Du kanske inte kan rädda mig men viska i mitt öra att jag är värdefull för någon

 
En sådan kväll som jag inte vill somna ifrån. En sådan kväll som får mig att vilja fly långt bort ifrån mig själv. Som jag vill ska få stanna kvar lika mycket som jag önskar att den aldrig fanns. Tankarna far fram och tillbaka utan att finna en plats att landa, komma till ro. Funderar på att krypa ihop på balkongen och andas frihet natten igenom tills det blir dag igen.
Jag vet inte om det är ångesten som styr. Rädslan över att känna minsta viktuppgång på värkande höfter, eller om det är rädslan för det motsatta. Förvirrad och ensam.
Jag vill inte andas samma tomma syre och meningslösa tankar om och om igen. Utan att någon bryr sig vilket.
Känner mig ensam.
 
Måste allting vara så svårt................
Skriver listor på allting som jag ska göra, som jag borde göra, som jag vill göra. Samtidigt som jag stryker över och suddar ut för jag vet att det bästa är att ta stunden precis som den kommer. Lite i taget.
Finns det någon som hör mig?
 



I want someone to look at me and say "because of you I didn´t give up"

Är jag för bra på att leka kurragömma med livet eller är ingenting längre för mig?
Jag känner mig allt mer utanför både tid och rum och kroppen stänger av för att klara av att hantera känslorna. Sömnen är totalt borta, eller så tar den över varje timme på dygnet. Överallt springer alla andra framåt och vänder inte ens blicken över sina axlar för att se om jag hinner med. Hinner med deras snabba, kvicka, flygande lätta steg. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig bortglömd. Ställd åt sidan.
Jag vill lika mycket som någon annan, men kanske behöver jag lite mer stöd.
Att luta mig emot.
 



Puss till er sötisar

 
Efter de senaste dagarna så ska jag idag ta stunden som den kommer. Jag kommer att berätta lite mer om det vid senare tillfälle. Fick några samtal och hade lite svårt att prata då mamma just dykt upp.. kan tyvärr inte prata med henne för hon blir alltid så ledsen och orolig. Tydligen måste jag slå mig gul och blå, bryta både hjärtat och själen och skrika mig hes innan någonting händer alls. Så ska det verkligen inte vara.
Eller är jag inte värd mer?
Orkar inte lägga energi på det nu. Väntar på ett brev på posten och tar striden vidare då.
Kampen för anorexin och allt som ligger där bakom, för jag klarar inte att jobba mig förbi det själv. Och hur finner man sig själv? Solen skiner ute. Härligt!
Tack för alla små Piggelinisar som verkligen förgyller mina stunder då jag behöver dem som allra bäst.
Många pussar och kramar till er.
..och gumman jag saknar dig så mycket.



Börjar jag gråta nu så skulle jag drunkna framför era ögon

 
Det går inte längre. Det är inte jag som styr.
Jag var så säker på att jag skulle kunna ta mig framåt, tyckte att jag kunde se horisonten där borta. Visserligen väldigt långt bort, men ändå.. ändå där. Väntandes på mig. Det är därför som det har varit så tyst här på bloggen. Jag känner mig totalt vilsen. Mitt hjärta har svävat bort långt bortom molnen och det är regnigt ute nu. Sådant där äckligt regn som kommer ifrån alla håll och kanter. Önskar att det kunde ösa ned för att sedan vara över. Så jag kan få en chans att hitta hem till mig själv igen om det är möjligt. Jag vet inte vad eller vem jag ska leta efter.
Hur hittar man till ett ställe utan ett namn på kartan? Är det någon som vet, för jag är i stort behov av hjälp!
Jag fixar det inte och helst av allt skulle jag vilja springa ut rakt framför en bil. Utan bromsar.
Även om jag någonstans ingenting hellre vill än att få leva, men jag är.............. krossbar.



Du valde ut mig

 
Varför valde du ut mig
till att vara den
som skulle bära
ditt hjärta
 
när det var
dör tungt
för
 
dig
 
Varför valde du ut mig
till att vara den
som skulle bära
dina sista
ord
 
när du själv
inte längre
orkade
 
viska
 
Varför valde du ut mig
till att vara den
som skulle vara
stark och bära
upp
 
dig
 
när jag själv
står
 
och
vacklar



Kom tårarna och skratten om natten för jag vill inte springa bort igen

 
Vårens första dag och jag vill vara med.Så att jag kan se att jag är en del av allt. Kom tårarna och skratten. Låt mig vara med, så mycket närmare hos er. Låt mig inte springa bort längre, för det är nu som jag behöver komma ihåg hur det känns att andas mycket mer. Kom tårarna och skratten. Kom längtan efter så mycket mer än det här. Jag vill inte känna denna klump i halsen av saknad efter orden som betyder så mycket mer än vad jag kan förklara. Låt mig vara lite till. Jag är inte beredd att gå än, så låt mig inte dö än.
Jag är inte beredd att springa bort igen och det gör ont i mig att se foton på en kropp som inte fanns trots att tårarna gömdes om natten. Hur jag kämpade med att finnas för alla andra utom mig själv. Och jag kan fortfarande se smärtsamma blickar som sökte sig bort ifrån mig, men jag kunde inte förstå varför gråten kom hos er. Inte hos mig (bara på insidan..) Jag trodde att jag vann emot anorexian när jag vågade ha smala jeans och tunn blommig blus utan ärmar. Att jag vågade trots att ångesten skrek hur tjock jag var, när sanningen var så långt därifrån. Det gör ont i mig när jag ser på håll nu, hur fel jag hade. Så snälla, låt mig inte springa bort ifrån er igen. Jag är inte beredd att gå ifrån livet igen. Inte en gång till. Det är alltid nu på kvällen som alla tankarna landar på en och samma plats. Det är nu som jag vill skriva och skriva. Det är nu som jag vill plocka fram alla färger och penslar för att måla av mig alla bilder som byggt små bon bakom min näthinna.
Låt mig finnas lite mer. Jag är inte beredd att försvinna riktigt än. Det finns för mycket som jag vill hinna med först. Så kom tårarna och skratten om natten. Jag är beredd att slåss för mig själv nu.
Jag vill vara en del av era liv om jag får, men jag känner mig utanför allting. Och jag saknar så det gör ont att andas!
Träffat mamma lite idag och nu kommer återigen ett par dagar på ensamma ben. Ibland kan jag känna att jag behöver få lite ensamma dagar, för att försöka hitta mig själv. Ändå är det jobbigt att slåss emot mina egna tankar. De som vill vinna över.. mig. Tankarna som skriker att jag inte är värd att finnas lite mer.
Jag vill samla all kraft jag kan för att vinna. Vinna över anorexin. Så kom tårarna om natten för jag är inte beredd att försvinna än. Så snälla, snälla öppna din dörr när jag försiktigt knackar på om natten. Jag lovar att jag inte är farlig, bara lite rädd att jag inte kommer att hinna leva. Leva så som ni.
 
 



Lyfta någon högt

 
Dina händer var alldeles för nära mina
för att du bara skulle kunna släppa allt och gå
bara släppa mig
 
det går inte att lyfta någon högt
och sedan bara ta ett steg åt sidan, vända sig om
vända sig bort
 
du borde insett att jag skulle falla
att jag skulle ramla ner i dina fotspår
ramla ner där du nyss stod
 
och du borde insett
att gruset på marken
inte bara skulle lämna märken på mina handflator
 



Like the stars miss the sun in the morning skies

Saknar jag livet
b o r t o m
mig själv.. det är riktigt tungt nu. Riktigt, riktigt svårt. Och jag vill slita mig själv i stycken, för jag klarar inte av att känna någonting längre. Klarar inte av att vara mig.



Landningsplats i din hand

 
Öppna fönstret
den ljumma nattluften är nyfiken
låt himlavalvet stirra in och låt
fallande stjärnor finna en
landningsplats i din hand
 
öppna ögonen
och våga lita på att någon
finns kvar och fångar
dina ensamma tårar
i din hand



I hate when my eyes get red and everyone knows I´v cried

 
Spelar ingen roll vart jag gömmer mig. Ångesten hittar alltid hit. Hånfullt leende.
Jag tänker ta på mig skyddsvästen och strida tills min sista blodsdroppe.
JAG VET INTE VART JAG SKA TA VÄGEN, BARA LÅNGT, LÅNGT HÄRIFRÅN!
 
Snälla.. snälla rara säg att det finns en plats kvar för mig.
Jag vill tro att oavsett hur hårt jag blåser så kommer sanna vänner alltid tillbaka igen.  



Saknar liv

 
Det rasar förtvivlan
tårar och brutna löften
ifrån himlen ikväll
 
det stormar känslor
och luften blir tyngre
tyngre
och
tyngre
 
dina andetag är bortblåsta
lyfter inte upp mig längre
lyfter inte längre
upp mig
 
det rasar förtvivlan
tårar och brustna löften
ifrån himlen ikväll
 
och jag behöver
dig
behöver
dig



Om att försöka säga orden emellan raderna

 
Jag fick inte vara liten som barn, så kanske jag försöker ta igen det nu?
Om jag kastar tallriken i väggen tills porslinet krossas. Krossar glas i golvet och struntar att det sticker hål i min hud. Om jag river itu min mjukaste favorittröja rakt framför dina ögon och blottar mitt sårade hjärta. Helt öppet. Om jag står där och skriker ut all ångest tills rösten skär sig i dina öron. Skulle du då hålla dina händer för öronen, eller skulle du hålla dem för min mun. Kväva skriken eller mina ord? Om jag försökte att blotta hela min själ för dig, stannar du kvar då eller går du igen?
 
Jag har så många tankar jag inte vet vart jag ska lägga dem. I högen till vänster eller högen till höger. Framför skräppåsen eller rakt i den. Minns du när jag släppte taget på styret och lät vinden föra mig fram eller rakt i diket.
När jag försökte visa dig min verklighet bakom din fantasi. Minns du hur vi gungade högre än högst och sjöng om vita hästar med silverskor och bruna med guldskor. När vi fick en femma för glada leenden i utklädnader i blått och vitt.  Jag fick aldrig vara liten som barn. Jag fick aldrig vara barn som liten. Inte på det sätt som det borde vara. Jag skulle vilja berätta för dig hur jag som en liten flicka på knappt fyra år redan var livrädd för livet.
Det borde inte få vara så.
 
Nu är jag alldeles för trasig för att kunna hitta tillbaka till det som skulle varit jag. Jag hittar inte vägen på egen hand. Inte nu när mina blyertspennor trasats sönder. Samlar ihop suddet ifrån bordet. Låter det trilla ned på golvet och trotsa hur gärna jag vill börja med en städning resten av natten. Jag saknar mina konturer av liv.
Jag saknar livet som ni har där ute. Utanför mina rum. Förstår du?
Jag vill att du är uthållig. Låter mig ta den tid som jag behöver och samtidigt veta att du stannar kvar här hos mig. Det är nu som jag behöver dig som allra mest!
 
Om jag skulle fläta håret i tusen små flätor och vakna som en prinsessa imorgon. Skulle det kännas bättre?
Små flickor vill alltid vara prinsessor. Var det inte så? Ni trodde att jag skulle gå sönder om ni kramade mig och lät därför bli, men att slå i mörker passar bättre. När ingen såg kom monstret och krossade ett liv. Jag vill aldrig minnas syner som små flickor aldrig ska behöva se. Jag vill aldrig minnas rösterna om hot, om våld, om krossat porslin, om blod, om slag, om skrik.. Känna ängslan om att bli övergiven den minsta lilla tryggheten som inte fanns. Jag kände ingen trygghet då. Kan inte känna att jag gjorde det.
 
Ni trodde kanske att det var bäst att sopa under mattan och lägga locket på. För det är viktigare med kammade mattfransar än ett helvete under den. Men det går inte att krossa en själ som redan är trasig. Jag visste inte om jag ville längre överhuvudtaget. Jag visste inte om jag ville fortsätta leva då när jag flera gånger vaknade upp i sjukhussalar utan att veta varför. Sökte bara efter någon lösning på problemen som ingen vågade lyssna till. När jag väl fanns där, instängd så gav de mig personer som inte alls går att lita på. Tills de fick veta sanningen och först då trodde sig göra rätt, men allt blev fel. Och allt som jag nu försöker att berätta klumpar sig i magen. Vill bli till gråt och skrik, men jag har gråtit färdigt. Jag har skrikit färdigt. För jag måste först våga lita på att du stannar kvar hos mig tills jag är riktigt hel.
Eller tills jag är stadig nog att kunna luta mig på dig.
 
Jag ville bli liten och osynlig. Små osynliga flickor borde väl få vara ifred.
Jag fick aldrig vara riktigt liten som barn så jag kanske försöker att vara det nu. Istället.
Det handlar inte om att vara smal. Det handlar inte om att bli lycklig. Det handlar inte om att duga. Det handlar inte om att bli älskad. Det handlar inte bara om matångest. Eller ett rop på hjälp.
Det handlar om överlevnad eller allting på samma gång.
 
Jag skulle vilja skrika åt er att ge mig livskonturer!
Hur ska jag få er att förstå att jag kämpar med näbbar och klor för att orka överleva.
När ropen ekar som om man hade en tunnel inuti sig och bara springer vilse.
 
JAG SKULLE VILJA SKRIKA ÅT ER ATT GE MIG LIVSKONTURER!
För jag behöver allt stöd som jag kan få.
 
 



Andetagen är få

t y s t n a d e n
 
orden tas ur min mun
andetagen är få
svaga
och hjärtat slår ohörbara slag
 
min existens är
 
u t b y t b a r
andetagen är få
svaga



Jag vet ingenting och det oroar mig

Egentligen skulle jag berättat om hur dagen varit. Efter att jag strax efter kl.04:30 fick ett par timmars vila och idogt städande. Oroligt vandrande fram och tillbaka. Tankarna på så många olika håll tills mamma kom på eftermiddagen och vi gick ut lite i solen. Jag kunde känna att jag tagit mig lite, lite över vattenytan.
Jag kände mig friare än på så länge att jag inte ens minns hur det kändes.
Det var skönt och krokusen blommar, snödropparna tittar under lugg och jag pratade på om allt och ingenting.
Visst gjorde det ont i ryggen och kroppen var trött, men jag ville ändå vara ute.
 
Tills jag kom hem. Tittade på mina grå-lila händer och påminns om att jag inte fått någonting i mig.
Jag ville börja gråta för jag vill ju klara detta. Jag vill klara detta nu!
 
..men just nu känner jag mig ensammast i hela världen och jag vet inte vad jag har gjort för fel?



Tystnad

 
tystnaden känns i ryggraden
 
tystnaden är allt jag har kvar nu
den är runt om
mitt i
och överallt
 
ta min hand för
jag är rädd nu
säg till mig att du finns där
finns kvar när allt runt om börjar storma igen
 
tystnaden känns i ryggraden
 
håll mig hårt
så att jag inte lättar från marken
 
det är tyst nu
alldeles för tyst för att jag ska kunna höra
höra min själ skrika
 
jag behöver dig



Du är vilsen nu

 
igen
 
som en kniv mot min strupe
varje gång jag
upptäcker
igen
 
ser allt det där du alltid
gör i ensamhet
allt som inte
är du
 
låt det aldrig bli du
 
och jag vet inte hur jag ska
våga förklara att jag
verkligen blöder när
du blöder
 
låt det aldrig bli du
 
och jag vet att du blöder
blöder, blöder, blöder
blöder nu
igen
 
låt det aldrig bli du
 
och allt jag vill är att du ska
vinna, hitta tillbaka till det
du förlorat i dina egna
handflator
 
igen
men låt det aldrig bli du
 
om jag kunde blåsa bort dina vilsna mörkerord
skulle jag göra det nu
 
igen
 
 



Tusen meter över marken

 
Du står och ser förskräckt på
när jag går balansgång på min sista livlina
flera tusen meter över marken
 
och du står på ett sätt
som om du vore beredd att offra ditt eget liv
och försöka fånga mig
nu när dödens händer får den spända linan att darra
 
jag vinglar till
och marken rör sig sådär som en jordbävning
får den att göra
innan allting fullständigt brister
 
förlåt
jag älskar dig men - jag faller nu
och om du inte tar ett steg åt sidan snart
så kommer du att gå under med mig
 
så snälla släpp taget



People say nothing is impossible, but I do nothing every day

 
Om jag nu ska falla så låt mig göra det nu, för jag orkar inte vänta mer på raset.
Smyger runt mina egna känslor bara så att jag ska klara ta mig igenom dagarna. Ha kraft till att kämpa emot
någonting som just nu känns helt omöjligt. Och jag vill be om ursäkt för att jag finns.. utanför era staket.
Jag känner mig utanför. Som att stå med näsan tryckt emot ett vackert skyltfönster. Längta efter det som finns
där. Onåbart. Längtan utan gränser.
Om jag nu ska falla så låt mig falla riktigt, riktigt hårt. Nu! Det är nu som jag är lite förberedd, men inte så länge
till. Jag vet att jag ständigt vacklar. Tvekar över vad jag kan och inte kan.
 
Vet inte hur hon har ork att finnas här ibland. Älskade mamma. Satt hos mig en stund tidigare. Bara satt.
Hade med sig ett limstift så jag försökte att rädda pysslet ifrån igår. Jag vet inte hur hon orkar med att sitta
hos mig när jag mår såhär dåligt. Lyfte på luren och skulle säga godnatt, men tror att hon kanske somnat.
Ville säga förlåt.. för att jag finns. Kanske inte med de orden, men ändå. Det skulle vara så mycket lättare för
alla om jag inte fanns.
Jag vill bara få må bra!!!
 
Och om jag faller riktigt, riktigt hårt nu, spelar det inte någon roll. Det kan inte göra ondare än det här.
Imorgon vill jag vakna med nya ögon. Det gäller att kunna somna först. Denna kamp.
Jag vill ringa till en vän och säga "hej vet du om att jag saknar dig så"
 
Jag vill hitta tillbaka till mig själv och le åt det jag ser. Inte springa åt det andra hållet.



Här kan ingen få tag på mig

 
Mitt rum. Mina fyra väggar och några till. Det är här som jag kan få gömma mig under mina kuddar, dämpa
ångestskrik och inte bry mig ett dugg ifall någon hör. För detta är mitt rum med fyra väggar och några till.
Här kan jag låta mina tårar falla nedför kinderna. Lämna smala ränder ifrån känslorna inuti.
Jag behöver inte bry mig om att kudden blir blöt, jag kan alltid vända den andra sidan uppåt. Och jag vet att
det inte finns någon möjlighet att någon kan veta. Hur jag kämpar för att inte slåss med mig själv.
Slåss emot mig själv och förlorar.
Här inne hos mig bakom fyra väggar och några till skriker jag mig hes och vandrar fram och tillbaka
runt bordet. Förtvivlat ensam. Här är jag trygg. Här kan jag vara den jag vill eller inte vill, även om jag inte alls
vet vem jag borde vara. Egentligen.
Alla andras krav om hur allting "borde vara" kan jag riva sönder för att försöka skapa mig egna regler.
Eller strunta i allting om hur det borde eller inte borde vara.
I mitt rum bakom fyra väggar och några till ska jag nog lyckas hitta mig själv igen. Fast kanske inte så ensam.
Kanske vill du följa med mig. Om jag öppnar min dörr sådär lite lagom på glänt. Precis lagom för att du ska
kunna ta dig in. Utan skorna. För här inne hos mig vill jag ha lugn och ro. Även om det skulle vara skönt att
ruffsa till livet lite lagom. När jag är ensam och ingen behöver bry sig om kuddar som far omkring.
Blöta av tårarna. Jag kan alltid låtsas att det är regnet som har nått in genom mitt öppna fönstre.
Skulle du tro på det eller syns verkligheten i min spegelbild.
Jag vill bygga en mur. Högre än molnen och mycket högre än vad du kan ana. Där bakom kan jag få
vara precis som jag vill. Där kan jag få stanna tills verkligheten inte är lika hård som nu.
Tills det inte gör lika ont..
Mitt rum. Mina fyra väggar och några till. Jag ska nog lära mig att klara mig. Någon gång. Kanske.
För vet du, det är vad jag önskar allra mest. Om du vill följa med?
 



Sjuka tankar kör över mig


Kändes riktigt tungt på morgonen när jag gav upp sömnen. Snart kommer jag att trilla ihop
i en liten hög på golvet, men då får jag lite vila ialla fall. Ska försöka att landa på någonting
mjukt. Jag och att ramla, hör inte ihop. Slår mig halvt fördärvad och har även svårt för
att komma upp igen. I slutet av månaden ska jag träffa min sjukgymnast och läkaren som
opererade in fem långa stift i min handled.
Svimmade och ramlade så den bröts i två olika vinkar där benen stack ut. Aj, aj!
Att skelettet är urkalkat och skört behövs väl inte talas om. Pinsamt ibland då äldre
pensionärer med rullatorer hjälper mig upp ifrån marken!
 
Intaget är inte alls bra och jag räknade ut mitt BMI någon gång emellan gårdagen och idag.
Vimseli-vims..
En sak som jag blir enormt imponerad är de som fotograferar och lägger ut vad de ätit på bloggen.
En dag skulle även jag vilja kunna göra det. Inte för sakens skull, utan själva tanken.
Jag vill ochså kunna äta. Eller jag vill Våga äta, bli fri ifrån min hemska ångest flera timmar
innan jag ens ätit någonting.
 
Hur ska jag nå dit och är det ens möjligt?
Det är en tung dag idag. Om jag blev överkörd av ett tåg skulle jag inte längre vara till besvär.
Nej, jag måste klara av detta!



Tidigare inlägg Nyare inlägg