Skriver ångest i taket

 
Under mina sömnlösa timmar om nätterna drömmer jag mig bort till en frihet bortom alla gränser.
Om att våga lita på någon och att hitta en väg ut. Bort härifrån. Att kunna svara på frågor om vad som skulle
kunna hjälpa mig och vad som jag behöver, men jag vet inte. Tyvärr.
Jag lägger ut hinder för mig själv och snubblar alltid vid gränsen..  härifrån till dit bort.
Springer bort min ångest, ett marathonlopp bland mina känslor. Motivation. Mod. Kraft. Har jag nog?
Jag har fått så många chanser, greppat strån och fallit igen. Kastat mig själv in i en  farlig tillvaro, men
ändå inte klarat av att ta mig ut. Bort ifrån anorexin. Så många år innanför kala vita väggar, korridorer fyllda
av nätters ångest skrik och randiga landstingslakan. Kalla täcken och ficklampor som frågar om jag
andas eller inte. Röster som viskar.. ögon som knappast kunde se att jag låg där.
Samtidigt som jag själv avskydde varje tusendels gram på min feta kropp.
(om jag kunde se då vad jag ser nu)
Allt vore kanske annorlunda nu.
 
Jag har tagit så många strider, trott att jag vunnit, även om det alltid varit anorexin.
Skyller inte ifrån mig, men jag var inte stark nog. Inte modig nog, fast visst tyckte jag det då.
För visst gjorde jag allt som jag kunde, allt som jag vågade, orkade just då. Jag känner att jag har
förlorat så många år. Så mycket som anorexin tagit ifrån mig och nu sitter jag här ihopkrupen. Sömnlös.
Med min balkongdörr öppen för att få frisk luft, för att lura anorexin när det ändå är mig själv jag lurar?
Frysa sönder ångesten, som växer trots mitt motstånd.
Ibland vill jag ge upp. Vad spelar någonting för roll då ingentinget vinner.
 
Visst har jag kunnat ta till mig olika saker. Om jag tänker tillbaka lite grann.
Att våga lita på andra, våga visa vem jag är och vem som gömmer sig bakom skalet. En önskan om att
få all den tid som jag behöver, utan paniken att bli lämnad igen.
Modet att våga trycka på knappen för att få stöd att orka lite till. En del utav mig vill tillbaka dit igen.
Då skulle jag tagit vara på tiden bättre. Sett på mig själv med andra ögon. Då skulle jag insett att det inte
är så farligt att äta och dricka.
(ändå är det just det jag har sådan rädsla för!)
Visste jag det då skulle jag kanske känt annorlunda nu?
 
Sett på tillvaron med andra ögon.
Inte sprungit ifrån de chanser som jag hade.
Vilka alternativ finns det för mig nu? Inläggning igen.. viktuppgång och krav. Jag kan säga att visst jag
försöker, men rädslan över att svämma över alla bredder. Äckel, äckel.. Panikångest.
Här har jag hittat lite andrum. En stund för mig att rensa och sortera tankar och ord.
..skriva eller låta bli.
Jag skulle vilja VÅGA äta utan ångest och ständig rädsla för att gå upp i vikt.
Äta utan att tänka på exakt vad och hur mycket, storlek och gram, kalori och innehåll, färg, form och
ständiga kontroller, egna skrivna regler formade utav anorexin.
jag-anorexin-jag-anorexin-samma-ingen alls-jag?
 
Jag har slutat prata och när någon frågar vad som hänt säger jag "ingenting".
Jag vill ha någon att lita på igen, men de säger att min vikt är alldeles för låg. Farligt låg.
 
Hur kan det stämma när allt jag känner är tvärtom!?
Jag vill bryta tystnaden, med min egen suck.
Jag behöver inte lämna någonting bakom mig för allting följer med som spår i snön.
 



Någons hand i min

 
Någons hand i min
kanske ångrar någon sig
för att
jag kliver fram
kanske håller någon mig
hårt i handen
som stöd
kanske försöker jag
skaka av mig
all hjälp
för att inte framstå
som offer
kanske upskattar jag faktiskt
någons hand i min
 



Balansgång

 
jag sätter ena foten framför den andra
tätt intill för trygghetens skull
nästa strax efter
framför och balanserar
runt runt och
lutar inåt
 
jag tror att jag har vant mig
vid någonting som gör
mig illa
men det är svårt
att ta sig ur
en cirkel
 



Om så bara för någon.. ett ord

 
Ett ord. En liten plats och en liten aning till betydelse.
Om så endast ett litet andetag utav mina kan få någon liten person att vända om.
Lämna anorexin ryggen och sträva åt ett helt annat håll, innan det gått för långt. Innan åren redan
runnit ut och kampen blivit för stark.
Om jag genom ett litet ord kan få någon att tänka
"nej jag vill bli frisk!"
 
Då har mitt liv ändå fått en mening.
 



Timglas

 
Några penndrag
får mig att andas
flyter in i den nya
drömmen
 
jag har foten över kanten
sprider delar av mina
tankar
ur min knutna hand
 
faller ned i det timglas
som vakar över mig
där rinner tiden
alltid iväg
 
lägger sig på botten
i min förlorade tid
några centimeter bakom
står du
 
kvar som rutin
för att fånga mitt hjärta
 
då jag faller
 



Om jag nu inte kan bli.. hel


Jag vill blanda ihop alla mina känslor, alla mina tankar, alla oskrivna ord. Skaka om dem som
akvarellfärger i ett vattenglas tills allting blir helt kristallklart. Så att jag kan tänka klart, se mer tydligt hur
allting egentlign är eller borde vara.
Nu blir allting ständigt fel och jag känner att jag har tappat bort mig själv på vägen.
Rusat iväg så fort jag vaknat, utan att ägna en sekund åt att känna efter.
 
Jag vill blanda ihop alla orden eller bara några få. Lyckas få tillvaron att verka aningen mjukare.
Allt hårt skulle bli mjukt och lättare att hantera.
 
Kan inte låta bli att undra om det inte vore lättare att bara gå?
 
Just nu, just ikväll vet jag ingenting om någonting.
Bara att jag inte klarar av att se min egen spegelbild!
Klarar inte av känslorna som avspeglar sig med den..



För att jag älskar

 
Nyårsdagen.
Nya drömmar för den som vågar. Den som vågar tro på hoppet.
Jag borde sova nu, eller rättare sagt jag borde ha lagt mig vid detta laget. Mamma satt hos mig igår.
Mysigt att kliva ur duschen och höra små steg i hallen, mamma som tittar in. Det blev en kväll med mys.
Mammamys, mysmamma, fin-fina mammamys.. äntligen fick hon en almanacka som jag gjort till henne.
Skrivit, textat en dikt för varje månad. Hon blev glad och jag blev glad över att se henne!
Älskar min mammamys. Det blev en lugn kväll med en film och tittade på fyrverkerier inifrån mig.
Brydde oss inte om att gå ut och frysa.
 
Jag har haft på känn att hon fått veta om mitt fall härom dagen. Berättade för henne ändå, kändes bäst så.
Har inte velat berätta det per telefon. lugnare nu.
Börjar må illa. Trött?
Det är svårt att sätta gränser som är till för mig. Mina egna små vita staket för egentid.
Egentid. göra någonting eller ingenting bara för mig. lugn och ro. inte springa bort ifrån mig själv utan
stanna kvar. skriva. teckna. måla. fotografera. lyssna på musik. sjunga. läsa. sticka. pyssla.. ja lite vad som.
bara för mig.. lite egentid..
 
Jag ska försöka lära mig att inte springa bort ifrån mig själv.
Ingen dör av att försöka.
Morgonen vaknar och viskar om att en ny värld vaknar tillsammans med den.
Den bär på all min längtan som jag aldrig vågat tala med någon om. Det känns som om jag inte vågar
lägga mig för att sova, som om allting skulle försvinna då. När jag tappar kontrollen.
Nyårsafton med mamma blev skönt, tryggt. mamma, jag älskar dig!
Gjorde det fint åt henne. Pysslade.. vet att hon blir så glad. Glädje emellan tårarna.
 
För en sekund kanske jag vågar hoppas.
Hoppas att jag kan lära mig, att inte alltid springa åt fel håll, att lämna mig på ett ställe och springa åt
det andra. Jag trodde nästan att det kunde bli verkligt, för en sekund.
 
..men en sekund flyter in i en annan och känslan blir tyngre, svårare. Blir som förbytt, som vanligt.
Jag känner mig trasslig. Trasig. mamma hjälpte mig reda upp ett trassligt garnnystan, men jag lämnade kvar
allt annat trassel inom mig. Ställer för höga krav på mig själv. Jag krigar inombords.
Det är anorexin och jag emot världen när det inte borde vara så, när jag inte vill att det ska vara så!
JAG VILL STRIDA PÅ MINA VILLKOR inte anorexins.
 
Jag är trött på att ställa mig själv bortom mina egna listor "att ta hand om".
"Att ta hand om"... jag faller utom ramarna.
 
Än en gång slutar året och börjar om på nytt.
Jag står kvar här med gråten i min hand och jag önskar att jag vågade se hon som stirrar tomt
i min spegelbild. Hon står där kvar med mina sorger i sitt hjärta och jag önskar att jag vågade berätta allting
som hon bär där för sig själv. Jag vill tro att allting kan förändras, men är rädd för att som vanligt bli besviken
och sårad. Utanför alla andras andetag. Orkar inte mer, orkar mindre, mindre. Obalans.
 
Trillar ihop.
Jag måste skynda mig, springa ifatt mig själv. Samla alla splittrade bitar och lägga dem i en trygg hand.
Att ta hand om dem tills jag själv kan, om jag någonsin kan.
 



Faller jag?

 
Kom på mig själv med att vandra runt köksbordet, lite smått irriterad över att mitt golvstaffli tar plats just där,
mitt i vägen för min ångestväg genom tid och rum. Kom på mig själv med att vandra fortare och fortare,
längtade och saknade en personals trygga famn som hindrade mig ifrån att springa bort.
En medpatient som i skratt blandat med tårar och oro jagade mig fram och tillbaka.
En katt och råttalek på liv och död.
..just nu vet jag inte vad jag vill.
 
Fått ett mejl ifrån sjukhuset idag. Frågor om vad jag verkligen vill, behöver, klarar av.
Vilken hjälp de kan ge mig och tusen andra frågor.. har en del att tänka¨på, men jag kan inte koncentrera
mig alls. Dumma ångest-panik-tårar-känslor som jag vill stänga långt in och sedan kasta bort.
 
Jag klarar inte av dem just nu. Klarar inte av dem längre, inte alls!
Är jag på väg att falla eller är mina fet-fula känslor de som är sanna?
 
Vet bara att jag inte mår bra.
Mår inte bra alls, inte alls.
 



Bara så det är

 
Hon säger att hon inte bryr sig
men ögonen berättar
någonting helt annat.
 
Är det så lätt att
glömma bort mig?
 



Be mig inte att sluta gråta om du inte känner till vad jag känner inuti

 
Jag såg en stjärna falla och jag ville tro att morgondagen blir lite ljusare.
Det har varit så många tårar och snälla be mig inte att sluta gråta om du inte känner till vad jag
egentligen känner. Om du inte vet vad jag brottas med utan att jag uttalar varje ord högt.
 
När läpparna börjar skaka och tårarna snabbt fyller igen varje ådra i ansiktet
och tränger fram i gråt. Jag försöker böja ihop kroppen och dölja all min smärta för att ni
ska slippa se, hur ont det gör i mig.
Det tar för mycket kraft att hålla det inne. Kroppen spänd i båge, skrik kvävd för att passa in i andras ramar.
Jag har lärt mig att låta dem gå sin egen väg.. tårarna.
 
Julen är nu snart slut. Jag räknar ned dagarna tills året är slut.
Jag vet inte om jag någonsin vågar hoppas att anorexin lämnar mig ifred.
 
Att drömma är som att hoppa ifrån ett berg och förväntas landa i en dal av lycka.
 
(är det inte bättre att stå kvar)
.........men jag vill, vill, vill, vill LEVA!
 



Låt mig få bära dig på mina axlar


Älskade vän, dagen har blivit kväll nu
solen går just ned bakom trädtopparna
 lämnar små rosa molntussar
kvar utanför ditt fönster
 
och du kan höra himlen sjunga glädje in i dina öron

 
älskade vän, jag ser din gråt
 tänk om jag kunde torka bort dina tårar
fylla ut din själs tomhet med kvällens värme
och blåsa helhet in i ditt trasiga hjärta
 
älskade vän, jag skulle verkligen göra det
om du bara lät mig komma innanför ditt skal
men du lämnar mig utanför och det enda jag vill
 
är att knacka hål på tystnaden
 
älskade vän
snälla vad du än gör
lär av mina misstag
och bli inte som
 mig
 



Får jag önska mig?

 
Om så bara en liten sak. Om jag fick önska mig en liten julkapp så vore det ditt leende.
Jag har insett att jag måste slänga bort mina prestationskrav nu. Varken tid eller ork räcker, mina
förväntningar är för stora och de är just det.. bara mina.
Ingen annan förväntar sig allt det som jag kräver utav mig själv. Måste lära mig att bara vara.
Andas i mig själv lite grann. Varför måste det vara så svårt?
Än är jag inte klar med julklapparna, trots att vi inte direkt byter längre.
 
Ska vi byta julklappar med varandra?
Du får mitt leende ifall jag kan få ditt? Får jag önska mig det i julkapp?
Ett vackert leende i ett paket med röda sidenband.. ja ditt leende.
 
Den senaste tiden har jag varit inbodd hos en massa oroliga, ledsna tårar. Läppar som har vinklats nedåt, åt
helt fel håll. Spelar det någon roll hur många gånger jag säger att snälla oroa dig inte för mig.
Oroa dig inte så, jag klarar mig säkert lite till. Jag är en seg rackare.
Det är ANOREXIN som gör mig svag. Okontrollerbar i en kaotisk tillvaro, fasttyglad utav regler.
Inte äta, inte dricka, inte stå still, inte vila, inte leva, inte andas, inte vara.. bara jag.
 
På min bokhylla står ett fotografi som föreställer min syster. Min änglasyster som inte finns här längre.
Att åka hem till henne och fira jul, utan henne, gör ont. Att andas i de rummen som borde vara hennes.
Det är hennes rum, hennes andetags liv, men ändå inte. Inte nu. Inte längre kvar..
Känslan av att jag vandrar tyst förbi hennes minnen som nu blivit en del utav mina egna. Våra minnen
har pusslats ihop trots att det fattas en pusselbit i hörnet. Vackert avrundad har jag format ett hjärta som
ligger kvar här på bordet. Det ligger här och väntar på att hennes trötta fingrar ska sätta dit det på sin plats.
 
Här i hörnet utav mitt livspussel.
Älskade storasyster kan du inte komma tillbaka till mig!?
Jag är så ledsen att jag aldrig hann hem för att säga hur mycket jag älskar dig. Jag är så ledsen.
Syster kan du förlåta mig?
Cancern tog dig ifrån mig. När jag ser någon som springer åt fel håll av rädsla för att stanna kvar i smärtan
av att du inte andas med oss. Då blir jag rädd för att fallet en dag blir för hårt för henne. Är det jag som
är för känslig, för orolig, för rädd? Att se din dotter springa in i en tillvaro som kanske är en flykt byggd
på saknaden utav dig. Hur ska jag veta.. våga fråga..?
 
Jag är livrädd att trampa rakt i såren.
 
Nu står jag här och sliter sönder mina egna istället.
Bredvid fotografiet ligger små minnen, små snäckor ifrån en strand. Nästa sommar vill jag åka dit!
Spelar det någon roll om jag stannar klockan trots att tiden fortfarande går?
Springer runt i cirklar, fram och tillbaka. Runt.. runt.. runt. Tänder ljus och försöker att andas lugnare.
Får jag önska mig en liten sak i julklapp så vore det ditt leende.
 
Känner mig vilsen.
Anorexin tränger på, vill få mig att försvinna helt. Ritar en pusselbit på ett papper. En sax vid sidan om.
Förhoppningar, längtan, saknad. Allt ger sin färg och präglad i denna ensamma pusselbit.
Att aldrig få vara mig själv utan att jaga kalorier minus noll.
Ni har redan format era platser. Nu står jag här ensam kvar och stampar.
Jag önskar att jag vågade lägga allt ansvar på någon annan, men då blir jag fet. FETARE!
 
Jag vill bara få ta lite lagom plats någonstans. Vad är lagom?
 
Är det lagom att krossa spegelbilden i en visst antal bitar? Lagom, vilket fult ord.
Imorgon är det julafton och jag vill önska mig en liten sak.
 
Ditt vackra leende.
 
 
I min mail-inbox finns undringar ifrån sjukhuset.. hur jag mår egentligen. Om jag kan komma. Tider som
jag har missat då när allting varit för svårt att hantera. Stunder som fortfarande är alldeles för svåra
att hantera på rätt sätt. nu har jag svarat på de frågorna lite kort. Efter julens ledigheter får jag säkert höra
lite mer därifrån. Vad vill jag? Vad förväntar jag mig? Inläggning för att gå upp i vikt? Skrämmande!
Klarar jag..?
Nej, nu är det först julaftonen som jag ska klara av. Jag vill inte bara "klara av" julaftonen.
Jag vill känna glädje!
 



Vågar jag önska?

 
Snart är det julafton. Barnens stund utav längtan, förväntan, drömmar och fantasi. Filmer med tomtar fyller
helt deras lediga tid mellan lek och bus. Jag är vuxen nu, borde vara vuxen. Se ut som en vuxen och inte
likt en förkrymt varelse i förvrängda storlekar. Tankar och känslor bildar egna skapelser som ingen annan
än jag kan se.. genom mina anorexi-glasögon.
Vågar jag önska mig en liten sak?
En liten sak, bara en enda?
 
Jag önskar att det för ett ögonblick kunde bli lite bättre. Kännas lite lättare.
Snälla säg att jag inte har vuxit ur alla storlekar, ingen vet när jag faller igenom era instängda ramar om hur
hur det "ska vara". Att passa in. Äntligen är det bestämt hur min julafton kommer att se ut. Jag behövde
aldrig säga orden själv, även om de ständigt balanserade på en tunn tråd precis framför deras ögon.
Kanske var det just det, som gjorde att de såg. Kanske var det just det, som gjorde att de förstod.
 
Min tvillingbror hämtar mig senare på eftermiddagen, efter deras julmiddag. Glögg och knäck.
Innan jultomten kommer, eller kanske har han varit där under natten och lagt i en hög under granen?
Hade vi tomte förra året?
 
Vilket fall som helst, jag slipper sitta där och se på när de äter julmaten. De vet lika mycket som jag att
om jag ändå varit där då, någon mat på min tallrik är lika med noll.
Nu slipper jag ialla fall oron och ångesten över den biten. Det räcker med att tränga undan mina svåra
känslor under resterande tid. Julklappsleken och att "vara glad", även när tårarna trängs i ögonvrån.
Om det blir för kämpigt med panikångest och liknande så får jag ta lite frisk luft.
 
Snön ligger kvar. De säger att det ska bli töväder imorgon, men vit snö hör julen till.
Många små ljus som bildar lysande kristaller i snön är härligt att få se.
 
Snart är det ett nytt år. Jag önskar att det inte försvinner för mig.
Med mina händer i snön fryser jag fast i en tillvaro där allting stängs ute för mig. Jag skulle förstå om jag
fastnar här för alltid. Jag inser att tiden är för kort, men jag skulle ändå vilja önska mig någonting.
En liten, liten sak. Att det ska bli bättre en dag. Ganska snart.
 
Jag känner att det finns gränser över hur länge jag orkar stanna kvar hos de andra. Runt omkring.
Om jag lutar mig mot dig, stannar du då kvar här hos mig. Har du tålamod med mig. Orkar du vänta ut alla
mina känslostormar med alldeles för djupa dalar utan ljus. Orkar du med mig lite till, trots att jag i
tysthet har gett upp själv.
Har du kraft och ork att vara den som håller mig uppe?
 
Begär jag för mycket?
 
Borde jag bara vara tyst istället. Jag är ändå ganska van. Trots allt.
 



Nyare inlägg