Så sitter jag nu här ensam även om jag är väldigt ensam annars också, men nu har mamma åkt iväg till västkusten under en vecka och det känns som en evighet. Nog trodde jag att det skulle kännas lättare, men att inte kunna bolla tankar och funderingar på samma sätt som annars. Att inte kunna lyfta luren och säga hej.

Inte kunna få den där så livstörstande kramen. Tröstande orden eller svaren på mina "sjuka frågor".

Nu är det inte så att jag står och faller ihop, eller jag vet inte.

Ärligt talat så är jag inte speciellt stark. Anorexin är så mycket starkare och jag vet inte om jag vågar hoppas och tro på friheten. Kommer mina vingar att bära mig?

Den dagen då jag står där ensam.

Hon har varit den som alltid funnits där bredvid genom alla dessa åren.

Hon har varit den som suttit hos mig på alla olika sjukhusavdelningar och åkt och hälsat på när jag legat inne på mina ätstörningskliniker. Hon har varit den som fått ta emot mina ångest tårar och förtvivlan i telefon då jag inte orkat längre. Hon har alltid varit den som tvingats vara stark och jag är så ledsen över allt som hon tvingats stå bredvid och se på.

..men jag måste fortsätta tro och hoppas. För hennes skull och för min.

Trots allt så finns telefon. Jag längtar till havet.

 

Nu är jag inne på andra dygnet utan någon som helst sömn.. tick tack snart tre dygn.