Efter de senaste dagarna så ska jag idag ta stunden som den kommer. Jag kommer att berätta lite mer om det vid senare tillfälle. Fick några samtal och hade lite svårt att prata då mamma just dykt upp.. kan tyvärr inte prata med henne för hon blir alltid så ledsen och orolig. Tydligen måste jag slå mig gul och blå, bryta både hjärtat och själen och skrika mig hes innan någonting händer alls. Så ska det verkligen inte vara.

Eller är jag inte värd mer?

Orkar inte lägga energi på det nu. Väntar på ett brev på posten och tar striden vidare då.

Kampen för anorexin och allt som ligger där bakom, för jag klarar inte att jobba mig förbi det själv. Och hur finner man sig själv? Solen skiner ute. Härligt!

Tack för alla små Piggelinisar som verkligen förgyller mina stunder då jag behöver dem som allra bäst.

Många pussar och kramar till er.

..och gumman jag saknar dig så mycket.

 

Lite fågelkvitter och solen har inte riktigt bestämt sig för vad den vill.

Plockade in pärlhyacinter till mig själv igår, blev fin-fint på bordet. Ibland så får man göra det lite extra, även för sig själv. Just nu mår jag lite bättre. Inte lika mycket kaos, panik och ångest som tidigare. Skönt!

Så nu ska jag försöka att vakna till lite. Göra i alla fall en eller två saker under dagen, som jag verkligen tycker om att göra. Lyckas jag inte så är det inte hela världen, för just nu mår jag lite bättre. Just nu vill jag bara leva.

 

Med handen på fönsterglaset tycks dessa centimetrar emellan mig och verkligheten vara på tok för stora. som en elefant, med livet bortom mina gränser. Suttit och tittat på tv och det är konstigt att det då är så lätt att släppa fram alla tårar, eller det är väl inte så konstigt. Att saknaden efter ett liv blir så tydligt då i stunden. Känna en stark längtan efter att leva här och nu. Och misslyckas. Imorgon åker mamma bort ett par dagar och jag saknar henne redan. Saknar tryggheten, men hon kommer förbi lite innan tåget. Lite på morgonen.

"Some die young.. don´t let me go!" (hoppas att grannen inte hör musiken som tröstar om kvällen)

GRÅTER FÖRTVIVLAT! Läser i gamla anteckningar som jag inte längre trodde fanns kvar. Tyvärr så har jag slängt bort många dagböcker och liknande när jag mått för dåligt. När jag inte trodde att jag skulle orka leva längre. När jag inte ville lämna någonting efter mig, som någon kunde läsa, kunde se. Som om det skulle spela någon roll. När jag inte längre fanns. Jag minns kvällar då jag känt så mycket rädsla över att kanske inte vakna mer. När kroppen var så trött, så trött. Minns att jag placerade telefonen så nära kudden som möjligt för att kanske orka ringa. Om jag nu skulle vakna, ifall jag blundade. Att känna rädsla över att blunda. Somna in och känna allt som jag ville hinna göra först.

Hur många kvällar har inte mamma varit den som suttit bredvid sängen på ett sjukhus någonstans. Månader efter månader med en dotter som försvann rakt framför ögonen. Utan att nå fram till mig. Anorexin som styrde precis allting och alla. Många år sitter jag fortfarande kvar, med ångesten. Smärtan i mig för all oro omkring mig.

Nu vill jag ta igen all tiden som försvann. Jag är långt ifrån frisk det inser jag. Det är inte okej att känna ångest över grönsaker!

Just nu är jag så trött på all hets i bloggar och runt omkring om vikt, vikt, vikt.. Jag märker hur jag mår sämre och sämre. Försöker förstå hur någon kan väga mer trots att jag är "större"? Försöker få ihop matematiken samtidigt som jag blir arg över att det finns dem som strävar efter smalhet. Att tävla om att äta minst, springa längst och annan skit. Varför finns det inga spärrar som tar bort skiten rent ut sagt!

Usch, var bara tvungen att rensa ur mig lite kort om detta äckliga fenomen.

 

Om jag visste då vad jag vet nu så skulle jag klättrat över all världens berg för att ta mig ur anorexian då. Jag har redan förlorat så många år i anorexians klor. Det måste vara nog nu! Vill inte vara instängd i en bur.

"Vi kan cykla en liten bit och se vad du orkar med, jag vill inte att du cyklar iväg ensam, svimmar och ramlar"

Mammas oro en dag då jag erkänt att jag ofta trillade ihop.

..men det var ju precis det jag ville. Få försvinna för att jag inte orkade längre!

GRÅTER FÖRTVIVLAT!

Över att jag fortfarande måste kämpa för varje andetag. Det är nu som jag försöker hitta de ljusa stunderna. Som vasen med vitsippor på köksbordet. Ler lite grann.

Imorgon vill jag cykla iväg och plocka nya.

 

Fryser enormt. Sökt mamma på telefon för att höra ifall vi ska ses eller inte. Natten blev lång och utan sömn, men solen skiner och jag ska göra allt för att ta vara på den. Jag har satt mina egna små mål inför denna veckan. Saker som jag vill klara av och som jag längtar efter att göra. Så håll tummarna på att jag får lite plats för mina stunder, några utan anorexiångest. Nu på morgonen har jag fortsatt med att rensa ur kläder som nu får gömmas i förrådet över sommaren. Fryser jag så blir det tröja på tröja istället.

Idag vill jag ta med mig kameran ut och krypa runt i naturen. Jag har en viss tendens till att bli ett med naturen, eller djuren, när jag sjunker ned på deras gräsnivå. hihi..

Idag ska jag göra allt för att tränga undan tjockkänslor. Tror till och med att jag är lite vän med mig själv just nu.

..men det är svårt med maten, måste jag erkänna.

Jag vill försöka koppla bort de jobbiga känslorna som jag haft den senaste tiden, lite mer än annars. Att jag känner mig lite bortglömd. Lite ensam, men jag vet inte varför. Kämpar jag inte tillräckligt?

Jag gör mitt allra bästa. Slåss emot anorexian.

 

Du tror kanske att du är obetydlig.

En obetydlig liten prick som endast placerats på jorden att irritera.

En jobbig skit som man får utstå, all smärta gör en bräcklig. Att tonårsarmar skärs blodiga, att kroppar svälts till dom nästan blir genomskinliga är inte mänskligt. Det fungerar inte så.

Ett rop på hjälp i all sin tystnad, men ingen vågar se.

 

Det är inte hennes fel att hon svälter sig tunn, eller att såren blir allt djupare. Det är inte ditt fel att du bara vill lägga dig ned och dö. Skrika som ett besinningslöst barn när orden inte räcker till.

Jag önskar att någon kunde stanna till och fråga hur det står till.. eller bara sitta tätt intill, tyst. Att slippa vara ensam kan vara värt så mycket mer än tusen ord. Så länge det inte är ett falskt leende du ger henne.

 

Hon har säkert kämpat så mycket mer än du någonsin kan förstå och det är ingenting som jag kan begära.

Om du inte har gått i hennes skor, eller i mina. Om du kunde ge lite, lite utav din tid till henne.

Låta hon få känna lite tvåsamhet i sin ensamhet.

 

Om du tror att du är obetydlig. Osynlig. Släpp fram gråten. Ställ dig på ett bord och skrik kom och krama mig!

Det spelar ingen roll om du är fem år eller trettiofem, för visst är det inte särskilt modigt att gå förbi dem som ligger ensamma och gråter. Döm inte henne i tron att hon inte kämpar innan du vet hennes innersta hemligheter.

 

Och om du fortfarande känner dig lika obetydlig.

klipp inte av din livstråd. Låt den bara tvinnas lite till. Bli starkare. Så att den inte slits av när det blir för tungt.

Bränn inte fast din sorg. Alldeles för många mår dåligt. Svälter sig lövtunna. Blir sexuellt utnyttjade och planerar nästa självmordsförsök, men det är inte deras fel.

Det är inte vårat fel!

 

Låna din vän en ficklampa. Hjälp henne att hitta tillbaka till livet, för hon klarar det inte ensam. Trots att så många anser att ensam är stark. Du måste visa att du finns kvar oavsett hur många gånger hon vänder ryggen till. Det beror på RÄDSLA.

Hon behöver dig.

 

Och hur många tårar du än faller så finns ljuset någonstans.

Kanske når solen fram till din kind redan imorgon. Så ge inte upp om du känner dig obetydlig eller ensam.

Vi är två.

 

Vårens första dag och jag vill vara med.Så att jag kan se att jag är en del av allt. Kom tårarna och skratten. Låt mig vara med, så mycket närmare hos er. Låt mig inte springa bort längre, för det är nu som jag behöver komma ihåg hur det känns att andas mycket mer. Kom tårarna och skratten. Kom längtan efter så mycket mer än det här. Jag vill inte känna denna klump i halsen av saknad efter orden som betyder så mycket mer än vad jag kan förklara. Låt mig vara lite till. Jag är inte beredd att gå än, så låt mig inte dö än.

Jag är inte beredd att springa bort igen och det gör ont i mig att se foton på en kropp som inte fanns trots att tårarna gömdes om natten. Hur jag kämpade med att finnas för alla andra utom mig själv. Och jag kan fortfarande se smärtsamma blickar som sökte sig bort ifrån mig, men jag kunde inte förstå varför gråten kom hos er. Inte hos mig (bara på insidan..) Jag trodde att jag vann emot anorexian när jag vågade ha smala jeans och tunn blommig blus utan ärmar. Att jag vågade trots att ångesten skrek hur tjock jag var, när sanningen var så långt därifrån. Det gör ont i mig när jag ser på håll nu, hur fel jag hade. Så snälla, låt mig inte springa bort ifrån er igen. Jag är inte beredd att gå ifrån livet igen. Inte en gång till. Det är alltid nu på kvällen som alla tankarna landar på en och samma plats. Det är nu som jag vill skriva och skriva. Det är nu som jag vill plocka fram alla färger och penslar för att måla av mig alla bilder som byggt små bon bakom min näthinna.

Låt mig finnas lite mer. Jag är inte beredd att försvinna riktigt än. Det finns för mycket som jag vill hinna med först. Så kom tårarna och skratten om natten. Jag är beredd att slåss för mig själv nu.

Jag vill vara en del av era liv om jag får, men jag känner mig utanför allting. Och jag saknar så det gör ont att andas!

Träffat mamma lite idag och nu kommer återigen ett par dagar på ensamma ben. Ibland kan jag känna att jag behöver få lite ensamma dagar, för att försöka hitta mig själv. Ändå är det jobbigt att slåss emot mina egna tankar. De som vill vinna över.. mig. Tankarna som skriker att jag inte är värd att finnas lite mer.

Jag vill samla all kraft jag kan för att vinna. Vinna över anorexin. Så kom tårarna om natten för jag är inte beredd att försvinna än. Så snälla, snälla öppna din dörr när jag försiktigt knackar på om natten. Jag lovar att jag inte är farlig, bara lite rädd att jag inte kommer att hinna leva. Leva så som ni.

 

 

 

En del känslor slutar aldrig att störa mig på ett sådant sätt som gör att jag hela tiden vill ställa mig upp och skrika

Det är då det gäller att skaka riktigt på kroppen så att de inte hinner bygga små bon under huden. Aldrig trodde jag igår att jag skulle sitta här idag. Inte som jag mådde då, inte som jag kände då. Jag kan bara säga att det var riktigt plågsamt att leva då. Att vara mig.

.......................... och plötsligt känner jag att jag inte orkar samla tankarna längre. Så nu ska jag krypa ihop i soffan och vila en stund. Imorgon är det en ny dag och jag längtar efter att få umgås med mamma lite. Nu har jag varit helt ensam i några dagar. Jag behöver få komma ut i vårsolen. Få lite luft under mina vingar. Jag inser att jag har en väldigt lång väg kvar i min anorexia. Väldigt lång väg, men jag vill inte sluta drömma.

 

Idag har jag varit vän med mig själv. Känner att jag är ganska okej trots allt.

 

Jag måste få le på riktigt snart. Skratta så där som gör att kinderna får kramp och kroppen viker sig i ren lycka.

Det måste få vara min tur snart, det måste få vara min tur snart. Hjärtat slår på ett sätt som jag hatar och påminner mig om hur mycket jag.. hatar mig själv. Jag vill inte tillbringa dagarna med att fly ifrån mig själv för att orka leva, överleva. Jag vill vara en utav dem som ligger på en filt i solen och ler. Sol och fräknig näsa. Sommar. Bad. Sena sommarkvällar med mys på en strand. Att bara vara jag och ingen annan.

Att slippa denna jakt ifrån ångesten och mig själv.

Jag vill få skratta tills smilgroparna växt färdigt.

Utan anorexiångest.

 

 

För en kort stund fick mina tankar

dansa barfota i det gröna

sommargräset

 

jag släppte själen fri och lät den

leka bland lättvispade

augustimoln

 

odlade rosor på kinderna och strödde

glitter i mina ögon

lät vinden blåsa liv i min

trötta kropp

 

i några ögonblick log världen

mot mig

 

och jag vågade le tillbaka

 

Spelar ingen roll vart jag gömmer mig. Ångesten hittar alltid hit. Hånfullt leende.

Jag tänker ta på mig skyddsvästen och strida tills min sista blodsdroppe.

 

Snälla.. snälla rara säg att det finns en plats kvar för mig.

Jag vill tro att oavsett hur hårt jag blåser så kommer sanna vänner alltid tillbaka igen.  

 

Nya dag och huvudvärken är för tillfället hanterbar. Solen har inte bestämt om den ska titta fram eller lägga sig bakom molnen. Idag har jag flera projekt att lägga händer och tankar på, så jag tar nya tag. Nya försök och sedan får jag se hur det går.

Måste skynda mig att ta vara på ett ögonblick av att  a n d a s  lite......

Det har varit en svår dag, men jag har hållit tankarna inuti. Inte sagt orden högt.

men, JAG KOMMER ALDRIG SLUTA KÄMPA!

Jag kommer att kämpa hela livet om det så behövs och om inte det räcker.

Då har jag ändå gjort mitt allra bästa, för jag tänker bli ännu bättre på att kämpa!

 

Just nu är det kämpigt att vara ensam bland tysta väggar där tankarna studsar tillbaka.

 

Fryser och fingrarna är blå, men idag såg jag våren titta fram. Så som jag letat. Så som jag har väntat och längtat och nu tittar den fram. Jag har ordnat lite åt min vän som bor tvärs över gården, då fick jag syn på små gulliga gula krokusar. Tror nog att några lila tittade fram också. Kanske smyger jag ut med min kamera senare, innan de gömmer sig igen.

Annars väntar jag på att mamma ska titta förbi en stund. Får se hur det går idag efter vårat telefonsamtal igår.

Men jag har bestämt mig för att hålla mina drömmar inom mig. Jag känner att jag är långt, långt ifrån stark nog att trilla nedför den branten nu. Hellre dansa på molnen än att simma i tårar.

Tvillingen äter lunch hos henne. Det är tisdag..

Själv slåss jag emot anorexian. Hon vinner över mig och jag kan tydligt höra hennes skrik:

(jag vågar ingenting annat än att tro henne, för jag ser min spegelbild......)

 

En dag ska jag packa min väska och fly härifrån!

Någonstans inom mig så vill jag gömma undan de där små, små spåren av hopp.

 

Tänk om vi kunde sudda lite

åtminstone slarvigt sådär så det blir kvar grå

streck och spetsens djupa markering

i pappret

 

vi kunde sudda bort

de starkaste orden, linda in dom lite

sådär så barnet som läser inte riktigt

förstår

 

kanske skulle vi hinna skriva

något nytt, ovanpå

något som förvandlade livslångt tvivel

till stundvis begrundande

tankar

 

något som lät henne sjunga leva

sprudla sådär som hon gjorde

istället för att vakta sina ord

binda sin röst och gå

på tå

 

ända tills någon säger

 

 

För jag vill också vara hon

som klivit ur dom mörka rummen

och målat över de där tapeterna med

hållbar målarfärg

 

i vitt

 

och jag vill också vara hon

som börjat räkna tid igen

och upptäckt att visarna rör

sig runt, runt

 

hela tiden

 

för jag vill också vara hon

som hittat nya färger

och funnit att deras nyanser

kan skifta

 

när som helst

 

ja, jag vill också vara hon

som ser tillbaka på tiden i

de mörka rummen då luftmassorna

och visarna stod

 

envist stilla

 

och färgskalan ännu inte funnit

sin plats

 

 

 

Det finns dagar när allt bara 

 s n u r r a r

bakvänt blir omvänt

upp och ned

och tillbaks igen

 

följ med och upptäck byt

p e r s p e k t i v

börja om

känn dig fri

 

och

s n u r r a

igen

 

Jag såg tårar i din ögonvrå

och allt var inte lika

 

sprakande

gnistrande

skimrande

och

levande

 

sådär som det alltid brukade

att vara då

 

men vännen

låt mig finnas där för dig nu

för vännen

 

faller du ihop

så faller jag isär

 

inuti

 

Åh låter du mig önska precis vad jag vill!

Jag skulle vilja vakna upp till fågelkvitter och havsbrus långt innan ögonen öppnas.

Känna solen värma mitt ansikte.

Sträcka mig på tå emot en klarblå himmel och le av förväntan inför en ny härlig dag.

Jag skulle vilja springa runt på en strand med små som stora vänner.

Tillbringa timmar på en bänk vid en sjö. Tillsammans med bästa vännen.

Prata om minnen och drömmar tillsammans.

Jag skulle vilja skratta mig lycklig tills kinderna fastnat i sitt leende.

Andas frihet och göra precis allt jag vill i min egen takt.

Den sommaren ska jag äntligen doppa mig i havet.

Vandra längs strandpromenaden varje morgon och varje kväll.

Sitta vid fyren och minnas bästa stunderna där.

Jag vill springa barfota i gräset.

Känna gruset under tårna.

Ta på mig mina finaste sommarkläder och tycka om mig själv för den jag är.

Jag vill ha picnickar på stranden. På en härlig filt i solen.

Sitta ute och teckna och måla hela dagen tills solen går ned.

Ligga och sola, somna till och drömma mig bort.

Jag skulle vilja resa på en solsemester och leva som aldrig tidigare.

Umgås med de vännerna som jag saknar.

Följa med ut till stallet och rida i solnedgången.

Gå långa promenader med en vän och prata. prata.. prata.

Jag vil sitta mitt ibland alla andra och passa in.

Plocka jordgubbar och stoppa varannan i munnen.

Plocka egenodlad sallad.

Fotografera i naturen och njuta av att finnas där.

Jag skulle ta vara på varje sekund med mina nära och kära och tala om hur mycket jag älskar dem.

Vandra på stenkullsgatorna och fantisera om folket som rör sig där.

Jag vill sitta under ett träd och vara tyst tillsammans med någon jag bryr mig om.

Låta dagarna komma och gå för de kommer ju tillbaka igen.

Jag vill bada ännu mera för att ta igen det jag förlorat.

Cykla till Träslövsläge en het sommarkväll.

Jag vill bara få leva en sommardröm. Kanske lite som denna..

 

Jag skulle vilja leva. LEVA lite lagom för mycket. Jag vill ju uppleva ännu fler somrar som denna.

 

 

 

Jag är så glad över att det finns små vackra änglar till vänner. Det är ni som får mig att orka andas.

Lite i taget. Lite lagom så att jag inte blir skrämd som lille Nasse på flykt ifrån stora monster i Sjumilaskogen.

Nej, med er lär jag mig sakta att våga ta ett steg fram istället för fyra bakåt. Det kommer att ta lång tid innan

jag har kommit dit där ni är, men det är okej. För jag vet att ni inte ger upp..

Jag vet att ni kommer att stå där med öppna armar och ta emot mig när jag faller. För det gör jag säkert flera

gånger om. Det är okej det också, så länge jag inte är ensam när jag torkar av mina såriga knän.