Letar efter någon eller någonting som kan trösta mig, men fastnar ständigt i ett kaos av känslor jag inte vågar känna

 
Små barfotasteg om nätterna driver mig ännu längre in i mig själv. Varv efter varv och hela min kropp skakar så fort jag står still. Försöker att springa bort ifrån allting och glömma bort att de finns där inuti, känslorna. Saknaden är för svår! Allt jag vet är att jag inte vill ge upp.
Det faller små himmelsdroppar på mina kinder och jag låtsas att det är regn, trots att himlen är klarblå och försöker värma mitt kalla hjärta. För rädd för att känna. Från ett invecklat, trassligt hjärtas perspektiv syns bara hinder... är jag alldeles för feg för att hoppa eller är saknaden helt enkelt alldeles för tung för min kropp.
Stressen blir värre och värre ju närmare kvällen och natten. Sover nästan ingenting, vaknar efter ett par timmar av SKAKNINGAR i hela kroppen och ett rop på hjälp. Vågar inte röra mig, darrar.. jag går sönder allt mer på insidan och jag vet inte om det syns utåt.
 
Att jag letar efter någon eller någonting som kan trösta mig. Säga att det blir bättre, det blir lättare.. med tiden, men jag kan ändå inte finna mod till att stanna upp och låta känslorna komma fram. Gråten.
Allt jag vet är att jag inte vill ge upp. mina armar sträcker sig uppåt emot någon, någonting, vad som helst som kan hjälpa mig upp. Missar händer med några få millimeter och jag faller igen och igen. Jag kryper osäkert längs väggarna som tränger inpå. Försöker att öppna upp mig, men gömmer mig igen och igen.
 
Skrapsåren i mitt hjärta gör ont, svider. Allt jag vet är att jag inte vill ge upp, men jag vet inte hur.
Var inne hos min finaste grannes lägenhet igår, nästan två timmar. Två timmar i rum som kändes plågsamt tomma utan henne. Pratade med dottern och svärsonen.. lovade att ta hand om växterna tills de vet hur de ska göra med dom. Nu har de åkt tillbaka till sin stuga vid havet och här sitter jag med en massa känslor som är lika inlåsta som en kolibri i en för trång bur. De borde få flyga fritt. Jag får skylla mig själv för att jag är svag, för svag för att låta känslorna komma fram. Springer omkring och gör ingenting.
De sa att jag betydde enormt mycket för Annalisa. Vi pratade om så mycket, men det kan aldrig bli för mycket. Jag kommer alltid, alltid att bära våra stunder tillsammans med mig. Om jag betydde någonting för henne så gjorde hon det tusen gånger mer för mig. Fick veta att begravningen är om drygt tre veckor, vet inte om jag klarar av att gå dit än. Pratade med mamma om det idag och jag får se då.. Ska i alla fall göra ett kort, skriva en text som ska läsas upp på minnesstunden efteråt. Jag tar en liten stund i taget, men jag vill bara falla ihop och inte göra någonting. Låta små himmelsdroppar förvandlas till tårar.
 
Istället springer jag omkring hit och dit, runt i cirklar. på mitt köksbord står fortfarande en liten "kanin-nalle" hon haft hos sig. Vit med blå klänning och lite små fläckar efter hennes fingrar. Fingeravtryck på mitt hjärta. Musiken som hon alltid lyssnade på, som gjorde henne lugn är nu undangömd allra överst i cd-hyllan. Trasigt fodral av för många fall i golvet. Väl använd.. Nu när jag var där igår stod cd-spelaren fortfarande på.. tyst, men det lyste ändå grönt. Mitt hjärta är blodrött. Hennes säng började plötsligt ge ifrån sig ett ljud och det kändes som en evighet innan vi fick tyst på den. En säng utan andetag. En säng utan Annalisa.
Brumsingen låg där.. hennes stora goa nalle. Den som jag hela tiden önskat fanns hos henne! Den var inte där!
Allt jag vet är att jag inte vill ge upp, men det gör så ont att känna SAKNADEN!
 
Jag har varit tyst här, jag vet.. jag har läst era fina kommentarer och även hälsat på hos er, men mina ord är suddiga, blandar ihop dröm med verklighet. Försöker att springa ifrån mig själv hela tiden när jag vet att jag sitter fast. jag sitter fast inuti mig själv.
 
Etiketter: Att kämpa för livet  Bilder  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv  Vänskap  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        3 kommentarer




Ett litet ryck och jag påminns om att din röst inte hörs längre

 
Vandrat fram och tillbaka hela natten alldeles för rädd för att känna saknaden. Klarar inte av att se hennes fönster mitt emot mina, persiennerna är neddragna och jag vill gömma mig för hela världen. Vet inte hur jag ska kunna hantera detta. Vet inte om jag orkar.. Smög fram till din dörr i natt, men det enda som mötte mig varje gång jag kom fram var ett kort ifrån mig som jag satte upp åt dig.
"Då blir jag så glad när jag kommer hem igen" ..sa du och log så där gulligt som bara du kunde. Kunde.. ordet gör ont att skriva för du KAN INTE LÄNGRE!
En dörrkrans och ditt namn i silvertext på svart. Ett titthål utan innehåll. En lägenhet utan dig.
 
Jag fick nästan en timmes sömn. En timme och resten av natten och dagen har jag vandrat runt, runt, fram och tillbaka. Cyklade efter mycket mod ned till "din lilla blomsterhörna". Satt i solen en stund och önskade att jag inte vore ensam. Hade kameran med mig och kröp in i rabatten. För din skull..
 
 
 
Jag vet inte hur länge jag satt där mitt ibland blommorna på en liten, liten sten. Brydde mig inte om bilarna som åkte förbi. Spelar ingen roll hur dum jag såg ut. Jag har gjort precis ALLT för att tränga undan känslorna av saknad. Det gör alldeles för ONT! Mamma kom förbi ett litet ögonblick på morgonen innan hon skulle iväg, istället för att ringa sa hon. Sedan var jag igång igen.
Fotograferat, cyklat, vandrat, skissat, men allra mest känt mig TJOCK FUL och FÖRKROSSAD!
Nu sitter jag och hela kroppen skakar, som om jag när som helst ska falla ihop. Falla isär. Svimma och bli liggandes där utan varken ork eller lust att ta mig upp igen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med alla känslor som jag inte kan hantera.
Lägger alltid allting på kroppen. Spegelbilden växer för varje sekund och jag önskar att jag kunde förvandlas till någon annan. Någon lite fin eller bara okej.
 
 
 
Jag är så enormt tacksam för era kommentarer! Så otroligt tacksam för de betyder så mycket, så mycket att ni inte kan ana. Ni bär upp mig genom att finnas till. Kanske jag blir lite tystare ibland, men jag läser varje ord om och om igen. Kommer att svara när jag inte skakar lika mycket inombords och utanpå. Jag undrar hur mycket en kropp kan tåla. Hur många slag för mycket ett litet hjärta kan slå..?
En dag vill jag kunna stå som en lika stark krigare emot hela världen tillsammans med er. Lika stark för att ta mig upp igen.
Just nu är jag alldeles för trasig och oron över ännu en lång natt tar på mina krafter.
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  Livet  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vänskap
Kommentera inlägget        3 kommentarer




Ibland går jag sönder i tusen bitar


Ibland går jag sönder
i tusen bitar
och det tar tid
att bli
 
hel igen
 
bara för att
falla samman
i tusen bitar
 
igen
och igen
 
ibland går jag sönder
i tusen bitar
och jag är
så rädd
 
att känna
 
min saknad efter
ditt leende
som
 
aldrig
kommer tillbaka
till mig
 
igen
Etiketter: Bilder  Dikt  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv  Vänskap
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Försöker fånga dina hjärtslag men du har släppt taget för alltid

 
Vandrar fram och tillbaka, sitter med jackan på mig. Vet inte om jag ska springa ut eller springa bort. Gått fram till din dörr.. tittat på kortet jag för länge sedan gav dig. Ett av så många små lappar om hur mycket jag saknade dig när du inte var där. Om hur mycket jag tyckte om dig, eller helt enkelt ett litet "Välkommen hem" i ett ritat hjärta efter en tur till sjukhuset. Nu är dörren låst och jag kan inte längre smyga in för att se om du är vaken eller skiner upp i ett leende då våra blickar möts.
Under fyra år har vi haft varandra och jag minns de första orden jag sa till dig, som vi skrattat åt flera gånger.
 
"..hej är det du som har glömt släcka din ytterlampa.. jag ville bara säga det.."
Vi har legat skavfötters och pratat om allt och ingenting. Du var sängliggandes mest hela tiden på grund av din värk i ryggen. Lyssnade på musik som ända in i det sista fick dig att känna lugn.. nu ligger cd:n där tyst och jag vet inte om jag vill ha den tillbaka. Den var ju du, en del av dig ifrån mig.
Kvar står jag nu ensam, du somnade in igår. Ingen var där.. ingen. Ensam i en sjukhussäng finaste, älskade vän jag önskar att du somnade in utan plågor. Utan att känna dig så ensam som vi så många gånger pratat om.
Hade du din "brumsingen" hos dig? Han som nästan alltid låg vid din sida vid kudden, goaste nallen du pussade på kinden och sa att mamma är här. Fanns han hos dig?
 
Jag vet inte om jag egentligen vill veta, det gör alldeles för ont.
Du skulle kunnat vara min mormor. På sätt och vis blev du som en extramormor. Vänskap har ingen ålder.
Jag minns turerna vi gick tillsammans. Till "din blomsterhörna" och du satt och vilade på rullatorn medans jag satt på knä och fotograferade. När vi gått för långt så satt du där fram och jag körde dig, som vi skrattade när folk vände sig om, men det spelade ingen roll. Det var du och jag på äventyr.
Jag vill minnas när du satt i solen och log. Ditt hjärta var större än någon annans. Du visste allt om mig och jag visste allt om dig. Vi hade många hemlisar tillsammans, minns du det.
 
Kan du se mig nu hur vilsen jag är utan dig?
Jag vet att du ingenting hellre visste än att jag skulle få må bra, men just nu vill jag inte känna någonting.
Det gör alldeles för ont. Annalisa du fattas mig!
Jag skulle vilja gå ut och plocka blommor till dig och ställa på ditt bord som så många gånger förut, men då skulle de bara vissna lika fort som mitt hjärta försvinner. Nu får jag aldrig mer känna dina runda kinder under mina fingertoppar, möta ditt leende när synen blev allt sämre. Ändå så visste du att det var jag.
Din röst försvann och till slut lyfte du inte längre ditt lilla pekfinger, som för att tala om att du var törstig.
Jag fick lära känna dig på nytt, men jag vet att du fanns kvar därinne och nu bor du i mitt hjärta.
 
Du kan få mina hjärtslag om du vill?
Snälla väck mig någon och säg att det inte är sant. Du får inte lämna mig nu!
Fyra år och det känns som en evighet, nu har jag ingen kvar här. Det är tomt och jag hörde några grannar påpeka att din lägenhet nu är ledig.. att den skulle passa till dom. jag vill inte ha dom där (och jag vet att du skulle känna detsamma).. om du bara kunde säga det högt. Nu ligger du där ensam.
Ååh, jag vill inte att du ska vara bortsliten ifrån mig!
Jag torkade dina tårar och du torkade mina. Kommer jag att vandra fram och tillbaka till din dörr nu och känna på dörren tusen gånger utan att förstå att du aldrig mer kommer att möta mig med ett leende?
 
Jag orkar inte känna såhär.. jag vill inte mer, men jag får försöka kämpa för din skull.
Jag lovar att försöka göra dig stolt, men jag vet inte hur jag ska kunna hålla ihop. Det är svårt att måla dina kinder rosa till och med i min fantasi..
 
Försöker andas lugnt för din skull, mina andetag istället för dina.. eller mina andetag åt dina.
Du lever i mitt hjärta
för alltid.
Etiketter: Bilder  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Tankar  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv  Vänskap
Kommentera inlägget        6 kommentarer




Jag önskar mig de vingar som saknas


Timmarna har passerat och lämnat mig med oron kvar. Ensam. Den där näringsdrycken igår vred och vände på mig. Totalt omöjligt att komma till ro så när klockan visade på närmare halv fem på morgonen kröp jag under filten på min balkong. med ljudet av grannar som tydligen är väldigt morgonpigga, lyssnade jag på deras samtal. Ett ljud jag inte kunde förstå, men det gav ett litet lugn.. men redan efter mindre än två timmar var sömnen borta.
Tillbringat de senaste nätterna på min balkong. Vaknat av solljuset och fåglarna.
Föredrar de som kvittrar mer än kraxar, men det är sommar. En sommar med ÖMMA FÖTTER och
NÄRINGSDRYCKSRÄDSLA!
 
Vem kom på det idiotiska ordet och innebörden med SIFFROR?Trehundratre kalorier i en dryck borde inte ta livet av mig, det är siffrorna som gör det. Siffror som talar om ifall du duger eller inte. Siffror på en VÅG.. siffror på ett BETYG,antingen det kommer ifrån ett skolbetyg eller din allra innersta lista om vad som är okej eller inte.
Siffror som samhället har byggt upp som en hög mur att passera.
Vilken idiot kom på idéen att springa med huvudet före emot en mur i betong!?
 
Känner mig lite stolt ändå att jag vågade (liten klapp på min axel samtidigt som en röst skriker hur fet jag är!)
 
Mamma kom till mig i lördags för att hjälpa mig att storstäda lägenheten och jag kunde sova. Behövde så väl. Och vad hade hon med sig om inte ett fint litet inslaget paket ifrån en vän som tänker på mig. Fint kort och flera band i siden som kommer bli till pyssel. Tack söta dig så glad jag blev!
 
Och de där vingarna som jag saknar på mina skuldror. De hade jag verkligen behövt i fredags, men som någon sa.. "Du hade änglavakt!
 
Idag har jag sovit medans mamma tittat förbi. Älskade mamma, vad vore jag utan dig..
Jag kan inte säga att jag mår bra. Inte någonstans och vissa grannar som
"saknar en flinge i paketet" , har krossat både mig och mamma. Jag har inte krökt ett finger på dem och ändå är det som om de vill ha bort mig död eller levande. *förtvivlad gråt*
 
Tittade in hos sötaste grannen igår, eller jag såg nog mest vinglig och som om jag gick på en is. En is som när som helst skulle spricka under mig. Det gör så ONT att gå! Lilla grannen började plötsligt att rossla och få ansträngd andning. klumpen i magen växte sig upp till halsen. Gråten var nära, tåren trillade ned. Så när jag på eftermiddagen idag hämtade posten så var hon inte hemma. Dörren låst och troligtvis åkte hon in till sjukhuset igår.. kommer hon aldrig hem igen?
 
Just nu vill jag ge henne hela världens änglavingar. SAKNAR DIG GUMMAN..
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vänskap
Kommentera inlägget        1 kommentar




Älskade syster jag saknar dig.. saknar dig så!

 
 
 
Varje dag fattas du mig.
Varje dag finns du i mina tankar och min kärlek till dig har inga gränser. Åtta år har nu gått sedan cancern tog dig ifrån mig, ifrån oss alla. Åtta år som känns som en evighet, men samtidigt som om det vore igår..
eller alldeles nyss.
 
Ett ögonblick och hela världen blev aldrig densamma igen. Inte utan dig. Så mycket jag inte hann säga till dig och nu finns du inte längre här. DU FATTAS MIG! Det är tungt idag.. tårarna
får min kropp att spännas likt en pilbåge.
Försöker att hålla ihop, försöker att inte bryta ihop i gråt.. rädd att tårarna aldrig ska ta slut.
 
Cyklade ut och plockade nya liljekonvaljer och ställde vid din grav. Kan du känna doften spridas i vinden? Det var skönt att få vara hos dig ensam. Bara du och jag syster, bara du och jag en stund..
 
Jag trodde att jag skulle brytas sönder och hela min kropp skakade. Ena stunden så ville jag ha någon mer hos mig för att nästa stund vända mig om flera gånger och hoppas att få vara där..
bara med dig.
 
Det gjorde ont. Det gör ONT!
Varför tog cancern dig ifrån mig, varför?
 
Jag kommer alltid, alltid att älska dig och
du finns i mitt hjärta.
 
Etiketter: Bilder  Cancer  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Storasyster  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        3 kommentarer




Det snöade körsbärsblom igår

 
 
Det snöar körsbärsblom
över gårdsplanen därhemma
du sitter på verandan i ditt tysta
förstenade ödeland
mitt i sommaren som kommer tidigt i år

Det snöade körsbärsblom igår
som om sommaren har skyndat sig dit
för att hinna med att få se ditt leende
i solens och vindens tid

Som om det redan fanns en plats
som väntar någonstans nere vid sjön
som undrar när du kommer
när du tröttnar och börjar mumla trött

om att det är dags att ge sig av
Du ska ha tack för att du ringde
viskar du i telefonen
åt mig, i mitt mullrande.. asfalterande ödeland
jag räknar lönnlöven, sommaren är så tidig i år
jag skakar tyst på huvudet och vägrar

kännas vid tystnaden omkring mig

Du ser till att hålla dig vid liv en vecka till och hör sen!
och hon kanske skrattade lite åt hur jag sade det
men inte jag

Sommaren är tidig i år
den susar och skrattar och ler

som om den kanske aldrig kommer mer
 
Etiketter: Bilder  Cancer  Dikt  Saknad  Storasyster  Vänskap
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




I´ll be fine but just not today

 
Låter tystaden tala för sig själv ikväll.. Orkar inte vara stark när mitt inre känns avbrutet, trasigt och så ensamt.
Ingen idé att försöka skriva om vad som hänt och inte hänt sedan jag senast var härinne. Tycker inte att någon ska behöva be om ursäkt för "dålig bloggning", för visst är det så att när det blir ett tvång så.. sluta då.

Därför ber jag inte om ursäkt, även om jag är ledsen därför att jag verkligen saknat och behövt ventilera om än så lite, lite.

Jag har kämpat och kämpat. Jag har gråtit och gråtit. Jag har sprungit vilse och aldrig kommit hem igen och nu saknar jag någon så mycket mer än vad jag kunde tro att jag skulle behöva göra.
Inga ord mer om det.. det gör ont helt enkelt.

Någon som vet varför det inte går att lägga upp fler bilder i samma inlägg? Krånglat länge nu så snälla om någon kan hjälpa mig till rätta?
puss
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Vilsen i mig själv  Vänskap
Kommentera inlägget        2 kommentarer




You´ve got to help me make a stand you´ve just got to see me through another day

 
 
Jag vet inte hur många gånger jag undrat över hur framtiden skulle sett ut om jag inte vore så fast i mitt fängelse. Jag vet inte hur många nätter tårarna har trillat nedför mina kinder och bildat en pöl av tårar på kudden. I ensamhet. Samtidigt som frågorna lämnats kvar utan svar har jag vandrat fram och tillbaka och önskat mig långt bort ifrån mig själv. Orken har varit så långt, långt borta. Irrat omkring rastlöst, planlöst och utan någon mening. Endast fylld av en enorm saknad efter så mycket mer.

Igår var det som om jag gick rakt in i en betongvägg. Tröttheten rann över mig och efter ett snabbt "hejdå och klapp på kinden" hos min granne vinglade jag hem och somnade sedan mer än fem timmar efter den stunden. Kvällen kom och natten sov jag bort tills jag vaknade totalt snurrig och konstig.
Undvikit alltför snabba rörelser av huvudet och vid ett tillfälle fick jag lite panik och försökte springa, men mina ben bar mig inte. Det måste ha sett konstigt ut. Jag kan inte förklara hur det kändes, det var som om jag inte var i min egen kropp eller som om någon annan förde mina ben nedåt istället för framåt.

Nu längtar jag mest bort och hem till någon annan. En vän som förstår mig utan att jag behöver säga..
någonting alls.

Varför ska jag vara så rädd för allt det okända som väntar bakom hörnet?

Är jag rädd för att ingen skulle ta emot mig då, om jag vände om och gick åt det andra hållet?
 
Etiketter: Anorexi  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Vänskap  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        4 kommentarer




Jag ser dig hur liten du än är för alla andra

 
 
Trots att jag inte kan nå dig när jag sträcker ut mina armar och bara önskar att ett mirakel kunde ske. Att milen emellan vore som bortblåsta och jag kunde trösta tills din gråt var bortglömd.. då skulle jag göra precis allt för att aldrig låta någon såra dig igen. Nu sitter jag här återigen med en malande oro och hoppas få ett livstecken ifrån dig snart. Dagar utan ett ljud och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Försöker att hålla mig sysselsatt, men misslyckas totalt. Inte fått någonting gjort av det som jag hade tänkt mig. Inte bra att ställa krav då jag alltid river mina egna murar.

Mamma har blivit sjuk och för att inte riskera att smittas så har jag inte varit hos henne ikväll. Inget mys med brorsbarnen och lillebus ska sova över ändå. Han hade tittat på henne med den där speciella blicken när han frågat farmor vad det var med henne..
"Farmor mår inte alls bra.. jag har blivit sjuk"
Som om det vore den värsta tillfället att bli sjuk just när han hade planerat att sova över. Självklart så lyckades han smälta hennes hjärta och ligger vid detta laget och sover sött i hennes säng.

Imorgon får jag göra allt som jag tänkt göra idag och lite till. hur var det nu med att inte ställa höga krav på sig själv. Lära sig att stanna i stunden och andas. Jag som har jättesvårt för att andas i vanliga fall. Det blir säkert sol i alla fall eller som de sa på tv härom dagen då det visade grått på kartan..

"Då slipper vi ta på solglasögonen!"
Annars känner jag mest för att lägga mig på golvet och gråta.
 
Etiketter: Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Vilsen i mig själv  Vänskap
Kommentera inlägget        3 kommentarer




Håll om mig för någonting hotar att krossa mig

Jag önskar att jag visste hur det känns att flyga till dig. Bort ifrån mig.
 
Etiketter: Att kämpa för livet  Bilder  Saknad  Vänskap
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Jag vill vara hos dig när våren tittar fram


Det spelar ingen roll hur många tårar som trillar nedför dina kinder. Jag kommer ändå aldrig tröttna på att gå i våta skor. Det spelar ingen roll hur högt du skriker i förtvivlan. Jag kommer ändå aldrig tröttna på att lyssna på dina ord. Det spelar ingen roll hur fort du kommer försöka springa ifrån allting. Jag kommer ändå alltid att göra allt för att vara så nära dig som möjligt. Det spelar ingen roll hur många gånger du kommer säga att du känner dig värdelös eller hopplös. Jag kommer ändå alltid att tusen gånger mer tala om för dig hur mycket du betyder för just mig. Jag kommer stanna kvar vid din sida för alltid och det tror jag att du innerst inne vet.. men
 
Jag skulle vilja tala om det för dig igen och igen.. och igen..
Gumman vad jag saknar dig!
Jag längtar tills vi ses min finaste vän.
Etiketter: Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  Saknad  Vänskap
Kommentera inlägget        1 kommentar




Bara du finns där för mig när någonting hotar kväva mig så håll om mig


Håll om mig. Jag håller om dig. Någonting hotar att kväva mig, bara du finns där för mig och förstår mina ord innan jag har sagt dem. Jag vill flyga bort härifrån, bort till där du är och vandrar planlöst om natten.
Tårarna trillar nedför kinderna av saknad, av längtan efter någonting som bara du kan förstå.
Det är tryggt att ha dig och du ska veta att jag aldrig kommer att försvinna ifrån dig. Vänskap som är mer än guld för mig. Sömnlösheten är kvar.. Alla tankarna kryper under huden på kvällar och nätter. Allt som jag gömmer undan ifrån dagsljuset.
Hur tar jag mig vidare? Min osäkerhet gör att jag skakar av ångest. Mamma har varit hos mig en stund idag.
Min sallad och hennes potatisbullar med lingonsylt. Mådde så väldigt illa och jag kom på mig själv med att liksom "vakna till". Så bra på att stänga av hela tiden och idag ville jag kasta iväg de där kokta grönsakerna i väggen. Ångest över grönsaker. GRÖNSAKER!
Magkramp och bara så jobbigt. Det är bara att stå ut och hoppas på lite vila, men så mycket jag vill göra. Så mycket jag tänker på. Svarar på kommentarer imorgon, nu ska jag skriva vidare på annat håll.
Eller jag vet inte vad det blir. Natten är ung och alldeles för lång.
 
Håll om mig för någonting hotar att kväva mig. HÅLL OM MIG.
Håll om mig.. bara du finns där för mig och jag finns där för mig. Bara du förstår orden innan jag sagt dem högt.
Trygghet som aldrig försvinner och jag vill bort härifrån till dig.
Etiketter: Bilder  Kalori-lureli  Känslor  Saknad  Vilsen i mig själv  Vänskap
Kommentera inlägget        1 kommentar




Var det rädslan, smärtan eller var jag inte redo att se sanningen?


Stunden kommer aldrig att komma tillbaka. Du kommer aldrig tillbaka. Det gör så ont varje gång som jag tänker på det och jag gör det ofta, ofta.. Varje dag finns du med mig. Jag bär dig i mitt hjärta.
Åren som du fattats mig är olidligt många, inte bara för mig utan så många andra. Om jag kunde skulle jag byta plats med dig. Du var en kämpe och nu är du en ängel för alltid så älskad och saknad.
Jag hatar den vidriga cancern som tog dig! Jag hatar den!
Jag saknar dig något oerhört och jag önskar att jag kunde få tillbaka den dagen som du somnade in. Den dagen då jag inte hann säga alla de orden som plågar mig för alltid. Jag hann inte, jag hann inte fram till dig.
jag vet inte om det var rädslan, smärtan eller om jag inte alls var redo att inse sanningen. Att du tänkte lämna oss för alltid. Just då och just nu önskar jag att de där milen emellan oss endast var millimetrar, men det är försent. Jag fick inte säga hejdå, jag fick inte säga att jag alltid, alltid kommer att älska dig och jag är ledsen över att jag inte klarat av att bli den du skulle önskat att jag vore.
Det gör ont, nej det skaver ordentligt ibland då någon säger att jag inte "lever livet och njuter för det jag har".
Det skaver, river sönder mig inifrån, för de kan inte se min strid. De kan inte se mina känslor eller ens veta allt som jag brottas med.
Nu vill jag inte låta ynklig eller att någon ska tycka synd om mig, för det är helt enkelt du som borde vara här istället. Det är den känslan som jag får, känslan som jag inte blir fri ifrån.
Jag vill ha dig tillbaka. Snälla kom tillbaka!
Du fattas mig........ du fattas mig. Ett pussel utan just den där speciella biten, kan aldrig bli som förut.
Det finns ett hål i mitt hjärta. Samtidigt som det är överfyllt av kärlek till dig älskade syster.
Etiketter: Bilder  Cancer  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  Saknad  Storasyster  Trasigt hjärta
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Lämnar dig aldrig


Kan inte koncentrera mig på någonting. Känner att jag tappat fotfästet lite, eller rättare sagt riktigt mycket.
Kanterna på båda mina sidor är farligt nära för utan dig vet jag inte vem jag är, eller vem jag skulle kunnat bli.
Orden utan dig känns meningslösa. De fortsätter helt utan innebörd.
Ett ord, det räcker med ett litet ord så jag vet att du finns kvar i mina andetag.
Ett litet     ..hej
Och hela världen gnistrar av iskristaller för dig.
Jag kommer aldrig, aldrig att lämna dig vännen min. Så orolig.. SÅ OROLIG!
Etiketter: Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  Saknad  Vänskap
Kommentera inlägget        1 kommentar




Känslan


Jag vill lägga mig på golvet och låta saknaden rinna ut ur min kropp. Gråta tills inga tårar finns kvar.
DET GÖR SÅ FRUKTANSVÄRT ONT!
Älskade systers födelsedag och hon finns inte längre här. Hon finns inte längre här och jag klarar inte av smärtan som ständigt finns hos mig. Varför togs du ifrån oss och varför lämnades jag kvar istället?
Känslan, saknaden, kärleken är för stor för att sättas i ord.
Jag vill bara gråta tills ingenting längre finns kvar av mig.
Etiketter: Bilder  Cancer  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Storasyster  Trasigt hjärta
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Under vintervita täcken


Vinden ven och snön lade sig som ett täcke över det som tidigare varit höst. Det är iskallt ute.
Tillbringat den mesta tiden av dagen med att sova. Mamma kom förbi och även då var jag halvt vaken.. vill inte vara med om denna dagen. Känner en ständig smärta, gråt och förtvivlan. När någon frågar hur jag mår så vet jag inte längre vad jag ska säga.
Kommer du att gå sönder lika mycket som jag då?
 
Att vara stark för någon annans skull. Jag klarar det inte. Förlåt, men jag klarar det inte. Så jag förblir tyst.
Allting rasar inom mig. Börjar redan tänka på nyårsafton. Vill inte sitta ensam detta året.
..men först är det storasysters födelsedag snart. Den som hon aldrig mer kommer att få här hos oss. Saknaden fräter sönder mig hela tiden.
Etiketter: Anorexi  Bilder  Cancer  Du lämnade mig för tidigt  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Storasyster  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




I don´t ask for much just promise you´ll stay by my side

 
Alla behöver vi någon och någon behöver dig.
Jag behöver just dig.
 
Etiketter: Bilder  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Vänskap
Kommentera inlägget        1 kommentar




Om ni kunde känna min smärta rakt igenom orden

 
-"Kämpa!"
-"Försök!"
 
..allt jag gör är att just kämpa, att just försöka, men det räcker aldrig till.
Jag räcker aldrig till och ibland skulle jag bara vilja lägga mig ned och blunda och fortsätta ligga så. Det går inte En dag utan att en enorm saknad tränger sig fast likt en blodigel. Smärtsamt sugandes på allt mitt liv, eller det som borde funnits här. Kanske var det inte meningen. Kanske blev det ett fel någonstans, men just nu känner jag mig så fruktansvärt................................................................................... ensam och förtvivlad.
Vet inte vem jag ska prata med utan att krossa dess hjärta av oro.
Jag avskyr det här!
 
Var vid systers grav igår. Om du visste så mycket jag saknar dig! Så mycket jag älskar dig!
Förlåt för att jag blev så misslyckad.
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Cancer  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Storasyster  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        1 kommentar




Här ska jag leva här ska jag dö så jag håller krampaktigt fast i dig

 
Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller åt vilket håll.
Jag vill känna att jag räcker till. Att jag är helt okej precis som jag är, eller just därför. Det känns som om tiden aldrig riktigt räcker till. Jag vill leva, jag vill andas, jag vill springa ikapp med livet tillsammans med er. Inte stå på samma ställe och trampa luft. Ångesten är tät i natt. Känslan är för stark och jag får ingen ro. Nu skulle jag behöva alla de där dygnen av feberkoma.
Jag vill bli fri ifrån denna sjukdomen, fri ifrån mitt eget fängelse!
Årstiderna ändrar färg och jag känner så tydligt hur mycket jag saknar. Hur många som jag saknar..
 
När allt kommer omkring så är det med mig själv jag måste leva. Den tanken skrämmer mig, för vem vill leva tillsammans med mig? Ensamma tårar och tomma ord i natten.
Om du frågar mig vad jag vill och vad kampen betyder för mig så skulle jag svara..
 
Att jag vill kasta höstlöv i luften och se hur de dansar tillbaka genom luften och landar i mitt ansikte.
Att jag skulle vilja rulla omkring i en alldeles perfekt ihopsamlad lövhög, precis som när jag var liten.
Att känna vinden emot mitt ansikte och känna att dagen är helt perfekt som den är.
Att få sitta och prata igenom nattens alla timmar om allt roligt som hänt under dagen.
 
Att slippa känna alla måsten och alla krav.
Att få se syskonbarnen växa upp och dela alla minnen i en ask.
Att få känna hur det är att slippa denna ångest över precis allting.
Att glömma bort hur det är att känna sig tom och meningslös.
 
Att hitta tillbaka till livslusten och glädjen över att bara vara.
Att ha energi över till allting som jag vill.
Att aldrig mera säga "jag åt nyss".
Att veta att jag aldrig mer kommer att vara så ensam.
 
Att kunna känna frihet.
Att inse att det inte alls betyder perfekt att vara "smal".
Att älska livet.
Att våga äta vad och när jag vill.
 
Att glömma bort ordet kalorier.
Att hitta tillbaka till mitt leende, mitt riktiga leende.
Att veta att imorgon är en dag med nya möjligheter och inte bara tårar av ensamhet.
Att ha ork att se allting världen har att ge.
 
Att känna att livet visst är till även för mig.
Att kunna känna mig fin för den jag är.
Att aldrig ljuga för mig själv genom att aldrig egentligen finnas.
Att våga lita på att andra stannar kvar.
 
Att våga tro på att jag är speciell för någon.
Att aldrig mer hata mig själv.
Att ha all tid i världen till att lära känna dig och dig och dig.
Att sluta jämföra mig själv med andra.
 
Att hitta tillbaka till motivationen.
Att få krafterna tillbaka som jag tappat på vägen.
Att våga gå dit jag aldrig tidigare varit.
Att vara vän med min egen kropp.
 
Att våga titta i spegelbilden och le.
Att slippa känna all denna smärta.
Att ha kraft och mod att säga "nej".
Att kunna stå upp för mig själv.
 
Att få vara med när vännerna träffas över en fika eller pratstund.
Att kunna säga "jag mår bra" och verkligen mena det.
Att dansa hela natten lång och glömma bort varför jag grät senast.
Därför att det helt enkelt bara finns en av mig och det är jag.
 
Ändå sitter jag här och vet inte åt vilket håll jag ska gå?
 
 
 
 
 
 
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  Livet  Saknad  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




❤ Tidigare inlägg ❤ Nyare inlägg


Senaste inläggen




Etiketter




Arkiv


Sök i bloggen


Designen



RSS 2.0