Livet rinner ur mig. Vågar inte hoppas längre, inte sätta upp några höga mål. Jag skulle vlija vara fri
i en timme, fast jag skulle behöva vara fri resten utav livet. Om jag håller andan en minut, sedan en minut till.
Kanske resten utav livet om jag bara kunde få känna mig fri tills jag dör, för jag vågar inte sätta upp några
mål om att en dag KÄNNA FRIHET. Jag har tänkt en del den senaste tiden och nu skulle jag vilja komma
så långt att jag klarar av att se på mina fingrar utan att få ångest och känna äckel.
(kanske ett löjligt steg för andra, men inte för mig..)
Tycka om mig själv?
Som det är nu har jag svårt att ens tänka tanken på att nå dit fram. Jag tror att jag kämpar mer än vad
de flesta inser. Jag vill hålla andan resten utav kvällen, så jag kan försvinna bort ett tag. Till ett ställe där
inte jag finns utan är någon annan. Om jag bara slapp vara mig själv.
Ibland önskar jag att ni kunde läsa mina känslor genom mina ögon, så jag slapp kämpa så
för att bli förstådd. Slapp kämpa med att få fram de rätta orden i tid, innan det är försent.
