•                     
  • ❤ Anorexia
  • ❤ Att kämpa för livet
  • ❤ Kalori-Lureli
  • ❤ När allting känns för svårt att hantera
  • ❤ Våga be om hjälp
  • ❤ Våga tro på en förändring

•                     
  • ❤ Cancer
  • ❤ Du lämnade mig för tidigt
  • ❤ Saknad
  • ❤ Storasyster
  • ❤ Tvillingbror & jag
  • ❤ Vänskap

•                     
  • ❤ Barndom
  • ❤ Incest
  • ❤ Känslor
  • ❤ Livet
  • ❤ Tankar
  • ❤ Trasigt hjärta
  • ❤ Vakna upp i min verklighet
  • ❤ Vilsen i mig själv

•                     
  • ❤ Bilder
  • ❤ Dikt
  • ❤ Musikvideo
  • ❤ Tankestund

Det är bara att resa sig upp igen

Ny dag.

Lite kort samtal med mamma och nu vet jag inte vad jag ska göra med dagen.

Jag känner den starkt och tydligt. Ångesten. Oron. Kampen. Vrider sig i magen och jag

sväljer tårarna. Det blir säkert bra, det måste bli bra.

 

Jag har svårt att äta, att våga äta. Snälla låt mig få må bra!

Trött på att varje morgon vakna med tanken:

"Hur ska jag orka ta mig igenom denna dagen?"

..det borde inte vara så, inte så att varje dag är en kamp för att orka.

 

trött

trött..

........trött på anoreximonstret som stryper mina andetag och gör dem till sina!

Aldrig mina egna tankar längre och jag undrar om de någonsin funnits.

Sjukhus. Akuten. Intensiven. Medicin. Psyk. Medicin. Anorexienhet. Psyk. Sjukhus. LPT

Tvångsvård. Slutenvård. Anorexienhet. Dygnsvård.  Medicin. Akuten. Läkare hit och läkare dit.

Knapra piller och hälla ut näringsdrycker och smula sönder bröd under naglar och

smulorna i fickan, under kuddar, stolar, dukar.. torka av fett. Hälla ut och tunna ut

dryck med vatten. Räkna minsta lilla kalori, för även den minsta lilla BITS!

Ångestfyllda nätter med motionerande, upp och hoppa, upp och hoppa. Vifta på armar och ben

tills det blir svart för ögonen, men ändå fortsätta springa med händerna som stöd över vart väggen

börjar och slutar. Lura personal vid vägning.

"Nio kilo som aldrig fanns! oops! Panik bland läkare"

 

Jag hade kontroll över minsta hekto, men ändå inte.

Anorexin lurade mig och nu sitter jag här, med lika mycket ångest.

Med lika stark rädsla över att äta och dricka.

 

Jag vill vara nära mina vänner och familjen. ångesten styr.

Orken som fattas, att bli synad ifrån topp till tå. PANIIIIK!

 

Isolerar mig. Blundar eller tittar bort så fort en spegel närmar sig. Konstigt det där, hemma hos

mamma eller någon annanstans ser jag lite annorlunda.

Tvång. tvång. tvång. kontroll som är falsk.. Glömt bort allt vad normalitet är. Fokuserar på

att ta mig ur de låsta bommarna, ifrån anorexihelvetet. Jag blir inte friskare, det fungerar inte. Tyvärr.

Liv. LIV! Ge mig ett LIV!

 

Är det någon som blir lurad så är det jag, det tar tydligen väldigt lång tid att inse.

Att förstå.

Kanske är det dags att jag börjar bita istället för att låta mig bitas av anorexin?!

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Järnspöken

Måste ta mig ur detta nu, det är på tiden, men jag är fast. Inlåst.

Alla tårarna har torkat ut och lämnat mig i en mörk avgrund och även om jag vet att det kanske

är aningen ljusare någonstans, ingen aning om vart, men det okända skrämmer mig.

Vet bara att jag måste ta mig ur detta tillstånd utav total hopplöshets ångest.

 

Igår hade jag en dag som jag aldrig ville ska ta slut. Tillbringade den med mamma ifrån morgon

till kväll och även om jag ständigt upprepade de tysta orden för mig själv om att

"neej jag är inte tjock, jag är inte tjock!"

 

Och när orden inte räckte till eller när jag tvekade så fanns mamma där och visade i något

fönster eller i en spegel att så var det inte. Jag kunde se, jag kunde inse att jag var

alldeles för mager.. för det mesta ialla fall. Vi gick omkring och hade det mysigt. Solen

tittade fram mesta tiden och jag hade med mig mitt paraply som skyddade då regnet

kom lite framåt kvällen. Vi hoppade emellan regndropparna, klarade oss fint.

Kände för att sätta mig under "sagoträdet" och lyssna på sagor, eller hoppa på

plattorna som gav ifrån sig klingande ljud. Musik för små barnaöron. Vi sade att det vore

mysigt att ta med brorsbarnen dit. Kunde se deras ögon då de upptäckte ljuden eller sprang

in i de små tunnlar och skrymslen som fanns där.

Det får bli en annan gång.

 

Väl hemma hade jag svårt att komma till ro.

Såg film och sedan olika serier och timmarna gick, natten blev lång och sömnen kort.

Nu sitter jag med tunga tankar. Allt det som jag kunde se igår, finns inte kvar.

Det är riktigt, riktigt svårt just nu. Varför kan inte dessa hjärnspöken försvinna!?

Rädd för att dra ned någon omkring mig, men samtidigt så är det så svårt att hantera dessa

tankar och känslor helt ensam. Jag vet inte hur jag ska ta mig framåt.

 

Tittade efter posten och tvekade ifall jag skulle våga eller inte, våga titta i spegeln som

finns där nere. Jag vågade! Jag såg.. kanske inte är riktigt så tjock som jag känner mig?

Snälla, ge mig nya ögon!

 

Ringt efter mamma så nu väntar jag på lite stöd, lite hjälp att ta mig igenom de tuffaste

tankarna. Hjälp med att se med ett par andra ögon. Inte mina.

 

 

Älskade, älskade lilla mamma! Vad vore jag utan henne, om inte hon fanns?

 

 

Ska försöka göra det bästa utav dagen. Jag kan endast försöka och hoppas att det räcker till.

Jag får kämpa för de som finns omkring mig nu när jag inte klarar av att kämpa för

min egen skull. Kämpa, kämpa, kämpa, kämpa. Ändå blir det fel.

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Längtan

 

Samlar kraft, samlar mod, samlar syre.. ork.. samlar längtan efter liv. Längtan.

En ringsignal som säger

"hej detta är livet, vill du följa med mig?"

(vart då viskar jag tyst..)

 

"bort hit där vi andra andas såklart"

(men vad menar du.. andas?)

 

"känna sommarens friska dofter samlas i dina lungor, kom och känn!"

(gör inte det ont då, att känna sådär mycket på en gång? ..pulsen ökar skrämmande)

 

"ont!? neeej det är underbart och nog sårar du dig själv mycket mer för jag kan se dina tårar"

(snabbt torkar jag mig över kinderna utan att en liten tår visat sig.. hur kan ni veta?)

 

"du är inte så bra på att gömma dig som du tror så kom till oss istället och börja leva"

(tittar ned på mina tår och funderar på att ta ett steg framåt eller ..två steg bakåt?)

 

"kom, ta min hand!"

(jag rycker till av den snabba rörelsen)

 

"lilla vän är du rädd för livet?"

(mmm nja jag vet det är dumt, men jag är nog det.. någon stryker en tröstande hand på min kind)

 

"var inte rädd vi finns här för dig och skrämmer bort alla dumma spöken"

(..sakta ..sakta, trevande testar jag mig ett litet steg fram)

 

"titta där är solen och hon ler emot dig, kan du inte känna hennes värme och se hon har lämnat

små prickar på dina kinder av kärlek!"

(jag sneglar upp emot mina solfräknar ..kärleksprickar)

 

"du kan få så många du vill........!"

(åh tack, den kramen behövde jag!)

 

 

 

Tillbringat lite tid med mamma. Stannade till vid ett skyltfönster och blev stående. Tittade in bortom

glasets barriär. Spegelbild, spegelbild så fel fel FEL! Sa till mamma att:

"Oj det ser ju ut som pinniga ben!"

"Ja men du är fruktansvärt mager!"

När hon försvann framför mig undrade jag om det var som tidigare, för att hon tycker det är

jobbigt och svår med andras blickar? Det fanns mycket som jag ville säga, men aldrig gav mig tid till.

Blev en stund i solen på en hård stol, skönt att få bara vara med henne och komma ut ur min

lilla ensamma värld. Snart är det kalas och även om jag vet att det inte blir tårta och grädde för mig,

så kommer de där dumma tankarna om att gå ned i vikt igen. Den där motionscykeln som står i

källaren, den lockar. Hånler där den står.

 

Jag ska nog klara det här, visst ska jag?

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Livet  Tankar  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Flickan som du älskar

Bara få blunda, lägga en kudde för ögonen och säga:

"Nu kan ingen se mig!

 

Som om jag vore ett litet oskyldigt barn, men det var länge sedan hon försvann. Gick sönder.

Länge sedan någon för första gången trasade sönder henne och nu står jag här med spillrorna kvar.

Kämpar mig tillbaka på något sätt. Försöker hitta lösningar på de motgångar som ständigt dyker upp,

eller aldrig försvinner.

Flickan som ni en gång älskade finns kvar, hoppas jag, bakom anorexin.

Det är oftast bara så väldigt svårt att se henne, eller kan ni se glimtarna lättare än mig?

 

Jag önskar mig nya ögon. Nya känslor. Nya tankar. ja ett helt liv.

På lördag är det 5-års kalas och längtan efter att få mysa med honom och lillebror hans

värmer mitt lilla fasters hjärta. Samtidigt som jag nu slåss emot alla tankar på att gå ned i vikt så

mycket som möjligt, slåss med känslan av att vara äcklig och tjock. Ful.

Hur många gånger har jag inte haft känslan av att bara vilja skära bort allt fett, men jag vet

innerst inne att känslan inte blir mindre för det. Snarare tvärtom ju lägre vikt, känslan blir starkare!

 

(men då vet jag att vikten är mindre..)

Svårt det där med att få ihop logik och känslor, de tillhör inte samma pussel.

Inte samma spel. Mitt så kallade liv är ingen lek.

 

Jag behöver kärlek och stöd, kräver inte att ni ska förstå, bara lyssna och stanna kvar.

Många gånger springer jag åt det andra hållet, bort ifrån alla andra, i tron att komma bort ifrån

mig själv. Det är DÅ som jag behöver känna och veta att ni står kvar hos mig oavsett.

 

Försöker bryta ensamheten, men jag behöver hjälp!

Nu ställer jag in mig på kalaset till helgen. Det blir ingen tårta för min del och det är skönt att de

vet om det, inget press på den biten. Jag är liten rädd och osäker tjej som alltid blir enormt orolig,

rastlös, ångestfylld och sväller upp endast utav tanken på att vara tillsammans med flera andra.

Det blir bara några ur familjen. Mamma, syskon och deras familjer.. ändå

 

Varför ska det alltid ge sådan ångest att synas, finnas?

Jag tycker inte alls om mig själv, kan de då tycka om mig?

 

Ledsen över allt som jag förlorat på grund av anorexin. Födelsedagar, bröllop, dop, fester,

vänner, resor, jobb, semestrar, äventyr, sol, bad och mycket annat.

Tanken över att jag hade kunnat ha en egen liten familj nu.

 

 

Tittar på klockan och snart... snart kommer posten. Undrar om min födelsedagshälsning kommit

med i tidningen? Blir fotot bra? Kan jag vrida fram tiden på uret utan att någon märker..?

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Barndom  Bilder  Incest  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Du blir aldrig vad jag menar

Jag vill samla ihop alla ord och skaka dem i en ask.

Låta dem falla över bordet för att bilda sina egna små meningar.

Kanske förklara på ett enklare saätt, ett helt annat plan än där jag står, så att ni lättare förstår.

För det blir aldrig vad jag själv menar, allt vrids runt och känns tomt.

 

Hur tar jag mig ur mig själv..

när öppna ögon är det som skrämmer mig allra mest?

Etiketter: Anorexi  Bilder  Känslor  Tankar  Trasigt hjärta  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Dags att sluta slåss?

Låga röster ifrån mammas kök. Tvillingbror är förbi innan han börjar jobba kväll.

Trygghet. Varma mjuka röster i ett annars totalt kaosartat liv.

Blicken dras till benen som plötsligt ser så magra ut. Beniga och det värker som stål då jag

reser mig upp. Som om de vore sköra som tunnaste tråd, lätt bryts av rörelse.

Tröttheten är bedövande och jag försöker att inte visa det, men jag vet att de ser.

Jag vet att de märker. Ingenting är som det borde vara.

 

Är det dags att sluta slåss emot mig själv och istället ställa mig bredvid den som borde varit jag.

Strida åt samma håll med svärdet högt buret, inte som nu, tappat på golvet utan kraft.

Jag stannade en stund. Ville helst bara lägga huvudet på kudden och sova i några timmar, om bara

inte denna oro kröp i kroppen. Vill inte visa hur trött jag är heller..

 

Svår balansgång.

Väl hemma tittar jag in hos min gulliga granne. Hon lyser upp som en liten sol.

nämner hur ledsen jag är över att inte orka med allt som jag vill. Några tårar. En pratstund och

sedan ringer jag mamma igen. Kanske vi kunde ta en tur ut ändå?

Ambivalens! Behöver sova. Sova. SOVA.

 

Kanske imorgon.. kanske imorgon istället.

Imorgon vill jag vara starkare och då vill jag kunna göra bättre val.

Ta ett steg åt rätt riktning.

 

Konstigt hur de där ögonen kunde bli rädd över några magra ben, magra kropp, när allt jag ser nu

är helt tvärtom. Vad är rätt och vad är fel? Allting vrids om både fram och tillbaka.

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Tankar  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Önskan

Spelar det någon roll hur fort jag springer om allting går åt fel håll?

Spelar det någon roll hur högt jag än skriker, då ekot endast studsar tillbaka på mig själv?

Spelar det någon roll ifall jag så plockat sommarens alla blommor och lagt under min kudde, det

blir till slut ändå för hårt och huvudvärken tränger på.. Spelar det någon roll att önska?

 

Spelar det någon roll hur många gånger jag än skriver orden "jag önskar", vem tror på drömmar?

Jag vill inte bli en överlevare, jag vill bli någon som lever.

Någon som andas utan att ständigt hålla andan av rädsla för livet och allting där emellan.

 

För länge sedan sade någon till mig:

"Du vet du, det är många som verkligen lyssnar när du pratar för det är du som ofta är tyst.. som

verkligen har någonting viktigt att säga"

 

De orden har följt mig igenom många år, fått mig att tänka både en och två gånger.

Nog minns jag hur lärare frågat mig hur jag mår. Hur jag verkligen mår och då har jag blivit så

stum , ja rent av förvånad, över att någon har sett.. mig. Trodde aldrig att någon lade märke till mig.

 

Tjejen som kröp längs väggarna av rädsla för att märkas, även om det var just

KRAMAR hon behövde så väl. Jag önskar att jag kunde krama om mig själv då, kanske jag skulle

varit lite, lite starkare nu. Inombords?

 

I bokhyllan ligger den oläst. "Sluta Svälta"

Jag har ännu inte klarat av steget att tala om för mig själv att jag är fin, att jag duger.

Fortfarande springer jag förbi spegelbilden med känslan av att vikten går nedåt.

 

Jag är fast!

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  Tankar  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Hjärnspöken

Ihålighet.

Allting trillar igenom mitt förnuft likt sand emellan mina fingrar. Det spelar ingen roll hur hårt jag

försöker att krama mig fast vid friheten.. så trillar jag ständigt längre ned. Som om att rinna bort

till ingenting, inte till det jag vill vara. Visst känner jag enorm skräck inför att gå upp i vikt, men jag

önskar att jag vågade och klarade av att äta och dricka. Lite mer, men framför allt utan denna

ångest.

Varje dag är lik den andra. Stiger upp och försöker hålla ögonen öppna. Inte somna om, inte än.

Bäddar och dammsuger, torkar golv och hyllor. Överallt. Städar inne i Tintins bur medan hon får

hoppa fritt i ett par timmar eller mer. igår har jag haft glädjen att ha lilla hermelinkaninen i

fyra veckor. Så söt! Dusch och gör mig klar för dagen.

 

Första tanken som kommer till mig när jag vaknar är:

"Ånej, hur ska jag ta mig igenom denna dagen!?"

(liknande panisk skräck över att se mig i spegeln och få en glimt av hur fet jag blivit)

 

Att föna håret och liknande utan att se ansiktet är som en lek, stänger liksom av allting.

Sedan börjar den ta allt mer plats, hjärnspöket.

"Visst går jag upp i vikt utav en champinjon, en grönsak!?"

Jag vet att jag dricker dåligt. hjärnspöket övertygar om att jag sväller av vätska.

(även om jag vet att det kan bli så utav långvarig och kraftig undervikt, svält)

 

Önskar att jag kunde se då för länge sedan att det inte var fett jag kände på min kropp.

Att tjejen i spegeln inte alls var fet, ful och äcklig utan snarare fruktansvärt mager. Att skelett.

Nu då ett foto dyker upp, syns det tydligare.

Ändå vågar jag inte tro på min egen spegelbild, utom hos mamma.

Hon vet att jag går in till hennes stora spegel i sovrummet. Hon vet att jag står där.. först då,

först då kan jag bli rädd över hur mycket jag gått ned. Hur mycket jag fortfarande går ned.

 

Varför är det så svårt, nej omöjligt att se det hemma hos mig?

Varför kommer tankarna en minut senare om att jag blivit för tjock?

 

VARFÖR KAN JAG INTE SLITA MIG LOSS IFRÅN HJÄRNSPÖKET!? 

 

Vid lite eftertanke borde jag förstå att det inte är så nu, mitt hjärnspöke driver mig nedåt, övertalar

mig om hur fel jag har och hur rätt hon har. Anorexin. Jag är så liten vid hennes sida. Har ingen

makt eller styrka att slita mig loss. Bryter av, väger på köksvågen, räknar ut minsta kalori och

lägger tillbaka i påsen. Ångest!

 

Släpp mig fri! Släpp mig fri!

Om någon sitter och precis är på kanten av att fastna i anorexins monster, vill jag SKAKA OM!

Snälla bli inte som mig. Det hjälper inte att gå ned i vikt för att bli smal, smalare, smalast.

För varje kilon ned.. blir hjärnspöket starkare och du känner dig allt mer tjockare.

 

JAG LOVAR!

 

För mig är det svårt att hitta en lagom balans då det handlar om rörelse.

Känner hur lätt jag faller över kanten, kan inte sitta still utan snarare letar efter anledning till att

röra på mig. Gränsen till att känna tvång till kaloriförbrukning (utan kalorier) är sytrådstunn.

Jag balanserar.

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Krama mig!

Viska i mitt öra att det kommer att bli bra.

Håll om mig och KRAMA MIG, innan jag går sönder och faller isär.

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Riktiga andetag

 

                     Var nära mig, jag är                      ..svag

jag vill få tröst, må bättre

bli omhållen hårt

av någon

 

få

                brista                               ..isär

 

någon gång ska jag

resa mig

är bara inte

 

där än

 

försöker hitta delar

små bitar

av mig själv

 

försöker förstå vilken

                  del som                                        ..saknas

 

vem jag är

 nu

varför jag är så

 nu

 

vi ska alla tvivla

det är så vi

blir Starka

 

någon dag ska jag

sluta tvivla

är bara inte

 

                                                    ..där än

 

nu vill jag bara bli

omhållen

hårt

 

känns någon slags

närhet

 

trygghet

 

och höra riktiga

                                                           ..andetag

 

inte bara mina

egna

 

                                                     ..tomma

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Känslor  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Vilse

 

 

Det är

som ett försök

att snurra planeten

 

åt andra hållet

 

i ett försök att

hitta tillbaka till mig själv

Etiketter: Anorexi  Bilder  Dikt  Känslor  Livet  Tankar  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Ett steg närmare kanten

några centimeter

ett litet steg

att vara så nära

men ändå långt ifrån

 

känna andetagen

ifrån någon annan

i nacken

kalla kårar längs

ryggraden

 

ett liv på väg

att falla

 

några centimeter

ett litet steg

att vara så långt ifrån

men ändå nära

 

höra pulsen slå

kring halsen

mina egna

spruckna sår

i hjärtat

 

en decimeter

ett par steg

ifrån självmord

trasiga drömmar

 

jag backar

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Kan du vara livlinan jag saknar

Himlen borde inte funnits om

det inte var meningen att vi skulle försöka nå den

försökte jag tänka idag

 

igår var dagen jag lovade inte skulle se ut precis

som den gjort

 

 

kanske är jag starkast i världen

kanske finns det ingen som är så svag som jag

 

 

jag tror jag behöver två livlinor idag igen

vill du vara en utav dem?

 

Kan du vara min horisont när allting faller?

 

 

..du är redan det stora hålet i mitt hjärta.

 

 

Etiketter: Bilder  Cancer  Dikt  Du lämnade mig för tidigt  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Storasyster  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Önskar att jag vore bättre på att säga hur jag mår... Innerst inne

Spelar ett spel. jag emot världen. jag emot alla andra trots att jag ingenting hellre vill än att få

stå där precis tätt tätt intill er andra och skratta åt anorexin.

Ligger ihopkrupen på soffan mest hela tiden och ibland kommer den där känslan av saknad.

Saknad efter vad som kunde varit och visst det finns kanske ingen mening med att tänka på hur det

kunde varit, men ändå.. jag saknar den jag kunde varit.

Saknar livet som ni lever, medans jag ligger fastspänd i min egen lilla tomma värld.

 

När ni frågar hur jag mår och svarar med tystnad, vet ni då svaret?

När ni frågar hur jag mår och jag med låg röst säger att jag inte alls mår bra, förstår ni då hur allvarlig

jag verkligen är..

eller tar ni det bara som ett vanligt svar om att det är som vanligt?

När ni frågar hur jag mår eller snarare sätter orden i min mun med ett

"är det okej?"

och jag säger att jag känner mig så tjock, då är det mycket en känsla, men likaväl min sanning.

 

Och jag önskar att jag kunde tala om för er hur svårt jag har att orka finnas kvar i min egen kropp.

Att vissa stunder skulle jag göra allt för att få försvinna ifrån mig själv och denna ständiga kamp,

men jag är kvar trots allt.

 

Kommer det att bli bättre?

(ärligt talat så vet jag inte)

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Du behöver inte vara rädd för att bli tjock!

En mening som borde vara lätt att förstå, för visst är det inte farligt att äta. Egentligen.. men hon har tagit mig

i sitt grepp. Krossat mina drömmar och gjort att jag hatar mig själv allt mer. Anorexian.

Hon kontrollerar varje tanke och varje rörelse. Jag saknar det där spontana. Det som får alla andra att leva

för stunden, med lätta steg, istället för att ligga med oro över någonting som går utan ramarna dagen där på

eller nästa minut. Känner mig sorgsen när jag inser hur instängd jag är i detta kaos av ångest. Oro.

Imorgon ska jag till tandläkaren och jag tycker det är riktigt, riktigt plågsamt svårt med oron över

KÄNSLAN av att kanske gått upp i vikt över natten. Dessa nätter har återigen börjat bli kämpiga att ta mig

igenom. Jag avskyr verkligen den meningen, att "ta mig igenom natten".

Det ska inte behöva vara så svårt med ångest och oro och svåra tankar att livet är..

 

"svårt att ta sig igenom!"

 

Några siffror kan inte bitas, det är helt enkelt omöjligt. Det kan inte hända, ändå är det någonting utav det

farligaste som finns. Siffror på en våg! Siffror som talar om ifall jag är tjock eller inte.

Siffror som talar om hur tjock jag är. Dumma anorektiska tankar, men de finns där alltid. Alltid!

Jag kommer aldrig att bli smal nog. Det kommer alltid att finnas stunder då jag upplever mig som för stor.

Hur många gånger har jag inte tänkt tanken att om jag bara går ned si och så många kilon, ja då blir

allting mycket lättare. Då kommer jag att våga sätta mig och äta ialla fall lite som de andra.

(men den stunden kommer aldrig)

 

Tidigare satt jag och läste att X tyckte hon var så fruktansvärt smal då när hon vägde xx kilo till sin xx långa

kropp. Själv kunde jag inte förstå alls, kan fortfarande inte förstå. Här sitter jag själv med mindre kilon och

dessutom över 34cm längre, men jag är ju inte alls för smal, snarare tvärtom! Hur kan det gå ihop?

Eller går det inte alls ihop?

 

JAG VILL INTE HA DESSA KÄNSLOR OCH TANKAR!

 

Jag skulle vilja springa bort ifrån mig själv och aldrig, aldrig vända tillbaka.

 

Någon säger till mig med lågmäld röst, som för att inte skrämma bort mig:

"Du behöver inte vara rädd för att bli tjock!"

(..men det är precis vad jag är, livrädd)

 

Nu funderar jag över vad jag ska ha på mig imorgon. Orolig över ångesten som jag vet kommer att växa,

bara av tanken på att behöva vara mitt bland andra. Att synas. Snälla kan ingen ta mig härifrån!?

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Jag skulle vilja välja livet på nytt varje dag

 

Känna vårens andetag ge mig lust att börja om, börja leva lite grann.

På försök för att se om jag är redo, om jag vågar. Om jag är stark nog. jag skulle vilja vakna med ett

leende, eller ialla fall ett intresse om vad som väntar bakom hörnet. Allt bara jag kunde få slippa denna

ständiga ångest och jakt på att gå ned i vikt. Att se blommorna sakta slå ut lite mer för varje dag utan att veta

att det kommer att regna snart igen. Slippa känna kylan bryta mina fingrar itu och känna hur hjärtat slits

sönder av ren förtvivlan och hopplöshet.

Jag vill, nej jag skulle vilja "vilja leva". Varför måste det vara så svårt?

 

Att ta nya andetag borde inte vara så svårt. Det borde vara en självklarhet.

Nu sitter jag och plågas av äckel för att jag.. finns. När alla andra säger att jag är alldeles för mager så

kan jag inte tro på deras ord. Trots att deras förtvivlan ibland bryter igenom och en tår trillar på en kind,

min ångest och min känsla blir inte mindre för det. Snarare känner jag mig maktlös över att ha sårat eller

gjort någon ledsen på grund av hur jag mår.

Nu drar jag mig undan en del, nej de flesta. Omedvetet, men ändå, jag gör det.

 

Dels på grund av att jag inte orkar se deras ansikten och höra deras undringar om varför jag inte förstår.

(att jag skulle se fel..?)

Dels på grund av att jag inte orkar med att de ser mig, som själv avskyr att se mig själv.

(att min spegelbild bara visar allt som jag inte vill se måste väl vara rätt i en fel värld.. ?)

 

Så jag sitter här och funderar på om jag ska ägna hela natten åt att springa fram och tillbaka i rummet, bara

för att få känna mig lättare imorgon. Jag märker att de tankarna kommer till mig allt mer nu.

Tankarna på att gå ned i vikt, ju mer desto bättre, men ändå.. jag vill inte att det ska vara såhär.

Såhär fel.

 

Jag skulle vilja välja livet på nytt varje dag, men jag har insett att jag har en enormt lång väg dit.

(och jag vet inte om jag ens vågar hoppas på att nå dit en dag)

 

Inatt satt jag uppe och gjorde nästan klart ett nytt halsband till mamma. Insåg att det inte är det bästa stället

att på en svart ryamatta lägga ihop små, små pluttedelar! Trött var jag, men ångesten gav mig ingen ro.

Jag sprang inte omkring som en tok ialla fall, alltid något, men inatt.. hur kommer det att gå?

 

Jag vill bara få välja livet på nytt varje dag. Utan ångest. Utan riktig rädsla för en grönsak!

 

RIKTIG RÄDSLA FÖR EN GRÖNSAK!!!

 

(jag kan förstå hur dumt det låter, men jag känner det ändå fullt ut på riktigt och är det då verkligen

så att jag lurar mig till att tro att jag inser hur dumt det låter, eller är anorexin så stark?)

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

När du är redo..

 

Hon tar några trevande steg

 mot mig

tar min hand i sin lilla

stryker bort en tår på

 hennes kind

hon borde inte känna sig

så rädd

 

barnet har öppnat dörren till

mitt inre

fyller säck efter säck med

försvar

sorg och äckel

jag förundras över hennes energi

timme efter timme städar

 hon bort sina

känslor

 

hon slutar först när

mitt hjärta

ligger väl synligt, sårbart

jag ber henne att inte ha

så bråttom

vill lära henne att hon

är värdefull

 

barnet tittar mig djupt i

ögonen

stryker sin lilla hand på

min kind

torkar mina tårar som

 faller nedför

hennes kind

 

när du är redo, säger hon tyst och stilla

och ler emot mig

 

när du är redo..

 

Etiketter: Att kämpa för livet  Barndom  Bilder  Dikt  Incest  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Någon gång kanske jag får den.. känslan

 

Jag vill inte ge upp, vill inte sluta tro eller hoppas. Även om det känns helt omöjligt nu så kanske ändå..

kanske jag får en liten känsla utav frihet inom mig. Lite ro.

Jag vill inte sluta titta uppåt, det kan ju bli ljusare. Eller är det försent?

 

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Vilja flyga fritt

 

Idag låg det ett vitt kuvert i brevkorgen, ifrån landstinget. Landstinget. Kalla väggar, randiga täcken,

äckliga gamla blå filtar, hårda stolar, tomma tankar, blandad personal, näringsdrycker, papperskorgar

fyllda utav gömd mat, sömnlösa nätter, nattlampa, nattradio, tvångsgymnastik, vägning, blodprover,

samtal, noll frihet, inga promenader alls under x vikt, säng, säng, säng och mat, mat mat..

Lämnat många saker i tomrum, vill inte att någon far illa.

Det är upp till mig nu och jag vet verkligen inte alls för jag orkar inte tänka!

Skrev ett mail till svar, min första reaktion, första känslan. Berättade en del om hur dåligt jag

verkligen mår. Hur svårt jag har det, inte ofta som jag berättar om det. Stänger mest av.

 

Så fort som jag släpper lite på spärrarna vill gråten kväva mig. Tårarna kommer och jag skakar fram och

tillbaka utan att veta vart jag ska ta vägen, eller hur jag ska orka!

Det ska komma mer snö, eller det finns ingen nu. Jag vill ha sommar. Sitta i gräset med solen i håret.

plocka grässtrån och snurra dem kring mina fingrar. Vifta bort humlor och rensa ogräs i rabatterna.

Gärna med en brorsson tätt tätt intill, kanske får jag "lillebror" som följeslagare denna sommaren?

Titta när de leker i Apladalen. Jag vill ha sol och värme, daggvått gräs och sand mellan tårna. Jag vill ha grus

i skorna stället för detta kalla mörker.

 

..men nej då, jag har ångest och gör allt för att inte känna efter hur illa det

VERKLIGEN är.

Att ha ångest dagar i förväg ifall att, ifall att jag ska äta en frukt eller inte. HATAR DETTA!

Mamma har några timmar fritt imorgon eftermiddag, kommer troligtvis till mig en stund då. Jag skulle vilja

cykla ned till henne. Krypa ned i skönaste fåtöljen. Problemet är att jag inte kan bestämma det nu.

Fått enormt ont i ryggen bara för att jag gjort för mycket, känner att jag är på väg in i en period utav

ett allt mer tvångsmotionerande mönster. Att röra på mig som för att springa bort mina egna känslor.

Inte tänka, inte tänka, inte tänka och för allt i världen KÄNN INTE EFTER!

 

Jag springer precis intill kanten nu. Kommer jag att hålla balansen, lura alla eller kommer jag att falla?

 

 

Etiketter: Anorexi  Bilder  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Våga lyssna på min tystnad

Tilliten har fått mig

att våga känna

sorgen

så oändlig och stark

den vrider mig

i smärtor

 

skräckslagen

fasar jag för att

allt ska upprepas

så jag faller

torterad

i avgrundens

svarta hål

 

mycket värre

än dödens lättnad

 

snälla stanna

du måste ha

mycket tålamod

orka vänta ut min

tystnad

 

läsa orden som stannar

innanför mina

läppar

 

du får inte ge upp

försvinna bort

ifrån mig

och förakta mina

salta tårar

 

med mitt hjärta

i dina händer

är jag ett darrande

löv

 

snälla vänta

tills kriget inom mig

vågar nå sin

försoning

 

mellan det förbjudna

och skrämmande

 

snälla stanna kvar

hos mig

 

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Incest  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer