Rummet snurrar och hela världen får mig i obalans. Gatorna grusas för att minska halkolyckor och hon märker hur sten efter sten fastnar under skon. Hör sig själv invändigt och märker att hon andas för fort.
En igenomträngande blick får henne att stanna, men gatorna ekar tomma och hon vet att hon bara
inbillar sig. Det är iskallt och tyst. Det svider bakom revbenen. Hjärtat dubbelslår och halvslår.
Alla tankar snurrar i hennes huvud och alla krav svämmar över i tårar på hennes frusna kind.
Vet inte längre hon orkar finnas kvar för andra då hon inte orkar vara för sig själv.
Saker som för andra kan vara en självklarhet, blir för henne stora berg att bestiga, utan trygga rep kring
midjan. Hon tycker att höfterna är för breda då midjan är för smal.
Knäna ger vika och ingen i hela världen får veta hur hon kämpar för att le åt dig.
Skriver ord utav krav på sin egen panna och väggarna stramar åt hennes känslor.
Panikångestskrik och ensamhetstårar.
Hennes promenader får henne att sträva ännu längre. Hon blir starkare, lite svagare.
Strider emot sig själv och allting mitt emellan dag och natt. Svart och vitt, hon lever i en grå värld.
Springer i motvind, halkar i gruset, det lömska gruset.
Hon har flytt in i sitt skal för djupt. Onårbar.. rädd.
Hon har ställt för många krav på sig själv och nu faller hon tillbaka. Förlorar striden emot gruset.
Striden i hennes tankar får känslorna att krossas, rivas isär och hon har ingen aning om hur hon ska undvika
..att inte glömma bort att andas.
Tränger bort varje del av det som borde varit "hon". Sparar kraft till nästa sekund, nästa minut, nästa dag.
