Slå hjärtat.. slå
Jag hade fångats i ett mönster
fastnat i en söm
dragit för alla persienner
snubblat i en dröm
Jag hade målat allt med tårar
låst varenda dörr
tatuerat in allt det som sårar
alla minnen från förr
Jag hade släckt min sista gnista
blåst ut varenda ljus
mitt hjärta var nära att brista
mina ögon fulla med brus
Nu ska jag inte längre ramla ner
i egengrävda gropar
ska inte stänga ute världen mer
vara tyst när någon ropar
Så snälla oroa dig inte du
jag ska inte längre treva
bara lysa med solen nu
ja du vet
Jag ska lära mig att leva!
Her heart was a secret garden and the walls were very high
Stressat fram och tillbaka för att hinna med allt som måste göras. Känna pulsen öka och hoppa till bara av att någon kommer förbi bakifrån alldeles för tyst. Orkade inte ta mig runt helt och hållet utan det får vänta tills imorgon. Totalt barskrapad och livet är långt ifrån härligt att leva..
Skulle kunna ge upp allting, men jag vill så mycket mer.
Känner mig så ledsen över allt som händer omkring mig. Meningslösa ord, för världen får mig att känna mig meningslös. Som om min kamp inte vore tillräcklig.
Hindrar nästan mig själv av rädsla för att känna mig osynlig. Nej, egentligen vill jag tala om att jag visst är lika mycket värd som andra. Det tar emot att försöka inse det, men jag kämpar lika mycket som någon annan.
Sedan att jag inte har möjligheterna är inte mitt fel.
..................och skulle det vara så, ja då får jag väl försvinna då.
Så ledsen, så fruktansvärt ledsen.
Träffade på en liten äldre dam strax innan jag var hemma. Vi ställde oss tyst och tittade på ett par harar som låg och kurade i gräset. De gav mig ett leende. Ett leende som hon tyckte att jag skulle suga åt mig och spara.
Vi bytte några ord en stund och det kändes skönt. Många stressar förbi och yttrar aldrig ens ett litet "hej" när någon obekant kommer i deras väg. Ett hej eller ett leende kan betyda så mycket och ger även
möjligheter att öppna nya dörrar för dig själv.
Jag ska sätta mig och försöka skriva ner lite olika mål. Borde lägga mig och vila, mår illa bokstavligen av sömnbrist. Att skriva överst på listan är "Kom ihåg att dricka!"
Jag glömmer alltid bort att dricka.
jag vill ha ett liv!
Etiketter:
Att kämpa för livet 
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självSmile though your heart is aching. Smile even though it´s breaking
Alla tankar är intrasslade i mitt hår. Det har blivit ett stort tomrum här av flera orsaker.
Jag gör vad jag kan för att hitta tillbaka till mig själv samtidigt som oron inför vad andra omkring mig går igenom.
Även funderat mycket över hur öppen jag ska vara i min blogg. Tanken har ifrån början varit att skriva rakt ifrån mitt hjärta utan några krusiduller. En blogg för mig att se tillbaka på och få insikt. Jag vet att det hjälper mig när det ofta är svårt att se det tydligt i stunden. Att rensa ut tankarna och känslorna på ett papper.
Innan jag glömmer så vill jag berätta att jag lyckades hålla mig lugn och trotsa anorexin till att vandra runt, runt, runt. Minns så väl hur det kändes då när jag skrev och tackade för att en fin bloggtjej hjälpt mig.. ska skriva till dig snart.
Du och ni andra hjälpte mig att gå emot anorexin på olika sätt <3
Så med dessa vårens allra sista vitsippor vill jag tacka er!
Nu får de små stackarna som ännu står, om än lite ostadigt efter all blåst, regn och kyla.. de får stå kvar och le emot någon som går förbi. Snart kommer liljekonvaljerna. Då vet ni var jag finns.. med näsan i skogsbacken och drar upp strå för strå. Älskar doften. Älskar allt med liljekonvaljer. Även om det varit extremt tungt en lång tid och fortfarande är svårt så kom ett leende plötsligt när jag tänker på minnen. Minnan när jag traskade iväg med min systerdotter. Hennes lilla hand i min och bort till sommarängen för att plocka den allra största buketten.
Minns att det växte mycket blåklockor och prästkragar, hundkex att fylla ut och ängens fina gräs.
Det gör extra fint att minnas då hon fortfarande också har minnen ifrån de stunderna.
Våran plocka blommor på ängen stunder.
Nu borde jag försöka sova, men tankarna är som sagt helt intrasslade i mitt hår. Känner mig som ett troll.
Somnade efter kl.06 och sov till och från i knappt 2 timmar. Inte ens det. Var nere hos lilla N igår kväll för att försöka stötta henne i ett samtal, tror det blev närmare fyra timmar. Lilla N om du läser detta så vet du att jag önskar att jag kunde hjälpa dig på något sätt. Ibland vill jag skaka om de som inte vill lyssna eller inte vill förstå.
Blir så ledsen när vuxna inte finns där som de borde.
Tankarna har funnits i det samtalet hela natten. Vad kan jag göra?
Det var med vingliga ben jag gick upp till mig och var tvungen att ringa mamma bara för att höra en röst.
Imorgon ska mamma troligen opereras så tiderna tillsammans blir ännu mindre. Jag har inte kunnat ta mig ut alls mycket de senaste veckorna, nästan månaderna. Kramper i magen som gör att jag varken kan sitta, ligga eller stå. Men ett STORT men..... jag kämpar verkligen allt vad jag kan.
Det sårar när någon inte tror att jag kämpar, att jag inte vill.. JAG VILL OCH JAG KÄMPAR!
Känner ingen som har valt att få anorexi.
Jag ska nog bli mer öppen med hur jag verkligen mår.
Har alltid haft i baktanken att mamma, syskon och andra som står mig nära läser här ibland. Att jag ska skydda dom, men är det fel att skriva för min egen skull. Utan att ständigt "linda in i bomull"?
Kanske det blir svårt och ovant, men jag vill och tänker göra ett försök.
