Jo, det är så det känns. Det är så det är. Jag är rädd för mina egna andetag!
Rädd för mina tankar. Rädd för mina känslor. Rädd för allting som påminner mig om att jag faktiskt lever.
Om det nu är möjligt att vara rädd för sig själv utan att vara knäpp, så är det så.
Märker att jag lägger all energi på att tränga undan allting, bara för att orka. Tiden.
Det finns så mycket som jag skulle vilja lägga all den tiden och kraften till istället, men jag är inte redo, inte
stark nog till det. Önskar att det vore så, men tills dess fortsätter jag att springa åt det andra hållet..
..medans ni står kvar där och undrar varför.
(därför att jag är rädd för alla tankar och känslor som kryper fram, alla minnen som sakta stryper mig
så fort ni lämnar mig kvar här..)
Hur ska jag kunna bestämma om vad som är rätt och fel, vad som vore bäst för mig!?
Hur ska jag kunna fråga mig själv det, känna efter.. när det är JUST DET som skrämmer mig?
Om det är möjligt att vara LIVRÄDD för sina egna andetag, så är jag just det!
Imorgon ska jag ut och jaga min medicin, som ständigt är slut på apoteken. Kan de inte ta hem mer?
Det skapar en enorm oro och ångest. Just nu vill jag skrika att jag
ORKAR INTE MER!!!
..men nej, jag tänker inte ge upp.
Om jag slapp denna rädsla.
