Tom på ord just nu eller brottas med mig själv. Inuti. Den där tröttheten har infunnit sig i flera timmar, men att kunna komma till ro och vila. Det är svårt. Försöker se framåt. Ny dag imorgon och även då har de lovat sol.

Längtar så. Vågar jag hoppas på att få kunna känna mig lika fri som jag gjorde tidigare idag?

 

..bara för att den äntligen ler emot mig!

Och jag minns inte när jag kände mig så pigg och glad som idag. Som just nu! Jag vill dansa tills dagen blir natt och sedan fortsätta igen imorgon. Solen skiner på en klarblå himmel och det finns ingenting som skymmer utsikten mellan då och nu. Kan det bli bättre, ja troligtvis, men jag är så nöjd med känslorna som jag har just nu. I stunden. Passat på att cykla en runda och snart ska jag ut igen. Hjälp så nära jag var att vingla omkull flera gånger! Kände mig lite fånig när jag letade efter balansen då någon mötte min blick, tycker inte alls om när det viskas. Idag ska jag inte låta det trycka ned mig. Och varför tycks det så ofta vara okej att kommentera ifall någon anser att "hjälp så mager hon är!" för dels så är jag det INTE och hur skulle det vara ifall jag högt och tydligt kommenterade tillbaka? Nu har jag höjt rösten tillbaka vid i alla fall ett tillfälle och när jag sedan träffade på samma personer så kan jag lova att de vart tysta. Vilken min när jag vände på klacken den gången och sade ifrån (kan jag leva på lite fortfarande).

Visst går det inte alls bra med maten och jag kanske har gått ned ytterligare i vikt, men den där ångesten... nej, idag ska jag inte låta den få syre. Förtränga så mycket som möjligt. Det är soligt idag. Ut i friska höstluften nu på en gång för vem vet hur länge som den varar. Väldigt sällan som jag känner mig så lätt i sinnet så jag ska ta vara på ögonblicket. Sedan ska min lilla fina hermelinkanin Tintin få skutta runt lite extra länge hos mig.

Det blir hon och jag resten av dagen, som vanligt. Hon och jag emot världen.

 

 

Sluta spring efter att nå det där perfekta idealet. Smal är inte lycklig. Jag lovar!

Snälla sluta räkna kalorier eller ägna dygnets alla timmar till att mäta millimeter kring varje hudparti för det är inte ett liv att sträva efter. Kanske du tänker att du bara ska gå ned ett par kilon, men det fungerar inte så.

Jag har missat nästan hela mitt liv på dels incest, andra övergrepp och anorexia. Även om det många gånger känns helt omöjligt att ta mig framåt (ja det är väl nästan alltid så det känns), men jag kan inte sluta drömma. Sluta hoppas. Nu är det helt okej att krypa in under favoritfilten och andas hösten. Nästa månad fyller jag år så visst är väl månaderna inte så grå ändå?

 

 

Många tankar och många känslor samlade i ett och samma rum, eller snarare min lilla hjärna. Alldeles för lite sömn under en lång tid är ingenting som jag rekommenderar. Först hade jag tänkt gå ut och fotografera då solen tittade fram, tidigt på morgonen. Oj så kallt och grått det blev! Det har blivit en dag bakom gardinerna istället.

Dags att tända lampor och framför allt ljus igen. Jag som närmast älskar att mysa med ljus har precis kommit på att det har glömts bort en tid. Måste ändras på.. få lite höstmys i ruggigt väder. Bättre att det kommer ett skyfall istället för detta äckliga regn. Sådant som kommer ifrån alla håll och kanter och tränger in i varje por. Usch!

 

 

 

Försöker hitta kraft att ta mig vidare. Visst känner jag mig en aning trasig, avbruten, krossad.. ensam av olika själ. Ensam är inte stark. Jag känner att jag behöver så mycket mer.

 

 

Så sitter jag nu här ensam även om jag är väldigt ensam annars också, men nu har mamma åkt iväg till västkusten under en vecka och det känns som en evighet. Nog trodde jag att det skulle kännas lättare, men att inte kunna bolla tankar och funderingar på samma sätt som annars. Att inte kunna lyfta luren och säga hej.

Inte kunna få den där så livstörstande kramen. Tröstande orden eller svaren på mina "sjuka frågor".

Nu är det inte så att jag står och faller ihop, eller jag vet inte.

Ärligt talat så är jag inte speciellt stark. Anorexin är så mycket starkare och jag vet inte om jag vågar hoppas och tro på friheten. Kommer mina vingar att bära mig?

Den dagen då jag står där ensam.

Hon har varit den som alltid funnits där bredvid genom alla dessa åren.

Hon har varit den som suttit hos mig på alla olika sjukhusavdelningar och åkt och hälsat på när jag legat inne på mina ätstörningskliniker. Hon har varit den som fått ta emot mina ångest tårar och förtvivlan i telefon då jag inte orkat längre. Hon har alltid varit den som tvingats vara stark och jag är så ledsen över allt som hon tvingats stå bredvid och se på.

..men jag måste fortsätta tro och hoppas. För hennes skull och för min.

Trots allt så finns telefon. Jag längtar till havet.

 

Nu är jag inne på andra dygnet utan någon som helst sömn.. tick tack snart tre dygn.

 

 

 

 

 

 

 

Har du sett hur vackert ljuset bryts

genom vattnets mörka yta

vill du se solen genom vågorna

du måste dyka

 

har du hört den vackra fågelsång

som gör vårens kinder våta

vill du få glädjen efter ändlös sorg

du måste våga gråta

 

har du delat någons tro och hopp

låtit livets mening anas

vill du ge värme till en annans liv

du måste kramas

 

har du fått ett pris för livets kamp

eller nånsin velat öva

har du nån aning om vad du kan nå

du måste pröva

 

har du känt den kraft som finns i dig

kärleken och livets gåta

vill du ge livet en chans att blomma ut

du måste våga

du måste våga leva

 

 

Knyter upp de hårda knutarna i magen och låtsas att jag är fri för ett ögonblick.

När jag äntligen tillåter mig själv att ha lite "egentid", inser jag hur långt ifrån den rätta vägen jag har vandrat under alla dessa år. Bättre sent än aldrig heter det väl, eller hur? Säg inte att jag har fel för jag vet inte om det finns någon som kan ta emot mig då. När jag utmattad trasslar in mig i anorexins tankemönster.

Det finns så mycket som jag vill göra. Så många drömmar, men nu har jag bestämt mig för att sluta skriva önskelistor i huvudet. nej, nu ska jag skriva listor på allt som jag har lyckats med för att med ett litet leende kunna stryka över och tänka på att jag klarat av någonting.

Någonting.. om än så litet så alltid just någonting.

Ibland kommer jag på mig själv med att hålla tårarna inom mig. När drömmarna kryper fram och jag inser hur långt borta ifrån dem som jag står.

 

Någon slet sönder mitt liv redan när jag var liten och om jag nu inte kan få någon hjälp att hantera dem och allt där emellan får jag försöka plåstra om dem på egen hand. Frågan är hur?

 

 

 

 

Tiden har runnit emellan mina fingrar alldeles för länge redan. Nu när solen skiner vill jag tillbringa så mycket som möjligt under den. Det finns så mycket som jag vill skriva ned, men tankarna slåss om platsen. Min plats som jag måste låta få lite mer egen tid och rum. Blev lite rädd för min egen spegelbild hemma hos mamma igår. Var det verkligen jag? Ser jag så mager ut? Vad har jag gjort med mig själv under alla dessa åren, utan att förstå riktigt trots alla ord ifrån läkare som säger att hjärtat i princip kan lägga av när som helst.

Det finns för mycket som jag vill göra. Så mycket jag missat redan och det skulle kräva ett maratonlopp för att ens hinna med en liten del av "önskelistan".

Ändå är det så svårt att äta!

Min egen spegelbild här hemma.. den visar någonting annat och jag förstår inte varför. Smått förtvivlad, eller rättare sagt riktigt förtvivlad, men jag måste ta mig framåt.

Idag ska jag ut i solen. Tänk så mycket en strålande sol kan göra för mitt hjärta!

Annars hade jag en lång dag igår med småkillarna bus så inte konstigt att jag var extra trött när jag klev in genom min egen dörr. Meningen var att 3-åringen ville vila (stort behov av det dessutom), men efter några böckers läsning var det han som gick till storebrors film och jag som somnade.

Fick veta någonting väldigt ledsamt på kvällen. Oroar mig, men kan jag göra någonting mer än att finnas?

 

 

 

För en kort stund

fick mina tankar dansa

barfota

i det gröna sommargräset

 

jag släppte själen fri

och lät den leka

bland lättvispade sommarmoln

 

odlade rosor på kinderna

och strödde glitter

i mina ögon

lät vinden blåsa liv i min trötta kropp

 

i några ögonblick

log världen mot mig

 

 

 

Tröttheten har styrt det mesta en tid nu. Tröttheten och alla tankar. Vilken plats är till för mig, eller finns det ingen plats.. ingen mening? Solen har tittar fram så det har blivit lite vila på balkongen. Härligt. Jag älskar solen och vet inte om det finns någonting som får mig att må bättre än just solen. Vänner och de som står mig nära såklart, men annars vinner solen med hästlängder.

Midsommarafton var jag hos min tvillingbror och när vi satt där vid bordet så kom tröttheten smygandes.

Åt min sallad och blundade lite, för ett kort ögonblick. Somnade. Kunde inte hålla huvudet uppe, så där satt jag en stund och sov innan jag kröp in till soffan och somnade om. Tror att jag låg där ganska länge helt omedveten om vad som hände omkring mig. Tydligen så finns det mycket sömn att ta igen. Solen tittade fram igen tills det blåste och regnet kom. Svenska midsommar eller vad?

Vissa dagar har jag tyckt mig se någon alldeles för smal person i spegelbilden, tills stunden därefter förvrängts till helt otympligt tjock och ful. När ska jag lära mig att tycka om mig själv för den jag är?

 

Jag längtar efter en riktigt varma och soliga dagar. Längtar så det skaver lite i hjärtat.

Behöver gå till tandläkaren, men ingen chans att jag har råd till det så ibland vill jag bara ge upp.

..får hoppas att det blir bättre väder imorgon. Alldeles för kallt och trist idag. Det blir en krypa under filten dag med några tidningar. Kan kännas gott det också. Försöker att hålla humöret uppe.

 

Tillbringat dagen med mamma, tvillingbror, två småkillar och storebror.

Det var en intensiv dag för mig som annars mest är ensam eller två.. solen sken, men det var kallt. Jag kände mig nöjd och lugn, myste med småkillarna på de enklaste sätten. Tätt intill i soffan när äldsta killen spelade spel.

Matade lilla killen, som egentligen visst kan äta alldeles själv, men visst vill vi alla få vara extra små stundtals och då fick faster mata. Så med vänsterhanden balaserandes bröd, dressing och hamburgare till honom och med andra handen balansera mina tomater, gurkbitar, paprika, sallad och lite rödlök. Tänk så lite en dag kan göra mig glad. Det var en väldigt trött tjej som kom hem senare på eftermiddagen och jag kan ärligt säga att rummet snurrade runt lite extra.

Och när timmarna gick förbi en och en, insåg jag hur långt jag har kvar till friheten. Friheten ifrån anorexian!

Jag sa till mamma att jag kunde se hur smal jag verkligen var.. är.

"Det är det vi ser varje dag, du är fruktansvärt mager och det är skrämmande!"

 

(det gör så ont att höra.. att se ängslan)

Det ska inte behöva vara så SVÅRT att VÅGA ÄTA!

jag känner mig så långt ifrån alla andra. Har under en lång tid nu känt mig, utanför alla andra.

 

Uppdateringarna har varit dåliga, sorry. Antingen så har internet strulat precis då jag skrivit ett långt inlägg och då tappar i alla fall jag gnistan. Magen har krampat enormt och tröttheten har tagit över helt i stunder då jag behövt den som allra mest. Jag har efter att talat med mamma i telefon, bestämt att jag skulle cykla ned till henne, eller rulla nedför backen.. men så har jag endast tänkt blunda lite först. Vila ögonen en stund och somnat i ett par timmar så mamma undrade vart jag tagit vägen när jag väl kom hem till henne. Sedan somnar jag några timmar även där. Nätterna är återigen fyllda av Flashbacks som gör att när jag vaknar tidigt på morgonen vågar jag varken ANDAS eller röra det allra minsta på mig! Det handlar om rena SKRÄCKEN! Att inte veta om det händer där och just nu, avskyr dessa nätter.

Förra lördagen så var jag på marknad och festivalsyra, även om jag hoppade över själva karnevalståget. Kände att det blev för mycket. Träffade lite bekanta på stan och att jag som mest flyr undan allt vad folkmassor är, det var en enorm seger för mig. JAG KLARADE DET! När mamma ringde senare på kvällen och berättade att hon tittat på karnevalståget och sa att

-"Du skulle aldrig orkat vara med och du hade frusit för mycket"

Ja, det fick mig en funderare.. ledsen över att det är så, men jag fryser ju alltid. Att fråga mig är som att fråga en pingvin om den svettas i en öken, eller det var säkert en knäpp tolkning, men jag är inte riktigt vaken ännu.

Allt jag vill är att få komma till havet och jag blundar och drömmer mig bort. En dag min vän, en dag..

Det blev en salig blandning, men så har det varit i ett litet mindre format. Det som får mig att falla ned är att inte ha någon att riktigt prata med och så fort jag ens nämner någon dröm så raseras den. Så nu håller jag dem för mig själv, för den känslan jag får då. Att bara lägga mig ned och gråta helt förtvivlat och att släppa mina drömmar är det allra sista jag vill.

 

Det finns inte ord som skulle kunna nå ens fram till gränsen av vad jag längtar efter havet!

Så jag försöker att hålla gnistan uppe, le emot solen för om jag så ska krypa fram.. så ska jag dit.

Det är där jag kan andas på riktigt och känna mig fri. Det är där som jag mår som allra bäst.

Drömmen är en solresa långt bort.. så nu får jag leta efter livets lotteri för att ha råd att åka iväg.

Längtar så jag får gråten i halsen.

Annars kämpar jag på med allting, ingenting som jag orkar skriva om just nu. Tittar upp emot solen istället. Försöker intala mig själv att "jag är inte tjock - jag kan flyga".. just nu går det inte så bra, men jag ger inte upp!

 

Likt fjärilens sköra vingar

har mitt liv brustit

och på gränsen till andra sidan

har jag viskat för mig själv

 

 

jag var flickan i snökulan

utan chans att ta sig ut

en legofigur

utan sidan soldater

 

jag hade inte två vita hästar

inget skyddande skal

bara mina brustna vingar

 

 

idag har jag mina vingar

för ett ögonblick

intill mina skuldror

och jag kan försiktigt säga

 

 

 

 

Lilla söta Sofie fick mig att minnas om ett liv som kunde varit nu. Underbara hästar. Sommar. Frihet i en liten ask som jag brukar säga. Du vet hur mycket jag saknar och älskar dig gumman!

idag har jag haft vantar på mig i Maj månad. Ge mig riktig värme nu! Varit ute och fått lite ärende gjorda, lilla Tintin har fått nytt hö. Så nu blir det gott-gott för henne. Annars går tankarna hit och dit som vanligt och allting annat går inte alls bra nu. Tror att jag har gått ned lite i vikt, men jag lovar att imorgon skulle jag säkert säga helt tvärtom. Knepigt det där.. med känslor som blir så fel.

Saknar vänner någonting enormt mycket, men det är svårt att få ihop allting när kampen är så hård inuti.

Jag vill känna mig fri som en fågel, men jag sitter fast i min bur. Hatar detta!

Imorgon ska jag göra allt för att ta vara på dagen så mycket jag kan, på det allra bästa sättet. Det måste bli bra, eller lite.. lite bättre. Jag har lärt mig att inte hoppas för mycket.

En dag vill jag stå så mycket starkare än jag någonsin gjort. Är det möjligt även för mig?

 

Det finns inga ord som kan förklara hur dagarna har varit. Vilka strider som segrat på nätterna när endast tårarna har varit en tröst, om ens det. Det känns fortfarande alldeles omtumlande och skrämmande när jag försöker samla ihop mig en aning. Det går inte. Jag stretar åt så olika håll och en del av mig vill springa ut i natten och inte komma tillbaka innan morgonen är här. Krypandes alldeles utmattad och nöjd. Springa bort alla känslor av förtvivlan, ängslan, ensamhet, tjocka känslor och hopplöshet.

Jag har kämpat med att kanske ge upp. Senast ikväll gjorde jag det. Kämpade med att ge upp eller inte.

Jag är så trött på att slåss med mina egna tankar. Mina egna känslor. Tankar och känslor som egentligen inte alls är mina längre, de tillhör anorexin. Jag är fastnaglad i anorexins klor!

..men det var inte det som jag ville säga egentligen. Utan hur innerligt glad jag blir när saker och ting löser sig. Jag vill inte gå in på det här, men jag märker hur skör och ömtålig jag verkligen är när jag blir. trasig.

Nu hoppas jag att min älskade tvillingbror snart kan komma till mig. jag behöver honom så, men inte velat tränga mig på när jag vet hur mycket han har omkring sig.

Jag sitter här ensam hela dagarna och slåss med anorexin. Det tar så mycket kraft. Just nu skulle jag vilja gå ned tjugo kilo, men då säger de att "jag inte finns mer". Hur kan mina ögon se så fel och vågar jag verkligen tro på dem? Tusen tankar som jag skulle vilja sortera ut på ett papper, men de är tusen för många.

Jag vet inte hur länge jag orkar utan att ha någon att prata med. Vet inte det........

Jag vet att jag inte är ensam om att kämpa. Vi skriker tillsammans och delar på tårar och andetag. Du vet att jag skulle ge dig solen, men allt jag kan ge är min hand i din. Som du kan få hålla så länge du vill och lite till för jag tänker aldrig försvinna. När allting blir för mörkt så kan vi sitta där med våra ficklampor och räkna stjärnorna i taket. För vet du, de speglar sig så vackert i dina ögon. Det är då som vi måste komma ihåg att det kan bli ljusare igen. Och du vet att jag skulle lova dig stjärnorna i en ask, men allt jag kan lova är min närvaro.

För jag stannar hos dig när allting blir svårt. Tillsammans är vi starka och jag tror på dig!

Nu börjar det att mullra, typiskt.

Ska jag springa ut eller stanna kvar. Ser mammas rödgråtna ögon i min minnesbild av idag. Det gör ont.