Hjärnspöken
Ihålighet.
Allting trillar igenom mitt förnuft likt sand emellan mina fingrar. Det spelar ingen roll hur hårt jag
försöker att krama mig fast vid friheten.. så trillar jag ständigt längre ned. Som om att rinna bort
till ingenting, inte till det jag vill vara. Visst känner jag enorm skräck inför att gå upp i vikt, men jag
önskar att jag vågade och klarade av att äta och dricka. Lite mer, men framför allt utan denna
ångest.
Varje dag är lik den andra. Stiger upp och försöker hålla ögonen öppna. Inte somna om, inte än.
Bäddar och dammsuger, torkar golv och hyllor. Överallt. Städar inne i Tintins bur medan hon får
hoppa fritt i ett par timmar eller mer. igår har jag haft glädjen att ha lilla hermelinkaninen i
fyra veckor. Så söt! Dusch och gör mig klar för dagen.
Första tanken som kommer till mig när jag vaknar är:
"Ånej, hur ska jag ta mig igenom denna dagen!?"
(liknande panisk skräck över att se mig i spegeln och få en glimt av hur fet jag blivit)
Att föna håret och liknande utan att se ansiktet är som en lek, stänger liksom av allting.
Sedan börjar den ta allt mer plats, hjärnspöket.
"Visst går jag upp i vikt utav en champinjon, en grönsak!?"
Jag vet att jag dricker dåligt. hjärnspöket övertygar om att jag sväller av vätska.
(även om jag vet att det kan bli så utav långvarig och kraftig undervikt, svält)
Önskar att jag kunde se då för länge sedan att det inte var fett jag kände på min kropp.
Att tjejen i spegeln inte alls var fet, ful och äcklig utan snarare fruktansvärt mager. Att skelett.
Nu då ett foto dyker upp, syns det tydligare.
Ändå vågar jag inte tro på min egen spegelbild, utom hos mamma.
Hon vet att jag går in till hennes stora spegel i sovrummet. Hon vet att jag står där.. först då,
först då kan jag bli rädd över hur mycket jag gått ned. Hur mycket jag fortfarande går ned.
Varför är det så svårt, nej omöjligt att se det hemma hos mig?
Varför kommer tankarna en minut senare om att jag blivit för tjock?
VARFÖR KAN JAG INTE SLITA MIG LOSS IFRÅN HJÄRNSPÖKET!?
Vid lite eftertanke borde jag förstå att det inte är så nu, mitt hjärnspöke driver mig nedåt, övertalar
mig om hur fel jag har och hur rätt hon har. Anorexin. Jag är så liten vid hennes sida. Har ingen
makt eller styrka att slita mig loss. Bryter av, väger på köksvågen, räknar ut minsta kalori och
lägger tillbaka i påsen. Ångest!
Släpp mig fri! Släpp mig fri!
Om någon sitter och precis är på kanten av att fastna i anorexins monster, vill jag SKAKA OM!
Snälla bli inte som mig. Det hjälper inte att gå ned i vikt för att bli smal, smalare, smalast.
För varje kilon ned.. blir hjärnspöket starkare och du känner dig allt mer tjockare.
JAG LOVAR!
För mig är det svårt att hitta en lagom balans då det handlar om rörelse.
Känner hur lätt jag faller över kanten, kan inte sitta still utan snarare letar efter anledning till att
röra på mig. Gränsen till att känna tvång till kaloriförbrukning (utan kalorier) är sytrådstunn.
Jag balanserar.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp Våga tro på en förändring
