Jag vill hoppa upp till månen, vill du följa med?
En ny lång natt framför mig. Den senaste tiden har jag inte ens kunnat komma till ro för att lägga mig på soffan innan kl.02:00. Inte konstigt att känslorna blivit allt svårare att bli sams med. Tänker alldeles för mycket på livet och dess mening eller inte mening. Ge inte upp! Ge inte upp!
............................................................................... tungt.
Det är när det är som svårast jag behöver orden som allra mest
Försöker hitta kraft att ta mig vidare. Visst känner jag mig en aning trasig, avbruten, krossad.. ensam av olika själ. Ensam är inte stark. Jag känner att jag behöver så mycket mer.
Ingen förstår hur trasig jag är inuti
Fryser.
Jag är trött på tårarna inuti. Trött på att sätta på ett leende och hålla tyst om hur jag mår, hur jag egentligen mår. Jag vet inte vem jag ska kunna prata med, bara ventilera lite ibland. Prata med någon som inte går sönder av mer oro än som redan finns där hela tiden. Få orden längre bort än på papper som sedan göms långt bort även ifrån mig själv. Solen skiner så tvätta bort gråten. Klistra på ett leende och gå ut.
Hinner cykla runt en stund. Fly.. ja kanske det, men jag är trött på att låtsas.
Jag vet att jag har varit tyst här länge nu, men jag känner mig fruktansvärt t r a s i g
Om jag vore en skugga av det som skulle varit jag hade du saknat mig mer då?
Kommer det alltid att vara så här nu, lika tyst och tomt?
Solen har växlat till regn och tillbaka till sol och regn. En dag som ett perfekt tillfälle att få kura riktigt länge under sköna filtar, men det är inte detsamma längre. Någonting fattas och finns det någonsin ett svar som jag kommer
att få veta?
Jag vet ingenting och det gör ont. Kanske lika bra att försvinna?
imorgon blir det troligtvis ritstund med en fin liten kille. Han har tydligen pysslat lite idag och ville att jag skulle rita någonting åt honom.
"Jag vet inte vad han har för idéer för det är visst en hemlighet" är det enda som jag fick veta i telefonen. Så kanske kan morgondagen le emot mig ändå, trots allt. Det ska bli roligt!
Saknar dig mer än orden räcker till
Förlåt för att jag inte hann fram till dig.. förlåt.
Saknar dig mer än vad ord kan förklara. Så mycket mer än vad de räcker till. Önskar att du visste, önskar att du kunde känna hur mycket jag älskar dig. Hur mycket jag alltid kommer att älska dig.
Det borde varit jag och inte du. Det borde vart jag.
Förlåt.....
Hur jag än försöker så kommer det aldrig att bli detsamma för det fattas en bit
Ibland undrar jag om himlen visste om hur timmarna har varit idag. Grått och regnigt, den där solen som log emot mig igår.. slog hårt tillbaka. Vissa stunder visste jag inte hur jag skulle orka utan att gå sönder helt.
Ska jag skrika och gråta, eller fortsätta vara tyst och jag vet inte om det är ovissheten som gör ondast eller tystnaden. Tillbringat halva dagen med att ändra om i hyllorna. Roligt? Nej, men jag fick någonting att göra. Trängde undan tankarna även om de alltid finns där. Under ytan.
Pratade med mamma i telefon. Det blir inget hav i helgen. Det blir ingen strand.. åh vad jag längtar dit!
I hörnet av mitt rum gömmer jag alla orden som jag skulle vilja skriva ned, men inte vågar.
Jag förstår inte vad som har gått fel. Jag förstår ingenting.
Det fattas en stor bit av mig................................................................................................................
Minuterna kryper in på en ny dag, men jag vill inte lägga mig. Vrida sönder kroppen känns inte lockande när tankarna inte släpper sina grepp. Vill inte att det ska vara såhär. Det är nu som jag måste plocka fram dagar som igår.
Dagen då jag kände livet kittla mig i magen
Dagen igår kommer jag att bära med mig länge.
Jag vet inte när jag senast kände så mycket glädje. En hel dag! Satt och log för mig själv mest hela kvällen när jag kom hem och ni är så guld värda. Solen tittade fram hela dagen och jag tror nog att jag aldrig har haft en sådan dag när livet har kittlat mig i magen. Kittlat mig i magen mest hela tiden och att jag sedan var så trött att ryggen nära på gick av, spelade ingen roll.
Önskar att alla dagar vore likadana.
Bland trasdockor och porslinsfigurer
ett hjärta på miljoners miljarders
jag ropar ditt namn med handen för munnen
och om du ville skulle du
stanna kvar här då?
jag putsar mina minnen som om de vore av glas
bli till liv igen, bli till liv
trasdockor och porslinsfigurer
vilken tur att glas aldrig rostar
i vimlet är vi många
men jag är bara rädd för att mista dig
och kanske mig
att smyga sig in är ett måste
för att knacka hjälper i alla fall inte längre
kom och stanna hos mig
jag håller din hand
trots att du är miljoners miljarders
avstånd ifrån mig
mina ord fastnar i halsen när det väl är dags
och melodin som jag har nynnat hela vägen
är plötsligt bortglömd
bland trasdockor och porslinsfigurer
blir ingenting längre sig likt
utan dig
Med en ballong i handen känner man sig aldrig ensam
Jag vill vara där du är. Så långt bort ifrån mig själv.
Everything is going to be alright maybe not today but eventually
Så sitter jag nu här ensam även om jag är väldigt ensam annars också, men nu har mamma åkt iväg till västkusten under en vecka och det känns som en evighet. Nog trodde jag att det skulle kännas lättare, men att inte kunna bolla tankar och funderingar på samma sätt som annars. Att inte kunna lyfta luren och säga hej.
Inte kunna få den där så livstörstande kramen. Tröstande orden eller svaren på mina "sjuka frågor".
Nu är det inte så att jag står och faller ihop, eller jag vet inte.
Ärligt talat så är jag inte speciellt stark. Anorexin är så mycket starkare och jag vet inte om jag vågar hoppas och tro på friheten. Kommer mina vingar att bära mig?
Den dagen då jag står där ensam.
Hon har varit den som alltid funnits där bredvid genom alla dessa åren.
Hon har varit den som suttit hos mig på alla olika sjukhusavdelningar och åkt och hälsat på när jag legat inne på mina ätstörningskliniker. Hon har varit den som fått ta emot mina ångest tårar och förtvivlan i telefon då jag inte orkat längre. Hon har alltid varit den som tvingats vara stark och jag är så ledsen över allt som hon tvingats stå bredvid och se på.
..men jag måste fortsätta tro och hoppas. För hennes skull och för min.
Trots allt så finns telefon. Jag längtar till havet.
Det är den här känslan av osäkerhet, svaghet, bräcklighet, skörhet som skrämmer mig!
Visst har jag andra, men de har sina egna liv på ett helt annat sätt och jag vill inte tränga mig på.
Jag är rädd för ensamheten i verkligheten så är det.
JAG ÄR RÄDD!
Nu är jag inne på andra dygnet utan någon som helst sömn.. tick tack snart tre dygn.
Det står ett träd nedanför min balkong och en liten fågel tittar rakt igenom mig
Stanna ett tag och hjälp mig att bli stark nog att stå på egna ben. Stanna kvar hos mig för jag saknar dig mer än vad du anar. Jag vill hålla drömmen vid liv om att få leva fritt.
Stanna ett tag och räck mig din varma hand. Jag vill hitta på så mycket roligt innan sommaren tar slut.
Lyckliga dagar är som ett drömmars land.
Fantasitankar en natt utan sömn. meningsfullt eller tomt?
Himlen är oskyldigt blå
Inte ett moln så långt ögat kan nå. Mötte dagen med förhoppningar om att allt skulle bli bra och allt jag ville var att göra någon glad. Överraskad, men aj så fel allting blev. Jag väntade på att få komma in genom porten för jag hade sagt redan dagen därpå att jag ville komma. Möttes av hopplöshet. Ledsamhet som snabbt smittades av sig till mig och jag kände att allt jag gjorde och sa endast blev fel.
På morgonen vandrade jag fram och tillbaka med ångest över vad jag skulle ha på mig. Det skulle bli sommarens varmaste dag och jag ville utnyttja den på det allra bästa sättet. Bara ben och blå tröja, korta armar och glitter på magen. Kilklackar såklart, småkär i att komma upp lite extra över marken och finns det någonting skönare att gå i! Det enda jag såg i spegelbilden var ett par feta ben och gråten ville tränga fram, men jag svalde och cyklade ut med förhoppningar.
Vi pratade lite om vart vi skulle tillbringa dagen och jag hörde ständigt orden om att du inte orkade leva längre.
Inte för att orden kom fram klart och tydligt, men jag hörde dem. Kände igen dem alltför väl.
f ö r l å t f ö r a t t j a g l e v e r
(ord som brottades inom mig)
................................................................. plötsligt tappar jag all lust att förklara, allting kändes fel. Jag var fel.
Vi kom iväg till slut och låg i solen hela dagen, men jag kunde inte njuta så som jag önskat. Rastlös och hade ångest. Tankarna om att det bästa vore ifall jag inte längre fanns. Det vore det bästa för alla. Då skulle oron försvinna ifall jag ätit eller inte. Då skulle alla slippa oroa sig över om jag hade korta eller långa byxor eller rättare sagt hur mycket man slapp se mig, men har inte jag rätt att få vara som andra. Det är SOMMAR!
jag låg där med ÅNGEST över att jag hade "tjock känslor" medans mamma låg och mådde dåligt över att jag var alldeles för mager. MAGER?Jag får inte ihop det med mina känslor. Mina ögon.
Visst vet jag att jag varit enormt mager tidigare, men nu? HATAR ANOREXIN!Förlåt för att jag finns.
Gick ned till vattnet, men oj det var för kallt. Trollsländor svävade förbi. Visst ser de mysiga ut.
Plockade en liten påse med hallon innan vi cyklade hem. Sista dagen innan hon åker iväg en hel vecka. Jag ville att det skulle bli en mys-mys dag tillsammans, men anorexin förstörde. Jag förstörde genom att finnas.
Satt på min balkong och fikat kastade jag över balkongräcket i frustration istället för att skrika att jag inte orkar längre. Svalde gråten för att ingenting visa hur jag kände innerst inne. Inte för att jag tänker planera att skada mig, endast idiotiskt att hålla på med anser jag. Det skadar andra så mycket mer, men jag känner mig verkligen mest till besvär. Eller oro. Jag skapar bara oro och jag vill inte det.
JAG VILL SLÅ IHJÄL ANOREXIAN,men jag klarar inte av det på egen hand! Att lägga in mig på sjukhus och tvingas till sängläge och rullstol skrämmer mig samtidigt som det konstigt nog skulle vara skönt att få bli omhändertagen, få någon som verkligen förstår igen. På ett annat sätt. De allra flesta omkring mig har alltid sett mig som anorektiker. Hon som aldrig äter som dem.
Nyligen gjorde det ont i mitt lilla hjärta när en 6-åring frågade varför jag alltid bara äter grönsaker.
Sedan kom det allra värsta regnet jag skådat tror jag! Alla mina kuddar och filten på balkongen blev dyngsura och det regnade in i sovrummet tills det bildades vattenpölar och det rann vatten ur kuddarna då jag sprang iväg med dem till badrummet. Det gick inte att se någonting utanför fönstret! De där förtvivlade tårarna som jag hållit inne hela dagen ville komma fram när jag såg alla mina blommor hänga tungt efter skyfallet. löjligt att gråta över blommor, men det blev helt enkelt för mycket.
Oj, nu har jag säkert tröttat ut hundratals små stackars läsare med en lång text. Undrar om någon orkat bry sig om att läsa. Fast jag skriver först och främst för att få ur mig lite. Oftast håller jag allting inom mig.
SVÄLJER GRÅTEN
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självOrd som kan fylla ett tomrum om du bara kunde säga dem
Några bokstäver som skulle kunna rädda mig. Du kanske tycker att de är obetydliga, eller är o n ö d i g a
dess rätta betydelse. För dig?
Jag skriver dem till dig. Ord för ord så ofta och tillbaka studsar.. "d e t s a m m a"
Ett ord som får hjärtat att gråta lite grann.
Jag säger att jag älskar dig och önskar att du kunde säga "jag älskar dig" tillbaka, men det förblir tyst.
Under ytan
Ny dag. Nya möjligheter.
Funderar på att tillbringa timmarna med papper och penna om nu inte solen tittar fram som den lovat. Jag vill ta vara på sommaren innan det är för sent, men nej.. inte tänka mörka tankar nu. Inte idag.
Svimmat alldeles för många gånger den senaste tiden. Ingenting sagt till någon och jag tror att jag även lyckats tränga undan verkligheten för mig själv. Måste börja våga vara här och nu.
Andas över ytan.
Du kanske inte kan rädda mig men viska i mitt öra att jag är värdefull för någon
En sådan kväll som jag inte vill somna ifrån. En sådan kväll som får mig att vilja fly långt bort ifrån mig själv. Som jag vill ska få stanna kvar lika mycket som jag önskar att den aldrig fanns. Tankarna far fram och tillbaka utan att finna en plats att landa, komma till ro. Funderar på att krypa ihop på balkongen och andas frihet natten igenom tills det blir dag igen.
Jag vet inte om det är ångesten som styr. Rädslan över att känna minsta viktuppgång på värkande höfter, eller om det är rädslan för det motsatta. Förvirrad och ensam.
Jag vill inte andas samma tomma syre och meningslösa tankar om och om igen. Utan att någon bryr sig vilket.
Känner mig ensam.
Måste allting vara så svårt................
Skriver listor på allting som jag ska göra, som jag borde göra, som jag vill göra. Samtidigt som jag stryker över och suddar ut för jag vet att det bästa är att ta stunden precis som den kommer. Lite i taget.
Finns det någon som hör mig?
Etiketter:
Anorexi Bilder När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Bilder När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv Våga be om hjälpDu måste våga leva
Har du sett hur vackert ljuset bryts
genom vattnets mörka yta
vill du se solen genom vågorna
du måste dyka
har du hört den vackra fågelsång
som gör vårens kinder våta
vill du få glädjen efter ändlös sorg
du måste våga gråta
har du delat någons tro och hopp
låtit livets mening anas
vill du ge värme till en annans liv
du måste kramas
har du fått ett pris för livets kamp
eller nånsin velat öva
har du nån aning om vad du kan nå
du måste pröva
har du känt den kraft som finns i dig
kärleken och livets gåta
vill du ge livet en chans att blomma ut
du måste våga
du måste våga leva
Kravlös kärlek
Jag minns en sommar.
Satt på gräsmattan en solig dag med en liten kille i knät. Det var vi två som njöt av att vara tillsammans. Lillebus och jag, han var endast tre år då. Runt omkring var de andra fullt upptagna med annat. Vi satt som i en alldeles egen liten värld. Mys...
Sedan dök plötsligt tvillingbror upp och sa;
"Jasså, här sitter ni och kramas!"
Finns det någonting bättre!
Och du kan nog inte riktigt förstå
Jag har krossat varenda spegel
skärvorna ligger utspridda över golvet
det känns som om det är mitt liv jag trampar på just nu
jag har krossat varenda liten bit
nu låter jag de vassa bitarna
tränga sig in i varenda liten del av mig
och du kan nog inte riktigt förstå varför
inte jag heller vill jag skrika
skrika så högt det går
att jag vet inte varför jag hatar mig själv
och spegelbilden som nu
är krossad liksom mig
jag vet inte..
det bara är så
en känsla
ångesten skriker sönder mina tankar
springer ifrån mig själv
jag snurrar runt runt runt
vill att jag ska bli yr
snubbla till
svimma av och sedan vakna upp
ur mardrömmen
mitt liv
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Dikt När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Dikt När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv
