När ska kampen ta slut? Jag springer och springer så fort jag kan ifrån mig själv och det är nu som jag inser att jag gjort fel. Jag har lyssnat för mycket på dem som sagt att jag måste glömma och gå vidare, men de har inte vetat allting som tynger min ryggsäck. Det spelar egentligen ingen roll för det är i slutet alltid jag själv som måste leva med mig.. med mig och ingen annan. Jag har tillbringat nästan dygnen runt med att sova.

Orkar helt enkelt inte med alla tankar och känslor.

Det räcker med ett litet felstavat ord för att hela min tillvaro ska trilla isär.

Var hittar jag styrkan till att ta mig framåt?

Idag måste jag hålla mig vaken för att hinna med att göra ett födelsedagskort tills imorgon. Måste hålla mig vaken och slåss emot alla demoner som skriker hur tjock och ful jag är. Kommer jag aldrig att våga tro på vad någon annan säger till mig? Kommer jag alltid att slåss emot mig själv och vara den ständiga förloraren?

 

 

Det spelar ingen roll hur många tårar som trillar nedför dina kinder. Jag kommer ändå aldrig tröttna på att gå i våta skor. Det spelar ingen roll hur högt du skriker i förtvivlan. Jag kommer ändå aldrig tröttna på att lyssna på dina ord. Det spelar ingen roll hur fort du kommer försöka springa ifrån allting. Jag kommer ändå alltid att göra allt för att vara så nära dig som möjligt. Det spelar ingen roll hur många gånger du kommer säga att du känner dig värdelös eller hopplös. Jag kommer ändå alltid att tusen gånger mer tala om för dig hur mycket du betyder för just mig. Jag kommer stanna kvar vid din sida för alltid och det tror jag att du innerst inne vet.. men

 

Jag längtar tills vi ses min finaste vän.

 

Förlåt för att jag varit så tyst, eller egentligen så vill jag säga förlåt för att jag finns. Allting rasar runt mig och jag har inte längre någon vägg att luta mig emot. Oroar mig för så många andra och önskar att jag kunde befinna mig på tusen ställen samtidigt. Splittrad och saknaden efter den finaste vännen är stor.

Jag har kämpat så länge, jag har kämpat mig söndertrasad och ändå så rasar jag allt längre ned. Tillbringat den mesta tiden sovandes, även om jag de två senaste dagarna kunnat ta mig ut i vårluften korta ögonblick.

Jag känner att det inte är någon idé att sitta här och skriva en lista över vad jag gjort och inte gjort, för mina tankar flyger åt olika håll.

Igår kom ambulansen och hämtade min granne igen och jag är rädd för att hon inte kommer att orka länge till. Hon har knappast hunnit hem ifrån förra inläggningen då läkaren som kom hem till henne inte alls ansåg att hon var dålig. Två veckor blev hon kvar! Hennes familj tycks inte bry sig speciellt och det gör grymt ont i mig att veta att hon ligger ensam så mycket. Jag gick in till henne igår, nej det var i förrgår.. hon låg och sov så jag ville inte väcka henne. Senare kom ambulansen.

Igår sov jag till 14:40 och gick sedan ned till mamma för att få mysa med brorsbarnen. Fick ett så fint hjärta som lillkillen gjort av en pärlplatta. Det värmde så gott när de såg mig vara där.

"-Åh, Madde!"

Sedan när jag kom hem cyklade jag ut.. bara för att rensa huvudet. Kände mig lite lättare sedan. Jag gick faktiskt och log för mig själv stundvis då jag hade stunden med småkillarna så nära i hjärtat.

 

Annars mår jag väldigt dåligt.. det finns inga ord som räcker till för att förklara.

Våren har börjat visa sig och dagarna blir ljusare och ljusare, ändå blir mitt sinne allt tyngre. Allt mörkare.

Stundtals vill jag lägga mig på golvet och skrika ut all ångest!

Tillbringar dagarna under en filt och tröttheten tar ständigt över all kontroll. Försöker att sysselsätta mig, men när allting runt omkring börjar att svartna, tappa balansen och raseras känner jag mig besegrad av mig själv. Jag klarar inte av att se mig själv i spegeln. Springer förbi min egen skuggbild och allt jag önskar är att jag vore någon annan, vem som helst bara inte mig själv.

Jag försöker att le och lura om inte mig själv så kanske omgivningen och det är skrämmande hur lätt det är. Samtidigt som jag ingenting hellre vill än att ni verkligen, verkligen ska förstå på riktigt hur långt ned jag är på väg att falla. Hur långt ned jag redan har rasat rakt framför era fötter.

Ni säger att jag är så fin, så fin (samtidigt som jag senare får veta att ni innerst inne inte ville såra mig genom att tala om hur mager jag är.. hur pinnsmala mina ben är och hur rädda ni blir).

Vad ni inte förstår är att jag lättare kan hantera sanningen än att få ord som ska vara "uppmuntrande", men bara får mig att vända på allting fel. Mina röster säger att jag är FET FUL och ÄCKLIG!

Jag kan inte hantera det, jag kan inte och nu har jag fallit djupare och djupare.

Haft flera samtal med mamma och vänner om hur fel jag har. Att de inte ville göra mig ledsen, men vad ingen kan förstå är att det är lättare för mig att förstå, att inse och att kämpa när jag får sanningen än att få en förskönad falskhet. Visst vill ingen höra att man är ful, men i mina öron förvrängs allting och jag vill skära bort allt fett ifrån kroppen. Jag vill försvinna bort ifrån mig själv och många gånger så har sömnen varit räddningen.

Hellre sova än att plågas av mig själv.

 

Jag har bett mamma näst intill dra mig ut på en promenad när hon kommer, men inte oväntat så sitter jag och somnar återigen. Förstår inte varför jag alltid är så trött. Kämpar verkligen med att hålla mig vaken, men det går inte. Och jag avskyr att lägga upp foton på mig även om det så bara skulle vara en nästipp (allt jag ser är hur tjock jag är)

Kommer det aldrig att vända?

Det har hänt så mycket den senaste tiden och jag har många gånger försökt ta mig tillbaka hit, men tillvaron är ett inre kaos. Sakta kryper jag tillbaka. Sakta.. Igår låg jag med värsta huvudvärken. Tålde inte minsta dagsljus så det blev att blunda under filt och fördragna gardiner.

Jag vill ha liv!

 

Ångest kring allt som har med INTAG att göra. Ångest kring att äta och det spelar ingen roll om det handlar om grönsaker eller potatis. Jag minns inte senaste gången som jag ens åt potatis och först var jag på väg att skriva upp allting som jag missat under alla dessa åren. Allt som jag varit för rädd för. LIVRÄDD för, men insåg direkt att då skulle jag bli sittandes här i en evighet. Ofta ser jag bloggar med foton på vad de ätit, eller snarare ska äta, för att fotografera en tom tallrik kan även jag göra.

Hur många gånger har jag då inte önskat att jag vågade också. Att rädslan inte vore så fruktansvärt enorm, men jag vet inte hur jag ska klara av att ta mig dit. Jag vet verkligen inte alls!

 

Halva dagen har snart gått och jag har redan ÅNGEST över de kokta grönsaker som jag inte ens fått i mig. Jag kan inse hur sjukt det är, men ändå är ångesten tusen gånger starkare än mig. HJÄLP! Jag behöver så mycket hjälp till att komma dit där ni är!

Jag blir ledsen, uppriktigt förtvivlad när jag ser hur de omkring mig blir oroliga. Kanske skulle vara bättre för alla om jag inte fanns längre. Ett orosmoment mindre.. men JAG VILL BLI FRI!

Jag längtar efter att våga äta som ni. Om ni kunde ana hur ont det gör inom mig att inse hur långt jag har på vägen dit. Ibland, nej många gånger, önskar jag att någon lyfte upp mig och satte mig på en plats långt bort ifrån där jag är nu. Fast under en filt och knäna under hakan. Ständigt ihopkrupen. Försvarsställning. Trygghet. Tröst.. i en kaotisk tillvaro av LIVRÄDSLA för MATINTAG!

Många timmar i förväg går åt till att oroa mig över OM jag ska få någonting i mig. OM jag ska dricka eller inte och i så fall ständigt tvingar anorexian mig att KOMPENSERA dagar i förväg. Samtidigt som jag ständigt är LIVRÄDD för allting, hela tiden.

 

Jag vill sitta bredvid er. Våga vara lika starka som ni är, även om det känns tragiskt att ens nämna ordet "våga".

Jag orkar inte mer, jag kan inte dricka eller äta annat än det som är tillåtet. Vill slå sönder mig själv för allt borde vara tillåtet. Ändå kommer jag inte framåt. Jag är dödstrött på att springa. Ändå är det som om jag inte kan styra över min egen kropp som skriker av utmattning.

Behöver bearbeta min ryggsäck. Behöver ha någon att rensa, sortera, kasta bort och få klarhet i tankar och känslor. Någon som jag vet alltid stannar kvar oavsett hur hårt det blåser. Jag behöver TRYGGHET.

 

Jag är fast i en fälla och allt, allt jag önskar mig är att få bli fri. Allt jag önskar mig.

Jag behöver någon som orkar förflytta mig ifrån denna platsen till en annan. (mat borde vara så naturligt att detta inlägg vore löjligt oviktigt.. men det tar upp så mycket av min tid, tyvärr).

Viktigt att komma ihåg är att jag trots allt kommit en bra bit på vägen! Jag har kämpat mig igenom många år.

 

Ledsen, har inte alls orkat med bloggen. Egentligen tycker jag inte att någon ska behöva säga förlåt för att jag inte uppdaterat, ändå gör jag det själv just nu. Ett ögonblick där jag gör allt i min makt för att orka ta mig vidare. Framåt och inte tillbaka. Den senaste tiden har varit ett långsamt kaos, tårar och tysta skrik.

Utmattad trodde jag att jag återigen skulle falla i djup sömn igår, men alla tankar och känslor som fyllt mig under hela dagen kröp fram under skinnet. Klockan tickade närmare halv fyra på morgonen.. drygt två timmar senare tvingades jag upp för att svanskotan gjorde för ont. Stack som knivar emot dynan!

Tillbringat hela dagen i en grå dimma. Känt mig som en zombie och inte fått det minsta gjort som jag tänkt, men måste lära mig att det är okej att "bara vara ibland".

Utan hjälp och stöd hade jag aldrig tagit mig ens hit.

Gråten sitter fast i halsen.

Jag vet att tiden emellan då och nu, nu och då har försvunnit i ett svart hål. Jag vet inte hur många gånger jag önskat mig tillbaka till någonting så långt, långt bort härifrån.. att vägen dit varit farligt nära. Jag tänker inte sitta här och neka er sanningen eller försöka lura mig själv, att jag varit så nära att falla rakt emellan era fingrar och ni skulle inte märka det innan det vore försent. Då skulle ni kanske undra vart det lilla gnyendet tog vägen?

Jag erkänner att jag varit nära att ge upp. Att jag inte längre känt att jag haft anledning till att kämpa, när inga resurser längre finns att leva för. Tiden har fallit som ett korthus och jag tillsammans med den och jag vet att jag troligtvis kommer att rasa ännu längre ned både fysiskt och psykiskt, men vad kan jag göra?

Sälja min själ i ett gatuhörn?

Allt jag vill är att få ha mina drömmar kvar. Små som stora så ger de ändå näring åt viljan.. men jag står tom och naken på tårar kvar här. Utblottad bokstavligen.

 

Det har hänt mycket de senaste dagarna och allt snurrar mest omkring. Ändå har jag tillbringat 99.9% av tiden i djup sömn (inte klokt när jag tänker på det..), men allt för att orka överleva.

Vad jag har gjort under den vakna tiden kanske en liten fråga hörs?

............................................ gråtit förtvivlat.

 

Det spelar ingen roll hur många bokstäver som bildar ord som bildar meningar och som bildar tomheten där emellan. Det spelar ingen roll hur många tårar som trillar nedför mina kinder, likväl är de nya snart framme igen. Jag kämpar, kämpar hela tiden, men bryts itu av smärtan inifrån. Försöker att hitta tillbaka.. men det är så svårt nu. Svårare än på länge, eller om det är jag som blivit mer medveten om det nu.

Jag vet ingenting.

Vem gömmer sig bakom alla tårarna?

Varför var det ingen som tog tag i allting redan då för länge sedan?

Jag skulle kunna rada upp frågor efter frågor utan att få ett endaste svar. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag måste gå vidare. Gå vidare. Gå vidare? Hur ska jag kunna gå vidare när mitt inre ligger utspritt på golvet för allas beskådan. Ensamt och trasigt. Jag är rädd.. nej, jag är livrädd för att inte orka längre.

Jag försöker att hålla modet uppe. Klistra upp ett leende som inte lever på insidan.

 

Varje kväll tänker jag på allt som jag vill få sagt. Allt jag vill få förklara och allt som jag behöver hjälp med för att ha en chans till att ta mig framåt. Inte rasa baklänges, men jag fastnar ständigt i ångestens klor och glömmer helt och hållet bort precis allting som jag ville ha sagt. Jag vet att jag säkert låter helt vimsig och flummig, men känslorna är inte i kontroll. Jag är inte i kontroll utan   s  p  l  i  t  t  r  a  d

 

Tv:n står på som lite sällskapsljud och jag börjar gråta för någonting som inte är så mycket att gråta över egentligen. Saker påminner mig ofta om allting som jag saknar. Allting som jag önskar vore, men jag sitter fast.

Jag sitter fast och får inte den hjälp som jag behöver. Är jag inte värd besväret?

 

Just nu avskyr jag precis allting med mig själv. Avskyr hur fet och ful jag är, för jag kan inte alls förstå eller tro på att det skulle vara annorlunda. Känslan kan inte vara så fel.

Jag är ledsen över att jag är så deppig, så nere, så grå och tråkig.. jag är ledsen över att jag finns.

 

Jag ville tro att jag kommit så mycket längre. Att jag hittat en liten ruta mitt ibland alla andra där jag kunde tillåta mig själv att få vara mig, men idag har jag upptäckt hur fel jag haft. Jag är så långt bort, så vilsen att jag inte längre vet hur jag ska hitta tillbaka. Det har behövts många hårda smällar och slag för att jag skulle förstå att detta inte går längre. Anorexian sitter så mycket hårdare än vad jag är stark.

Jag påverkas av saker och ord som jag inte trodde att jag skulle göra.. Jag tycker inte om det alls och det gör mig både ledsen och uppgiven. Vet inte vem som jag ska prata med för mamma blir orolig för precis allting och det driver mig ännu längre ned. Det borde inte vara så, men... så är det.

Jag försöker att sätta på ett leende och säger ingenting om alla tankar och känslor.

 

Samtidigt vill mitt inre skrika ut SNÄLLLA LYSSNA PÅ MIG UTAN ATT SPRINGA HÄRIFRÅN I TÅRAR!

Jag vet inte vilket ben som jag ska stå på längre. Jag vet inte vilken axel som jag ska luta mitt trötta huvud emot längre. Jag känner mig bara vilsen och trött på denna verkligheten.

Snart tappat räkningen på dygn av fruktansvärd kramp i magen! Finns ingenting att göra mer än att stå ut. Ingen ide att söka sig till akuten, för de gör ingenting ändå. Läkarna ingenting heller.. försökt redan. Omöjligt att ens dricka när den krampar så och ingen som inte varit med om det kan förstå hur ont det gör. Att inte kunna stå rakt, att inte kunna lägga sig ned och att inte kunna sitta ned utan böjas i FRUKTANSVÄRDA SVÄRD i magen!

Orkar inte längre..

 

Det är en känsla i brösten som gör för ont. Du säger någonting samtidigt som du förblir tyst. Samtidigt som jag kan känna att det saknas någonting, är jag full utav känslor i ett virr varr.

Jag försöker att inte visa. Försöker att hålla det inom mig för att inte oroa dig, men det värker in bröstet och jag vet att jag går sönder lite mer för varje sekund. Längtar efter så mycket mer än det här.

Längtar långt bort till någon som vet, någon som förstår att tystnad kan skava sönder ibland.

En natt utan sömn. En natt utan vila och jag är på väg ut.

 

Måste komma bort ifrån ångesten. Jag vet bara inte åt vilket håll jag ska gå..Tjockkänslor. Vill springa bort ifrån mig själv. Varför måste det vara så svårt att äta? Varför?!

Tittar på stjärnan som hänger i fönstret. Tiden kryper sakta framåt.

Tankarna är alldeles för många och jag vet inte hur jag ska komma vidare. Jag vet inte hur många gånger som jag brustit ut i förtvivlad gråt. Känt hopplösheten äta upp mig inifrån och ut. Nu ska jag passa på att försöka svara på en längre kommentar som jag fick för en tid sedan. Oftast svarar jag direkt i kommentarsfältet eller i en annan blogg, men nu behövde jag tid för att kunna samla ihop tankarna en aning. Så förlåt för att det tagit lite tid. Minnet är inte alls långt, minst sagt.

 

(Margareta)

"..men om du blir inlagd ser dom ju till att få upp din vikt till ätstörningsnivå (alltså inte längre anorexia) och SEDAN får du samtals-psykologhjälp? Fick du inte samtalshjälp efter att du varit inlagd tidigare eller var du inte inlagd tillräckligt länge för att komma upp i målvikt? Eller fick du samtalshjälp som inte var fungerande? Det går absolut att bli frisk, men du måste ju faktiskt nånstans inom dig VILJA bli frisk och vara beredd att underkasta dig och acceptera att du kommer att behöva gå igenom ångestladdade utmaningar för att bli frisk. Det är ALDRIG för sent att bli frisk!!! Men med tanke på att du mår så dåligt redan nu - trots att du sitter i din trygga anorektiska självhatarbubbla - så tycker jag absolut att du borde lägga in dig i "sängläge och rullstol" och kräva av dig själv att gå igenom skärselden för att bli frisk. Förresten, bilden på dig.. jag ser ett mycket vackert ansikte med oerhört fina drag som jag faktiskt är avundsjuk på. Dock för mager vid kinderna. men det vet du ju redan, eller hur? Kramar i massor."

 

Kram!

 

Nu blev det en väldigt långt svar och mina tankar for iväg. Som sagt om nu någon orkade läsa igenom och har andra funderingar, tankar och frågor så ska jag svara så gott jag kan. Kanske någon önskan om något jag ska skriva om eller vad som helst..?

 

Det finns inte ord som kan förklara hur väldigt SVÅRT jag har för att se mig själv!

Jag bokstavligen springer förbi alla speglar och känner en sådan avsky att jag ofta bryter ihop totalt. Känner att jag inte orkar längre, att jag bara vill bort ifrån allting och allra mest ifrån mig själv. Vill gå ned alla äckliga kilon och slippa känna allt fett. DET ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT KÄMPIGT!

Nu har jag tagit ett enormt steg till att våga visa mig själv lite mer. Visa hur tjock och ful jag är.

I de där ögonen gömmer sig så mycket smärta. Så många tårar och så mycket skrik. Sådan förtvivlan som många gånger varje dag får mig att undra hur länge till jag har kraft att kämpa.

Jag vet inte.

Jag vet bara att jag är alldeles för TJOCK och FUL!

Egentligen så hade jag mycket mer att skriva, men klarar inte av det längre. Tog fotot på förmiddagen och fortfarande sitter jag och skakar av ångest bara vid synen av mig.. i ögonvrån.

Jag ska försöka att lägga upp foton framöver, när det vet jag inte. Jag har tankar, men sedan får tiden visa.

Idag vann jag i alla fall över mig själv på sätt och vis.

Kan inte koncentrera mig på någonting. Känner att jag tappat fotfästet lite, eller rättare sagt riktigt mycket.

Kanterna på båda mina sidor är farligt nära för utan dig vet jag inte vem jag är, eller vem jag skulle kunnat bli.

Orden utan dig känns meningslösa. De fortsätter helt utan innebörd.

Ett ord, det räcker med ett litet ord så jag vet att du finns kvar i mina andetag.

Ett litet     ..hej

Och hela världen gnistrar av iskristaller för dig.

Jag kommer aldrig, aldrig att lämna dig vännen min. Så orolig.. SÅ OROLIG!

Totalt utmattad. Efter ett nytt dygn utan sömn, jag som trodde att det skulle bli lite bättre igen. Vandrat runt överallt och ingenstans, målat lite pyssel och inte vetat om jag var nöjd eller inte, skrivit brev och kladdat ännu mer, snubblat över den där granen ett flertal gånger, stackarn sitter fast med ett snöre i år! Vandrat runt ännu mer och blivit rädd för min egen spegelbild, eller om det var någon annans. De där pinnsmala benen kan omöjligt tillhöra mig. Får inte ihop matematiken. Rusat iväg i sista minuten till tandläkaren och väl där så tyckte de att jag kunde gå igen. What! Ned till stan och stod länge och kramade om ett litet vitt paket som jag inte vågade lägga på lådan ifall de redan hunnit tömma. Lustigt nog så var jag tvungen att gå till just den brevlådan, cyklade ändå nästan förbi minst en på vägen ned. Väntade och väntade tills jag gav upp och gick in för att titta på julklapp. Frågade om de tömt, vilket de inte hade. Posten tippade nästan över kanten när jag släppte ned brevet. Lite lagom kärleksfullt ihopskynklat. Hoppas, hoppas att det kommer fram imorgon och kanske kan rädda ett litet hjärta. Åh, det måste bara!

 

Så nu sitter jag här efter att kommit hem och vandrat runt, runt igen. Tintin fick fint lite för sent, men så glad ändå lilla gumman. Kan inte förstå hur liten hon var när jag fick hem henne ifrån uppfödaren. Ja, det är min lilla kanin om nu någon glömt, hihiii.. Efter mycket tvekande gick jag till apoteket och sedan vandrat runt igen.

Maten fungerar inte alls. Känner mig smällfet trots att jag bara fått i mig ett par tomater, en clementin och svamp. MAGKRAMP! Går bara inte när det gör så vansinnigt ont! De där smala benen är för länge sedan borta.

Jag får inte ihop matematiken alls.

hur kan någonting som var så skrämmande i natt förvandlas till helt tvärtom och jag kan inte alls se verkligheten.

Vilken den nu är?

 

Jag vet att jag behöver sova för att orka fungera, men är inne i en mörk tunnel av PANIKÅNGEST!

Är det alla instängda tankar och känslor som rinner över kanten? Jag vet att jag är alldeles för bra på att "stänga av" och "förtränga", "gömma undan" och "glömma". Tror nog inte att det finns någon med ett sämre minne än jag just nu. Näringsbrist lika med knäpp hjärna. Suck.

Nästan hela dagen har gått och jag är rädd för hur den slutar. Funderar på att helt ändra tillvaro. Flytta nedåt.

Inte till solen om det ändå vore så väl, men en slags sol kanske ändå. Nej, jag tänker inte berätta någonting här. Lite liv får jag väl ha tills vidare.. Måste komma ihåg att skriva någon slags "matlista" eller så. För att komma ihåg att stoppa någonting i mig och vad, men det blir alltid, alltid samma saker. Borde vara helt trött på det, men ändå en trygghet både för mig och kroppen. jag önskar att jag vågade äta som många andra gör. Vill vidga mina vyer, men herregud vad det är svårt! Jag sitter så grymt fast i anorexian, jag inser det när jag märker hur mycket ÅNGEST någon ynklig grönsak ger mig. På allvar kan någon tala om för mig hur ni gör? Snälla..

 

 

Föll för allt jag drömde. Föll för allt jag glömde. Föll för att jag inte längre fanns. Finns det någon möjlighet att överleva på ett litet hopp eller två, så är det precis vad jag med gråt och förtvivlan gjort den senaste tiden. En tid som tycks varit hur lång som helst. Jag vet inte varför nätterna, kvällarna också för den delen, blivit till oros svarta ångeststunder. När allt jag känner är ett hjärta som slår hårdare än hårdast. En puls som fått mig att vilja SKRIKA tills lungorna inte längre håller ihop. Det har gjort så fruktansvärt ont, det har varit så svårt att hitta någon mening med någonting alls,

Svårast är att våga stanna kvar i stunden och lita på att det blir bättre. Att dagarna kan bli ljusare.

Jag är långt, långt därifrån. Nu har jag bara stängt inne dem, tårarna.

Känner mig så svag.

Igår försökte jag göra en tallrik med grönsallad, champinjoner, pärltomater och en clementin. Satt ensam och även om jag visste att jag så väl behövde fick jag en sådan ångest att jag grät som ett litet barn. Riktigt hulkade och tårarna rann, eller snarare forsade nedför kinderna. Fick en sådan ångest över dessa grönsaker, denna dumma clementin och jag förstår, eller vet att det inte är farligt.. men känslan, den gav ÅNGEST!

Inser hur långt jag har kvar att gå. Hur mycket jag har kvar att strida med. Det har blivit många sömnlösa dagar och nätter. Alldeles för mycket tårar i halsen.

 

Äntligen har jag fått ordning på ljusslingan i korridoren. Hur många sladdar i ett enda trassel, men nu är det klart. De bad mig att klä granen nere också. Kulorna har legat i mitt förråd så det har blivit min lott i livet att klä granen. Kanske jag klär en egen gran snart.. tomtenissar börjar smyga fram och när jag börjat så är det skönt att få det färdigt. Annars idag cyklade jag ut en runda. Visst stod jag länge och tvekade. Ut eller inte?

Om jag skulle stannat inne vet jag att ångesten hade vridit mig i plågor, men den har funnits där hela tiden i alla fall. Svalt gråten, eller försökt, tills jag kom på mig själv med att sitta på golvet och stortjuta. Ingen ide att ens försöka torka bort spåren på mina kinder. Känslan av salt på huden.

Jag vill inte gråta. Det känns som om jag aldrig kommer att kunna sluta då. Vilket fall som helst, när jag kom hem igen mådde jag tusen gånger sämre än vad jag gjorde tidigare.

Träffade min grannes hemtjänst. Pratade en liten stund. Hon påpekade hur mycket jag gått ned i vikt igen.

"usch så jobbigt för dig gumman!"

 

Jag skulle kunnat prata med henne länge. Hade verkligen behövt det, men vet att hon inte hade tid och jag ville inte ta utav hennes tid. Mamma kan jag inte nämna hur jag mår. Oron lyser redan i hennes ögon och jag vet att