Tiden har runnit emellan mina fingrar alldeles för länge redan. Nu när solen skiner vill jag tillbringa så mycket som möjligt under den. Det finns så mycket som jag vill skriva ned, men tankarna slåss om platsen. Min plats som jag måste låta få lite mer egen tid och rum. Blev lite rädd för min egen spegelbild hemma hos mamma igår. Var det verkligen jag? Ser jag så mager ut? Vad har jag gjort med mig själv under alla dessa åren, utan att förstå riktigt trots alla ord ifrån läkare som säger att hjärtat i princip kan lägga av när som helst.

Det finns för mycket som jag vill göra. Så mycket jag missat redan och det skulle kräva ett maratonlopp för att ens hinna med en liten del av "önskelistan".

Ändå är det så svårt att äta!

Min egen spegelbild här hemma.. den visar någonting annat och jag förstår inte varför. Smått förtvivlad, eller rättare sagt riktigt förtvivlad, men jag måste ta mig framåt.

Idag ska jag ut i solen. Tänk så mycket en strålande sol kan göra för mitt hjärta!

Annars hade jag en lång dag igår med småkillarna bus så inte konstigt att jag var extra trött när jag klev in genom min egen dörr. Meningen var att 3-åringen ville vila (stort behov av det dessutom), men efter några böckers läsning var det han som gick till storebrors film och jag som somnade.

Fick veta någonting väldigt ledsamt på kvällen. Oroar mig, men kan jag göra någonting mer än att finnas?