för smal, eller skinn och ben. Hallå, jag är ju tjock om benen!

En väninna har sagt detsamma till henne. Att hon tydligt märker att folk stirrar och pratar om hur fruktansvärt mager jag är. Att hon tycker det är enormt jobbigt att synas med mig just för att jag skulle vara så mager.

Själv undviker jag ögonkontakt även om jag får höra ord ibland. Förstår de inte att det sårar?

Nu sa mamma ändå det jag sedan länge märkt så tydligt.

 

Längre än så orkar jag inte tänka på orden hon sa. Jag har redan lagt märke till det tusen gånger om. Det är så tydligt de få gånger som mamma och jag nu hittar på någonting utanför dörrarna. Jag har pratat om att jag saknat våra promenader, dels för att jag också behöver bryta mitt mående. Det är inte alls bra tankarna och känslorna som jag har inom mig. Behöver också komma ut, våga gå ut. Själv är jag ständigt rädd för att någon ska tycka att jag är tjock. Jag är LIVRÄDD för min egen spegelbild!

Vid det tillfället tyckte hon att vi kunde gå när det är lite mörkare - ingen som ser oss - ser mig.. Lilla mamma jag förstod vad du innerst inne ville ha sagt.

Det gör mig ledsen. Riktigt ledsen över att hon inte vill gå med mig bland folk.

Det är ju bara jag.

Bara jag..

 

Hur många gånger har jag inte suttit ensam och saknat någon. Någon som hade tid att vänta ut ett leende inifrån mitt hjärta istället för tårarna, men det blir alltid "hejdå vi hörs imorgon".

Snälla stanna kvar hos mig.

 

Igår urnsatte de min fina granne på Gamla Uppsala kyrkogård. Finaste Annalisa är nu tillsammans med sin älskade make. Saknaden är fortfarande stor, kommer alltid att vara stor. Nu vilar hon. Nu är hon hemma. Synd att jag bor så lång bort, men jag sitter i hennes gamla lägenhet nu. Om jag sträcker ut min högra hand så skulle jag kunnat nå hennes kind för där stod hennes säng. Jag ser hennes vackra, gulliga ansikte lysa upp i ett leende. Det är de bilderna jag minns med glädje. Alla stunder som vi delade. Alla samtal som vi hade där vi låg skavfötters i hennes säng. Älskar dig för evigt Annalisa!

 

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Bjuden på 5-årskalas imorgon. Får se vad kroppen orkar. Om jag bara kunde få sova, vila. Kände mig så förkyld och febrig inatt och haft ont i öronen några dagar. Födelsedagsbarnets storebror hade feber igår.. vet inte hur det är nu. Så länge de var hos mg nu på torsdagsmys.

Saknar mina älskade brorsbarn!

 

Nu ska jag kämpa vidare med anorexin. Om jag bara visste hur jag ska ta mig vidare. Jag sitter fast.

Hur kan läkarna säga att min vikt är för farligt låg så jag inte får en samtalskontakt?!

Jag har trillat mellan stolarna.. bortglömd eller jag vet inte vad..

Vet inte om jag avskyr ANOREXIN eller MIG SJÄLV mest!!?

Ångest!  Ångest!  Ångest!

 

 

 

Så har jag äntligen tagit mig ut med kameran igen. Den har stirrat på mig länge nu och jag har så många gånger tänkt plocka upp den och ge den luft.. men det är så mycket som kommit emellan. Jag är fortfarande fast.

Idag har solen varit framme hela dagen, inte sovit bort all tid idag inte.

Två steg hann jag ta innan jag ramlade emot asfalten. Ytterdörren var inte ens stängd. Gjorde misstaget att berätta för mamma som så klart oroligt påpekade att

men nej, jag är tjock (orden behöll jag för mig själv)

Tycker inte om att göra henne mer orolig än vad hon redan är. Kommer aldrig att bli "stor" i hennes ögon.

 

Du skriker ut din ångest och ser förtvivlat

spegelglaset krossas framför dina fötter

ett liv i spillror avspeglas i

varje andetag

 

 

Du är fet, äcklig och händerna krampar

väntar på att slå sönder dig inifrån

dit alla tysta orden gömmer sig

av rädsla för

livet

 

 

 

 

..men jag kan inte bli trasigare än vad jag är nu!

Vem tycker att ett slitet, söndertrasat hjärta är fint?

Trodde att jag hade nått botten, men jag hade fel.

 

Släckt alla lampor och dragit för gardinerna och vill försvinna ifrån allting. Det känns som jag hela tiden och alltid är till besvär, oro och min förtvivlan GÖR SÅ FRUKTANSVÄRT ONT!

 

 

Så mycket som jag vill skriva, men klumpen i magen hindrar mig. Det gör alldeles för ont.

 

 

-men jag är upptagen nu så det får bli imorgon.

-....mmmmmmmmmm... då går jag och lägger mig nu istället. (ville skrika inombords)

-jag kan komma förbi på väg hem, men det dröjer till senare.

 

Så nu vet jag inte vad jag ska göra för att orka med tiden tills hon låser upp min dörr och jag kan få

 

 

 

Vandrar fram och tillbaka, fram och tillbaka medans tårarna rinner nedför mina kinder och alla känslor vill få mig att falla isär. Sitter och skakar, känns som om jag skulle kunna svimma vilken minut som helst. Totalt utmattad och förlorad i en tillvaro som har blivit alldeles för mycket. Det har varit så många olika saker, händelser senaste året som har fyllts på mer och mer. Antingen sover jag dygn i streck eller som nu när jag är inne i en period då jag absolut inte kan sova alls.

 

Saknar min älskade granne som gick bort förra året.. försöker tänka att hon skulle velat att jag tog över hennes lägenhet. Tröstar mig själv vaggandes, ihopkrupen på stolen och inser att hennes säng stod precis intill där jag är nu. Skulle kunnat räcka ut handen för att stryka henne överkinden så som jag brukade och mötas av hennes leende och gulligt lutande ansikte. Som om hon såg rakt igenom mig.

Saknar en vän.. som det känns som om jag förlorat för att jag inte passar in i hennes liv längre. Det gör ONT!

Hon kommer ändå alltid ha en plats hos mig. Jag kan inte trolla mig frisk ifrån anorexin hur mycket jag än sulle önska tusen gånger om.

 

Trakasserades av en och annan granne... därför jag flyttade så nu gör jag allt för att undvika henne. Allt.

Trivs ändå bra i denna lägenheten och bär nu mest på de glada, busiga och fina minnen jag fick med Annalisa.

(jag hoppas att du har det bra nu vännen..)

En dag då jag svimmade så gick glasögonen sönder! Betalar av till tandläkaren och blir säkert kallad till tandhygienisten nästa månad (aj vad det gör ont för jag har så trångt mellan tänderna!). Får ringa och säga ifrån. Har verkligen inte alls råd när jag inte ens har råd att leva.

 

Sedan blev min cykelsadel stulen... en tid senare även hela min cykel. En massa annat också som gjort att jag nu inte har råd att kämpa med att äta. Inte råd och hjälp har jag skrikit efter så drar ned alla persienner för att slippa se omvärlden.. och dom mig. ORKAR INTE LÄNGRE!

 

Mitt i allt detta så har någon i min närhet blivit väldigt sjuk och någonting ikväll fick mig att gå sönder totalt. Satt och grät så jag hulkade i flera timmar, fortfarande gråter jag. Minns inte när jag grät senast förutom häromdagen då mamma hade suttit hos mig i nära fyra timmar. Jag sov.. Vi ses inte lika mycket längre.

Vilket fall så strax innan hon skulle gå, hon stod med jackan på sig för att säga hejdå och jag sa ett litet ord om hur jag mår. Allt blev fel och alltid när jag nämner det så mår hon ännu sämre. Allt blev fel och jag kände att jag inte orkade längre. Tårarna rann nedför kinderna och hon skulle gå.

 

Jag blev ensam och det känns som att det blivit alldeles för mycket nu.

 

Nu blev det väldigt mycket text, men tvungen att få ur mig lite.. lite.. av vad som plågar mig. Bara att försöka sova så mycket jag kan så att tiden försvinner. Jag som hade hoppats så mycket på att detta året skulle bli bättre. Att året skulle bli mitt, men nu rasar det som ett korthus och kanske inte så konstigt att jag känner mig svimfärdig? Sedan att jag känner mig fetare än fetast, fulare än fulast och äckligare än äckligast.. jag kände att anorexin gjorde allt för att bli starkare när jag vandrade fram och tillbaka.