Fick otäck hjärtklappning igår kväll, igen. Inte sagt så mycket om det varken här eller någon annanstans. Obehagligt. Efter några nätters trötta, orosfyllda och framför allt sömnlösa nätter så ska jag ta mig ned till mamma idag. Hon har lillkillen hos sig några nätter denna veckan. Självklart så måste jag passa på att få mysa till det lite extra. Tiden går så fort och snart kanske jag blir en "gammal tråkig faster", hihii.. Nej nu ska jag inte ta ut det i förväg.

Måste tränga undan alla de där jobbiga känslorna och tankarna. Himlen är nästan klarblå och det är frisk höstluft ute. Klar att inandas. Vet inte varför bloggen har krånglat den senaste tiden, så hur detta inlägg kommer att se ut återstå att se. Hoppas få post idag, till den som vet så talar jag om det för dig när det kommit fram. Lite orolig över att de kommit vilse?

Annars funderar jag mycket över hur jag vill min blogg ska se ut. Så jag tar gärna emot alla tänkbara funderingar, önskemål eller frågor, idéer. Den kommer fortsätta vara för min egen skull och jag önskar egentligen att jag haft den så mycket längre tillbaka, då det är bra att kunna titta tillbaka. Förstå lite bättre varför och hur jag reagerat och agerat på olika saker. Tror verkligen att det kan vara nyttigt. Att se både bakslag och framsteg.

 

 

 

Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller åt vilket håll.

Jag vill känna att jag räcker till. Att jag är helt okej precis som jag är, eller just därför. Det känns som om tiden aldrig riktigt räcker till. Jag vill leva, jag vill andas, jag vill springa ikapp med livet tillsammans med er. Inte stå på samma ställe och trampa luft. Ångesten är tät i natt. Känslan är för stark och jag får ingen ro. Nu skulle jag behöva alla de där dygnen av feberkoma.

Årstiderna ändrar färg och jag känner så tydligt hur mycket jag saknar. Hur många som jag saknar..

 

När allt kommer omkring så är det med mig själv jag måste leva. Den tanken skrämmer mig, för vem vill leva tillsammans med mig? Ensamma tårar och tomma ord i natten.

Om du frågar mig vad jag vill och vad kampen betyder för mig så skulle jag svara..

 

Att jag vill kasta höstlöv i luften och se hur de dansar tillbaka genom luften och landar i mitt ansikte.

Att jag skulle vilja rulla omkring i en alldeles perfekt ihopsamlad lövhög, precis som när jag var liten.

Att känna vinden emot mitt ansikte och känna att dagen är helt perfekt som den är.

Att få sitta och prata igenom nattens alla timmar om allt roligt som hänt under dagen.

 

Att slippa känna alla måsten och alla krav.

Att få se syskonbarnen växa upp och dela alla minnen i en ask.

Att få känna hur det är att slippa denna ångest över precis allting.

Att glömma bort hur det är att känna sig tom och meningslös.

 

Att hitta tillbaka till livslusten och glädjen över att bara vara.

Att ha energi över till allting som jag vill.

Att aldrig mera säga "jag åt nyss".

Att veta att jag aldrig mer kommer att vara så ensam.

 

Att kunna känna frihet.

Att inse att det inte alls betyder perfekt att vara "smal".

Att älska livet.

Att våga äta vad och när jag vill.

 

Att glömma bort ordet kalorier.

Att hitta tillbaka till mitt leende, mitt riktiga leende.

Att veta att imorgon är en dag med nya möjligheter och inte bara tårar av ensamhet.

Att ha ork att se allting världen har att ge.

 

Att känna att livet visst är till även för mig.

Att kunna känna mig fin för den jag är.

Att aldrig ljuga för mig själv genom att aldrig egentligen finnas.

Att våga lita på att andra stannar kvar.

 

Att våga tro på att jag är speciell för någon.

Att aldrig mer hata mig själv.

Att ha all tid i världen till att lära känna dig och dig och dig.

Att sluta jämföra mig själv med andra.

 

Att hitta tillbaka till motivationen.

Att få krafterna tillbaka som jag tappat på vägen.

Att våga gå dit jag aldrig tidigare varit.

Att vara vän med min egen kropp.

 

Att våga titta i spegelbilden och le.

Att slippa känna all denna smärta.

Att ha kraft och mod att säga "nej".

Att kunna stå upp för mig själv.

 

Att få vara med när vännerna träffas över en fika eller pratstund.

Att kunna säga "jag mår bra" och verkligen mena det.

Att dansa hela natten lång och glömma bort varför jag grät senast.

Därför att det helt enkelt bara finns en av mig och det är jag.

 

Ändå sitter jag här och vet inte åt vilket håll jag ska gå?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om du sitter där och känner dig ensammast i hela världen och som om ingen alls förstår.

Om du mest av allt önskar att du kunde få svälta ihjäl, för det kan inte få finnas någon som är så tjock, äcklig och värdelös som just du. Kanske du inte ens vill erkänna för dig själv att du har just de tankarna. De skrämmer kanske för mycket, men du är inte ensam. Jag har inte gått precis i samma skor som du har gjort, men jag vet mycket väl hur det känns när livet skaver.

Jag vet hur det känns när allt man önskar är att få springa ifrån livet och allting känns hopplöst tungt.

Det kommer en morgondag då de där sakerna som idag tycks onåbara, kommer inom räckhåll. Jag vet att det är svårt att tro på. Jag vet att du säkert har tusentals "knäppa tankar" som du tror att andra skulle tycka vara så fel, men jag vet att det inte kan kännas mindre fel just nu eller oftast.

Om du kunde se mina fotspår så kanske du skulle kunna våga lita på att jag förstår hur det känns.

Du är inte ensam.

 

 

Det är svårt att inte älska hösten när den ser ut så här. Nu har det gått en tid sedan jag skrev någonting och jag har helt enkelt inte alls haft ork. Jag har länge känt mig enormt nedstämd, nästan så långt ned jag kan komma. Jag har försökt att inte visa utåt hur det känns inuti, försökt att hålla en fasad för att inte visa någon hur trasig jag verkligen känner mig. Sedan åkte jag på en riktig förkylning med feber och en hals som kändes mest avskuren med en trubbig kökskniv. Tiden har mest tillbringats ihopkrupen i fåtöljen, sovandes.

Nu har jag varit feberfri sedan igår morse och äntligen börjar jag komma tillbaka till mitt vanliga jag. Förhoppningsvis piggare jag. Trots allt tvillingbror min, det är våran födelsedag! Grattis kramar till dig och mig.

 

Tidigt i morse tassade jag ut för att slänga sopor och ärligt talat, jag trodde inte att jag skulle klara av trapporna upp igen. Jag vet att det har varit betydligt svårare med maten en lång tid nu. Svårare än vanligt och just nu har jag lite panik över viktnedgång. Samtidigt som jag är så medveten om att risken är stor att jag känner tvärtom imorgon, eller om några timmar, några minuter. Det är det som är det svåraste med min anorexi.

Att jag tror att jag har en kontroll som i verkliga livet är långt härifrån. Jag tror att jag är så mycket större än vad sanningen visar.

 

Det är svårt att lära sig älska sig själv.

Vem vet idag kanske jag har mer tur på min sida. Kanske kan denna dagen bli så mycket bättre.

 

 

 

Först måste jag lära mig att livet inte alltid behöver vara så skrämmande som det känns. Att våga lita på andras ord istället för de som ekar ilsket i tankarna. Jag vet inte hur lång tid som det kommer att ta, men jag hoppas att orken räcker till. Att jag kommer att nå fram. Slåss med tankarna på att vilja rasa i vikt

. Slåss med ångest och hopplöshet. Slåss för att orka kämpa framåt.

Idag har det varit grått. Så det känns ialla fall. Ett oväntat telefonsamtal fick mig att på ett par minuter ta mig ut och nu är jag inte längre blond utan, håll i er! Brunett!

Jag som i vanliga fall skyr allt som har med min egen spegelbild att göra, kommer att få en liten chock imorgon bitti. Nej.. jag kommer säkert ihåg dagens färgskifte med ett leende. Det har varit en lång "terapi" och väntan på att det äntligen ska bli av och vi tyckte att det inte var någon idé att göra det innan sommaren då det ändå bleks utav solen. Lite fler förändringar kommer så småningom, men dem håller jag för mig själv just nu.

Lite måste jag få hålla för mig själv.

 

Annars börjar magen att krampa allt mer och jag är rädd att natten kommer att bli lång. Orkar verkligen inte med att den ska strejka, skrika, krampa. Inte nu, snälla! orkar inte tillbringa timmar ihopvikt av denna värk!

Dagen då jag samlade ihop höstens vackra löv tycks plötsligt så långt bort. Alldeles för långt bort.

 

Det finns så många

förnimmelser av dig

i nattluften

 

när månen målar världen

i silver

 

och

skuggorna långsamt

klättrar upp

på höften

 

det finns så många

sagor om dig

i

trädtopparna

 

när nattsvärtan möter

horisonten

i

skimmer

 

och

stjärnorna faller

för att landa

på

huvudet

 

Jag tappade ÄLSKAR  i golvet för länge sen

 

 

 

 

Löven ligger utspridda på ett par bord och några i en tjock bok. Små ljuslyktor har invigts nu när hösten är här på riktigt. Jag kan inte alls komma till ro. Skissat en del och har så många bilder i huvudet att det nästan är lite jobbigt. Sitter bara och väntar på att natten ska ta slut så att jag kan gå ut med kameran. Längtar..

Annars har dagen inte alls varit som jag önskat, eller som jag behövt. Kände att jag borde satt mig ned och berättat hur dåligt jag verkligen mår, men jag vill inte oroa mer än vad som redan är. Vill inte alltid vara den som lägger tyngd på någon annans axlar. Tänker på livet och döden. På att inte riktigt orka kämpa hela, hela tiden.

 

Alla har sina dåliga dagar, men jag känner att mina aldrig riktigt vill ta slut.

Att ständigt jaga efter små ögonblick av lugn. Är det vad som är livet? Jag är inte ute efter att ni ska tycka synd om mig. Jag vill bara visa att det är okej att visa och tala om att man mår dåligt i en tillvaro där alldeles för många tvingar sig till att le trots att hjärtat skriker. Alla som flitigt lägger upp glada foton i alla sociala medier, när de egentligen inte alls känner för att vara "sociala" (innerst inne).

Vi har alla känslor i alla möjliga färger och nyanser. Låt dem få komma fram i ljuset en stund. Det går ingen sönder av. även om det känns så just då i stunden.

 

..men vad ska jag göra när den där stunden känns som en evighet jag inte klarar av längre?

Jag är så trött på att ha ångest över några fjantiga grönsaker som ligger och fryser i kylskåpet. Ätas eller inte ätas? Jag orkar inte brottas med känslorna längre. Orkar inte känna rädsla för att gå upp i vikt, för jag känner mig redan alldeles för tjock.

Måttar med fingrarna framför dig, lite på skoj, men ändå inte alls. Det är ett rent helvete!

 

Jag trodde att jag lyckats ta mig upp ur det allra mörkaste. Trodde att jag skulle få lite tid att andas. Så fel jag hade. Jag faller allt hårdare nu. Faller allt djupare och jag vet inte hur länge någon har ork, tid och kraft att stanna kvar hos mig. Så rädd för ensamheten bakom hörnet. Dör du så dör jag.

Hur ska jag kunna bygga upp en trygghet när allting står och skakar?

Första Oktober och jag vet inte om jag kan bli tröttare än så här. Alla tankar på att gå ut med kameran och prassla bland alla vackra löv, får jag lägga på hyllan lite till. Energin ligger långt under noll. Det är så synd nu när naturen är så vacker och när livet borde le emot oss alla. Ja, till och med för mig.

Det tråkigaste är att jag har en sådan huvudvärk att jag inte ens tål dagsljuset. Så persiennerna skiljer mig ifrån livet utanför. Kudde, filt och en underbart mjuk liten kanin i mitt knä. Det får bli min dag tycks det.

(hatar verkligen hatar allting som har med min spegelbild att göra..)

 

 

 

 

Ingenting är för alltid och ingenting kommer någonsin att bli som jag innerst inne vill, så länge som ångestens klor inte släpper taget. Just nu slåss jag emot alla demoner som vill dra mig ut i natten och jaga kalorier och ångest. Det spelar ingen roll hur hårt jag virar filten om mig för aldrig kommer det att kännas bättre igen.. så känns det nu. Jag vill springa bort ifrån livet och alltihop, men någonstans vill jag ändå tro att

 

Timmarna kryper sakta, sakta mot morgonen. jag vill få lägga huvudet på kudden och försvinna. Om jag kunde få slippa denna vidriga ångest! ORKAR INTE KRIGA ENSAM LÄNGRE! Musiken dunkar ifrån högtalarna. Försöker dämpa tankarna. Låt mig få finnas lite mer än såhär. Låt mig få andas fritt nu.

Utanför vaknar hösten till liv.

10 saker jag tycker om

 

Att vakna med solen i ansiktet efter en natt med skön sömn (utan mardrömmar)

Att höra en sms-signal ifrån min mobil och läsa orden "jag tänker på dig och saknar dig finaste vännen"

Att mötas av en gosig kaninpuss på morgonen

Att ha en dag framför mig utan en massa krav ifrån mig själv över allt som jag måste göra

Att kunna få ro till att teckna och måla i flera timmar

Att någon gång kunna lägga undan alla de där tunga tankarna om att livet känns så ensamt

Att få göra någon glad genom en kram eller några små ord på ett papper

Att få sitta och skratta tills kinderna gör ont

Att tillbringa hela dagar ute under den allra varmaste sommarsolen

Att drömma mig bort till en annan verklighet