Nyårsdagen.
Nya drömmar för den som vågar. Den som vågar tro på hoppet.
Jag borde sova nu, eller rättare sagt jag borde ha lagt mig vid detta laget. Mamma satt hos mig igår.
Mysigt att kliva ur duschen och höra små steg i hallen, mamma som tittar in. Det blev en kväll med mys.
Mammamys, mysmamma, fin-fina mammamys.. äntligen fick hon en almanacka som jag gjort till henne.
Skrivit, textat en dikt för varje månad. Hon blev glad och jag blev glad över att se henne!
Älskar min mammamys. Det blev en lugn kväll med en film och tittade på fyrverkerier inifrån mig.
Brydde oss inte om att gå ut och frysa.
Jag har haft på känn att hon fått veta om mitt fall härom dagen. Berättade för henne ändå, kändes bäst så.
Har inte velat berätta det per telefon. lugnare nu.
Börjar må illa. Trött?
Det är svårt att sätta gränser som är till för mig. Mina egna små vita staket för egentid.
Egentid. göra någonting eller ingenting bara för mig. lugn och ro. inte springa bort ifrån mig själv utan
stanna kvar. skriva. teckna. måla. fotografera. lyssna på musik. sjunga. läsa. sticka. pyssla.. ja lite vad som.
bara för mig.. lite egentid..
Jag ska försöka lära mig att inte springa bort ifrån mig själv.
Ingen dör av att försöka.
Morgonen vaknar och viskar om att en ny värld vaknar tillsammans med den.
Den bär på all min längtan som jag aldrig vågat tala med någon om. Det känns som om jag inte vågar
lägga mig för att sova, som om allting skulle försvinna då. När jag tappar kontrollen.
Nyårsafton med mamma blev skönt, tryggt. mamma, jag älskar dig!
Gjorde det fint åt henne. Pysslade.. vet att hon blir så glad. Glädje emellan tårarna.
För en sekund kanske jag vågar hoppas.
Hoppas att jag kan lära mig, att inte alltid springa åt fel håll, att lämna mig på ett ställe och springa åt
det andra. Jag trodde nästan att det kunde bli verkligt, för en sekund.
..men en sekund flyter in i en annan och känslan blir tyngre, svårare. Blir som förbytt, som vanligt.
Jag känner mig trasslig. Trasig. mamma hjälpte mig reda upp ett trassligt garnnystan, men jag lämnade kvar
allt annat trassel inom mig. Ställer för höga krav på mig själv. Jag krigar inombords.
Det är anorexin och jag emot världen när det inte borde vara så, när jag inte vill att det ska vara så!
JAG VILL STRIDA PÅ MINA VILLKOR inte anorexins.
Jag är trött på att ställa mig själv bortom mina egna listor "att ta hand om".
"Att ta hand om"... jag faller utom ramarna.
Än en gång slutar året och börjar om på nytt.
Jag står kvar här med gråten i min hand och jag önskar att jag vågade se hon som stirrar tomt
i min spegelbild. Hon står där kvar med mina sorger i sitt hjärta och jag önskar att jag vågade berätta allting
som hon bär där för sig själv. Jag vill tro att allting kan förändras, men är rädd för att som vanligt bli besviken
och sårad. Utanför alla andras andetag. Orkar inte mer, orkar mindre, mindre. Obalans.
Trillar ihop.
Jag måste skynda mig, springa ifatt mig själv. Samla alla splittrade bitar och lägga dem i en trygg hand.
Att ta hand om dem tills jag själv kan, om jag någonsin kan.
