Ibland vill jag bara glömma bort att jag finns


 
I andras ögon har jag alltid varit den tysta, den osynliga. Omringad av andra, men ändå ensam.
Kanske de inte trodde att det gjorde någonting, de såg inte mina ledsna ögon, när regnet kom.
Mitt i den tysta lilla världen jag gömde mig i, min enda önskan var att ni skulle förstå, men jag
kan inte begära någonting utav mig, för jag var ju osynlig.
Inom mig trängdes all smärta, gråt, skrik, rädsla, förtvivlan och orden som jag aldrig var stark nog
att säga högt. Trodde att ni skulle förstå, nu då jag blev liten, mindre, minst. Obetydlig.
 
Rädslan blev min följeslagare och plågsamma vän. Anorexin var hennes namn.
Tog över mitt liv långt innan någon förstod, nu är det försent. Ja, det känns verkligen så nu.
Alla år av kamp. Ångestskrik!
Rädsla över en grönsak, räknar champinjoner och plommontomater när jag inte vet om jag vågar
äta igen.
Rädsla över att gå upp i vikt. Rädsla över att gå upp flera kilo om jag äter en clementin, ja även
om några champinjoner ligger framför mig, kommer rädslan och ångesten.
Kommer jag aldrig att ta mig ur detta helvete!?
 
Snälla hjälp mig, Stanna kvar. Kom då jag själv är tyst. Snälla.. säg inte att jag vet vad jag ska göra
för jag klarar inte av det. Rädslan kröker min rygg. Jag blir en sliten trasdocka.
Utan ryggrad. Utan egen kraft.
 
Jag vill bara glömma bort att jag finns.
Slita loss min hud. Bli fri ifrån alla äckliga känslor. Vissa stunder undrar jag om det inte vore bättre
ifall jag inte fanns. Jo, jag vill leva, men inte såhär!
 






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR