Förtvivlad gråt!





Nu finns det bara förtvivlad gråt kvar.
Vill ge upp för jag orkar inte mer.
 




Riktiga andetag



 
                     Var nära mig, jag är                      ..svag
jag vill få tröst, må bättre
bli omhållen hårt
av någon
 
                brista                               ..isär
 
någon gång ska jag
resa mig
är bara inte
 
där än
 
försöker hitta delar
små bitar
av mig själv
 
försöker förstå vilken
                  del som                                        ..saknas
 
vem jag är
 nu
varför jag är så
 nu
 
vi ska alla tvivla
det är så vi
blir Starka
 
någon dag ska jag
sluta tvivla
är bara inte
 
                                                    ..där än
 
nu vill jag bara bli
omhållen
hårt
 
känns någon slags
närhet
 
trygghet
 
och höra riktiga
                                                           ..andetag
 
inte bara mina
egna
 
                                                     ..tomma
 




Vilse

 
 
Det är
som ett försök
att snurra planeten
 
åt andra hållet
 
i ett försök att
hitta tillbaka till mig själv




Du tog mitt liv ifrån mig



Du kom
smygandes
tyst som en liten mus
 
Du såg
att min själ redan var nedbruten
tänkte att det här är ett lätt offer
 
Du segrade
tog över mitt liv helt och hållet
jag hade inget att sätta emot
 
Sedan den dagen har du varit
min hatade och älskade
 fiende
 
 
Du tog
mitt liv ifrån mig
och åt upp min själ
 




Du kastar dina ögon



Du flyr ifrån gårdagen
tappar minnen i diket
och formar dina läppar till
 
ljudlösa fraser
 
naken står du där
i vägskälet
dina leenden är ihåliga
och du kastar dina ögon
 
vilt omkring dig
 
ser du inte
att du klyver dig själv på mitten?
 




Vem är jag att få drömma?



Den hängde löst inatt. Stjärnan, precis vid fönstrets övre kant. Lika nära gränsen att tappa taget som jag.
Kanske har du sett att jag inte är så lycklig som jag önskar. Att mitt leende inte kommer ifrån hjärtat.
Jag måste, jag måste vara lycklig innan jag kan se lycklig ut.
 
Jag försöker finna mig själv och inser mer och mer hur långt ifrån målet jag är.
Snarare trillar jag längre ifrån.. längre bort.. ned.. ned.
Utan att säga det högt med ord så vill jag gå ned i vikt för att känna mig lite lycklig till sommaren.
Alltid dessa idiotiska tankar att om jag bara går ned si och så många kilon så kommer jag att
bli lycklig, eller ialla fall lite glad. Då är jag inte fet som nu ändå..
(ändå vet jag att läkarna vill lägga in mig på grund av grav undervikt..?)
 
Hur fel känns inte det!?
Kan de inte se hur fel de har!!!
 
Hatar anorexin som förstör allting.
Varje dag slåss jag emot mina egna tankar. En liten bit av mig förstår att en apelsin eller till och med
vanlig grön sallad inte kan göra mig smällfet, men ångesten och rädslan finns där. Hela tiden!
Tidigare kunde jag få i mig lite bröd med mager keso och skivad gurka med ett glas funlight, med
sugrör, på kvällen.. men det går inte längre. Minns inte hur länge sedan det var och det gör ont i mig.
 
JAG VILL VERKLIGEN INTE KÄNNA SÅHÄR!
 
Jag vill inte sitta ensam mest hela tiden och längta efter livet.
 
Jag vill kunna drömma, men jag vill inte slå sönder stjärnorna.
Vem är jag att få drömma?
Liten och obetydlig fläck mitt ibland er andra, men ändå så långt bortifrån.
Den senaste tiden har jag funderat mycket kring min blogg och vad jag ska, villoch kanske inte borde
skriva. Ska jag bli mer tydlig eller låta det vara precis som det är? Jag vill inte att någon ska känna att
 
"om hon bara äter sådär då tänker jag äta mindre"
"om hon väger si och så då kan väl jag gå ned mer i vikt"
"om hon är ute och cyklar eller springer omkring då måste jag röra på mig för visst är jag tjock"
 
..ja bara några tankar som jag vet är lätt att ta till ifrån en anorektiker till en annan.
Jag vet att ni är många som läser i flera olika länder. Är det någonting ni undrar eller vill veta så kan
ni alltid lämna en kommentar eller sända ett mail. Adressen finns överst till höger eller så får
ni den här:
 
girlbelow@gmail.com
 
Hur gör ni för att ta er framåt?
Hur gör jag för att finna livsglädje?
 




Snart börjar en ny dag gry



Jag tror att jag har vant mig vid någonting som egentligen är helt fel.
Som att fastna i en bubbla och se världen på ett helt annat sätt.
Bunden vid en kropp jag försöker fly ifrån, men aldrig kunna bli fri.
Springer åt fel håll. Panikslagen och skrämd av mina egna tankar och känslor.
 
Kanske kommer det aldrig att bli annorlunda.
Kanske det aldrig kommer att bli bättre, men vågar jag sluta drömma?
Är inte det att bara ge upp..
 
Jag vet att jag gör mig själv illa, men det är ju ändå
bara  mig själv.
 
Det är svårt att ta sig ur en cirkel, speciellt då jag själv har ritat upp dess ramar.




Kärleksbroderi


Jag syr ihop våra hjärtan
broderar
med silvertråd
 
och
 glitterpärlor
 
så våra hjärtslag
är tillsammans
 
för evigt




Saknad


Jag jagar din
skuggbild
 
då dina fotsteg
raderats
 
av
mina tårar




Jag står inte i dina skor


 Det är som en diagnos
hur du sätter ord på vad jag gör
små hål i mitt hjärta
och det jag inte säger förklarar mer än mina ord
 
vi trängs inom samma radie fast jag står
 lite längre bort och du står upp, slår tillbaka
jag kanske inte riktigt orkar
något slags löfte spricker
 det velar i nerverna
 
det heter så mycket numera
ångesten
smärtan
 
när ränderna går ur och målar in mig i en ruta
jag har inte mod nog att förklara
på det här språket
i flera mil har jag vänt mig om
och du kanske förstår
men du vet inte
 känslan
 
för du har den inte
den har jag
 
och bara för att jag gör precis som du gjort
så känner jag inte som dig
jag mår inte som dig
och jag använder inte
 din syn
 
jag tolkar världen objektivt
placerar livet i olika fack
du lyckades tränga undan helvetet i tid
men jag står inte i dina skor
jag står i mina
 
och jag har inte
växt ur dom än
 




Sommarsång till dig

 
Jag sjunger
en sommarsång syster
och hoppas att du hör
havsmelodierna
mina läppar formar
som en hyllning till dig
 
Jag samlar blommor
i en korg syster
och hoppas att du ser
midsommarblommorna
mina händer plockar
som en gåva till dig
 
Jag vandrar barfota
på grusvägarna syster
och hoppas att du känner
pulsslagen
mitt hjärta andas
när jag tar din hand i min
som ett kärleksmotiv till dig
 
Jag sluter ögonen
vid din grav syster
och önskar att du
satt bredvid mig
igen..




Ett steg närmare kanten


några centimeter
ett litet steg
att vara så nära
men ändå långt ifrån
 
känna andetagen
ifrån någon annan
i nacken
kalla kårar längs
ryggraden
 
ett liv på väg
att falla
 
några centimeter
ett litet steg
att vara så långt ifrån
men ändå nära
 
höra pulsen slå
kring halsen
mina egna
spruckna sår
i hjärtat
 
en decimeter
ett par steg
ifrån självmord
trasiga drömmar
 
jag backar
 




In i en dröm


 
Horisonten närmar sig
dina blickar blir
 svaga
och du glider
 in i en dröm
 
från morgonsolen
 
och jag vet
att du snart
 hoppar
flyger utan vingar
 
för att nå
drömmen
slutet
 
..tiden




Andas


Fredag kväll.
Utanför mitt fönster suddas dagen ut och blir till kväll, till natt och jag vet att
imorgon kommer allting att kännas lika tomt igen. Har fastnat i mina egna andetag och det är som om
allting aldrig blir sig likt igen. Jag har tappat bort mig själv.
 
Vad är meningen?
 
Om inte jag andas för mig, vill du göra det då? Tills jag är stark nog att stå på egna ben, men rädslan
bor inom mig..
Andas.. andas.. andas..                                                               andas..
 
andas..
 
 
 
Halsen dras åt och gråten faller igen.
 




Kan du vara livlinan jag saknar


Himlen borde inte funnits om
det inte var meningen att vi skulle försöka nå den
försökte jag tänka idag
 
igår var dagen jag lovade inte skulle se ut precis
som den gjort
 
 
kanske är jag starkast i världen
kanske finns det ingen som är så svag som jag
 
 
jag tror jag behöver två livlinor idag igen
vill du vara en utav dem?
 
Kan du vara min horisont när allting faller?
 
 
..du är redan det stora hålet i mitt hjärta.
 
 




Önskar att jag vore bättre på att säga hur jag mår... Innerst inne


Spelar ett spel. jag emot världen. jag emot alla andra trots att jag ingenting hellre vill än att få
stå där precis tätt tätt intill er andra och skratta åt anorexin.
Ligger ihopkrupen på soffan mest hela tiden och ibland kommer den där känslan av saknad.
Saknad efter vad som kunde varit och visst det finns kanske ingen mening med att tänka på hur det
kunde varit, men ändå.. jag saknar den jag kunde varit.
Saknar livet som ni lever, medans jag ligger fastspänd i min egen lilla tomma värld.
 
När ni frågar hur jag mår och svarar med tystnad, vet ni då svaret?
När ni frågar hur jag mår och jag med låg röst säger att jag inte alls mår bra, förstår ni då hur allvarlig
jag verkligen är..
eller tar ni det bara som ett vanligt svar om att det är som vanligt?
När ni frågar hur jag mår eller snarare sätter orden i min mun med ett
"är det okej?"
och jag säger att jag känner mig så tjock, då är det mycket en känsla, men likaväl min sanning.
 
Och jag önskar att jag kunde tala om för er hur svårt jag har att orka finnas kvar i min egen kropp.
Att vissa stunder skulle jag göra allt för att få försvinna ifrån mig själv och denna ständiga kamp,
men jag är kvar trots allt.
 
Kommer det att bli bättre?
(ärligt talat så vet jag inte)
 




Tiden som försvann

 
Förra sommaren tänkte jag att till jul, då ska jag må bättre, men så blev det inte.
Sedan satte jag nya mål till våren, men jag kämpar med blod svett och tårar emot ångesten, det är
inte anorexin som förlorar utan jag. Tomheten växer och gör ont, men jag vill inte ge upp.
Tänker inte ge upp.
 
Trots att det är så mycket enklare att släppa taget och hoppa utan mark att landa på.
Utmaningen är att stå kvar och kämpa med näbbar och klor, emot ångesten, emot alla dumma tankar
som vill få mig att gå ned mer och mer i vikt. Visst tror jag att jag skulle må bättre då, bara
några kilon till. Eller?
 
DUMMA ANOREXI!!!
 
Livet kan bli bra. Livet ska bli bra. Just nu är det bara alldeles för svårt att våga tro på.. men jag
står kvar och kämpar så gott jag kan. Om hopplösheten ändå kunde växa sig starkare än ångesten.
Lite, lite starkare än ångesten.
 
Det gör ont att erkänna hur
 
SVÅRT det är att LE ifrån INSIDAN.
 
Blir ledsen över att tiden går utan att jag är med och andas med er andra.
Verkligen andas.




Om jag blundar

 
Om jag slutar andas och blundar hårt, hårt.. då kanske allting försvinner.
Det kanske var på låstas ändå. Om bara min dröm kunde vara sann och inte min mardröm.
Om jag kunde få börja om på nytt med starkare krafter åt rätt håll.
Om det bara inte vore såhär svårt.
 
..men det går inte så bra
att låtas
att leva på en dröm.
 




Den jag borde ha varit

 
Tomheten är stor. Ekande. Jag saknar hon som jag borde ha blivit, den som aldrig blev levande.
Ett oskrivet brev, men ändå till bredden fylld utav olästa ord. Öppen och sårbar.
Förlorad.
Jag saknar det livet som jag borde ha fått, som jag borde placerat mig själv i, men allting blev så fel.
Någon kom och tog. Förstörde och sedan blev det aldrig som det skulle.
 
Jag vill ha ett liv.
 




Ni står där stadigt vid min sida

 
Så har jag klarat av denna dagen med. Tandläkaren tog mycket längre tid än vad jag hade tänkt, men trots
att jag fick en ångestattack så hjärtat skenade iväg, känns det skönt nu. Att jag klarade av att vara där
under så lång tid. Att jag klarade av att vara borta under nära på halva dagen, ja än mer än så. För mig är
det en seger. Snälla och förstående tandläkare som lyssnar då ångesten griper tag i mig. Får mig att
andas igen, lite lugnare. Tycker inte det är jobbigt att gå till tandläkaren, så där ligger inte problemet.
 
Det finns inom mig själv och jag tog mig igenom den!
 
Igår kväll fanns den stora saknaden hos mig. Fick magen att dra ihop sig och de där tårarna ville komma
fram, men jag släppte aldrig fram dem. Tårarna.
Under alla dessa åren som jag har kämpat med min anorexia så har samtidigt många vänner sakta, sakta
dragits åt ett annat håll. Antingen så har jag inte orkat varken psykiskt eller fysiskt.
Att träffas, vara mitt bland de andra, är svårt då jag inget hellre vill än att få försvinna. Min tandläkare
frågade mig idag om jag mådde dåligt över att det tog så lång tid. Hon märkte även av min hjärtklappning
och blev orolig, men det var bara ångesten som spökade. Jag lyckades svälja ångesten och stanna kvar!
Undviker speglar och att se på mina egna fingrar, händer, armar, ben eller ens mitt hår är SVÅRT!
 
JAG TYCKER VERKLIGEN INTE ALLS OM MIG SJÄLV!
Och det börjar bli för svårt nu..
 
Jag vill så gärna träffa kompisar och andra. Hitta på roliga saker eller bara sitta och prata. Sitta tyst bredvid
varandra och se på en bra film Åka ut till sjön och drömma oss bort. Ventilera tankar fram och tillbaka.
Slippa vara ensam så mycket som jag är. Ensam i mig själv. Mamma ställer upp enormt mycket och jag
älskar henne så, men jag saknar även kompisar och den andra biten av familjen. Hur många gånger har jag
inte blivit sårad över att ha väntat på att någon skulle komma, men aldrig dök upp. Orsaken har jag
sedan fått veta, de tyckte att det var alldeles för svårt att se mig avmagrad. Jag var inte längre "jag".
 
Jag var anorexin. Förlorad i mig själv.
 
Sedan har jag själv dragit mig undan mycket trots att det inte varit vad jag själv velat.. men jag orkade inte.
All kraft går till att finnas kvar i mig själv, med mig själv.
Snart är det påsk och jag önskar att den blir så fin den kan. Nu vill jag ha tillbaka fräknarna på näsan.
Jag längtar efter sommaren. Detta året ska jag till havet, om så bara för att känna vinden i håret, lyssna på
måsarna, hoppa över maneter på stranden och plocka snäckor och släta stenar.
Gå längs strandpromenaden och sitta på klipporna. Försvinna bort i drömmarna en stund.
 
Jag vill känna mig fri i fantasin.




Du behöver inte vara rädd för att bli tjock!


En mening som borde vara lätt att förstå, för visst är det inte farligt att äta. Egentligen.. men hon har tagit mig
i sitt grepp. Krossat mina drömmar och gjort att jag hatar mig själv allt mer. Anorexian.
Hon kontrollerar varje tanke och varje rörelse. Jag saknar det där spontana. Det som får alla andra att leva
för stunden, med lätta steg, istället för att ligga med oro över någonting som går utan ramarna dagen där på
eller nästa minut. Känner mig sorgsen när jag inser hur instängd jag är i detta kaos av ångest. Oro.
Imorgon ska jag till tandläkaren och jag tycker det är riktigt, riktigt plågsamt svårt med oron över
KÄNSLAN av att kanske gått upp i vikt över natten. Dessa nätter har återigen börjat bli kämpiga att ta mig
igenom. Jag avskyr verkligen den meningen, att "ta mig igenom natten".
Det ska inte behöva vara så svårt med ångest och oro och svåra tankar att livet är..
 
"svårt att ta sig igenom!"
 
Några siffror kan inte bitas, det är helt enkelt omöjligt. Det kan inte hända, ändå är det någonting utav det
farligaste som finns. Siffror på en våg! Siffror som talar om ifall jag är tjock eller inte.
Siffror som talar om hur tjock jag är. Dumma anorektiska tankar, men de finns där alltid. Alltid!
Jag kommer aldrig att bli smal nog. Det kommer alltid att finnas stunder då jag upplever mig som för stor.
Hur många gånger har jag inte tänkt tanken att om jag bara går ned si och så många kilon, ja då blir
allting mycket lättare. Då kommer jag att våga sätta mig och äta ialla fall lite som de andra.
(men den stunden kommer aldrig)
 
Tidigare satt jag och läste att X tyckte hon var så fruktansvärt smal då när hon vägde xx kilo till sin xx långa
kropp. Själv kunde jag inte förstå alls, kan fortfarande inte förstå. Här sitter jag själv med mindre kilon och
dessutom över 34cm längre, men jag är ju inte alls för smal, snarare tvärtom! Hur kan det gå ihop?
Eller går det inte alls ihop?
 
JAG VILL INTE HA DESSA KÄNSLOR OCH TANKAR!
 
Jag skulle vilja springa bort ifrån mig själv och aldrig, aldrig vända tillbaka.
 
Någon säger till mig med lågmäld röst, som för att inte skrämma bort mig:
"Du behöver inte vara rädd för att bli tjock!"
(..men det är precis vad jag är, livrädd)
 
Nu funderar jag över vad jag ska ha på mig imorgon. Orolig över ångesten som jag vet kommer att växa,
bara av tanken på att behöva vara mitt bland andra. Att synas. Snälla kan ingen ta mig härifrån!?




När allting ändrar färg är känslan det enda som är sig likt

 
Idag är det bara en sådan dag då jag vill krypa in under mitt eget skinn. Samtidigt så
vill jag bort ifrån allt som har med mig och mina känslor att göra!
Det är höst ute och utanför mitt fönster står ett litet träd i den allra rödaste nyans, så mycket
vackrare än de som står omkring, så grå. Människor flyktar förbi, regnet hänger i luften och
inne hos mig kan jag dra filten omkring mig. Varma mjuka benvärmare och hur många tröjor jag vill
utan att bry mig om vad andra skulle tro. Tycker om höstens färger speciellt då solen får allting
att tyckas klarare. Enklare. En naiv tanke bara?
höst.. vinter.. vår.. sommar.. höst.. allting ändrar färg och det enda som är sig likt är mina känslor
och tankar. Anorexin griper tag, vrider om och bryr sig inte om hur jag mår! Trött på att jagas utav
ångest och skrik. Snart fyller jag år och sedan talas det om inläggning. Jag vet ingenting längre.
Flickan i spegeln säger "du är fet och ful..äcklig!"
 
Kommer jag någonsin att se mig själv med andra ögon?
Med dina.. inte mina.
Köpte en "memory madrass" i helgen. Den ska ligga och växa till sig några dagar, kanske jag kan bädda
in den bland lakan och täcke ikväll eller imorgon. Aldrig haft en sådan tidigare.
Anorexi, anorexi jag vill gå ned i vikt och jag vill inte känna så, att jag vill gå ned i vikt.
Jag vill inte känna mina känslor!
Jag vill vara den som jag borde varit. Jag vill vara någon som lever ett liv.
Saknar ett liv med vänner, familj, barn, jobb, resor och olika känslor i alla dess färger!
Inte bara svart och vitt. mest svart.
 
Jag vill lyfta loss en flik ifrån mitt hjärta och se vad som kanske finns där.
Jag vill bara få kunna se hur det är att inte vara vilse, Se om någon kan hitta mig där.