Det finns inga ord som kan förklara hur dagarna har varit. Vilka strider som segrat på nätterna när endast tårarna har varit en tröst, om ens det. Det känns fortfarande alldeles omtumlande och skrämmande när jag försöker samla ihop mig en aning. Det går inte. Jag stretar åt så olika håll och en del av mig vill springa ut i natten och inte komma tillbaka innan morgonen är här. Krypandes alldeles utmattad och nöjd. Springa bort alla känslor av förtvivlan, ängslan, ensamhet, tjocka känslor och hopplöshet.

Jag har kämpat med att kanske ge upp. Senast ikväll gjorde jag det. Kämpade med att ge upp eller inte.

Jag är så trött på att slåss med mina egna tankar. Mina egna känslor. Tankar och känslor som egentligen inte alls är mina längre, de tillhör anorexin. Jag är fastnaglad i anorexins klor!

..men det var inte det som jag ville säga egentligen. Utan hur innerligt glad jag blir när saker och ting löser sig. Jag vill inte gå in på det här, men jag märker hur skör och ömtålig jag verkligen är när jag blir. trasig.

Nu hoppas jag att min älskade tvillingbror snart kan komma till mig. jag behöver honom så, men inte velat tränga mig på när jag vet hur mycket han har omkring sig.

Jag sitter här ensam hela dagarna och slåss med anorexin. Det tar så mycket kraft. Just nu skulle jag vilja gå ned tjugo kilo, men då säger de att "jag inte finns mer". Hur kan mina ögon se så fel och vågar jag verkligen tro på dem? Tusen tankar som jag skulle vilja sortera ut på ett papper, men de är tusen för många.

Jag vet inte hur länge jag orkar utan att ha någon att prata med. Vet inte det........

Jag vet att jag inte är ensam om att kämpa. Vi skriker tillsammans och delar på tårar och andetag. Du vet att jag skulle ge dig solen, men allt jag kan ge är min hand i din. Som du kan få hålla så länge du vill och lite till för jag tänker aldrig försvinna. När allting blir för mörkt så kan vi sitta där med våra ficklampor och räkna stjärnorna i taket. För vet du, de speglar sig så vackert i dina ögon. Det är då som vi måste komma ihåg att det kan bli ljusare igen. Och du vet att jag skulle lova dig stjärnorna i en ask, men allt jag kan lova är min närvaro.

För jag stannar hos dig när allting blir svårt. Tillsammans är vi starka och jag tror på dig!

Nu börjar det att mullra, typiskt.

Ska jag springa ut eller stanna kvar. Ser mammas rödgråtna ögon i min minnesbild av idag. Det gör ont.