•                     
  • ❤ Anorexia
  • ❤ Att kämpa för livet
  • ❤ Kalori-Lureli
  • ❤ När allting känns för svårt att hantera
  • ❤ Våga be om hjälp
  • ❤ Våga tro på en förändring

•                     
  • ❤ Cancer
  • ❤ Du lämnade mig för tidigt
  • ❤ Saknad
  • ❤ Storasyster
  • ❤ Tvillingbror & jag
  • ❤ Vänskap

•                     
  • ❤ Barndom
  • ❤ Incest
  • ❤ Känslor
  • ❤ Livet
  • ❤ Tankar
  • ❤ Trasigt hjärta
  • ❤ Vakna upp i min verklighet
  • ❤ Vilsen i mig själv

•                     
  • ❤ Bilder
  • ❤ Dikt
  • ❤ Musikvideo
  • ❤ Tankestund

När det blev liv i luckan för en stund

När jag kan sova precis hur länge som helst eller ingenting alls på flera dygn. Nu har det blivit det första, finns ingenting som kan hålla mina ögonlock öppna någon längre stund. Mamma skulle titta förbi igår, jag somnade till några timmar innan hon kom.. vaken en liten stund och somnade igen. Gullig som hon är så sitter hon och läser i en tidning eller bara finns där.

 

Det ringer och min tvillingbror med sin lillebus vill komma förbi en stund. Då blir det liv i luckan för så mycket energi det finns i den lilla fyraåringen skulle räcka till energi åt många. Det gör såklart ingenting för han är så otroligt gullig och charmig. Svårare är att fånga honom i kameralinsen!

Hunden och taxen skulle absolut vara med på bild.

"Får jag titta om dom fastnade nu?"

..så kommer den där blicken som får mitt hjärta att smälta!

 

Han plockar fram mitt Solitärspel ifrån bokhyllan, på mattan denna gången. (vet inte hur många gånger vi letat och letat efter en liten borttappad glaskula) Än har han inte lärt sig att man ska vara själv och spela, inte två och egna regler har han. Förra gången så lärde jag honom lite hur spelet fungerar och han kom ihåg en hel del.

Självklart spelade vi han och jag.. som han ville.

"Om jag hoppar över den sådär är det okej" ..fnittrar han när hoppen är för långa och han vet om det..

 

Sedan var det energi överskott i en liten härlig kropp!

Om jag höll mig vaken, ja  :)

Vi brukar dela stol tillsammans och så även igår. Jag invirad i filten och han tätt intill medans mamma och hans pappa drack kaffe och fikade på balkongen. Jag älskar de där stunderna med honom tätt intill. Härliga lilla kille.

Idag har säkert dagisfröknarna fullt upp, fast kanske inte. Nytt dagis i sommartider och då blir stackarn så blyg.

Hoppas att det gick bra.

 

Såhär busiga blir de allra flesta foton jag lyckas fånga honom på. Älskade kille!

De stannade en liten stund och sedan somnade jag givetvis om igen.

Mitt mående är långt ifrån tipp-topp. Har verkligen ramlat ned i ett djupt svart hål. Fötterna är fortfarande inte bra och när de svullnar upp så får det mig att känna (och tro..) att jag gått upp jättemycket i vikt. Att ansiktet liknar en gris och benen feta falukorvar! Att det kan bli så sjukt vridet, ett par värkande, svullna fötter och vrister kan omöjligt göra att vikten går upp som en ballong... ändå så är min känsla så.

Det är så jag verkligen upplever det!

Idag har jag mest sovit igen.. Jag tar tacksamt emot på olika smaker och sorter av näringsdrycker?

Så ni som läser här lämna ett litet spår efter er. Det skulle hjälpa mig enormt mycket.

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Barndom  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Tvillingbror och jag  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        8 kommentarer

Att hitta styrkan att bara andas en dag är ett steg upp till tryggheten i livet

Vissa dagar och stunder så vill jag bara få gömma mig för omvärlden. Den känns alldeles för skrämmande och med alldeles för många människor som inte förstår rädslan. Då är det tryggare att kunna få gömma sig allra längst in i garderoben eller i en liten vrå. Bara ligga där och gömma tårarna för mig själv.. så måste jag inte hela tiden förklara varför.

 

En del dagar räcker det med att bara orka ta sig uppåt litet steg i taget, så känslorna hinner med. Istället för att slå knut på mig själv med alla krav om vad som borde göras på min evighetslånga "kravlista", men det är just vad den är. Min kravlista och ingen annans. Jag behöver kanske lära mig att det är helt okej att känna sig både trasig och trött vissa dagar och stunder. Jag vet inte hur många kvällar jag fått ångest över allting som jag borde ha gjort, men inte klarat av..

 

Ändå så är det de sakerna som jag vill göra, verkligen vill göra, som förträngs och glöms bort eftersom jag är på tok för duktig på att "tränga undan" alla tankar och känslor. Just för att orka och inte falla ihop psykiskt. Jag vet att minnet och bristen på koncentration är en följd av min anorexia. Hjärnan krymper som en vindruva i solen, blir till ett skruttit litet russin. Russin är söta och det är dock inte jag, men jag kan bli starkare.

Måste bara lära mig att det även är helt okej att bara vara för en stund eller två.

 

Ta vara på de små stunderna som trots allt har chansen att titta fram om jag öppnar mina ögon.

Först måste jag försöka lära mig att våga se mig själv och det är så svårt. Oerhört svårt! Allt jag känner och ser är hur tjock och ful jag är, ledsen men det är så jag upplever mig själv 99.9% av tiden.

Ändå så fortsätter jag att kämpa. Kanske föddes jag till en liten seg godisråtta, även om de mest är sliskiga hihii..

 

Vägen hit har varit lång och nu står jag på skakiga ben med en kämparlust lika stor som den är livrädd.

Livrädd för att bli fel, fel.. fel. Alldeles för fet. Alldeles för fort, så känslorna inte hinner med och jag vet hur det har gått tidigare. Jag har rasat och fallit ännu djupare igen. Under alla åren har jag kämpat för andras skull och inte min egen. Är jag värd att kämpas för, duger jag?

Är jag helt okej med både tårar och skrik, med min insida och utsida?

 

Är det okej att jag bara orkar ta mig upp i en trygg famn dagar och stunder då mitt inre gör alldeles för ont..?

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Tankar  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        5 kommentarer

Väger skuggan av mitt liv

 

Det faller en stjärna

utanför fönstret

och innanför väggarna står jag

infångad

hämmad att leva

och lika rädd för att dö

 

jag flyr ständigt inåt

mot cirkelns mitt

omsluten av höga murar

ledsen och rädd för allt

döljer jag mina

tårar

 

världen ekar högt

livets alla oljud skrämmer mig

bryter ner mig

bryter loss

mig

från er

 

jag vandrar mil mentalt

närmar mig noll

väger skuggan av mitt liv

det som ekar i mig

en tomhet

 

känns tyngre nu

men jag griper tag

håller mig fast

i det som ni

kallar för

livet

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        1 kommentar

Don´t you dare give up

Springa bort. Jag vill springa bort härifrån och aldrig komma tillbaka. Hitta en ny lägenhet och aldrig mer se personer som krossar och förstör! Drömmer och längtar mig bort, långt.. långt bort, men jag sitter fast. Klarar inte ens av att gå en promenad i solen. Känner mig så INSTÄNGD!

Svullna vrister och fötter som jag ibland lyckas lura mig till att vara bättre. Tills jag känner smärtan. Tills jag ser feta klumpar där fotknölar tidigare stack ut. Inte var det såhär jag ville ha sommaren.

 

Två små ganska lätta tramp i golvet när skriken inte ville släppas fram. När grannars plågor skrapat nog på min själ fick mig att stampa i golvet. Mer än vad mitt skelett klarade av. Hade de inte betett sig som de gjort så hade detta aldrig hänt.. det är sanningen. Jag skulle inte trampat i golvet, två ynkliga steg. Jag hade aldrig suttit här med två vrister som jag helst av allt inte vill använda mer än nödvändigt.

Ändå försöker jag, kan inte sitta på en och samma kudde dagarna i ända. Ångesten är enorm just nu. Har varit hela dagen även om den växt sig allt starkare ju närmare kvällen kommit.

 

Nu vill jag slita mig själv i stycken!

Ringde tidigt på morgonen för att få recept utskrivna på näringsdrycker och en röst talade om att de skulle ringa upp mig kl.11. Jag väntade och väntade, min läkare ringde aldrig. Kände mig så ledsen och trött, besviken och betydelselös. Nu när jag kämpar med att dricka dessa ÄCKLIGA NÄRINGSDRYCKERså kan hon inte ens ringa upp. Får se om jag orkar göra ett nytt försök imorgon på redas telefontid. En tid som är till för att de sedan ska ringa upp, men inte det. Känner mig ledsen idag. känner mig jätte tjock och ful.

 

Tjockare och fulare än annars, hur nu det är möjligt?

Rastlös och inte fått någonting gjort alls, inte ens klarat av att sitta på balkongen trots att jag vet innerst inne att det brukar lugna mig. En stund i solen, men jag längtar efter havet!

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        3 kommentarer

Om jag bara varit hel

Jag gömmer mig

bakom en vägg av känslor..

Känslor som börjat som

 

hål..

Hål som växt och bildat ett förflutet

och ett pussel i dagsljus

men en bit fattas

Någonting är så

 

trasigt..

Någonting gick sönder och blev

aldrig sig likt igen

och det följer med

Det känns överallt

 

överallt..

Bryter det som

kunde gått vägen

Om jag bara varit hel..

 

Om jag bara kunde få bli hel..

 

Allt jag ser säger ni är fel

medans jag SKRIKER

hur FEL..

 

JAG KÄNNER MIG!

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        7 kommentarer

Jag önskar mig de vingar som saknas

Timmarna har passerat och lämnat mig med oron kvar. Ensam. Den där näringsdrycken igår vred och vände på mig. Totalt omöjligt att komma till ro så när klockan visade på närmare halv fem på morgonen kröp jag under filten på min balkong. med ljudet av grannar som tydligen är väldigt morgonpigga, lyssnade jag på deras samtal. Ett ljud jag inte kunde förstå, men det gav ett litet lugn.. men redan efter mindre än två timmar var sömnen borta.

Tillbringat de senaste nätterna på min balkong. Vaknat av solljuset och fåglarna.

Föredrar de som kvittrar mer än kraxar, men det är sommar. En sommar med ÖMMA FÖTTER och

NÄRINGSDRYCKSRÄDSLA!

 

Vem kom på det idiotiska ordet och innebörden med SIFFROR?Trehundratre kalorier i en dryck borde inte ta livet av mig, det är siffrorna som gör det. Siffror som talar om ifall du duger eller inte. Siffror på en VÅG.. siffror på ett BETYG,antingen det kommer ifrån ett skolbetyg eller din allra innersta lista om vad som är okej eller inte.

Siffror som samhället har byggt upp som en hög mur att passera.

Vilken idiot kom på idéen att springa med huvudet före emot en mur i betong!?

 

Känner mig lite stolt ändå att jag vågade (liten klapp på min axel samtidigt som en röst skriker hur fet jag är!)

 

Mamma kom till mig i lördags för att hjälpa mig att storstäda lägenheten och jag kunde sova. Behövde så väl. Och vad hade hon med sig om inte ett fint litet inslaget paket ifrån en vän som tänker på mig. Fint kort och flera band i siden som kommer bli till pyssel. Tack söta dig så glad jag blev!

 

Och de där vingarna som jag saknar på mina skuldror. De hade jag verkligen behövt i fredags, men som någon sa.. "Du hade änglavakt!

 

Idag har jag sovit medans mamma tittat förbi. Älskade mamma, vad vore jag utan dig..

Jag kan inte säga att jag mår bra. Inte någonstans och vissa grannar som

"saknar en flinge i paketet" , har krossat både mig och mamma. Jag har inte krökt ett finger på dem och ändå är det som om de vill ha bort mig död eller levande. *förtvivlad gråt*

 

Tittade in hos sötaste grannen igår, eller jag såg nog mest vinglig och som om jag gick på en is. En is som när som helst skulle spricka under mig. Det gör så ONT att gå! Lilla grannen började plötsligt att rossla och få ansträngd andning. klumpen i magen växte sig upp till halsen. Gråten var nära, tåren trillade ned. Så när jag på eftermiddagen idag hämtade posten så var hon inte hemma. Dörren låst och troligtvis åkte hon in till sjukhuset igår.. kommer hon aldrig hem igen?

 

Just nu vill jag ge henne hela världens änglavingar. SAKNAR DIG GUMMAN..

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vänskap

Kommentera inlägget        1 kommentar

Näringsdryck.. Ångestdryck du skrämmer livet ur mig!

 

303 kalorier i en ÅNGESTFLASKA med sugrör!

Sedan att bestämma smak och sort, de hade bara två olika hemma. kaffe, choklad, banan och en till vilken jag inte minns gick bort direkt. Jag kände hur folk stod och väntade, men hon var gullig och tog sig tid för att stötta och hjälpa mig. Tydligen varit enormt orolig över mig och sa att hon kunde se genom jeansjackan hur mager jag var. jag kan inte skriva att jag är det då känslan skriker någonting helt annat!

Tre feta kalorier mer i denna och hon såg långt innan dess min RÄDSLA!

 

"Ska jag hjälpa dig att välja?"

"..... ja"

..mumlade jag skakigt fram medans mina fötter höll på att ta döden av mig,

men det är en annan historia. Berättar mer en annan gång för inser att kroppen verkligen inte tål speciellt mycket. Så tråkigt att inte kunna gå promenader med kameran nu då solen skiner igen. Så det kommer säkert att bli en del gamla en tid, eller sådana som inte kommit med.

Verkligen inte alls orkat med vare sig livet, psykiskt eller fysiskt. Suttit apatisk eller sovit, men nu börjar jag att spåra ur totalt.

 

I söndags var jag på ett 7 årskalas. Så bilder därifrån kommer så småningom.

Nu har jag i alla fall några näringsdrycker i kylskåpet. Känner mig lite stolt ändå att jag

VÅGADE!

 

TREHUNDRETRE KALORIER I EN ÅNGESTFLASKA MED SUGRÖR!

Och jag känner mig som världens fetaste, fulaste och äckligaste.

 

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        2 kommentarer

Glad Midsommar!

 

Så är dagen här som kändes som en evighet till.

Sommaren då den ska vara som ljusast och vackrast. Dagen då små flickor plockar sju sorters blommor och lägger under sin kudde. Dans kring stången och små grodorna som får varenda turist att vända sig dubbelt av skratt och undrar vart de har hamnat någonstans.

Så många förhoppningar och önskningar..

 

Ikväll får jag väl försöka plocka fram ett blommigt örngott (om jag nu har det..), men nu ska jag först titta in till grannen en stund så att både hon och jag kan få lite sällskap. Blir så ledsen över att hon ska behöva ligga där ensam och att det är väldigt stor risk att "familjen" tackar nej när hon får en plats på ett boende. Vi andra kan ingenting göra, mer är att finnas där. Nej, jag blir bara ännu mera ledsen och upprörd när jag tänker på hennes situation och andra saker runt omkring.

Andas.. andas....... a n d a s .... a n d a s ...

 

Resten av dagen blir en fortsatt kamp.. det lämnar jag utanför just nu. Det är kallt.. vem har värmen?

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  Livet  Tankar  Vänskap

Kommentera inlägget        3 kommentarer

Teddyhunden

 

Så har hon bytt ägare.. lilla flickan med sin teddyhund

 

 

Hon har varit väntat och efterlängtad länge, så snälla ta väl hand om henne för hon behöver så otroligt många kramar. Kramarna som hon inte längre kan få utav mig och jag inte av henne.

 

 

Tog lite foton i allra sista minuten så det fick bli som det blev, kanske kommer upp fler senare någon gång. Om inte annat så för att "hälsa på henne lite"..

 

 

Jag vet att hon blir älskad. Lilla tjej med teddyhunden.

 

 

Jag vet att det varit tyst och tomt under en ganska lång tid, men jag mår inte alls bra.

Önskar er en fin Midsommarafton imorgon.

 

Etiketter: Att kämpa för livet  Barndom  Bilder  Känslor  Livet  Vänskap

Kommentera inlägget        2 kommentarer

Jag vill somna in under en gyllengul himmel och vakna upp under en blå

 

 

 

Stunder som var fyllda utav skratt, mys och saftkalas med brorspojkarna..

 Bröts mitt itu då lillkillen inte fick följa med mig ut på promenad. Bara han och jag. Hans gråt som gjorde så ont. Hennes ord om att jag inte fick gå ut när jag ser ut såhär. Aj! Det gjorde ont!

 

Här har jag gått och kämpat för att ännu en sommar inte ska förstöras av anorexians klor, inte låta ångest och tankar om att jag är för tjock och ful, ska låsa inne mig i ensamheten sommarens alla soliga dagar. Så när jag äntligen lyckats våga.. VÅGA SYNAS!

Då rasas allting ihop av min mammas ord om att jag inte fick gå ut för att jag ser ut såhär! Just då ville jag slänga fjärrkontrollen rakt på tv:n och skrika att ta mig långt härifrån för jag orkar inte längre, men jag stirrade rakt fram.

 

Sjönk in i filmen vi såg och sa ingenting till henne. Anorexian ska inte förstöra denna sommaren också, inte ett år till som jag tänker sitta inne för att andra tycker och tänker. Tisslar och tasslar. Stirrar och glor. Det gör de ändå, så ska jag sitta inne och inte få njuta av den fina sommaren? Neeej.. jag tänker inte låta det bli så!

 

Jag satt barnvakt och det allra första som lillkillen sa när han kom innanför min dörr var att han ville gå en promenad med mig.

-"bara du och jag runt.. runt här ute"

 

 Jag förklarade att vi inte kunde gå än utan vänta tills hans farmor hämtat storebror, då skulle vi gå en runda, bara han och jag. Hela kvällen fick jag höra hans gråtande..

-"..men jag vill gå nu.. jag vill gå nu!

 

Sedan kom mamma sent och skulle hämta hans storebror och då fick jag inte gå ut och visa mig

"Sådär!"

Det finns inga ord över hur ONT det gjorde..... Själv kämpar jag varje sekund för att övervinna, tränga undan tankarna på att jag inte kan gå ut och visa mig. Tjocka.. feta.. fula mig. Jag som har väldigt svårt att ens se min egen spegelbild, gör allt för att ta del av livet. Ska jag nu tvingas sitta inne under en filt bara för att andra inte kan hålla tyst? Förstår de inte att ord och blickar kan döda!?

Jag behövde bara få ur mig en liten del av vad jag har gnagt på i tankarna de senaste dagarna.

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Barndom  Bilder  Känslor  Livet  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet

Kommentera inlägget        13 kommentarer

Kan någon höra orden bakom er i skuggan av era liv

 

Kämpar och kämpar.

Kastar alla känslorna i väggen

samtidigt som jag

känner mig väldigt

 

osynlig.

 

Etiketter: Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  Vakna upp i min verklighet  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

I´ll be fine but just not today

 

Låter tystaden tala för sig själv ikväll.. Orkar inte vara stark när mitt inre känns avbrutet, trasigt och så ensamt.
Ingen idé att försöka skriva om vad som hänt och inte hänt sedan jag senast var härinne. Tycker inte att någon ska behöva be om ursäkt för "dålig bloggning", för visst är det så att när det blir ett tvång så.. sluta då.

Därför ber jag inte om ursäkt, även om jag är ledsen därför att jag verkligen saknat och behövt ventilera om än så lite, lite.

Jag har kämpat och kämpat. Jag har gråtit och gråtit. Jag har sprungit vilse och aldrig kommit hem igen och nu saknar jag någon så mycket mer än vad jag kunde tro att jag skulle behöva göra.
Inga ord mer om det.. det gör ont helt enkelt.

Någon som vet varför det inte går att lägga upp fler bilder i samma inlägg? Krånglat länge nu så snälla om någon kan hjälpa mig till rätta?

puss

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Vilsen i mig själv  Vänskap

Kommentera inlägget        2 kommentarer

Jag har sprungit vilse så länge nu

 

 

 

Försöker hitta tillbaka till mig själv.. jag försöker, men hamnar alltid på fel vägar. Jag ler, men innerst inne så gråter jag och när jag säger "hej, jag mår bra" så vet jag inte om ni verkligen blir lurade eller om ni ser bortom de tysta orden.

Att jag är totalt vilsen.

Jag försöker ta mig tillbaka hit i alla fall, det går lite sakta, men stegen är framåt. Önskar att livet vore lättare att finna.

 

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

När tankarna vill lura mig till att vara så liten som möjligt eller större än störst

 

 

Natten har varit underlig och skrämmande. Hur ska jag kunna förklara någonting som jag själv inte har en aning om hur det hänger ihop, eller faller det helt enkelt isär?
Jag kände ben under tunn hud. Ben som stack ut alldeles för mycket och skavde. Det finns väl knappast någon möjlighet att jag kunnat förtränga en bild av mig själv så länge. För någon dag sedan satt jag ihopkrupen hemma hos mamma och frågade med fullaste allvar om det inte såg ut som om jag vore tjockare?
Ångesten som jag oftast håller för mig själv vred och vände sig inuti. Jag ville skrika, men "var tyst.. var tyst.." Stäng inne och håll ut.

Hur kan de äckliga tjock-känslorna nu i natt ändrats till en rädsla av att kilona rinner av mig?
Vad ska jag kunna lita på när tankarna vill få mig att ena stunden vara större än störst, till att nästa känna benen krypa ut genom skinnet bokstavligen?

Idag har jag mest suttit inne hos mig granne. Hon slipper ligga ensam och jag slipper sitta ensam hos mig, så bättre kan jag inte få det till. Det gör så ont i mig att hon har det så svårt! Det gör så ont att familjen inte åker dit och när hon själv säger just de orden mitt i allt virr-varr som åldern visar. Ja, då gör det om möjligt ännu ondare. Jag gör vad jag kan. Försöker att pyssla om och göra saker för henne som hon alltid tyckt om tidigare. Då när hon var pigg och klarade sig själv på ett helt annat sätt.

Cyklade ut och invigde min sommarjacka. Vindarna är kalla, men för varje dag så vaknar sommaren till liv allt mer. Den allra första grönskan är underbar och imorgon ska jag plocka nya vitsippor igen. Tappat räkningen på hur många buketter det blivit denna våren. Snart har de blommat över och jag längtar efter liljekonvaljer.. Det härliga knastrandet när stjälkarna dras upp ur marken och jag kan sitta på huk länge och känna dofterna runt omkring.

Jag har medvetet dragit mig undan lite. Varit tystare eftersom det mest varit en hopplös känsla över alla timmar och minuter. Hur roligt är det att läsa om mina tysta tårar, egentligen. Samtidigt så skriver jag för min egen skull och jag önskar så att jag hade ett "liv" att berätta om.. som många andra har.
Jag saknar det som finns utanför mina fönster. Jag önskar att jag kunde följa med dit ni andra åker, där ni finns och allt som ni upplever. Våga äta! Jag vill våga äta, men rädslan växer timmar innan jag ens fått i mig någonting. Jag får fortfarande ÅNGEST över GRÖNSAKER! Jag kan någonstans förstå hur fel det är, men känslan är svår att lura just då. Just nu.

När jag tänker en dum tanke så ska jag byta ut den emot två positiva och snälla tankar.. lättare sagt än gjort.
Tänker jag att jag är tjock så ska jag byta ut den till ett par saker som jag tycker om med mig själv. Okej, jag är nöjd med min längd. 1.74m över havet känns helt lagom och storlek 37 i skor är en bra storlek, lätt att hitta skor.. men det är inga riktiga eller viktiga tankar. Jag vill kunna tycka om tjejen som jag möter i spegelbilden, men det kan inte vara lätt när jag undviker att se henne.
Nog om det. Ska mysa med lilla Tintin. Dagen närmar sig kväll.

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Vänskap  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        4 kommentarer

Ingen kan lämna sin egen historia

 

 

De senaste dagarna så har jag inte alls orkat varken skriva eller tillbringa någon speciell tid vid datorn. Så det har blivit ett tomrum, men det är helt okej det också. Tycker inte att någon ska känna press på att blogga si och så många gånger, men jag vet att det finns åsikter som delar sig där som på alla andra plan.
Slutet av förra vecka var grymt svåra så för att komma ifrån lite tog jag min väska och gick ned till mamma för att kanske kunna vila lite. Omöjligt att komma till ro här hemma och även om jag trodde att jag är betydligt mer stilla än vad jag i verkligheten är.. viktig notering av mig själv där.

Så svårt att sitta still och bara göra en sak. Jag tycker om ordning och reda, men då kommer olika pappersblock, pennor, tidningar och annat fram som en trygghet. Konstigt kanske.
Först då kan jag somna till, jag är säkert en underlig filur. Nu har min goa granne kommit hem ifrån sjukhuset så jag har suttit inne hos henne ganska mycket. Var rädd för att gå dit först då jag inte visste om hon ens skulle känna igen mig eller hur hon skulle må.

 

Med rädslan i halsgropen trippade jag över och hon mår som allra bäst när jag stryker henne över kinderna och talar till henne.. lilla gumman. Vissa stunder var väldigt svåra att se och höra henne, men hon är hemma. Hur länge denna gången återstår att se.
Nog om det.

Jag ska svara på kommentarer så snart jag får lite mer ork.. varje morgon börjar med en växande panikångest och mina tankar vandrar allt som oftast åt fel håll. Försöker att hitta vägar till hjälp, men det är verkligen inte lätt i denna staden!
Tisdag och jag vet inte om jag kommer att gå ned till mamma för att mysa med brorsbarnen ikväll. Några timmar dit och även om jag mest vill sova bort dagen, för att orka så är det att kämpa vidare.
Gråten och förtvivlan växer sig allt större inom mig.

Visa dig inte svag.. gråt inte.. gråt inte..

Efter regn kommer sol. Hela helgen var det regn i luften och frös mest hela tiden, inomhus. Äntligen tittar solen fram igen. Finns väl inte många som inte längtar efter sol och värme. Det är vad jag lever för nu.
Ett hopp om att sommaren blir riktigt solig och varm. Uppåt 30 grader och jag mår som allra bäst. Satsar på att denna sommaren ska bli bättre. Gäller bara att ta mig igenom tiden dit.

(trött på att det fortfarande inte går att blogga "normalt" utan måste använda snabbinlägg, ändra fram och tillbaka och går inte lägga upp flera foton i samma inlägg, varför?)

 

Etiketter: Att kämpa för livet  Bilder  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        2 kommentarer

One star to the right

 

 

 

 

Finns det en plats för mig där? Förbi den första stjärnan till vänster och sedan rakt fram.
Igår var jag hos mamma under dagen, klarade inte av att vara hemma. Klarade inte av att vara någonstans och nu väntar en ny dag som redan startat med ÅNGEST! Känslan av att vilja skrika mig hes och slita ut mitt eget hjärta, för jag orkar inte längre!

Lyckades ändå somna till lite då och då när vi hittade ett par filmer som hon spelat in i julas. Bättre sent än aldrig och jag kände mig lite, lite lugnare.. även om endast för ett ögonblick och hur kan känslor ändras så snabbt, så starkt och så tydligt.
Där kunde jag tycka att "Oj, jag har nog gått ned en hel del i vikt!". Både kände och såg ben sticka ut där de inte ska.

Tills jag kom hem och på en tusendels sekund så svällde kroppen upp minst 20kg (ärligt talat så var känslan så mycket tyngre). Jag får inte ihop logiken alls. Nu sitter jag med gråten i halsen. Klumpen av panikångest som river allt starkare inom mig och hjärtat som redan hoppar hej vilt utan några gränser.

Dagen har bara börjat och jag......... orkar inte alls.

 

 

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        4 kommentarer

Håll om mig för någonting hotar att krossa mig

Jag önskar att jag visste hur det känns att flyga till dig. Bort ifrån mig.

 

Etiketter: Att kämpa för livet  Bilder  Saknad  Vänskap

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Jag skulle kunna springa hela natten tills du hittar mig

Om jag spelar glad eller om jag låter tårarna trilla. Om jag gömmer mig under min filt och trycker tillbaka alla känslorna spelar ingen roll för du tror att jag springer runt hela natten.. så då kan jag lika gärna springa bort ifrån mig själv.

Tillbringat kvällen med att få klart lite pyssel och skrivit ett brev, tassat på tå så inte ens lilla Tintin lagt märke till mig. Hur kan då grannen påstå att jag skulle möblera om på nätterna!
Springa fram och tillbaka i korridorerna och ha klackar dessutom. Allt startade med en hemsk bankning på min dörr och det väckte minnen och känslor som jag aldrig vill ha tillbaka.
Jag kan inte hantera dem alls, men jag får inte ur mig orden. Satt tyst ihopkrupen när mamma var hos mig på eftermiddagen. En liten stund som blev ett kaos och jag ville springa bort lika gärna som jag önskade att jag ville stanna kvar.

I mig själv.

 

Jag är så trasig nu. Så trasig.
Kommer jag någonsin att ta mig ur denna känsla?
Plötsligt är jag tillbaka till allt det svartaste svarta.......... incest och sexuella övergrepp. Otrygghet och jag vågar inte längre öppna om någon ringer på dörren. Vågar inte svara i telefon om det är ett okänt nummer eller "dolt", flyger upp i taket av minsta lilla ljud.
Jag är fast i ett helvete och jag är LIVRÄDD för allting!
..och ingen förstår för jag får inte ur mig orden.
Jag kan lika gärna springa hela natten för det är vad de tror. Att jag motionerar för att bli mindre.. mindre.. mindre.. mindre..

 

 

Etiketter: Att kämpa för livet  Barndom  Incest  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Fighting to hold on and fighting to let go

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Can you help me remember how to smile?

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        2 kommentarer