Dags att sluta slåss?




Låga röster ifrån mammas kök. Tvillingbror är förbi innan han börjar jobba kväll.
Trygghet. Varma mjuka röster i ett annars totalt kaosartat liv.
Blicken dras till benen som plötsligt ser så magra ut. Beniga och det värker som stål då jag
reser mig upp. Som om de vore sköra som tunnaste tråd, lätt bryts av rörelse.
Tröttheten är bedövande och jag försöker att inte visa det, men jag vet att de ser.
Jag vet att de märker. Ingenting är som det borde vara.
 
Är det dags att sluta slåss emot mig själv och istället ställa mig bredvid den som borde varit jag.
Strida åt samma håll med svärdet högt buret, inte som nu, tappat på golvet utan kraft.
Jag stannade en stund. Ville helst bara lägga huvudet på kudden och sova i några timmar, om bara
inte denna oro kröp i kroppen. Vill inte visa hur trött jag är heller..
 
Svår balansgång.
Väl hemma tittar jag in hos min gulliga granne. Hon lyser upp som en liten sol.
nämner hur ledsen jag är över att inte orka med allt som jag vill. Några tårar. En pratstund och
sedan ringer jag mamma igen. Kanske vi kunde ta en tur ut ändå?
Ambivalens! Behöver sova. Sova. SOVA.
 
Kanske imorgon.. kanske imorgon istället.
Imorgon vill jag vara starkare och då vill jag kunna göra bättre val.
Ta ett steg åt rätt riktning.
 
Konstigt hur de där ögonen kunde bli rädd över några magra ben, magra kropp, när allt jag ser nu
är helt tvärtom. Vad är rätt och vad är fel? Allting vrids om både fram och tillbaka.






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR