•                     
  • ❤ Anorexia
  • ❤ Att kämpa för livet
  • ❤ Kalori-Lureli
  • ❤ När allting känns för svårt att hantera
  • ❤ Våga be om hjälp
  • ❤ Våga tro på en förändring

•                     
  • ❤ Cancer
  • ❤ Du lämnade mig för tidigt
  • ❤ Saknad
  • ❤ Storasyster
  • ❤ Tvillingbror & jag
  • ❤ Vänskap

•                     
  • ❤ Barndom
  • ❤ Incest
  • ❤ Känslor
  • ❤ Livet
  • ❤ Tankar
  • ❤ Trasigt hjärta
  • ❤ Vakna upp i min verklighet
  • ❤ Vilsen i mig själv

•                     
  • ❤ Bilder
  • ❤ Dikt
  • ❤ Musikvideo
  • ❤ Tankestund

Världens alla färger

Jag vill vara den som får plats i din ficka. Lite lagom stor för att du ska känna att jag finns där.

Lite lagom liten för att du inte ska glömma bort mig. Precis lagom storlek så att du ska kunna plocka

fram mig när du vill, utan att jag ska behöva vara iväge. Jag vill minnas allt bus med små leenden, då

när vi var vänner på fulltid. Jag saknar någon, jag saknar en vän. Min vän.

 

Det är lite ensamt nu och jag vet att jag har sprungit åt fel håll. Samtidigt som ni sprang åt det andra.

Det spelar ingen roll hur många färger jag plockar fram ur paletten. Min värld känns ändå svart.

Jag vill bara få vara en utav er igen.

Mala sönder mina känslor och låta dem fara iväg med vinden. Allt för att ni ska se att jag finns kvar

här någonstans.

 

Försöker att tejpa ihop sprickorna i min hjärna, för alla mina tankar sipprade ut och gjorde luften svår att andas. När jag skrek att jag saknar världens alla färger och inte bara svart.

Men så är kanske livet? Vi går alla under varsitt paraply och ser bara marken runt våra egna fötter,

medan regnet öser ned..

 

Ännu en till sömnlös natt och jag vågar inte riktigt hoppas på att det blir bättre inatt.

Ångesten har mig i sitt hårda grepp, jag kan förstå att ni sprang åt det andra hållet, när jag själv inte

orkade stanna kvar här.

Etiketter: Anorexi  Livet  Tankar  Vilsen i mig själv  Vänskap  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Släpp inte min hand!

Tårarna, tårarna kom när ingen såg dem. Hela dagen har jag gjort precis allt för att hålla dem inlåsta.

Hur länge är det möjligt att göra det utan att dränkas? Att hålla alla andra utanför allt som jag känner,

för att inte såra. Inte oroa. Inte vara till bekymmer.

Jag vet inte varifrån jag får en styrka så avig. En styrka som egentligen är fel, inser det, egentligen.

Ändå så är jag expert på att låta er slippa se mina tårar, känna min smärta. Den som är min.

Ni kan ana, kanske ana att jag verkligen kämpar för att orka överleva, men ni vet ingenting om hur

jag mår långt inom mitt tomma leende.

 

Nu orkar jag inte le längre. Jag vill bara falla ihop i ett knä, bli liten igen.

Liten och ömtålig precis som jag känner mig nu.

Var får jag denna styrka ifrån? Varför ger jag inte upp nu medans ni står på.. för då slipper jag vara

ensam när jag faller ihop.

"kämpa. kämpa. kämpa. kämpa. Kämpa!"

Orden ekar om och om igen i min hjärna, men det känns inte längre äkta. Det känns inte längre som

en möjlighet för mig.

 

Samtidigt som jag inget hellre vill än att ni aldrig släpper min hand!

Slår ditt nummer på telefon och något signal kommer fram innan jag slänger på luren och kastar mig

ned på golvet. Fosterställning och orden ekar:

"jag vill bort. bort. bort. bort. BORT HÄRIFRÅN!"

 

Idag sa någon att jag måste kämpa en dag i taget.

 

..men hallå!

Jag orkar inte kämpa en dag i taget!

Ett litet ögonblick i taget om inte ännu mindre än så, knappt vad jag orkar med.

 

(men hur länge)

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Känslor  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Faller hårt nu

Slit mig mig i tusen stycker. Trampa sönder mitt hjärta och dra sakta och plågsamt

ut den lilla biten av en liten rädd själ som gömmer sig långt därinne.

Trampa på mig. Kasta mig i väggen och skratta åt min kraftlöshet medans jag sakta

kanar ned längs tapeten. Skratta åt fläcken som lämnas kvar på ett kallt golv när ni går

härifrån. Bort ifrån mig.

 

För det spelar ingen roll längre. Jag faller hårt nu och jag tycker inte om ens den lilla

biten av det som blev kvar av mig när anorexin åt upp resterna efter alla sexuella övergrepp.

Jag är trasig.

Hittar ingen mening längre.. men jag önskar att jag kunde finna en väg tillbaka till

långt innan det här.

 

Hjälp!

Jag faller hårt nu!

 

Om någon har ett litet ord till hjälp så snälla, snälla berätta. Låt mig höra..

Vill ni inte skriva en kommentar, okej att vara anonym. Annars har ni min mail adress överst till

höger på min blogg.

 

 

Om någon vill.......................................................................................................?

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Lova mig en sak hjärtat

 

Ryggsäcken.

Fylld av minnen, allt som hänt utan att ni har ville se. Ord som inte passade in i ramarna kring

era liv. Minns än idag hur de där salta tårarna strömmade nedför kinderna och hur alla blickar

fick mig att vilja fly. Det gick inte. Bussen for snabbt igenom ett landskap som jag aldrig sett

tidigare och språk som jag aldrig hört, strömmade ifrån alla håll.

Varför var det ingen som ville se?

 

Det fanns ingen möjlighet att jag var osynlig, eller..?

Strax var vi framme och alla trängs ut. Trött och ledsen torkar jag mina tårar. Krampaktigt håller

jag fast i ryggsäcken som om det vore för livet. Jag puttas hit och dit innan alla samlas i en hög av

förväntningar och förtvivlan, ialla fall mina egna.

Plötsligt lyfts jag upp av ett par starka armar. Högt, högt upp emot en blå himmel och solsken

i annat land. Frihet för ett ögonblick.

 

swisch.. swisch..

-Du väger ju ingenting! Skrattar rösten bakom mig och jag hör skratt runt omkring mig.

(Är det som en liten trasdocka ni ser mig, tänker jag tyst. Kanske ni hör ändå.)

 

-Du kan komma hit och sitta med oss när vi äter.

(Tänker ni på mig?)

Jag vet inte om jag är någon annan. Min inre bild stämmer inte in med vad ni säger med

skräck i ögonen. Tissel och tassel, viskningar som hörs igenom höga röster.

-Herregud vad mager!

(nej, det är jag inte!)

 

Jag minns så väl tiden då jag försvann mycket fortare än ni kunde se.

Foton visar någon som inte finns. De som skulle varit vid min sida blev rädda och försvann.

Jag kände mig djupt sårad. Förtvivlad. Ensam. När någon med starka armar plötsligt lyfter

mig upp emot en blå himmel.

 

swisch.. swisch..

-Du väger ju ingenting!

(Jo, jag är smällfet!)

 

-Lova mig en sak lilla hjärtat. Sluta aldrig att någonsin leta reda på livet utanför.

Lova att du aldrig någonsin oroa dig för att säga för mycket, för det kan du inte. Sådana små

stjärnor som du pratar aldrig tillräckligt. Du måste lova hjärtat.

 

(..okej, jag lovar att försöka)

 

Hur ska jag komma vidare när allting omkring mig faller isär?

Anorexirösten ekar högt bland mina trötta tankar.

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Är det bäst att glömma bort mig själv?

Det är så lätt att bara glömma bort allting runtomkring. Alla tankar och alla känslor, men allra mest
att glömma bort mig själv. Lägga bitarna i en mörk låda längst in i garderoben.

Springa därifrån och aldrig vända mig om igen. Inte ens för ett litet ögonblick.
Det är så lätt att bara glömma bort mig själv när ni står sådär tätt intill, men ändå långt ifrån.
Jag vill inte ge upp!

När andra sätter gränser om vad jag måste göra för att överleva, vill jag skrika att de måste ha fel.
Jag sliter sönder mig själv och hoppas att de slipper se mig igen. Jag menar, vem vill se mig..

Jag vill skrika att snälla rör mig inte, men snälla, snälla KRAMA IHJÄL MIG!
Klarar inte av mina tankar längre. Känner att de börjar ta för mycket plats igen. Bråkar med mig.
Många gånger känns det som om det är jag emot alla andra. Trots att jag innerst inne vet hur mycket
de bryr sig och inte alls vill såra eller trampa över mig. Förvillade tankar och jag kommer ingenstans.

På gränsen står jag och vacklar. Faller tröstlöst allt djupare
för att skapa mig själv på nytt igen, i gapet.
Är det möjligt?

Ta mig härifrån. Snälla, snälla ta mig härifrån!

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Känslor  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Väger tårar med guld

jag mäter höftben med måttband

väger tårar med guld

jag kan kura ihop mig

i min egen hand

och du vet

att jag har krympt

så att min skugga snart

måste bära mig

när ljuset faller på

och morgondagen visar sitt

rätta ansikte

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Dikt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Förlåt..

Det är nu som jag borde skriva alla de där orden som tränger på inom mig.

Det är nu som jag borde ha lärt mig att det inte alls hjälper att bli mindre utanpå.

Det är nu som jag borde ha lärt mig någonting av alla era röster om att jag visst är så fin så.

Det är nu som jag borde ha lärt mig att en kalori inte alls betyder +20 kg om 24 timmar.

Det är nu som jag borde ha lärt mig att det är helt okej att visa sig ledsen och trött på livet.

Det är nu som jag borde ha lärt mig att det hjälper att skriva av sig all smärta.. men förlåt..

 

Jag orkar inte tänka på det längre. Inte idag. Inte just nu.

Måste försöka hitta lite kraft................ Svårt!!!

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Känslor  Livet  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Bitar av dig i mig

jag minns fortfarande när du gick sönder

hur jag slant med de vassa orden

och skar sönder dig

jag orkade inte ens tejpa ihop

 dig innan du gick

 ut ur

 

 spegelbilden

 

jag har inte träffat dig sen dess

eller ens saknat dig

men ibland på

nätterna

när jag inte längre kan sova

då kan jag hitta

 små bitar av

 dig

 

 under

 madrassen

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Dikt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Väntan

Jag förstår inte varför det ska vara så svårt med just denna väntan. Det är bara mamma och tvillingen

som ska komma och hämta mig så att jag får hem dammsugaren. Ändå så blir jag alltid rastlös

och orolig! Kryper i hela kroppen och jag vill skrika att jag inte orkar längre.

Som om det är vid väntan som jag släpper fram alla andra tankar och känslor, de där som

i vanliga fall inte syns.

Jobbigt!

Ett missat samtal talar väl om att de är på väg, kanske.

Tog på mig skorna och gick ut. Behöver luft! Paniiiiiik! Det är nu som jag märker hur skicklig jag är

på att "stänga av alla känslor".

Nu kommer de allihop på en och samma gång. Det är nu som jag verkligen behöver någon

att tala med. Någon att rensa ut och reda ut allting hos, men nej det får jag inte.

 

-Din vikt är farligt underviktig och ditt hjärta kan sluta att slå när som helst!

Och din hjärna fungerar inte vid svält!

 

blablabla... jag vet att hjärnan är som ett litet russin, glömmer alltid allting och även om jag

gör allt för att inte visa det, märker andra det ialla fall.

Tycker inte om när oron sätter sina spår i deras ansikte. Det gör ont i hjärtat och jag känner

att jag förstör för alla med att vara sjuk i anorexin. All oro genom åren.

.................... men jag förstår inte varför jag inte får gå ned mer i vikt!?

Några kilo till så att äckel-ångesten försvinner?

........................... men jag VILL bli FRISK!

 

Avskyr att anorexin förstör och förstör. Allting!

Det är så gråten samlas till en stor växande klump i magen så fort jag ser

de som lever. Andas. hoppas och springer.

Själv tillbringar jag mesta tiden under en filt, hur roligt är det.

(oj så dystert allting blev)

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Barfota

Om jag gick barfota genom livet så skulle ni reagera

och klaga över mina smutsiga fötter

 fråga om det är kallt

eller varför jag inte är som alla andra

 

om jag går barfota genom livet skulle jag frysa

om fötterna

och så småningom sluta gå

vart jag än gick skulle folk peka, undra

jag är inte som alla andra, det måste man vara

 

om jag gick barfota genom livet skulle kanske

någon följa med och säga att

jag ialla fall har fina fötter

erbjuda sig att värma dem ibland

 

men nu går jag inte barfota genom livet

 ingen vill värma mig fastän jag fryser

 tror nästan att jag ska börja gå barfota

så att någon kommenterar, frågar, undrar

för nog är det bättre att bli hånad än att inte synas alls

 

jo, jag fryser lite om fötterna, även om jag

inte är barfota

men det är ingen som ser att jag fryser

ingen ser att jag behöver tröst

jag är bara barfota inombords och där

fryser jag väldigt mycket

 

Etiketter: Dikt  Känslor  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Stark?

 

Tillbringat mycket av dagen i fåtöljen. Under en filt. Somnade..

Jag hatar den där filten, inte för hur den ser ut eller känns, för den är så mjuk och varm.

Härligt mjuk! Det jag hatar är att den alltid finns där. Alltid finns här!

Trygghetstörstande?

Att slippa se mig själv, när jag inte vet vem jag är längre. Inte egentligen.

Vilsen, känner mig så fruktansvärt vilsen.

Tittade lite på tv och började gråta för ingenting, men det var skönt att kunna säga att det var därför

tårarna kom. Inte var det jag som mådde dåligt. Eller..?

När ska jag få vara liten, sluta vara stark när jag inte är det?

 

Jag vill gråta och skrika mest hela tiden, blivit alldeles för bra på att stänga de känslorna inne.

Kastat bort nyckeln!

Varför!?

 

Jag behöver få visa mig svag ett ögonblick. Släppa "vara stark" masken.

...............................................men jag vill inte göra någon illa, såra, oroa.

Etiketter: Anorexi  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Ibland vill jag bara glömma bort att jag finns

 

I andras ögon har jag alltid varit den tysta, den osynliga. Omringad av andra, men ändå ensam.

Kanske de inte trodde att det gjorde någonting, de såg inte mina ledsna ögon, när regnet kom.

Mitt i den tysta lilla världen jag gömde mig i, min enda önskan var att ni skulle förstå, men jag

kan inte begära någonting utav mig, för jag var ju osynlig.

Inom mig trängdes all smärta, gråt, skrik, rädsla, förtvivlan och orden som jag aldrig var stark nog

att säga högt. Trodde att ni skulle förstå, nu då jag blev liten, mindre, minst. Obetydlig.

 

Rädslan blev min följeslagare och plågsamma vän. Anorexin var hennes namn.

Tog över mitt liv långt innan någon förstod, nu är det försent. Ja, det känns verkligen så nu.

Alla år av kamp. Ångestskrik!

Rädsla över en grönsak, räknar champinjoner och plommontomater när jag inte vet om jag vågar

äta igen.

Rädsla över att gå upp i vikt. Rädsla över att gå upp flera kilo om jag äter en clementin, ja även

om några champinjoner ligger framför mig, kommer rädslan och ångesten.

Kommer jag aldrig att ta mig ur detta helvete!?

 

Snälla hjälp mig, Stanna kvar. Kom då jag själv är tyst. Snälla.. säg inte att jag vet vad jag ska göra

för jag klarar inte av det. Rädslan kröker min rygg. Jag blir en sliten trasdocka.

Utan ryggrad. Utan egen kraft.

 

Jag vill bara glömma bort att jag finns.

Slita loss min hud. Bli fri ifrån alla äckliga känslor. Vissa stunder undrar jag om det inte vore bättre

ifall jag inte fanns. Jo, jag vill leva, men inte såhär!

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Trötthet

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  Musikvideo  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Snubbeltråd

Det skulle blivit så bra.

Jag tänkte att nu, nu skulle jag börja ett nytt liv, eller känna en början på det.. men nej.

Säger jag att det känns som om jag en dag ska klara av detta, ja då ljuger jag.

Mår inte bra alls. Inte alls, inte någonstans. Har många tankar om varför "just jag"?

Självklart så vänder det inte riktning på en gång.

 

Det som har tagit många år på sig att falla, kräver ännu längre tid till att ta sig uppåt.

För visst är det så att det är lättare att falla än att klättra upp.

 

Därmed kan det locka att fortsätta falla, det gör inte lika ont, trots att marken är hård.

Tillhör jag dem som inte är starka nog att skrapa sår ifrån stenväggar i hopp om molnen?

Tillhör jag dem som inte klarar av att bli fri ifrån anorexin?

Hur många gånger har inte flera läkare sagt att jag är en kronisk anorektiker. Suck.

Mitt nya år ville jag skulle börja bra, kännas aningen lättare, lite mjukare. Sluta slå på mig själv, men

jag tycker verkligen inte alls om mig själv. Inte för fem öre! Jag är äckligt tjock, ful och klarar

aldrig av att göra någonting. Varje dag ser exakt likadan ut som dagen dessförinnan.. och dagen,

dagarna innan dess. Ångest. Ångest. Ångest!

 

Dumma anorexitankar som styr varje tanke. Tyst för mig själv.

Någon röst viskar att jag ska klara detta, jag ska bli frisk! Samtidigt som en annan röst väser åt mig

att fet det tänker jag inte bli. Inte fetare! Arrgh! Blir galen! Orkar inte!!!

Jag har traskat på denna vägen alldeles för länge, men jag är som ett nyckelbarn utan nyckel.

 

"Borttappad"

 

Jag har trillat över en snubbeltråd.

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Följer du med?

Har inte mått bra på länge nu.

Slåss med mig själv utan att nå någonstans. Det är okej att må dåligt, men jag är trött på gråten.

Snart vänder jag blad i boken och då vill jag fylla den med någonting annat. Följer du med mig

eller stannar du kvar och ser min ryggtavla försvinna bort?

 

Jag klarar inte av detta själv och inte vet jag heller hur hjälpen ska se ut. De vill höra orden ifrån mig,

men inte kan jag ge ett svar när allt är kaos och tårar. Jag har haft en enorm trötthet i kroppen

den senaste tiden. Ganska länge egentligen. En sådan trötthet som får alla ben i kroppen att värka,

vilja gå av. Falla isär. Hjärnan blir iskall och blicken svart när jag rör mig. Ser stjärnor.

Vill sova så fort jag får tillfälle eller så snart jag kryper ihop i fåtöljen.

 

Nej, jag säger inte så mycket om det. Tystnaden är mitt främsta språk.

De säger att jag blir allt magrare, men jag vet inte. Känns inte så..

Måste klara det här! Måste klara av att slå ned anorexin!

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Vakna upp i min verklighet  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Snöängel

Träffat mina söta brorsbarn. Älskar dom!

Snart är detta året slut, räknar ned dagarna och nog skulle jag vilja radera mycket av året..

Önskar mig liv. liv. liv. Liv.

Sluta vända mig själv ryggen och sluta titta i backen så fort spänningen visar sig.

Jag har ingen aning hur jag ska klara av det, men jag önskar ialla fall.

 

Mycket i tankarna..

Etiketter: Bilder  Livet  Tvillingbror och jag  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Förlorad

När alla siffror är för höga

och noll komma noll

är enda alternativet

och du avundas glassplitter

genom ihåliga

luftvägar

när paniken får dig att

vridas av skrik

 

det är då

du raderar ut dina konturer

och låter ingen se dina

tomma linjer

i din viktlösa kamp för livet

ser de utan att tränga igenom

till det meningsfulla

 

utan att hitta hem

till verklighetens sanningar

du är förlorad

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Våga välja rätt stig

Balansera med båda fötterna på en yta som annars inte räcker knappt för en halv tå.

Eller tänk dig att äta ett tusenfemhundraåttioåttakilomargarin på en halv minut och tänk dig den

ångesten, fast jag känner den redan flera timmar innan jag ens tänkt mig äta en grönsak!

Kanske kan du då ana vad jag känner, men jag tänkre inte göra något större försök just nu.

Trött och mår illa, ute öser regnet ned och tanken på att ta mig ned till mamma där äldsta brorssonen

sovit över, känns inte alls lockande längre. Behöver verkligen all vila.

Mamma ringde och frågade om de kunde komma upp, så nu väntar jag på om de kommer i regnet.

Hoppas, hoppas att det blir havet på torsdag också! Jag, mamma, tvillingbror och

de två gullepojkarna.

 

Min läkare kommer tillbaka ifrån semestern imorgon tror jag och det var evigheter sedan jag

träffade henne nu. Vet inte om jag ska ringa henne nu eller inte. Det blir bara svårare och svårare

ju längre tiden går.. min ångest vrids om och jag känner mig så liten och ynklig.

Så trött på anorexin, så trött på att vara trött. Får allt oftare höra hur mycket jag går ned i vikt och

om jag ska vara ärlig så känns det som om alla krafter rinner ur mig.

 

JAG VET INTE HUR JAG SKA KUNNA BLI FRI!

 

Inläggning................................. nej tack.. men jag vill bli FRISK!

Dumma tårar, de får inte komma nu. Inte nu!

Varför ska det vara så svårt att våga välja rätt väg? När jag ser någon äta precis vad den vill, eller äta

ens det minsta, så blir jag sorgsen, inser hur långt därifrån jag är. Ska krypa upp i soffan med lilla

Tintin och invänta mamma och Jay. Kaninmys kan vara bra också.

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Min kamp

Jag är en jägare en livets krigare.

Med alldeles för många förlorade strider tar jag nu idag steget fram för ytterligare fler.

Målet att finna lyckan någonstans i horisonten, ger inte upp. Tänker inte ge upp!

Det känns som om benen ska brytas itu av skörhet och vikten formligen rinner av mig, även om

mina ögon vill se något helt annat, men ändå..

 

jag anar att det är riktigt illa nu.

 

Jag vill slå tusen mål emot himlen och känna frihet.

Sparka ut anorexin så långt pepparn växer, om jag bara inte vore så svag.

 

Hoppas spendera lite tid med tvillingen min och de två små busfröna. Samtidigt som jag måste,

måste spara på krafterna. Regnet hänger i luften och livet är en kamp.

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Livet  När allting känns för svårt att hantera  Tvillingbror och jag  Vakna upp i min verklighet  Våga be om hjälp  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Lika rädd som mig eller vill du

Bleknar du fortfarande en smula

när du ser ärren av ångest på mina armar

tyder du dem som runskrift över blodiga strider

som vunnits eller ser du dem som

ett tecken på att jag lever

trots allt

 

skulle du ta bussen hit om jag bad

dig röra vid mitt hår ett slag och

skulle du gå tvärs genom stan i snöstorm om du anade

att jag låg med gråten mitt emellan två kuddar

av förtvivlan

 

stannar du hos mig tills natten blivit dag

på armlängds avstånd för trygghetens skull

hålla demonerna borta och vagga mig sakta

sakta fram och tillbaka

i ditt knä

 

är du redo att kliva över liken

som ligger travade i garderoben

kan du lära dig att tyda tecknen på skrik

som ligger dolda bakom mina

tysta ord

 

ger du mig ett pärlband för att jag ska

klara mig levande ur anorexins monster

smyga sakta efter för säkerhets skull

ifall jag snubblar eller

faller isär

 

dyker du ända till havets botten

för att leta upp de vackraste snäckorna

lägga dem i en skål så att jag ser

hur vackert livet verkligen

ser ut

 

stryker du mig längs kinden

liksom för att påminna mig om att

jag är mjuk och sårbar

att med dig vid min sida kan jag

vara trygg

 

lär du mig nya ord när jag upprepar samma gamla

när jag upprepar samma

när jag upprepar samma

när jag är fast i samma mönster

jag nyss lärde mig väva

 

stannar du hos mig tills jag lärt mig

att flyga i det fria

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Livet  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv  Vänskap  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer