Jag vet inte hur många chanser jag får här i livet, hur många andetag eller hur många drömmar.
Finns det någon som vet, någon som har svaret?
Skulle ni vilja tala om det för mig då?
För jag vet inte hur länge till som jag orkar strida emot. Mig själv och anorexin. Att gå ned i vikt och aldrig
mer ta ett andetag tycks så enkelt, men jag vill så mycket mer. Jag vill lära mig att leva, men inte såhär.
Inte om det alltid ska göra så ont. Inte om varje andetag ska skava så emot mina revben.
Inte om mina drömmar ska skakas till rädsla utav mardrömmarna nätterna igenom.
Lär mig att ta vara på det som kunde varit för vet du vad?
Jag klarar inte av detta längre!
Snön har lagt sig som ett täcke nu, det är vackert. Kallt och vackert.
Jag vill lägga mig där ute, mitt i snön och låta mina armar och ben forma en vacker liten snöängel.
En ängel som inte tynar bort så fort solen bländar henne i ansiktet. Någon som inte blir sårad av sina egna
tankar. Jag är trött på att tvingas tränga bort tårarna för att orka ta mig igenom dagarna.
Nej jag lever inte som ni, jag tar mig bara igenom dagarna och jag är trött på det!
Trött på anorexin som har mig i sitt grepp. HÅRT IHOPDRAGEN!
Ibland skulle jag vilja vara den du såg och tänkte:
"Åh, vilket vackert leende hon har!"
..istället för:
"Åh, såg du hennes ensamma tårar!"
Imorgon vill jag gå med snöknaster under skosulorna, utan ångest.
(ja, det är bara en dröm. en kvällsdröm)
