Sand under skorna
Ryggraden viker sig. Är inte så stark som jag borde, som jag önskar, men jag tänker inte ge upp.
Jag tänker inte lägga mig ned och sluta ögonen för alltid.
Bara vila en stund.
Träffat mamma. Satt på gungorna med sand under skorna. Pratade. Blundade.
Om inte havet kan komma till mig så får jag ta mig till en sjö.
En liten familj var där, härligt fnitter och liten tös sprang omkring med lockarna i vinden.
Det var mysigt, fick mig att le.
Jag är rädd för den dagen då mamma inte finns hos mig längre.
Rädd för ensamheten. Rädd för att saknaden ska göra alldeles för ont.
Rädd att inte orka..
Hoppas få lite sömn inatt. Natten till idag så vräkte regnet ned och det mullrade.
Klockan tickade högt i mina tysta rum. Skapar obalans.
Lyssna på tystnaden
Stirrar ut över himmelsblåa tankar och försvinner bort i mig själv.
Ber om att få lite ro och att någon ska förstå, men snart har krafterna sinat. Det gör ont. Det skaver.
Ingen som förstår.
"Varför äter du inte?"
"Du måste äta, det är ju bara att äta"
"Hjälp vad du har gått ned i vikt"
"Ät!"
"..men detta tycker du väl om, det gör ju alla?"
Om ni bara visste att jag får ÅNGEST av isbergssallad och svamp! Om ni bara visste att jag endast
dricker då jag verkligen måste för att ta medicin eller då någon ser på ett ögonblick. Ibland får
jag i mig ett glas, men inte mycket mer. Om ni bara visste att jag ligger med gråten i halsen
varje kväll och varje morgon. Om ni bara visste att jag önskar att jag kunde springa bort allt fett
som finns på min kropp. Allt fett som ni säger bara är skinn och ben, men ni ser inte det jag ser.
Ni känner inte det jag känner och ni måste inte slåss för att överleva varje sekund.
Även om jag ibland ler så ser ni inte smärtan där bakom.
Ni tror att jag bara struntar i att äta, men ni förstår inte att jag INTE VÅGAR!
Om det vore så enkelt, ja då skulle jag inte plågas utav all ångest, skrik och gråt. Inom mig.
Jag har slutat visa tårarna, allt oftare väljer jag att stänga inne och gömma dem för er.
Visst kommer de ibland, men då är det ingen som ser, trots att ni sitter en meter ifrån. Kanske är det
så att det syns mest på långt avstånd. Allt oftare hör jag vad andra sagt bakom min rygg eller då de
tror att jag inte hör. Orden river ett hål i mitt hjärta, de sårar och gör ont!
Ingen är gjord utav plåt.
Ni kan sitta bredvid och skoja om allting annat runt omkring och mitt där sitter jag, tyst.
Brottas med tankarna om att vilja springa bort, fly, men jag kan inte springa ifrån mig själv.
Visst vore det härligt att kunna leka med sin egen skugga.
Om den inte vore så svart. Fastklistrad i mina skosulor.
Jag önskar att ni förstod kampen jag bär på, men samtidigt vill jag att ni ska slippa denna känsla.
En del säger att det inte är sant att man inte känner hunger, men jag kan ärligt säga att jag
minns inte då jag var hungrig senast!
Ååh, klockan är strax efter halv elva och det är en hel dag som jag måste ta mig igenom!!!
Försöker att lyssna på musik, tränga undan gråten, kasta bort orden.. men det är svårt.
Kan inte värmen komma och ge mig ro. Jag vill till havet.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självDags att sluta slåss?
Låga röster ifrån mammas kök. Tvillingbror är förbi innan han börjar jobba kväll.
Trygghet. Varma mjuka röster i ett annars totalt kaosartat liv.
Blicken dras till benen som plötsligt ser så magra ut. Beniga och det värker som stål då jag
reser mig upp. Som om de vore sköra som tunnaste tråd, lätt bryts av rörelse.
Tröttheten är bedövande och jag försöker att inte visa det, men jag vet att de ser.
Jag vet att de märker. Ingenting är som det borde vara.
Är det dags att sluta slåss emot mig själv och istället ställa mig bredvid den som borde varit jag.
Strida åt samma håll med svärdet högt buret, inte som nu, tappat på golvet utan kraft.
Jag stannade en stund. Ville helst bara lägga huvudet på kudden och sova i några timmar, om bara
inte denna oro kröp i kroppen. Vill inte visa hur trött jag är heller..
Svår balansgång.
Väl hemma tittar jag in hos min gulliga granne. Hon lyser upp som en liten sol.
nämner hur ledsen jag är över att inte orka med allt som jag vill. Några tårar. En pratstund och
sedan ringer jag mamma igen. Kanske vi kunde ta en tur ut ändå?
Ambivalens! Behöver sova. Sova. SOVA.
Kanske imorgon.. kanske imorgon istället.
Imorgon vill jag vara starkare och då vill jag kunna göra bättre val.
Ta ett steg åt rätt riktning.
Konstigt hur de där ögonen kunde bli rädd över några magra ben, magra kropp, när allt jag ser nu
är helt tvärtom. Vad är rätt och vad är fel? Allting vrids om både fram och tillbaka.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Tankar Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Tankar Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälpÖnskan
Spelar det någon roll hur fort jag springer om allting går åt fel håll?
Spelar det någon roll hur högt jag än skriker, då ekot endast studsar tillbaka på mig själv?
Spelar det någon roll ifall jag så plockat sommarens alla blommor och lagt under min kudde, det
blir till slut ändå för hårt och huvudvärken tränger på.. Spelar det någon roll att önska?
Spelar det någon roll hur många gånger jag än skriver orden "jag önskar", vem tror på drömmar?
Jag vill inte bli en överlevare, jag vill bli någon som lever.
Någon som andas utan att ständigt hålla andan av rädsla för livet och allting där emellan.
För länge sedan sade någon till mig:
"Du vet du, det är många som verkligen lyssnar när du pratar för det är du som ofta är tyst.. som
verkligen har någonting viktigt att säga"
De orden har följt mig igenom många år, fått mig att tänka både en och två gånger.
Nog minns jag hur lärare frågat mig hur jag mår. Hur jag verkligen mår och då har jag blivit så
stum , ja rent av förvånad, över att någon har sett.. mig. Trodde aldrig att någon lade märke till mig.
Tjejen som kröp längs väggarna av rädsla för att märkas, även om det var just
KRAMAR hon behövde så väl. Jag önskar att jag kunde krama om mig själv då, kanske jag skulle
varit lite, lite starkare nu. Inombords?
I bokhyllan ligger den oläst. "Sluta Svälta"
Jag har ännu inte klarat av steget att tala om för mig själv att jag är fin, att jag duger.
Fortfarande springer jag förbi spegelbilden med känslan av att vikten går nedåt.
Jag är fast!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor Tankar Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Känslor Tankar Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp Våga tro på en förändringHjärnspöken
Ihålighet.
Allting trillar igenom mitt förnuft likt sand emellan mina fingrar. Det spelar ingen roll hur hårt jag
försöker att krama mig fast vid friheten.. så trillar jag ständigt längre ned. Som om att rinna bort
till ingenting, inte till det jag vill vara. Visst känner jag enorm skräck inför att gå upp i vikt, men jag
önskar att jag vågade och klarade av att äta och dricka. Lite mer, men framför allt utan denna
ångest.
Varje dag är lik den andra. Stiger upp och försöker hålla ögonen öppna. Inte somna om, inte än.
Bäddar och dammsuger, torkar golv och hyllor. Överallt. Städar inne i Tintins bur medan hon får
hoppa fritt i ett par timmar eller mer. igår har jag haft glädjen att ha lilla hermelinkaninen i
fyra veckor. Så söt! Dusch och gör mig klar för dagen.
Första tanken som kommer till mig när jag vaknar är:
"Ånej, hur ska jag ta mig igenom denna dagen!?"
(liknande panisk skräck över att se mig i spegeln och få en glimt av hur fet jag blivit)
Att föna håret och liknande utan att se ansiktet är som en lek, stänger liksom av allting.
Sedan börjar den ta allt mer plats, hjärnspöket.
"Visst går jag upp i vikt utav en champinjon, en grönsak!?"
Jag vet att jag dricker dåligt. hjärnspöket övertygar om att jag sväller av vätska.
(även om jag vet att det kan bli så utav långvarig och kraftig undervikt, svält)
Önskar att jag kunde se då för länge sedan att det inte var fett jag kände på min kropp.
Att tjejen i spegeln inte alls var fet, ful och äcklig utan snarare fruktansvärt mager. Att skelett.
Nu då ett foto dyker upp, syns det tydligare.
Ändå vågar jag inte tro på min egen spegelbild, utom hos mamma.
Hon vet att jag går in till hennes stora spegel i sovrummet. Hon vet att jag står där.. först då,
först då kan jag bli rädd över hur mycket jag gått ned. Hur mycket jag fortfarande går ned.
Varför är det så svårt, nej omöjligt att se det hemma hos mig?
Varför kommer tankarna en minut senare om att jag blivit för tjock?
VARFÖR KAN JAG INTE SLITA MIG LOSS IFRÅN HJÄRNSPÖKET!?
Vid lite eftertanke borde jag förstå att det inte är så nu, mitt hjärnspöke driver mig nedåt, övertalar
mig om hur fel jag har och hur rätt hon har. Anorexin. Jag är så liten vid hennes sida. Har ingen
makt eller styrka att slita mig loss. Bryter av, väger på köksvågen, räknar ut minsta kalori och
lägger tillbaka i påsen. Ångest!
Släpp mig fri! Släpp mig fri!
Om någon sitter och precis är på kanten av att fastna i anorexins monster, vill jag SKAKA OM!
Snälla bli inte som mig. Det hjälper inte att gå ned i vikt för att bli smal, smalare, smalast.
För varje kilon ned.. blir hjärnspöket starkare och du känner dig allt mer tjockare.
JAG LOVAR!
För mig är det svårt att hitta en lagom balans då det handlar om rörelse.
Känner hur lätt jag faller över kanten, kan inte sitta still utan snarare letar efter anledning till att
röra på mig. Gränsen till att känna tvång till kaloriförbrukning (utan kalorier) är sytrådstunn.
Jag balanserar.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp Våga tro på en förändring
