Är det bäst att glömma bort mig själv?


Det är så lätt att bara glömma bort allting runtomkring. Alla tankar och alla känslor, men allra mest
att glömma bort mig själv. Lägga bitarna i en mörk låda längst in i garderoben.
Springa därifrån och aldrig vända mig om igen. Inte ens för ett litet ögonblick.
Det är så lätt att bara glömma bort mig själv när ni står sådär tätt intill, men ändå långt ifrån.
Jag vill inte ge upp!

När andra sätter gränser om vad jag måste göra för att överleva, vill jag skrika att de måste ha fel.
Jag sliter sönder mig själv och hoppas att de slipper se mig igen. Jag menar, vem vill se mig..

Jag vill skrika att snälla rör mig inte, men snälla, snälla KRAMA IHJÄL MIG!
Klarar inte av mina tankar längre. Känner att de börjar ta för mycket plats igen. Bråkar med mig.
Många gånger känns det som om det är jag emot alla andra. Trots att jag innerst inne vet hur mycket
de bryr sig och inte alls vill såra eller trampa över mig. Förvillade tankar och jag kommer ingenstans.

På gränsen står jag och vacklar. Faller tröstlöst allt djupare
för att skapa mig själv på nytt igen, i gapet.
Är det möjligt?

Ta mig härifrån. Snälla, snälla ta mig härifrån!






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR