Jag tror att jag har gått vilse

 
Tiden tickar på och jag har förlorat allt perspektiv på tid och rum, fantasi och verklighet.
Känslor eller riktiga ögonblick under nattliga speglingar då mina bilder visar någonting helt annat, någonting
som är så fel, så fel. Magra ben och en gestalt som bara inte kan vara jag. Hon måste vara någon annan.
Det måste vara så. Jag kan inte få ihop någonting längre och jag känner hur jag för varje stund, försvinner
allt längre bort ifrån mig själv. Är det möjligen precis så det är?
Att jag är på god väg att tappa fotfästet totalt?
 
Varje dag är en enda lång kamp för livet.
Månen gungar vilsamt på kvällshimlen, så liten och klar. Ser så oskyldig ut där uppe.
just nu önskar jag att jag vore någon helt annan, eller att jag kunde få chansen att börja om ifrån början,
men med möjligheten att kunna ändra tidens gång. Hur saker och ting skulle utvecklas.
 
Då skulle jag ha höjt min röst så fort jag visste vad min röst klarar av. Vilka höga toner den kan nå, om jag
inte vore så tyst redan då. Vad spelar det för roll nu?
Jag står här och faller fram och tillbaka. Slår mig hårt, men försöker hela tiden att ta mig upp igen.
Vacklar hit och dit, att gå framåt eller rasa isär? Jag slår mig ännu hårdare, försöker än en gång att ta mig
upp. Benen vinglar, händerna skakar och mitt hjärta slår för många slag, hoppar över eller står still.
Jag märker allt tydligare hur hårt anorexin har mig i sitt grepp, men det är ingenting som jag talar om högt.
Jag har ingen att ventilrera alla mina innersta tankar och känslor med. Ingen som jag vill tynga ned axlarna på.
 
Det är som att klättra uppför ett berg, med alldeles för hala sulor och fingrar som aldrig får ett grepp kring
livet. Jag straffar hjärtat. Skyddar självhatet. Förnekar min rädsla. Sväljer gråten.
Tappar taget och faller. Hårt.
 
Torkar mina tårar och sätter på mig en passande mask för ansiktet, bara för att inte såra någon annan.
Jag överlever kanske, men jag vill inte dra någon annan med mig i fallet. Hela min existens är en
förnekelse, med det förnekar jag. Pressar luften ur det allra minsta, tar ett litet steg fram eller tillbaka.
Jag vill allt, men ändå ingenting..  för jag tycker inte alls om den jag är.
Vilja leva. Våga leva. Våga vilja leva.
Vilja våga leva. Rädd!
 
Leva på chans, på låtsas eller inte leva alls?
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




När du är redo..

 
Hon tar några trevande steg
 mot mig
tar min hand i sin lilla
stryker bort en tår på
 hennes kind
hon borde inte känna sig
så rädd
 
barnet har öppnat dörren till
mitt inre
fyller säck efter säck med
försvar
sorg och äckel
jag förundras över hennes energi
timme efter timme städar
 hon bort sina
känslor
 
hon slutar först när
mitt hjärta
ligger väl synligt, sårbart
jag ber henne att inte ha
så bråttom
vill lära henne att hon
är värdefull
 
barnet tittar mig djupt i
ögonen
stryker sin lilla hand på
min kind
torkar mina tårar som
 faller nedför
hennes kind
 
när du är redo, säger hon tyst och stilla
och ler emot mig
 
när du är redo..
 
Etiketter: Att kämpa för livet  Barndom  Bilder  Dikt  Incest  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Tomrum av mina känslor

 
det ska bara kännas så ibland
det några kallar lycka
mer än några sekunder
..de får inte plats här
 
klockan slutar ticka
tiden står allt mer still
jag har fastnat i ett mönster
..dit alla ljusa färger
 
döljs utav de grå
 
min bild av livet är mycket
trasigare än ni tror
jag tror att jag drömmer
mer än jag lever
..svävar i en dimma
 
med vacklande ben
 
det är som om jag väntar
på en tid som aldrig
 tycks bli min
alla känslor får sitt
..tomrum
 
sin saknad
sin tröstlösa tyngd
ingenting blir
 
aldrig mitt
eget..
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Ett litet hjärta till er

 
..det är trots allt alla hjärtans dag och jag vill lämna mitt hjärta här till er.
Var försiktiga bara, trampa inte på det, krossa det inte, plocka inte isär alla pennor eller ens en enda, för då
går resten sönder. Då faller jag isär och tro mig, jag är redan trasig nog. Jag vet att det varit ovanligt tyst
härinne, men jag försöker att hitta tillbaka.
 
Behöver bara få andas lite på egen hand. Sortera mina tankar eller låsa in dem dit ingen kan nå dem.
Inte ens jag själv, men tids nog berättar jag mer om det.
Sedan har jag svårt att koncentera mig tillräckligt för att ens komma ihåg vad jag vill ha sagt.
Förvillande... ja!
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Det är de stunderna

 
..då jag sitter för mig själv och undrar hur allting borde varit, det är då som jag som mest undrar
varför jag stannar kvar. När jag förstår hur fel allting blivit och hur svårt allting är.
De korta ögonblick som små bilder flimrar förbi mina ögon och de vill visa mig en overklighet som för
andra är en verklighet. Stunder utav lugn och ro, som andra har, men som nu river allt större hål i mig.
 
Jag skapar endast svarta fläckar i era ögon, likt grus som skaver och inte vill ge sig av.
Så känns anorexin för mig. Plågsamt närvarande, utan att jag blir fri.
Det gör ont att inse hur fel mitt liv blivit.
 
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Varje rörelse, varje beröring gör ont

 
Jag vet inte vad som händer med kroppen, eller vad som inte händer, nu står allting still. Värken plågar mig!
Hela kroppen har varit som ett enda ömt blåmärke den senaste tiden, ja i ett par månader minst och det
börjar tära på mig nu. Jag kan inte ens röra vid min hårbotten lite lätt utan att vilja grimasera utav smärta.
Armar och ben, fingrar och revben, skuldror, hela ryggraden, ja hela jag skriker utav smärta inom mig..
för inte är det så att jag talar om för andra hur ont allting gör. Nej tyst och lugn, men till vilken nytta?
Jag fick någon form utav magsjuka för någon vecka sedan, troligen smitta ifrån sjukhuset för de stängde visst
av hela medicinavdelningen sedan. Tur hade jag som snabbt blev av med den, fick bara upp "skum" då
magen var tom. Ömheten har jag dock.
Ute ligger snön kvar och det har varit bitande kallt. Saknar våren och sommaren. Värmen.
Friheten att bara kliva ut genom dörren och inte bry mig om alla kläder som ska krängas på lager,
på lager, på lager och ändå frysa fingrar, ben och tår till stelhet. Visst det är vackert, men jag längtar till
de första vårblommorna som tittar under lugg så fort solens strålar värmt upp jorden tillräckligt.
Så härligt att se de stå där små och oskyldiga inför all glädje de sprider!
 
Idag har jag suttit och gjort ett armband till mamma. Ska vridas två gånger kring handleden.. nu vill jag
göra fler. Synd att det ska vara så dyrt. Önskar att jag kunde sitta med det hela dagarna.
Kvällen är tidig, men jag tror att det blir en tidig kväll på kudden, känner att jag behöver vilan.
Ännu kan jag inte låta bli att ha balkongdörren öppen under natten. Måste få frisk luft för att kunna få lite
ro till att sova. Lite mindre oro. Lite mindre ångest för känsla utav viktökning utan att frysa lite lagom om
natten. hur ska jag på ett bättre sätt förklara min ångest, min oro, min panik över allting!?
 
Jag har vandrat den här vägen så länge nu. Jag vet vart alla stigar går. Jag vet vad som finns till vänster och
jag vet vad som finns till höger. Jag vet varför det ibland dyker upp små vägbulor eller större gupp och
branta stigar blir till stup.
Trots allt detta finns ORON och ÅNGESTEN ändå kvar lika stark!
Jag vet inte vad allting går ut på?
 
Andas kyla.
Jag vill bara vinna någon gång.
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Frusna små fingrar

 
Riktigt kallt nu. Nere på -19.9´C i natt och nu står det -10.0´C ute, solen skiner och bländar mina
trötta ögon. Det är konstigt , men så fort jag sätter mig vid datan för att skriva, så är det som att gå rakt
in i en vägg och jag kämpar verkligen för att hålla mig vaken. Är det en psykologisk grej som talar om för
lilla hjärnan att nu behöver du sova? Känner mig helt orkeslös i hela kroppen.
På bordet intill ligger det en liten vit påse med pärlor. Mamma ska få ett armband, hon har själv varit med
och valt ut färg och pärlor. Vill sätta mig med lite pyssel sedan, om det inte vore för denna tröttheten.
 
Jag kan inte göra någonting som det är nu. Jag är fortfarande långt ned i en grop. Både känslomässigt och
kroppsligt, har jag det svårt med allting. Kommer jag att lyckas ta mig över kanten?
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Finna en egen plats

 
Den senaste tiden har mest handlat om att hålla mig ovanför ytan på alla sätt.
Jag har varken orkat eller funnit ro till att skriva, trots att längtan och behovet ändå har funnits där
inom mig. Jag har tidvis kännt mig enormt liten och tunn, ja faktiskt stunder då jag blivit rädd för mig själv och
den styrka som anorexin har, den jag har förlorat. Sedan morgonen efter har jag kännt mig som världens
tjockaste och fulaste och allting har varit en omöjlig väg att gå.
En del säger att jag inte ska lägga så mycket energi på hur jag ser ut, men om de visste hur fel de har!
Kanske är det svårt för många att förstå, men det är det minsta jag ägnar energin på. Jag gör ju precis allt
för att inte se på mig själv.Undviker nära på maniskt allt som jag kan råka se en spegling utav mig själv i!
Snarare handlar det om en känsla jag har, av äckel inför mig själv. Det jag känner! Det jag är!
 
Att konfronteras med mina känslor är mer än vad jag klarar av nu. Jag bryts itu. Mamma har funnits vid min
sida och stöttat mig varje dag. Hon har sett och förstått att jag behöver henne mer nu än någonsin och jag
finner inga ord som kan förklara hur mycket hon betyder för mig.
Vi har promenerat i snön, pulat omkring i solen kalla dagar tills vi kommit hem till mig och fnissat utav trötthet
 
Hon har ringt till mig de stunder då vi inte träffats, frågat hur jag mår eller bara funnits där. En livlina.
Stadigt, trots att det måste göra ont i henne, men jag har klarat mig igenom denna tiden.
Kanske har jag ännu inte funnit min egen lilla plats, men jag är ändå kvar. Ärligt talat så trodde jag inte
att jag skulle orka mig såhär långt. Inte med tanke på hur dåligt jag mår.
Denna tiden har jag kämpat mer än någonsin och jag hoppas att det var värt alla tårar. Jag vet att jag sitter
hårt i anorexians klor, jag vet att jag är djupt nedgrävd i ångestens träsk. Deprimerad..
 
Jag vet inte vad jag vill skriva, eller jag finner inte riktigt orden. Är fortfararnde så väldigt trött.
Det räcker med att jag ibland blundar till i ett par sekunder så somnar jag nästan. Så har det varit vid ett par
tillfällen när jag varit på väg att skriva inlägg här inne. Tröttheten har tagit över så jag inte klarat skriva alls.
Ville bara "höra av mig" för jag vet att det finns flera som oroar sig över mig.
Jag ska försöka att komma tillbaka så snart jag kan!
 
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer






Senaste inläggen




Etiketter




Arkiv


Sök i bloggen


Designen



RSS 2.0