Under mina sömnlösa timmar om nätterna drömmer jag mig bort till en frihet bortom alla gränser.
Om att våga lita på någon och att hitta en väg ut. Bort härifrån. Att kunna svara på frågor om vad som skulle
kunna hjälpa mig och vad som jag behöver, men jag vet inte. Tyvärr.
Jag lägger ut hinder för mig själv och snubblar alltid vid gränsen.. härifrån till dit bort.
Springer bort min ångest, ett marathonlopp bland mina känslor. Motivation. Mod. Kraft. Har jag nog?
Jag har fått så många chanser, greppat strån och fallit igen. Kastat mig själv in i en farlig tillvaro, men
ändå inte klarat av att ta mig ut. Bort ifrån anorexin. Så många år innanför kala vita väggar, korridorer fyllda
av nätters ångest skrik och randiga landstingslakan. Kalla täcken och ficklampor som frågar om jag
andas eller inte. Röster som viskar.. ögon som knappast kunde se att jag låg där.
Samtidigt som jag själv avskydde varje tusendels gram på min feta kropp.
(om jag kunde se då vad jag ser nu)
Allt vore kanske annorlunda nu.
Jag har tagit så många strider, trott att jag vunnit, även om det alltid varit anorexin.
Skyller inte ifrån mig, men jag var inte stark nog. Inte modig nog, fast visst tyckte jag det då.
För visst gjorde jag allt som jag kunde, allt som jag vågade, orkade just då. Jag känner att jag har
förlorat så många år. Så mycket som anorexin tagit ifrån mig och nu sitter jag här ihopkrupen. Sömnlös.
Med min balkongdörr öppen för att få frisk luft, för att lura anorexin när det ändå är mig själv jag lurar?
Frysa sönder ångesten, som växer trots mitt motstånd.
Ibland vill jag ge upp. Vad spelar någonting för roll då ingentinget vinner.
Visst har jag kunnat ta till mig olika saker. Om jag tänker tillbaka lite grann.
Att våga lita på andra, våga visa vem jag är och vem som gömmer sig bakom skalet. En önskan om att
få all den tid som jag behöver, utan paniken att bli lämnad igen.
Modet att våga trycka på knappen för att få stöd att orka lite till. En del utav mig vill tillbaka dit igen.
Då skulle jag tagit vara på tiden bättre. Sett på mig själv med andra ögon. Då skulle jag insett att det inte
är så farligt att äta och dricka.
(ändå är det just det jag har sådan rädsla för!)
Visste jag det då skulle jag kanske känt annorlunda nu?
Sett på tillvaron med andra ögon.
Inte sprungit ifrån de chanser som jag hade.
Vilka alternativ finns det för mig nu? Inläggning igen.. viktuppgång och krav. Jag kan säga att visst jag
försöker, men rädslan över att svämma över alla bredder. Äckel, äckel.. Panikångest.
Här har jag hittat lite andrum. En stund för mig att rensa och sortera tankar och ord.
..skriva eller låta bli.
Jag skulle vilja VÅGA äta utan ångest och ständig rädsla för att gå upp i vikt.
Äta utan att tänka på exakt vad och hur mycket, storlek och gram, kalori och innehåll, färg, form och
ständiga kontroller, egna skrivna regler formade utav anorexin.
jag-anorexin-jag-anorexin-samma-ingen alls-jag?
Jag har slutat prata och när någon frågar vad som hänt säger jag "ingenting".
Jag vill ha någon att lita på igen, men de säger att min vikt är alldeles för låg. Farligt låg.
Hur kan det stämma när allt jag känner är tvärtom!?
Jag vill bryta tystnaden, med min egen suck.
Jag behöver inte lämna någonting bakom mig för allting följer med som spår i snön.
