De där tårarna som blockerar vägen

 
De tränger fram då jag som minst anar, då jag som mest trodde mig ha kraften att hålla dem inom mig.
De kommer trillandes nedför mina kinder stunder då jag har minst ord till att förklara varför.
Då jag är som minst i kropp och själ. Alla dessa tårarna.
Jag börjar känna mig trött på dem nu. Trött på att slåss för att orka leva med dem, tårarna. ÅNGESTEN.
Om jag visste då för länge sedan hur svårt allting skulle bli, hade jag inte bara vänt om då?
Jag VILL ha någonting helt annat. Jag vill känna mig fri och kunna göra allting som andra, utan denna
ständiga följeslagare kring min hals. Fastlåst i anorexin, fastlåst med anorexin.. utan den är jag
 
...............ingenting.
Känner inte igen mig själv. Tappat bort varje känsla som skulle ha varit min egen.
Jag vet att sjukhuset väntar sig ett svar på hur de ska kunna hjälpa mig. Hur!!?
Jag vet inte.. JAG VET INTE! Kommer jag någonsin att veta?
Är jag värd en plats som någon annan kan få?
 
Firade lilla söta mamma på hennes födelsedag igår. hon kom till mig och jag gav henne två halsband
som jag gjort till henne, plus en extra berlock att byta med. En likadan som jag ska ha sedan.
Gjorde ett kort med tunt sidenband kring. Vi var ute och gick en liten runda i kylan. Skönt.
Annars sitter eller ligger jag mest här hemma. känner att jag mår bättre av att komma ut, få frisk luft och
röra på mig. Även om det lätt går över styr, tvångspromenader, men jag vill klara av allt det där.
Jag vill så mycket, men frågan är hur.
 
Om jag kunde plocka ned alla ljusa känslor så skulle jag samla dem i en vacker ask!
 

Om nu verkligheten är så svart
varför måste jag stanna kvar här då?
 
Innerst inne har jag drömmar, men de kommer alltid att vara just det. Drömmar.
Alla vet att drömmar endast lever i ens fantasi, säger anorexin i örat på mig varje sekund ialla fall.
"-krossa dig, jag ska KROSSA DIG!"
(jag känner mig chanslös emot allt och alla)
 






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR