Stunder som var fyllda utav skratt, mys och saftkalas med brorspojkarna..

 Bröts mitt itu då lillkillen inte fick följa med mig ut på promenad. Bara han och jag. Hans gråt som gjorde så ont. Hennes ord om att jag inte fick gå ut när jag ser ut såhär. Aj! Det gjorde ont!

 

Här har jag gått och kämpat för att ännu en sommar inte ska förstöras av anorexians klor, inte låta ångest och tankar om att jag är för tjock och ful, ska låsa inne mig i ensamheten sommarens alla soliga dagar. Så när jag äntligen lyckats våga.. VÅGA SYNAS!

Då rasas allting ihop av min mammas ord om att jag inte fick gå ut för att jag ser ut såhär! Just då ville jag slänga fjärrkontrollen rakt på tv:n och skrika att ta mig långt härifrån för jag orkar inte längre, men jag stirrade rakt fram.

 

Sjönk in i filmen vi såg och sa ingenting till henne. Anorexian ska inte förstöra denna sommaren också, inte ett år till som jag tänker sitta inne för att andra tycker och tänker. Tisslar och tasslar. Stirrar och glor. Det gör de ändå, så ska jag sitta inne och inte få njuta av den fina sommaren? Neeej.. jag tänker inte låta det bli så!

 

Jag satt barnvakt och det allra första som lillkillen sa när han kom innanför min dörr var att han ville gå en promenad med mig.

-"bara du och jag runt.. runt här ute"

 

 Jag förklarade att vi inte kunde gå än utan vänta tills hans farmor hämtat storebror, då skulle vi gå en runda, bara han och jag. Hela kvällen fick jag höra hans gråtande..

-"..men jag vill gå nu.. jag vill gå nu!

 

Sedan kom mamma sent och skulle hämta hans storebror och då fick jag inte gå ut och visa mig

"Sådär!"

Det finns inga ord över hur ONT det gjorde..... Själv kämpar jag varje sekund för att övervinna, tränga undan tankarna på att jag inte kan gå ut och visa mig. Tjocka.. feta.. fula mig. Jag som har väldigt svårt att ens se min egen spegelbild, gör allt för att ta del av livet. Ska jag nu tvingas sitta inne under en filt bara för att andra inte kan hålla tyst? Förstår de inte att ord och blickar kan döda!?

Jag behövde bara få ur mig en liten del av vad jag har gnagt på i tankarna de senaste dagarna.

 

 

 

Varje dag fattas du mig.

Varje dag finns du i mina tankar och min kärlek till dig har inga gränser. Åtta år har nu gått sedan cancern tog dig ifrån mig, ifrån oss alla. Åtta år som känns som en evighet, men samtidigt som om det vore igår..

eller alldeles nyss.

 

Ett ögonblick och hela världen blev aldrig densamma igen. Inte utan dig. Så mycket jag inte hann säga till dig och nu finns du inte längre här. DU FATTAS MIG! Det är tungt idag.. tårarna

får min kropp att spännas likt en pilbåge.

Försöker att hålla ihop, försöker att inte bryta ihop i gråt.. rädd att tårarna aldrig ska ta slut.

 

Cyklade ut och plockade nya liljekonvaljer och ställde vid din grav. Kan du känna doften spridas i vinden? Det var skönt att få vara hos dig ensam. Bara du och jag syster, bara du och jag en stund..

 

Jag trodde att jag skulle brytas sönder och hela min kropp skakade. Ena stunden så ville jag ha någon mer hos mig för att nästa stund vända mig om flera gånger och hoppas att få vara där..

bara med dig.

 

Det gjorde ont. Det gör ONT!

Varför tog cancern dig ifrån mig, varför?

 

Jag kommer alltid, alltid att älska dig och

du finns i mitt hjärta.

 

 

Efter ytterligare en dag utan att kunnat komma till ro och en kropp som verkligen inte alls varit snäll emot mig. Bestämde jag mig för att cykla ut med kameran. Kommit på mig själv med att nästan känna ett tvång att cykla ut en runda varje dag. Jag har svårt att ens tillåta mig att sova, trots att jag nu är långt ned på minuslistan.. sömntimmar de senaste dygnen är nu nere på endast 5 timmar!

Inte konstigt att jag nu ser suddigt och att jag har svårare än vanligt med koncentrationen. Gör tusen och en saker samtidigt och springer fram och tillbaka här hemma. Måste göra någonting för att vända på detta, men vad och hur? I vanliga fall så brukar jag somna så fort jag sätter mig ned.

Det är som om det inte är tillåtet att ens lägga mig i vågrätt läge, när jag är ensam. när inte mamma sitter i fåtöljen bredvid. Jag har varit väldigt ensam senaste tiden.. eller rättare sagt jag har inte träffat mamma alls mycket. Det är då som jag brukar somna. klarade aldrig av att cykla ned till henne på morgonen, så hon kom upp till mig lite kort. I telefonen sade jag att jag tyvärr inte orkar cykla ut och plocka liljekonvaljer idag.

 

Jag som alltid brukar göra det till mors dag.

Skönt att jag kunde ge henne en bukett ändå. Jag plockade ju igår! Visste inte om det skulle bli regn, men solen har strålat. Mamma blev så glad över både blommorna och ett kort som jag gjort. Inte hade hon väntat sig det.

 

"Det tar vi en annan dag gumman" sa hon innan vi lade på luren.

Nu när jag inte tagit mig för att gå ut i solen på hela dagen, inte för att kroppen klarade av det heller, blev det en tur nu istället och en bukett med nya liljekonvaljer och även en riktigt stor bukett med pioner!

 

Nu känner jag dofterna av sommar i min lägenhet. Det känns lite lättare igen, för det har varit riktigt tungt idag. Riktigt kämpigt, men jag försöker att andas i nuet. Inte tänka för mycket.. Inte låta anorexian förstöra ännu mer, men ärligt talat så är det svårt med maten fortfarande. Hur ska jag kunna vända på det?

 

Längtar till tisdag kväll då småkillarna kommer till mig igen. Jag ställer mer än gärna upp som barnvakt åt hjärtegrynen!

 

 

Ännu en natt och jag är så trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Fick en ynklig timmes sömn. Snart får det bli att börja gå i sömnen för nu börjar detta likna katastrof. Vilket fall som helst så ska jag in i duschen och sedan så småningom cykla iväg för att plocka lite liljekonvaljer till fina mamma.

Ge henne det kort som jag gjorde igår. Sitter väl där en liten stund innan hon ska åka iväg till min syster. Solen skiner och jag hoppas den bestämmer sig för att stanna. Att ligga under solen och sova skulle jag så väl behöva. Magen krampar igen. Inte alls roligt att vakna med en krampande mage.

 

 

Det snöar körsbärsblom
över gårdsplanen därhemma
du sitter på verandan i ditt tysta
förstenade ödeland
mitt i sommaren som kommer tidigt i år

Det snöade körsbärsblom igår
som om sommaren har skyndat sig dit
för att hinna med att få se ditt leende
i solens och vindens tid

Som om det redan fanns en plats
som väntar någonstans nere vid sjön
som undrar när du kommer
när du tröttnar och börjar mumla trött

om att det är dags att ge sig av

Du ska ha tack för att du ringde
viskar du i telefonen
åt mig, i mitt mullrande.. asfalterande ödeland
jag räknar lönnlöven, sommaren är så tidig i år
jag skakar tyst på huvudet och vägrar

kännas vid tystnaden omkring mig

Du ser till att hålla dig vid liv en vecka till och hör sen!
och hon kanske skrattade lite åt hur jag sade det
men inte jag

Sommaren är tidig i år
den susar och skrattar och ler

som om den kanske aldrig kommer mer

 

 

Sitter och kommer på mig själv med att sjunga för mig själv.

Har lyckats tränga undan "tjocka mig känslorna" för en stund. jag kan väl inte sitta här och påstå att jag äter för glatta livet, för DET är fortfarande ENORMT SVÅRT. Tänker inte ge upp, tänker inte så är det bara.

 

Pysslat lite med ett kort tills imorgon för ni har väl inte glömt bort lilla mamma? Solen skiner genom mitt fönster och väggar och tak är fyllda av ljuspärlor ifrån kristallkronan i taket. Älskar när det blir så.. som liten tyckte jag mammas lampa bildade helt underbara stjärnor i hela rummet när solen sken genom fönstret. Nu ska jag fortsätta pyssla en stund och sömnen, den är fortfarande frånvarande.

 

 

Solen blev till regn och jag undrar om jag ska tänka om.

Cykla i zick-zack mönster i regnet eller stanna hemma. Låta anorexian eller mig bestämma och vad är rätt och vad är fel. Jag vill ut och fotografera. Jag vill stanna vid varje stubbe och krypa långt ned för att kanske se någonting nytt, medans anorexin skriker att du är fet och ful.

Du måste gå ned ännu mer i vikt!

 

UT OCH SPRING!

Nu skulle jag inte klara av att springa längre, redan testat det vid några fåniga tillfällen. Då blev jag även rädd över hur svag kroppen blivit. Skulle någon komma då finns inga möjligheter för mig att fly. Ska försöka tänka om.. tänka rätt. Hålla kvar allt det roliga, mysiga, hjärtevärmande under de senaste dagarna. Visst har det kommit tårar av förtvivlan, men får inte glömma tårarna av glädje.

Dem ska jag bära med mig länge.

 

Alla dessa känslor som far omkring.

 

Att den ena stunden vilja gråta i förtvivlan över hur svårt allting, till att sekunden senare sitta och le åt mig själv över ett sms eller bara "hej jag är så glad att du finns!" i tankarna. Vad är det som är så speciellt med mig?

Jag är bara lilla mig, ingen annan.

 

Tittar på smurfarna som blev kvar efter småkillarna igår. Det känns som om så mycket har hänt sedan dess. Så många känslor hit och dit.

Jag finns.. jag finns verkligen till. Inte kunnat vila en endaste minut. Jag som annars brukar somna så fort jag sätter mig ned, men så länge jag får ha kvar de fina tankarna

så känns det okej.

 

 

Redo att sätta mig med skissblock och pennor igår så ringde telefonen och det småkillarna som ville komma en stund. Självklart plockade jag med glädje undan allting igen, för när jag ska göra någonting så blir det en hel del. Vill ha saker och ting nära, ifall någonting lockar lite extra.

En kvart senare stod mina brorsbarn innanför dörren och kvällen var räddad. Dagen kunde inte fått ett bättre slut. Det blev filmen med Smurfarna och mys i soffan. Båda två ville ha ny klar färg på både fingernaglar och små söta tår! Vem säger att små killar inte kan få ha fina målade naglar! De satt där länge och spretade med fingrarna och tårna tills det säkert var klart.

 

Lillen tittade med stora ögon på mig flera gånger för att det kliade på ryggen.. åh mitt hjärta smälter för dessa två. När kvällen kom så kunde jag omöjligt koppla av. Alla tankar på saker som jag ville göra.. som jag borde göra.. som jag måste göra, enligt mig själv. Det är svårt att släppa på mina inre krav om saker och ting. När fåglarna sedan vaknade till liv och började kvittra och himlen blev allt mer ljusblå så kändes det allt mer onödigt att ens lägga sig. Framåt kl.05 så gjorde jag ett försök ändå och sov i lite mer än en timme.

 

Trodde att jag skulle vara mer död än levande dagen efter, men det var magen som krampade! Denna grymma kramp som får mig att ligga dubbelvikt på golvet i timmar och ibland dygn. Vilket fall så känner jag mig lite, lite stabilare idag. Dagen började igår med att jag verkligen inte alls orkade med mig själv eller livet. Till att bli så bra. Är det så riktig livsglädje känns!?

 

Solen skiner och om inte idag så ska jag ta med mig kameran ut imorgon. Ensam. Mamma tycker att det är alldeles för jobbigt när folk stirrar över att jag är så mager. Själv har jag för länge sedan slutat bry mig, eller nej.. jag bryr mig och det gör ont, men det ska inte få hindra mig att vara ute. Alla ser olika ut och även om jag idag har lättare att inse hur snedvriden min kroppsuppfattning är, så kan jag stundvis förstå vad mamma säger..

 

men

inte att jag är så väldigt mager?

 

 

Åh, jag har så mycket glädje och skutt i magen att jag känner mig alldeles yr!

Kan inte minnas om jag någonsin haft denna känslan tidigare.. måste varit väldigt länge sedan..

 

Just nu vill jag bara krama om alla fina som skriver alla dessa underbara ord till mig både här och där och det betyder så enormt mycket för mig. Ni hjälper mig att hålla mig över ytan och efter att igår ha fått tillbringa dagen tillsammans med denna lille killen.

Fick världens goaste puss och en kram som jag nästan trodde skulle ge mig blåmärken, för han ville inte släppa taget.. men jag hade med glädje cyklat hem både gul och blå.

Vaknade sedan med den allra värsta ångesten och gråten ville kväva mig. Kände att jag inte orkade längre alls. inte alls.
Min spegelbild är så snedvriden, men nu tänker jag lämna det.

 

För just nu vill jag bara ANDAS!

Så ha det så skönt i solen, nu ska jag sätta mig och teckna med

ett leende på läpparna.

 

Kämpar och kämpar.

Kastar alla känslorna i väggen

samtidigt som jag

känner mig väldigt

 

osynlig.

 

Låter tystaden tala för sig själv ikväll.. Orkar inte vara stark när mitt inre känns avbrutet, trasigt och så ensamt.
Ingen idé att försöka skriva om vad som hänt och inte hänt sedan jag senast var härinne. Tycker inte att någon ska behöva be om ursäkt för "dålig bloggning", för visst är det så att när det blir ett tvång så.. sluta då.

Därför ber jag inte om ursäkt, även om jag är ledsen därför att jag verkligen saknat och behövt ventilera om än så lite, lite.

Jag har kämpat och kämpat. Jag har gråtit och gråtit. Jag har sprungit vilse och aldrig kommit hem igen och nu saknar jag någon så mycket mer än vad jag kunde tro att jag skulle behöva göra.
Inga ord mer om det.. det gör ont helt enkelt.

Någon som vet varför det inte går att lägga upp fler bilder i samma inlägg? Krånglat länge nu så snälla om någon kan hjälpa mig till rätta?

puss

 

Regn och åter regn.. Suttit inne hos grannen, klappat på kinden, flätat hennes hår och lyckades få henne att äta banan, hjortronsylt och vaniljglass med kanel. Hon har sina favoriter och skulle helst vilja leva på sockersött. Nu ligger hon och sover med "Bumsingen" bredvid sig och själv ska jag krypa in under en filt.

Så otroligt rastlös och orolig. Vridit och vänt på mig hela natten, men nu har jag klarat av att ligga i min säng flera nätter i rad. Detta har inte hänt på evigheter, utan fåtöljen har varit mitt hem dygnet runt. Tar en liten stund i taget. Ett kort ögonblick för jag vet att allting raseras så fort. Igår var jag och mamma iväg för att köpa hö till lilla Tintin. Två stora säckar så har hon en tid framöver.

 

Jag kämpar med enorma känslor av att vara tjock och ful, medans hon inte ville att jag skulle ha min regnjacka på mig.. då syntes mina "stickor till ben".. så ut i regnet och blöt blev jag.
Får inte ihop hennes ord med mina känslor och vad min spegelbild visar.

Varför ska det vara så svårt!?

 

 

Jag vet inte hur många gånger jag undrat över hur framtiden skulle sett ut om jag inte vore så fast i mitt fängelse. Jag vet inte hur många nätter tårarna har trillat nedför mina kinder och bildat en pöl av tårar på kudden. I ensamhet. Samtidigt som frågorna lämnats kvar utan svar har jag vandrat fram och tillbaka och önskat mig långt bort ifrån mig själv. Orken har varit så långt, långt borta. Irrat omkring rastlöst, planlöst och utan någon mening. Endast fylld av en enorm saknad efter så mycket mer.

Igår var det som om jag gick rakt in i en betongvägg. Tröttheten rann över mig och efter ett snabbt "hejdå och klapp på kinden" hos min granne vinglade jag hem och somnade sedan mer än fem timmar efter den stunden. Kvällen kom och natten sov jag bort tills jag vaknade totalt snurrig och konstig.
Undvikit alltför snabba rörelser av huvudet och vid ett tillfälle fick jag lite panik och försökte springa, men mina ben bar mig inte. Det måste ha sett konstigt ut. Jag kan inte förklara hur det kändes, det var som om jag inte var i min egen kropp eller som om någon annan förde mina ben nedåt istället för framåt.

Nu längtar jag mest bort och hem till någon annan. En vän som förstår mig utan att jag behöver säga..

någonting alls.

Varför ska jag vara så rädd för allt det okända som väntar bakom hörnet?

Är jag rädd för att ingen skulle ta emot mig då, om jag vände om och gick åt det andra hållet?

 

 

 

Försöker hitta tillbaka till mig själv.. jag försöker, men hamnar alltid på fel vägar. Jag ler, men innerst inne så gråter jag och när jag säger "hej, jag mår bra" så vet jag inte om ni verkligen blir lurade eller om ni ser bortom de tysta orden.

Att jag är totalt vilsen.

Jag försöker ta mig tillbaka hit i alla fall, det går lite sakta, men stegen är framåt. Önskar att livet vore lättare att finna.