Jag skulle vilja välja livet på nytt varje dag
Känna vårens andetag ge mig lust att börja om, börja leva lite grann.
På försök för att se om jag är redo, om jag vågar. Om jag är stark nog. jag skulle vilja vakna med ett
leende, eller ialla fall ett intresse om vad som väntar bakom hörnet. Allt bara jag kunde få slippa denna
ständiga ångest och jakt på att gå ned i vikt. Att se blommorna sakta slå ut lite mer för varje dag utan att veta
att det kommer att regna snart igen. Slippa känna kylan bryta mina fingrar itu och känna hur hjärtat slits
sönder av ren förtvivlan och hopplöshet.
Jag vill, nej jag skulle vilja "vilja leva". Varför måste det vara så svårt?
Att ta nya andetag borde inte vara så svårt. Det borde vara en självklarhet.
Nu sitter jag och plågas av äckel för att jag.. finns. När alla andra säger att jag är alldeles för mager så
kan jag inte tro på deras ord. Trots att deras förtvivlan ibland bryter igenom och en tår trillar på en kind,
min ångest och min känsla blir inte mindre för det. Snarare känner jag mig maktlös över att ha sårat eller
gjort någon ledsen på grund av hur jag mår.
Nu drar jag mig undan en del, nej de flesta. Omedvetet, men ändå, jag gör det.
Dels på grund av att jag inte orkar se deras ansikten och höra deras undringar om varför jag inte förstår.
(att jag skulle se fel..?)
Dels på grund av att jag inte orkar med att de ser mig, som själv avskyr att se mig själv.
(att min spegelbild bara visar allt som jag inte vill se måste väl vara rätt i en fel värld.. ?)
Så jag sitter här och funderar på om jag ska ägna hela natten åt att springa fram och tillbaka i rummet, bara
för att få känna mig lättare imorgon. Jag märker att de tankarna kommer till mig allt mer nu.
Tankarna på att gå ned i vikt, ju mer desto bättre, men ändå.. jag vill inte att det ska vara såhär.
Såhär fel.
Jag skulle vilja välja livet på nytt varje dag, men jag har insett att jag har en enormt lång väg dit.
(och jag vet inte om jag ens vågar hoppas på att nå dit en dag)
Inatt satt jag uppe och gjorde nästan klart ett nytt halsband till mamma. Insåg att det inte är det bästa stället
att på en svart ryamatta lägga ihop små, små pluttedelar! Trött var jag, men ångesten gav mig ingen ro.
Jag sprang inte omkring som en tok ialla fall, alltid något, men inatt.. hur kommer det att gå?
Jag vill bara få välja livet på nytt varje dag. Utan ångest. Utan riktig rädsla för en grönsak!
RIKTIG RÄDSLA FÖR EN GRÖNSAK!!!
(jag kan förstå hur dumt det låter, men jag känner det ändå fullt ut på riktigt och är det då verkligen
så att jag lurar mig till att tro att jag inser hur dumt det låter, eller är anorexin så stark?)
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
