Strenght doesn´t come from what you can do it comes from overcoming the things you once thought you couldn´t


Plötsligt tittar den fram när jag som minst anar det. Med sina varma strålar hittar den ett litet kryphål bakom mina persienner, solen! Jag får liten skymt av hopp mitt i allt det tunga.
Jag försöker tolka det som att livet kanske finns därute och väntar på mig, trots allt.
Trots alla tårar och trots alla ensamma skrik.
...finns det en litet plats över till mig?



Livrädd för det livsnödvändiga

 
Ångest kring allt som har med INTAG att göra. Ångest kring att äta och det spelar ingen roll om det handlar om grönsaker eller potatis. Jag minns inte senaste gången som jag ens åt potatis och först var jag på väg att skriva upp allting som jag missat under alla dessa åren. Allt som jag varit för rädd för. LIVRÄDD för, men insåg direkt att då skulle jag bli sittandes här i en evighet. Ofta ser jag bloggar med foton på vad de ätit, eller snarare ska äta, för att fotografera en tom tallrik kan även jag göra.
Hur många gånger har jag då inte önskat att jag vågade också. Att rädslan inte vore så fruktansvärt enorm, men jag vet inte hur jag ska klara av att ta mig dit. Jag vet verkligen inte alls!
 
Halva dagen har snart gått och jag har redan ÅNGEST över de kokta grönsaker som jag inte ens fått i mig. Jag kan inse hur sjukt det är, men ändå är ångesten tusen gånger starkare än mig. HJÄLP! Jag behöver så mycket hjälp till att komma dit där ni är!
Jag blir ledsen, uppriktigt förtvivlad när jag ser hur de omkring mig blir oroliga. Kanske skulle vara bättre för alla om jag inte fanns längre. Ett orosmoment mindre.. men JAG VILL BLI FRI!
Jag längtar efter att våga äta som ni. Om ni kunde ana hur ont det gör inom mig att inse hur långt jag har på vägen dit. Ibland, nej många gånger, önskar jag att någon lyfte upp mig och satte mig på en plats långt bort ifrån där jag är nu. Fast under en filt och knäna under hakan. Ständigt ihopkrupen. Försvarsställning. Trygghet. Tröst.. i en kaotisk tillvaro av LIVRÄDSLA för MATINTAG!
Många timmar i förväg går åt till att oroa mig över OM jag ska få någonting i mig. OM jag ska dricka eller inte och i så fall ständigt tvingar anorexian mig att KOMPENSERA dagar i förväg. Samtidigt som jag ständigt är LIVRÄDD för allting, hela tiden.
 
Jag vill sitta bredvid er. Våga vara lika starka som ni är, även om det känns tragiskt att ens nämna ordet "våga".
Jag orkar inte mer, jag kan inte dricka eller äta annat än det som är tillåtet. Vill slå sönder mig själv för allt borde vara tillåtet. Ändå kommer jag inte framåt. Jag är dödstrött på att springa. Ändå är det som om jag inte kan styra över min egen kropp som skriker av utmattning.
Behöver bearbeta min ryggsäck. Behöver ha någon att rensa, sortera, kasta bort och få klarhet i tankar och känslor. Någon som jag vet alltid stannar kvar oavsett hur hårt det blåser. Jag behöver TRYGGHET.
 
Jag är fast i en fälla och allt, allt jag önskar mig är att få bli fri. Allt jag önskar mig.
Jag behöver någon som orkar förflytta mig ifrån denna platsen till en annan. (mat borde vara så naturligt att detta inlägg vore löjligt oviktigt.. men det tar upp så mycket av min tid, tyvärr).
Jag tycker inte.. inte..  inte..  inte om mig själv.
Viktigt att komma ihåg är att jag trots allt kommit en bra bit på vägen! Jag har kämpat mig igenom många år.
 



Lite om julen


Julen känns snart som ett litet minne och jag har nog inte berättat någonting om hur den var?
Började med att trilla nedför trappen, men mamma som var uppe och hämtade mig gick framför och kunde hindra så jag inte gjorde mig mer illa än att.. jag nära på slog halvt ihjäl kroppen. nej, jag klarade mig så pass att endast höften och ryggen värkt enormt sedan dess. Först nu som jag börjar kunna röra mig utan att knapra värktabletter. Kunde gått mycket värre, huvudet för och allt. Oj!
Så går det när benen inte riktigt bär.
Syskonbarn på fotona.
 

Väntan på tomten kan kännas som en evighet om man är liten och det där med Kalle Anka. Svårt att förstå hur deras pappa alltid skulle se det när han var liten innan tomten kom. Ändå hördes fnitter och skratt då och då, kanske inte är så tokigt med Kalle. Själv minns jag inte ens vilken film som var ny, eller var det inte "flygplan"!?
Minns att jag satt och kände att det mest var jobbigt med paketöppning och julklappsspelet. Funderade på att inte vara med alls, men det var jag. Inga tårar denna julen.
 

Ångrar att jag inte tog fler foton. Några fler har jag, men de dyker troligtvis inte upp här. Får väl se.
Tomten avslöjades av den allra minsta som är lite över 2år.
"-Hej Fredrik!" och alla kiknade av skratt. Annars var det ingen som kommenterade någonting annat än att det faktiskt var tomten som kommit.
 

Hur det gick med julmaten?
Jag tittade inte på julbordet så vad som fanns och inte fanns det vet jag ärligt talat inte. En del åt skinka, Janson, Olson, köttbullar och sill.. fanns säkert en hel del annat också. Jag hade med mig sallad med lite röd paprika squash och rödlök som värmts i ugnen tills det blivit mjukt. klarar inte av att äta alls varierat på grund av min mage och julmat går inte alls. Dels så tycker jag verkligen inte alls om det. Sedan denna vidriga ÅNGEST!
Får ångest av rena grönsaker i flera timmar i förväg.
Senare på kvällen åt de andra.. inte gröt som mamma förberett hos sig, utan?
Minns faktiskt inte. Inte klokt så kort minne jag har. Slutat fråga mamma om olika saker för jag vet att hon blir så ledsen och orolig då.
Det var lite om min julafton. Nästa år hoppas jag att jag kan få må riktigt bra!
Det var väldigt jobbigt, men jag sa ingenting och tårarna lyckades jag hålla borta denna julen.



Du finns alltid där när jag minst behöver dig


Ibland är det tryggt att veta att han står där med ett vakande öga
 

Året runt bor han i ett hörn, någonstans, min lilla söta hustomte. Kan inte med att plocka undan honom och visst är det bra med ting som gör en glad.
 
 
 Små hustomtar. De ger trygghet i ett kaos och de ser och hör allt, men ändå tryggt står kvar.
 

Ibland får han byta plats och många gånger kan jag nästan glömma bort att han finns här, men det är känslan som är viktigast. Att aldrig vara helt ensam i ett annars kaos.
 

Min söta lilla nisse. I vått och torrt får du sprida lite glädje och trygghet nu i början av året, kanske även till någon annan. Orkade inte skriva någonting igår. Känslorna var alldeles för svåra..
Vad har ni för drömmar?
 
 
 
 



Vi kan bara bestämma att allt blir till det vi önskar och så löser sig allting?


Detta året har gett mig en utav mina allra finaste vänner. Jag hoppas att det nya året har många ljusa dagar som väntar.. resten glömmer jag bort så gott det går. Visst har jag drömmar, visst har jag mål, men jag låter dem bo kvar inom mig istället för att brista isär vid dagsljus. Ute har de redan börjat smälla raketer.



Tomten jag vill ha en riktig jul .. en sån som man har när man är liten


Snön lyser med sin frånvaro och endast tomtarna påminner om att det är julafton. Snart ska jag göra mig klar för dagen och hoppas att den går förbi utan alltför mycket ångest. Utan alldeles för många tårar, men jag har bestämt mig för att ta stunden som den kommer. Blir jag ledsen, så får jag väl dra mig undan istället. Jag vill verkligen inte uppleva de senaste jularna igen. Blir det en bra kväll så hoppar jag lite i taket och ska försöka stanna kvar i stunden. Det är ändå bara julafton en gång om året. Vem vet kanske den blir riktigt bra och en sådan jul som jag alltid önskade mig när jag var liten, men aldrig fick. En jul med trygghet.. Någon julmat blir det inte för mig, utan jag tar med egna grönsaker. Tangentbordet krånglar så jag orkar inte slåss med varje försök att skriva. Återkommer senare. Julkramar!



Jag vill ha snötyngda hus tusentals ljus och kulörta kulor i drivor


Inte många timmar kvar innan julafton. Så många tankar, men dem försöker jag glömma bort.
 

Det är ingen idé att göra allting på en gång. Gör det bästa för stunden.
 

Jag önskar att den redan var över. Lite rädd att den ska bli lika fylld av gråt som de senaste åren. Då var det ingen som ens såg. Ingen som brydde sig alls. Jag satt ensam mitt bland alla andra och det gjorde ont.
 

..fast det är bara jul en gång om året. Jag önskar er en fin jul.
 



Alla behöver betyda någonting för någon


"Det är två som pussas"
Det får bli en teckning ifrån syskonsonen som kom med posten för någon vecka sedan. Hur glad kan jag inte bli av att sitta och titta på den. Det är så många tankar som kommit till mig speciellt på kvällar och nätter. Att jag behöver en stor förändring i livet. Jag sitter fast. Och nu fick jag plötsligt en väldig MAGKRAMP!
Bara sådär på ett ögonblick vrids magen i kramper! Bara att stå ut...
 
Någon mer som känner sig ensam just nu?
Att vara vilsen och tom. Att stänga inne alla känslor för att hålla andra över ytan, inte visa hur svag jag är egentligen. Jag behöver få betyda någonting extra för någon. Jag behöver visa mina tårar i dagsljuset också.



Snövita kristaller och små tomtenissar

 
Andra advent har passerat och mina små tomtenissar börjar titta fram lite här och där. Tog lite snö med mig in för att få en lite mer julkänsla. Försöker intala mig om att julen kommer att bli bra.. julen kommer att bli bra.. julen kommer att bli bra..
Hoppas att ni mår så mycket bättre!



Tomten jag vill ha en riktig jul en sån som man har när man är liten..


Nu har vi kommit in i december och snart är det dags att tända det andra ljuset. nu har jag ingen adventsljusstake, men får tända ett extra ljus någonstans ändå. Julen närmar sig och jag önskar att den blir så mycket bättre än de senaste. Ska jag vara ärlig så har den inte varit sådär riktigt bra på väldigt många år.
Vi kommer inte att bli många alls, vilket är skönt. Ska vila så mycket som möjligt innan och hoppas att ångest och panik håller sig på långt avstånd. Inga tårar i år. Inte denna julen.
Hur det blir med maten? Antar att det blir min vanliga sallad med kokt blomkål. Lugnast så och jag tycker verkligen inte alls om julmaten. Klarar inte äta "vanlig mat". Att det ska vara så SVÅRT!
Nej, jag blir bara ledsen när jag tänker på hur svårt jag har med att äta... Funderar på att se en film ikväll eller bara krypa ned under en filt och vila lilla huvudet. Alldeles för många tankar, som vanligt.
Alldeles för mycket som jag skulle vilja göra, men ständigt glömmer bort.
Minnet krymper verkligen med vikten. Börjar längta efter snö som lyser upp. Det är alldeles för mörkt nu och kallt. Var med en fin vän på julmarknad i lördags och det var så att benen nästan bröts itu. Bara att bita ihop och stå ut, men så mysigt att äntligen träffa bästa vännen. Inte var det mycket till julstämning ute. Även om de fått fram de blåa pingvinerna på ön. Kan inte annat än att le åt de små halvfåniga blå lysande pingvinerna. Kameran låg snällt i väskan hela tiden. Synd, men det kommer fler tillfällen.
Jag vet att det finns kommentarer som jag inte svarat på än, men det kommer. Jag har helt enkelt inte haft någon ork till att sitta här och jag känner att jag vill ha tid för det riktigt. Nu blir det filten.



För ett ögonblick kunde jag ana ett leende ifrån solen i mitt ansikte

Mina tankar är utspridda och allt jag kan fokusera på är ett vitt, blankt pappersark. Det ligger där och väntar på att bli överfyllt av livstecken. Bokstäver, ord, meningar, krusiduller och streck om vartannat, men jag tror att jag lämnar det precis så. Vitt och blankt. Återkommer senare eller imorgon, vem vet.
Det blev lite nya fotografier tills batteriet plötsligt var för trött och jag hade inget extra med mig. Jag hade sjunkit ned till marknivå, bokstavligen och hade funnit ett perfekt litet motiv.. men det gick ju inte.
Kanske går förbi en annan dag. Det gjorde ont i rygg och ben, stack som knivar i höfterna för varje steg jag tog. Valde att ingenting säga för solen sken i mitt ansikte och visst log den lite grann.



I was talking to the man in the moon


Igår låg jag med den allra värsta huvudvärken. Tusen knivar hade vridits in i min hjärna och jag trodde att jag skulle dö så ont det gjorde. Mamma kom till min och den där promenaden som var planerad kändes långt ifrån möjlig. Vi åt en lunch tillsammans. På min tallrik låg färsk bladspenat, ett par champinjoner och pärltomater kryddat med örter och vitlök. Låter väl som konstigaste varianten kanske, men dels så har jag svårt att våga någonting annat och dels har jag en knäpp grej att ha vitlök på allt och ingenting. Jo, jag hade lite kokt blomkål också. Det hade jag förträngt! Mamsing hade mat hemifrån..
Tuppade av sedan. Gjorde så vidrigt ont!
Meningen var att vila huvudet ett ögonblick, men det blev längre än så.
Mamma satt i fåtöljen bredvid när jag öppnade mina ögonlock och efter en stor tvekan så fick hon med mig ut på en liten runda.
-"Vädra dig lite så att du får komma ut och få luft" sa mamma.
 
Natten som varit fick jag korta sovstunder lite utspridda, glad för det.
Idag skiner solen ifrån sin allra bästa sida så hon sitter och väntar på att vi ska ta oss ut. Kameran följer kanske med så återstå att se om det blir mig krypandes på marken eller inte. Skämt åsido.
Om någon undrar varför jag lägger upp ett ganska liknande foto som nyligen? Jag har fruktansvärt svårt att titta på mig själv. Speglar är det värsta jag vet! Jag hatar att se mig själv när allt jag känner och ser är
TJOCKA  FETA  ÄCKLIGA  FULA  jag.....!
Har lite egenterapi som jag har jobbat på i evigheter, så ni kan inte ana hur svårt detta är för mig!
 



När man släpper taget tar man steget


God morgon världen. Lyckats sova i lite mer än tre timmar på lika många dygn. Dagen har inte riktigt vaknat till liv ännu. Tystnaden är total. En ny dag med nya möjligheter. Nya andetag. Tränger undan och stänger in känslorna som förstör den jag önskar att jag kunde vara. Jag vet inte vad jag ska göra riktigt än, men funderar på att cykla ned till mamma senare när hon kommit hem. Byta perspektiv lite vore inte alls fel. Nu är det flera timmar tills dess så jag får se vad jag orkar med. Vill slå huvudet i väggen och sova lite till.
Funderar mycket på hur jag ska kunna vända på en nedåtgående spiral utan någon att luta mig emot. Är det ens en möjlighet, men det är väl endast jag som bygger upp mina egna murar. Medvetet eller inte. Av rädsla och förtvivlan eller är det för att jag inte har kraft nog till att riva den med egen kraft?
 
Jag vill ingenting hellre än att andas samma friska höstluft som ni.
Jag vill ingenting hellre än att sparka runt torra höstlöv på marken utan att varje rörelse i kroppen gör ont.
Jag vill ingenting hellre än att se världen med lika vackra ögon som ni har och slippa torka tårarna i solen.
Jag vill bara få vara lite mer som ni, fast ändå spara någonting kvar utav mig. Jag känner mig så vilsen.
Jag är vilsen..
 
Nu ska jag sätta mig ned och skriva ned saker "att göra" för är det någonting som försvinner vid svält så är det minnet. Hopplöst många gånger då jag ständigt glömmer bort allting. Mest av allting är at jag glömt bort hur man gör för att verkligen leva. utan rädsla över saker som gömmer sig bakom nästa sida i livets bok.
Det handlar om att våga släppa taget och falla fritt.



Du är vacker för den du är


Dagen började med den allra värsta ångesten. Den som trasade sönder all min lilla livslust, att vara mig själv. Jag ville bara få försvinna ifrån allting och aldrig, aldrig komma tillbaka igen. Det finns inte ord för hur ONT det gjorde att leva. Till vilken nytta liksom.. usch det har varit så kämpigt!
Jag klarar inte av att hela tiden sitta och hålla allting inom mig, för att inte oroa de som finns bredvid mig. Så fort jag ens yttrar det allra minsta om hur jag mår innerst inne, rasar hela deras livslust ifrån dem och jag mår ännu sämre. En ond karusell som jag inte kan ta mig ur. Nu orkar jag inte hålla allt inom mig längre, det går inte!
Jag får ingen samtalsterapi på grund av min alldeles för låga vikt. Så nu finner jag tyvärr endast en lösning, att stänga in mig en tid och SKRIKA & GRÅTA mig halvt medvetslös som man brukar säga.
 
För att sedan försöka hitta lite nya krafter till att stänga in och låsa in känslorna igen.
 
Nu känns det trots allt, för jag säger trots allt.. lite bättre. Lite nyfödd med ännu mörkare färg i håret och lockar som hänger nedför axlarna. Trivs jättebra och den första färgningen som jag precis börjat vänja mig vid, känns nu alldeles för ljus, trots att jag var så blond tidigare. Nu är det en varmare ton och jag tror att det gör det mesta. Jag passar inte alls i kalla toner (jag brukar säga att jag är född i fel kontinent, älskar sol & sommar).
Kanske har jag ett litet varmt hjärta där inne någonstans?
 
Nu väntar jag på att mamma ska äta klart sin lunch för att sedan komma till mig en stund. Måste få hem nytt hö till lilla Tintin. Solen tittar fram och även om det är kallt ute så ska det bli skönt att röra på sig. Anorexian som talar till mig, jag vet, men jag orkar inte längre stå emot. om jag ska vara lite extra positiv så har jag ialla fall inte traskat runt sjön på morgonen. Litet pluspoäng till mig där. Det är jag väl värd?
 
Och glöm aldrig bort att just Du är Vacker precis som du är!
(att det ska vara så svårt att våga tro på sig själv)



Dagar då kudden känns som ens enda vän

 
Det bränner under ögonlocken och snart får jag känna mig besegrad av tröttheten. Skulle jag försöka hålla mig vaken länge till kommer jag bokstavligt talat att gå i väggen. Det har liksom hänt. Pinsamt, men ingen som ser.
Varit ute och hämtat hem lite fler mediciner och efter alla turer hit och dit så säger apotekaren:
-"Det är en alldeles för hög dos!"
 
Jag förklarar att den har jag haft många år och (i tysthet tänker jag att aldrig att någon bryr sig om vad jag knaprar för piller eller inte) övertygar om att det inte är en ny sort. Att doseringen stämmer. Nu tog jag endast ut en sort, utav alla andra som jag har. Det skulle klubba ned vilken häst som helst, som inte är van.
I våras ringde de ifrån sjukhuset och ville att jag skulle komma och läggas in på direkten. Alla var så oroliga, men nu är det ingen som bryr sig det minsta längre. Inte för att vikten har gått uppåt precis. Inte för att jag har blivit piggare, starkare, gladare eller för att det skulle vara enklare att äta.
Nej, jag är och känner mig så bortglömd.
 
Trillat emellan olika läkare. Ingen som bryr sig och hur ska jag ha ork till att ropa efter hjälp hela tiden. I dagens verklighet så måste man vara stark för att orka kämpa med anorexia, eller andra sjukdomar som kräver så mycket stöd. Att inte behöva ta varje strid på egen hand.
Jag brukar aldrig skriva någonting om mat och ångest så precist, men nu måste jag få lite av ångesten ur mig.
Bestämde mig för att äta en apelsin på morgonen. En del av mig insåg att det var någonting som jag behövde, som både kropp och hjärna behövde för att orka. Hjälp vilken ångest jag fick av en egentligen inte alls farlig apelsin. Jag vet att jag inte sväller upp av den, men KÄNSLAN fanns där som all världens krig inom mig!
En del dagar, eller en del dagar så känns det bättre. Då kan jag se att mina "anorektiska ögon" är totalt snedvridna och gör allt i sin makt för att lura mig på fel spår. Då kan jag nästan bli rädd för vad jag gjort emot mig själv. Sedan kan det växla lika fort igen och de där anorektiska ögonen är de enda som styr.
 
Skriker åt mig att jag är fet - ful - tjock - äcklig - värdelös.
Det gäller att göra allt i min makt för att inte tro på de orden.
Jag duger lika bra som någon annan. Min kamp har varit väldigt lång, men jag tänker inte ge upp.
Nu trillar ögonlocken snart ned. Somnar nästan av att blinka ett tusendels för länge..
 



Här ska jag leva här ska jag dö så jag håller krampaktigt fast i dig

 
Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller åt vilket håll.
Jag vill känna att jag räcker till. Att jag är helt okej precis som jag är, eller just därför. Det känns som om tiden aldrig riktigt räcker till. Jag vill leva, jag vill andas, jag vill springa ikapp med livet tillsammans med er. Inte stå på samma ställe och trampa luft. Ångesten är tät i natt. Känslan är för stark och jag får ingen ro. Nu skulle jag behöva alla de där dygnen av feberkoma.
Jag vill bli fri ifrån denna sjukdomen, fri ifrån mitt eget fängelse!
Årstiderna ändrar färg och jag känner så tydligt hur mycket jag saknar. Hur många som jag saknar..
 
När allt kommer omkring så är det med mig själv jag måste leva. Den tanken skrämmer mig, för vem vill leva tillsammans med mig? Ensamma tårar och tomma ord i natten.
Om du frågar mig vad jag vill och vad kampen betyder för mig så skulle jag svara..
 
Att jag vill kasta höstlöv i luften och se hur de dansar tillbaka genom luften och landar i mitt ansikte.
Att jag skulle vilja rulla omkring i en alldeles perfekt ihopsamlad lövhög, precis som när jag var liten.
Att känna vinden emot mitt ansikte och känna att dagen är helt perfekt som den är.
Att få sitta och prata igenom nattens alla timmar om allt roligt som hänt under dagen.
 
Att slippa känna alla måsten och alla krav.
Att få se syskonbarnen växa upp och dela alla minnen i en ask.
Att få känna hur det är att slippa denna ångest över precis allting.
Att glömma bort hur det är att känna sig tom och meningslös.
 
Att hitta tillbaka till livslusten och glädjen över att bara vara.
Att ha energi över till allting som jag vill.
Att aldrig mera säga "jag åt nyss".
Att veta att jag aldrig mer kommer att vara så ensam.
 
Att kunna känna frihet.
Att inse att det inte alls betyder perfekt att vara "smal".
Att älska livet.
Att våga äta vad och när jag vill.
 
Att glömma bort ordet kalorier.
Att hitta tillbaka till mitt leende, mitt riktiga leende.
Att veta att imorgon är en dag med nya möjligheter och inte bara tårar av ensamhet.
Att ha ork att se allting världen har att ge.
 
Att känna att livet visst är till även för mig.
Att kunna känna mig fin för den jag är.
Att aldrig ljuga för mig själv genom att aldrig egentligen finnas.
Att våga lita på att andra stannar kvar.
 
Att våga tro på att jag är speciell för någon.
Att aldrig mer hata mig själv.
Att ha all tid i världen till att lära känna dig och dig och dig.
Att sluta jämföra mig själv med andra.
 
Att hitta tillbaka till motivationen.
Att få krafterna tillbaka som jag tappat på vägen.
Att våga gå dit jag aldrig tidigare varit.
Att vara vän med min egen kropp.
 
Att våga titta i spegelbilden och le.
Att slippa känna all denna smärta.
Att ha kraft och mod att säga "nej".
Att kunna stå upp för mig själv.
 
Att få vara med när vännerna träffas över en fika eller pratstund.
Att kunna säga "jag mår bra" och verkligen mena det.
Att dansa hela natten lång och glömma bort varför jag grät senast.
Därför att det helt enkelt bara finns en av mig och det är jag.
 
Ändå sitter jag här och vet inte åt vilket håll jag ska gå?
 
 
 
 
 
 
 
 



Lägg din hand mot min kind och visa mig vägen

 
Det är svårt att inte älska hösten när den ser ut så här. Nu har det gått en tid sedan jag skrev någonting och jag har helt enkelt inte alls haft ork. Jag har länge känt mig enormt nedstämd, nästan så långt ned jag kan komma. Jag har försökt att inte visa utåt hur det känns inuti, försökt att hålla en fasad för att inte visa någon hur trasig jag verkligen känner mig. Sedan åkte jag på en riktig förkylning med feber och en hals som kändes mest avskuren med en trubbig kökskniv. Tiden har mest tillbringats ihopkrupen i fåtöljen, sovandes.
Nu har jag varit feberfri sedan igår morse och äntligen börjar jag komma tillbaka till mitt vanliga jag. Förhoppningsvis piggare jag. Trots allt tvillingbror min, det är våran födelsedag! Grattis kramar till dig och mig.
 
Tidigt i morse tassade jag ut för att slänga sopor och ärligt talat, jag trodde inte att jag skulle klara av trapporna upp igen. Jag vet att det har varit betydligt svårare med maten en lång tid nu. Svårare än vanligt och just nu har jag lite panik över viktnedgång. Samtidigt som jag är så medveten om att risken är stor att jag känner tvärtom imorgon, eller om några timmar, några minuter. Det är det som är det svåraste med min anorexi.
Att jag tror att jag har en kontroll som i verkliga livet är långt härifrån. Jag tror att jag är så mycket större än vad sanningen visar.
 
Det är svårt att lära sig älska sig själv.
Vem vet idag kanske jag har mer tur på min sida. Kanske kan denna dagen bli så mycket bättre.
 
 
 



There are two ways of spreading light, to be the candle or the mirror that reflects it


Lördag och höstkylan tränger under huden. En dag då jag mest av allt tillbringar tiden med att fantisera om en sandstrand, palmer och kristallklart vatten så långt ögat kan nå. Nu är det inte så, istället har jag lekt lite mer i datorn och några små ord till er som finns där bakom periferin (lite fler kommentarer vore roligt och kanske ni har några små önskemål, några funderingar, frågor eller vad som helst som jag kan ägna lite tid åt)
 
Det är aningen för svårt att hantera gråten.
Ska jag gå ut och springa bort "tjockkänslorna" eller slåss med dem på egen hand, men ensam är inte stark och det har jag säkert tröttat var och varannan med redan. Hur ska jag kunna ta mig vidare?
Kan jag ta mig vidare? Livet blev så fel, så fel och jag vill så mycket mer än det här.
 Ville bara sprida lite KÄRLEK till er!



Ta inte den kortaste vägen utan ta den vackraste

 
Spring inte fram i livet utan att andas. Utan att reflektera över även de små sakerna, de som du annars kanske missar. De som glimmar i höstsolen dagar som dessa. Stanna upp och låt dig få tid att andas ut sakta.
Åh, jag känner mig tusen gånger lättare efter att tagit ett stort val ikväll. Att välja bort en person som under många, många år har tryckt ned mig alldeles för många gånger. Som har sårat och krossat medans andra sett på utan att kunnat agera.
Jag gjorde valet och jag känner mig stolt och glad. Liten klapp på axeln *fniss*
Det ska tydligen bli regn imorgon, men det gör inte så mycket. Kroppen är i stort behov av vila ändå.
 
ÄKTA VÄNNER ÄR DET SOM FÖRGYLLER MIN LILLA VÄRLD!



Jag är så mycket starkare än dig


Visst är detta skrivblocket otroligt gulligt!
Vad jag kommer att fylla den med har jag inte bestämt än, men den gör mig glad bara av att se så söt ut. Ibland är det de små sakerna som kan förgylla ögonblick. Samtidigt som ett telefonsamtal kan göra att jag rasar ned i avgrunden, men denna gången tänker jag inte låta det bli så. Visst känner jag mig just nu fruktansvärt krossad, ömtålig och jag brottas med mig själv om att springa ut och komma bort ifrån gråten, men det vet vi alla att gråten följer med på vägen. Jag reagerar alltid på ett sätt som endast trasar sönder mig själv mera, har svårt att skrika och säga ifrån. Att skydda mig själv. Jag är nog den som borde få guldmedalj i att bry mig allra minst om mig själv, men det är dags att göra allt jag kan för att bryta den cirkeln. Det kommer att ta tid och det kommer komma många tårar och inträngda känslor innan jag har nått dit.
Är det oro omkring mig eller om andra bråkar så är första tanken att jag ska aldrig äta eller dricka igen!
 
 Hela dagen har jag någonstans insett hur nära jag är en total kollaps. Som om vikten bara rinner av mig och vissa stunder har jag blivit rädd för hur svårt allting är.
Hur svårt jag verkligen har att få i mig någonting annat än grönsaker och allt oftare inte ens det.
 
Satt ihopkrupen och tänkte att jag skulle ringa och prata med någon. Känna mig mindre ensam.
Samtalet blev riktigt kort och nu är den personen totalt raderad ifrån mitt liv. Det finns anledningar som många omkring mig anser vara "på tiden".. De har sett mig sårad, krossad, förtvivlad och ja mer eller mindre självmordsbenägen av hårda ord. Ord som verkligen inte alls är okej, men nu efter alla dessa år är jag stark nog att radera bort allting för vet du vad?
 
JAG ÄR SÅ MYCKET STARKARE ÄN DIG!
 
Väntar på att mamma ska komma hem efter sin lilla dagstur på egen hand. Gullig som hon är så ringer hon på morgonen och frågar om det är okej att hon åker  <3
Klart att hon får. Jag vet att hon ständigt är orolig över om jag får i mig någonting alls. min mamma är den allra bästa i hela världen. Älskar dig mamma!



Tidigare inlägg Nyare inlägg