Stanna alltid, alltid kvar hos mig!
In just two days tomorrow will be yesterday and today only a memory
Allt jag vill är att lyfta på luren och säga:
"hej, jag behöver ha dig här hos mig, hålla ihop mig, krama om mig"
Snälla krama om mig sådär som bara du kan!
Tror att jag snart kommer att släcka ned alla lampor. Stänga av alla ljud och krypa upp i fåtöljen för att förhoppningsvis få lite sömn. Jag vill somna in och vakna till en annan dag. En annan värld.
Ibland känns det så långt ned till marken, lustigt det där. Är det jag som förtränger verkligheten eller bara ett virrigt, snurr inuti?
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Saknad Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Saknad Vilsen i mig själv Våga be om hjälpOm jag vore en skugga av det som skulle varit jag hade du saknat mig mer då?
Kommer det alltid att vara så här nu, lika tyst och tomt?
Solen har växlat till regn och tillbaka till sol och regn. En dag som ett perfekt tillfälle att få kura riktigt länge under sköna filtar, men det är inte detsamma längre. Någonting fattas och finns det någonsin ett svar som jag kommer
att få veta?
Jag vet ingenting och det gör ont. Kanske lika bra att försvinna?
imorgon blir det troligtvis ritstund med en fin liten kille. Han har tydligen pysslat lite idag och ville att jag skulle rita någonting åt honom.
"Jag vet inte vad han har för idéer för det är visst en hemlighet" är det enda som jag fick veta i telefonen. Så kanske kan morgondagen le emot mig ändå, trots allt. Det ska bli roligt!
Saknar dig mer än orden räcker till
Förlåt för att jag inte hann fram till dig.. förlåt.
Saknar dig mer än vad ord kan förklara. Så mycket mer än vad de räcker till. Önskar att du visste, önskar att du kunde känna hur mycket jag älskar dig. Hur mycket jag alltid kommer att älska dig.
Det borde varit jag och inte du. Det borde vart jag.
Förlåt.....
Hur jag än försöker så kommer det aldrig att bli detsamma för det fattas en bit
Ibland undrar jag om himlen visste om hur timmarna har varit idag. Grått och regnigt, den där solen som log emot mig igår.. slog hårt tillbaka. Vissa stunder visste jag inte hur jag skulle orka utan att gå sönder helt.
Ska jag skrika och gråta, eller fortsätta vara tyst och jag vet inte om det är ovissheten som gör ondast eller tystnaden. Tillbringat halva dagen med att ändra om i hyllorna. Roligt? Nej, men jag fick någonting att göra. Trängde undan tankarna även om de alltid finns där. Under ytan.
Pratade med mamma i telefon. Det blir inget hav i helgen. Det blir ingen strand.. åh vad jag längtar dit!
I hörnet av mitt rum gömmer jag alla orden som jag skulle vilja skriva ned, men inte vågar.
Jag förstår inte vad som har gått fel. Jag förstår ingenting.
Det fattas en stor bit av mig................................................................................................................
Minuterna kryper in på en ny dag, men jag vill inte lägga mig. Vrida sönder kroppen känns inte lockande när tankarna inte släpper sina grepp. Vill inte att det ska vara såhär. Det är nu som jag måste plocka fram dagar som igår.
Bland trasdockor och porslinsfigurer
ett hjärta på miljoners miljarders
jag ropar ditt namn med handen för munnen
och om du ville skulle du
stanna kvar här då?
jag putsar mina minnen som om de vore av glas
bli till liv igen, bli till liv
trasdockor och porslinsfigurer
vilken tur att glas aldrig rostar
i vimlet är vi många
men jag är bara rädd för att mista dig
och kanske mig
att smyga sig in är ett måste
för att knacka hjälper i alla fall inte längre
kom och stanna hos mig
jag håller din hand
trots att du är miljoners miljarders
avstånd ifrån mig
mina ord fastnar i halsen när det väl är dags
och melodin som jag har nynnat hela vägen
är plötsligt bortglömd
bland trasdockor och porslinsfigurer
blir ingenting längre sig likt
utan dig
Med en ballong i handen känner man sig aldrig ensam
Jag vill vara där du är. Så långt bort ifrån mig själv.
Everything is going to be alright maybe not today but eventually
Så sitter jag nu här ensam även om jag är väldigt ensam annars också, men nu har mamma åkt iväg till västkusten under en vecka och det känns som en evighet. Nog trodde jag att det skulle kännas lättare, men att inte kunna bolla tankar och funderingar på samma sätt som annars. Att inte kunna lyfta luren och säga hej.
Inte kunna få den där så livstörstande kramen. Tröstande orden eller svaren på mina "sjuka frågor".
Nu är det inte så att jag står och faller ihop, eller jag vet inte.
Ärligt talat så är jag inte speciellt stark. Anorexin är så mycket starkare och jag vet inte om jag vågar hoppas och tro på friheten. Kommer mina vingar att bära mig?
Den dagen då jag står där ensam.
Hon har varit den som alltid funnits där bredvid genom alla dessa åren.
Hon har varit den som suttit hos mig på alla olika sjukhusavdelningar och åkt och hälsat på när jag legat inne på mina ätstörningskliniker. Hon har varit den som fått ta emot mina ångest tårar och förtvivlan i telefon då jag inte orkat längre. Hon har alltid varit den som tvingats vara stark och jag är så ledsen över allt som hon tvingats stå bredvid och se på.
..men jag måste fortsätta tro och hoppas. För hennes skull och för min.
Trots allt så finns telefon. Jag längtar till havet.
Det är den här känslan av osäkerhet, svaghet, bräcklighet, skörhet som skrämmer mig!
Visst har jag andra, men de har sina egna liv på ett helt annat sätt och jag vill inte tränga mig på.
Jag är rädd för ensamheten i verkligheten så är det.
JAG ÄR RÄDD!
Nu är jag inne på andra dygnet utan någon som helst sömn.. tick tack snart tre dygn.
Det står ett träd nedanför min balkong och en liten fågel tittar rakt igenom mig
Stanna ett tag och hjälp mig att bli stark nog att stå på egna ben. Stanna kvar hos mig för jag saknar dig mer än vad du anar. Jag vill hålla drömmen vid liv om att få leva fritt.
Stanna ett tag och räck mig din varma hand. Jag vill hitta på så mycket roligt innan sommaren tar slut.
Lyckliga dagar är som ett drömmars land.
Fantasitankar en natt utan sömn. meningsfullt eller tomt?
Det är här jag kan känna mig fri så ge mig vingar att flyga fritt
Det finns inte ord som skulle kunna nå ens fram till gränsen av vad jag längtar efter havet!
Så jag försöker att hålla gnistan uppe, le emot solen för om jag så ska krypa fram.. så ska jag dit.
Det är där jag kan andas på riktigt och känna mig fri. Det är där som jag mår som allra bäst.
Drömmen är en solresa långt bort.. så nu får jag leta efter livets lotteri för att ha råd att åka iväg.
Längtar så jag får gråten i halsen.
Annars kämpar jag på med allting, ingenting som jag orkar skriva om just nu. Tittar upp emot solen istället. Försöker intala mig själv att "jag är inte tjock - jag kan flyga".. just nu går det inte så bra, men jag ger inte upp!
Älskade syster
Om jag sluter mina ögon
lyssnar
på hjärtat som slår dina andetag
då kan jag höra dina ord
där i mitt inre
som om du stod så tätt intill
som om du aldrig lämnat mig
där i mitt inre
låter du mig finna glädjen
av att få vara i din famn
älskade syster
Och du vet att jag vill lova dig stjärnorna
Det finns inga ord som kan förklara hur dagarna har varit. Vilka strider som segrat på nätterna när endast tårarna har varit en tröst, om ens det. Det känns fortfarande alldeles omtumlande och skrämmande när jag försöker samla ihop mig en aning. Det går inte. Jag stretar åt så olika håll och en del av mig vill springa ut i natten och inte komma tillbaka innan morgonen är här. Krypandes alldeles utmattad och nöjd. Springa bort alla känslor av förtvivlan, ängslan, ensamhet, tjocka känslor och hopplöshet.
Jag har kämpat med att kanske ge upp. Senast ikväll gjorde jag det. Kämpade med att ge upp eller inte.
Jag är så trött på att slåss med mina egna tankar. Mina egna känslor. Tankar och känslor som egentligen inte alls är mina längre, de tillhör anorexin. Jag är fastnaglad i anorexins klor!
..men det var inte det som jag ville säga egentligen. Utan hur innerligt glad jag blir när saker och ting löser sig. Jag vill inte gå in på det här, men jag märker hur skör och ömtålig jag verkligen är när jag blir. trasig.
Nu hoppas jag att min älskade tvillingbror snart kan komma till mig. jag behöver honom så, men inte velat tränga mig på när jag vet hur mycket han har omkring sig.
Jag sitter här ensam hela dagarna och slåss med anorexin. Det tar så mycket kraft. Just nu skulle jag vilja gå ned tjugo kilo, men då säger de att "jag inte finns mer". Hur kan mina ögon se så fel och vågar jag verkligen tro på dem? Tusen tankar som jag skulle vilja sortera ut på ett papper, men de är tusen för många.
Jag vet inte hur länge jag orkar utan att ha någon att prata med. Vet inte det........
Jag vet att jag inte är ensam om att kämpa. Vi skriker tillsammans och delar på tårar och andetag. Du vet att jag skulle ge dig solen, men allt jag kan ge är min hand i din. Som du kan få hålla så länge du vill och lite till för jag tänker aldrig försvinna. När allting blir för mörkt så kan vi sitta där med våra ficklampor och räkna stjärnorna i taket. För vet du, de speglar sig så vackert i dina ögon. Det är då som vi måste komma ihåg att det kan bli ljusare igen. Och du vet att jag skulle lova dig stjärnorna i en ask, men allt jag kan lova är min närvaro.
För jag stannar hos dig när allting blir svårt. Tillsammans är vi starka och jag tror på dig!
Nu börjar det att mullra, typiskt.
Ska jag springa ut eller stanna kvar. Ser mammas rödgråtna ögon i min minnesbild av idag. Det gör ont.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Saknad Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Saknad Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändringSaknar ditt leende när du var hos mig
Hon skriker sönder sina lungor för din skull varje natt
och hon önskar sig dig tillbaka varje år
fastän hon vet att hon aldrig kan få dig tillbaka igen
för du dansar med änglarna nu
du dansar med änglarna nu
och har glömt bort att hon behöver dig
hon vaknar varje morgon och slår ditt nummer
och kommer sedan på att det finns någon annan
som lever i dina rum nu för tiden
allt hon önskar sig är du
men du dansar med änglarna nu
du dansar med änglarna nu
och du vet att hon är rädd för ensamheten
hon tror inte att hon vågar komma tillbaka
och hon är mest rädd för att
du inte längre finns där när hon faller
och kanske har du glömt bort
att hon gråter sig till sömns och aldrig
slutade med det när du försvann
du har kanske glömt bort att hon
aldrig älskade någon
på det vackra sätt som för dig
för du dansar med änglarna nu
du dansar med änglarna nu
och hon saknar
ditt leende
Jag önskar bara att jag visste mer om imorgon
Pennan rör vid pappret, men orden fastnar inte. De sitter kvar där inne, i tankarna. Jag tror mig veta precis vad jag vill säga, men ändå inte. Ibland vet jag inte om jag vill gråta mig till sömns eller stänga av för att orka. Tårar på papper förklarar inte så mycket för dig som för mig. Saknaden. Tomheten. Bearbeta känslor som inte kommer någonstans.
Jag känner mig........... ensam. Natten är lång och jag undrar vad jag ska fördriva resten av timmarna med. Om jag kunde bli lite lagom liten och hoppa ned i din ficka för att få veta hur du mår? Är det okej?
Låt oss springa bort ifrån ensamheten
Låt oss springa iväg från ensamheten
så fort att den aldrig kommer att
hinna ifatt oss igen
Var det inte så vi sa?
Vi springer bort
bort ifrån ensamheten
men du drog iväg utan mig
visst försöker jag att hasa efter
men såren i mina spruckna fötter
gör resan svår att fullfölja
Ge mig ett par vingar
ropar jag
men du bara forsätter
gallopera över öppna ängar
drar åt dig ett par blommor
i farten och skriker upp mot
himlen i förundran
vem som kan ha planterat
din längtan
Ser du inte att avståndet växer?
ropar jag när mina händer är såriga
efter en resa genom rosenbuskarna
men du sjunger för glatta livet
samtidigt som solen glänser i ditt hår
Jag faller, ropar jag
Ser du mig inte?
med knutna nävar bankar
jag på den kalla jorden
du springer snabbare än någonsin
Kommer du inte ihåg vad vi sa?
viskade jag efter dig
Det var vi emot världen
jag förstår inte hur
jag kunde
bli den
som
alltid
f ö r l o r a d e
Det måste få vara okej att leva i en fantasi när livet är för hårt
Om jag snurrar tillräckligt fort, runt, runt, runt.. Tills jag nästan faller i golvet med en duns. Alla blåmärken i världen skulle inte få mig att vilja komma bort ifrån fantasin, ifall den kunde bli min för ett litet ögonblick. Jag skulle vilja köpa en blomma varje dag. Den vackraste utav alla bara till mig och binda den i ett snöre av siden.
Inte för att sätta den i en vas och lukta på dess blad. Nej, jag skulle hänga den upp och ned i taket och dö på ett sådant vackert sätt som endast blommor kan.
Då skulle jag kunna ligga på golvet och titta upp på mitt växande blomstertak, vid varje fall i hemlighet. Här kan ingen se mina tårar, för det är inte okej att visa sig svag inför andra. Jag har lärt mig den hårda vägen.
Om jag köper mig en blomma varje dag. hänger den upp och ned i ett sidensnöre. Varje gång som någon säger att jag är vacker inuti.. i fantasin. Så kan jag njuta av mitt döende blomstertak.
Även om jag skulle slippa vara så ensam. Jag tror nog att ett kronblad just föll ned i mitt ansikte.
Jag vet ingenting och det oroar mig
Egentligen skulle jag berättat om hur dagen varit. Efter att jag strax efter kl.04:30 fick ett par timmars vila och idogt städande. Oroligt vandrande fram och tillbaka. Tankarna på så många olika håll tills mamma kom på eftermiddagen och vi gick ut lite i solen. Jag kunde känna att jag tagit mig lite, lite över vattenytan.
Jag kände mig friare än på så länge att jag inte ens minns hur det kändes.
Det var skönt och krokusen blommar, snödropparna tittar under lugg och jag pratade på om allt och ingenting.
Visst gjorde det ont i ryggen och kroppen var trött, men jag ville ändå vara ute.
Tills jag kom hem. Tittade på mina grå-lila händer och påminns om att jag inte fått någonting i mig.
Jag ville börja gråta för jag vill ju klara detta. Jag vill klara detta nu!
..men just nu känner jag mig ensammast i hela världen och jag vet inte vad jag har gjort för fel?
Varje gång jag hör ditt namn
Och jag vet inte riktigt varför
jag springer åt
andra hållet
varje gång jag hör ditt namn
kanske är jag fortfarande
rädd att jag
älskar
dig för mycket
varje gång jag hör ditt namn
minnen kan ibland blekna
av efter en tid
om jag inte skapar
nya
varje gång jag hör ditt namn
och jag vet inte varför
jag springer åt
andra hållet
varje gång jag hör ditt namn
jag vill inte att du
ska tro att
ditt ansikte bleknat
i mitt hjärta
när jag hör ditt namn
och mitt hjärta springer åt ett annat håll
trots att jag vill till dig
Små känslor av saknad
Och jag tycker inte alls om den där känslan som fastnar likt ett segt tuggummi på hjärtat och aldrig vill lossna.
När jag letat hela kvällren, ja flera kvällar och flera dagar efter ett litet tecken på liv. Att sakna någon så mycket att det börjar göra ont. Att upptäcka hur viktig någon är och hur mycket den personen kommit att betyda.
Lika mycket som den känslan är jobbig.. nog älskar jag känslan tusen gånger mer.
Var ute med mamma en stund idag och vad jag var rädd skulle komma bli en mindre katastrof, blev någonting bra. Jag kände att hon lyssnade. Verkligen lyssnade på vad jag försökte säga och jag kan förstå hur svårt det varit att se mig sjuk under alla dessa åren. Jag förstår hur ledsen hon fortfarande är. Det är ingenting som jag kan radera bort hur gärna jag än vill, men jag kämpar så gott jag kan och det vet hon.
Hon följer min kamp och hon ser den, även om hon tycker att jag blir mindre och mindre.
(vilket jag verkligen inte håller med om..)
Vi pratade om allt möjligt mest hela tiden. Det var skönt och vi var båda trötta när vi kramade om varandra och sa hejdå. Jag kan ibland få kommentarer om att jag ska kämpa för min systers skull och det gör mig riktigt ledsen stundtals. För jag älskar henne så. Hon finns alltid i mina tankar och kämpar jag för någon så är det för henne och min mamma och alla andra, men jag då. När ska jag få kämpa för min skull?
Nej, jag tycker inte alls att jag är särskilt "viktig" eller "betydelsefull", men jag tror inte att man kan kämpa för alla andras skull. Inte i längden. Förr eller senare så måste man väl kämpa för sin egen skull.. Eller..?
Annars har jag ringt och ordnat så att min granne blivit klippt. Hon fick en klippning av sin dotter i julklapp, men det händer ju ingenting. Så jag fick hem en frisör till henne och nu är hon känner hon sig så glad. Tackade mig, men jag hade ju inte gjort någonting direkt egentligen. Tycker det är synd att hennes familj inte bryr sig mera, men kanske bara jag som tycker. Legat med magkramp. Igen! Trött på alltihop nu.
Jag har en känsla av att natten blir lång.
I sitt block med stjärnor på
Hon ritar symboler nu
änglar som gråter bakom
evigt stängda dörrar
i sitt block med stjärnor på
och inuti
ja hon målar bilder för
orden räcker inte längre
de tog slut någonstans
mellan november och juni
hon ritar symboler nu
fjärilar som dansar i
mörker utan vingar
i sitt block med stjärnor på
och inuti
ja hon målar bilder för
tårarna fattas henne
de försvann någonstans
mellan november och juni
hon ritar symboler nu
blommor som vissnat i
en vas med vatten
i sitt block med stjärnor på
och inuti
ja hon målar bilder för
själen flög ut när
livet togs ifrån henne någonstans
i månadsskiftet mellan
november och juni
Etiketter:
Bilder Cancer Dikt Du lämnade mig för tidigt Känslor Saknad Storasyster Vilsen i mig själv
Cancer Dikt Du lämnade mig för tidigt Känslor Saknad Storasyster Vilsen i mig själv
