Kroppen spänner sig, krampar ihop, tungan griper sig fast i gommen, håller andan, försöker tränga
bort alla tankar, alla känslor, men så kommer de ändå sökandes nedför kinderna.
Tårarna. Gråten. Förtvivlan. Inte var det meningen att det skulle vara såhär svårt.
Jag har varit så trött idag. Hela kroppen har velat ge upp och bara sluta med allting.
Mamma var hos mig en stund och då är det som om alla mina inlåsta spärrar släpper. Då känner jag en så
stor trygghet. Svårt att hålla mig vaken.. somnade på soffan som vanligt.
Jag blir så mycket tryggare, lugnare då hon är i min närhet. trygga mamma.
Tanken på att hon inte skulle finnas kvar hos mig vill få mig att brytas itu!
Aldrig andas mer.
Jag vandrar runt och inser hur hårt anorexin håller mig fast. Det är så mycket som jag inte får, inte kan tillåta
mig. Ständig rädsla, skräck över att gå upp i vikt!
Förlåt, jag vill inte känna såhär! Förlåt.. förlåt.. förlåt..
lilla mamma, min räddare i nöden.
Mamma, jag är rädd att jag aldrig kommer att hitta vägen ut och jag vill inte förlora dig.
Jag vill inte förlora mig själv i livet, det var aldrig meningen att det skulle bli såhär. Inte så svårt.
Det var aldrig såhär jag ens kunde tänka mig, men anorexin blev trots allt mitt enda sätt att orka överleva då.
I den stunden och nu är jag här, kvar här lika liten och rädd.
Många.. många år senare.
