Önskar att jag vore bättre på att säga hur jag mår... Innerst inne
Spelar ett spel. jag emot världen. jag emot alla andra trots att jag ingenting hellre vill än att få
stå där precis tätt tätt intill er andra och skratta åt anorexin.
Ligger ihopkrupen på soffan mest hela tiden och ibland kommer den där känslan av saknad.
Saknad efter vad som kunde varit och visst det finns kanske ingen mening med att tänka på hur det
kunde varit, men ändå.. jag saknar den jag kunde varit.
Saknar livet som ni lever, medans jag ligger fastspänd i min egen lilla tomma värld.
När ni frågar hur jag mår och svarar med tystnad, vet ni då svaret?
När ni frågar hur jag mår och jag med låg röst säger att jag inte alls mår bra, förstår ni då hur allvarlig
jag verkligen är..
eller tar ni det bara som ett vanligt svar om att det är som vanligt?
När ni frågar hur jag mår eller snarare sätter orden i min mun med ett
"är det okej?"
och jag säger att jag känner mig så tjock, då är det mycket en känsla, men likaväl min sanning.
Och jag önskar att jag kunde tala om för er hur svårt jag har att orka finnas kvar i min egen kropp.
Att vissa stunder skulle jag göra allt för att få försvinna ifrån mig själv och denna ständiga kamp,
men jag är kvar trots allt.
Kommer det att bli bättre?
(ärligt talat så vet jag inte)
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
