Släpp inte min hand!


Tårarna, tårarna kom när ingen såg dem. Hela dagen har jag gjort precis allt för att hålla dem inlåsta.
Hur länge är det möjligt att göra det utan att dränkas? Att hålla alla andra utanför allt som jag känner,
för att inte såra. Inte oroa. Inte vara till bekymmer.
Jag vet inte varifrån jag får en styrka så avig. En styrka som egentligen är fel, inser det, egentligen.
Ändå så är jag expert på att låta er slippa se mina tårar, känna min smärta. Den som är min.
Ni kan ana, kanske ana att jag verkligen kämpar för att orka överleva, men ni vet ingenting om hur
jag mår långt inom mitt tomma leende.
 
Nu orkar jag inte le längre. Jag vill bara falla ihop i ett knä, bli liten igen.
Liten och ömtålig precis som jag känner mig nu.
Var får jag denna styrka ifrån? Varför ger jag inte upp nu medans ni står på.. för då slipper jag vara
ensam när jag faller ihop.
"kämpa. kämpa. kämpa. kämpa. Kämpa!"
Orden ekar om och om igen i min hjärna, men det känns inte längre äkta. Det känns inte längre som
en möjlighet för mig.
 
Samtidigt som jag inget hellre vill än att ni aldrig släpper min hand!
Slår ditt nummer på telefon och något signal kommer fram innan jag slänger på luren och kastar mig
ned på golvet. Fosterställning och orden ekar:
"jag vill bort. bort. bort. bort. BORT HÄRIFRÅN!"
 
Idag sa någon att jag måste kämpa en dag i taget.
 
..men hallå!
Jag orkar inte kämpa en dag i taget!
Ett litet ögonblick i taget om inte ännu mindre än så, knappt vad jag orkar med.
 
(men hur länge)






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR