Ledsen, har inte alls orkat med bloggen. Egentligen tycker jag inte att någon ska behöva säga förlåt för att jag inte uppdaterat, ändå gör jag det själv just nu. Ett ögonblick där jag gör allt i min makt för att orka ta mig vidare. Framåt och inte tillbaka. Den senaste tiden har varit ett långsamt kaos, tårar och tysta skrik.

Utmattad trodde jag att jag återigen skulle falla i djup sömn igår, men alla tankar och känslor som fyllt mig under hela dagen kröp fram under skinnet. Klockan tickade närmare halv fyra på morgonen.. drygt två timmar senare tvingades jag upp för att svanskotan gjorde för ont. Stack som knivar emot dynan!

Tillbringat hela dagen i en grå dimma. Känt mig som en zombie och inte fått det minsta gjort som jag tänkt, men måste lära mig att det är okej att "bara vara ibland".

Utan hjälp och stöd hade jag aldrig tagit mig ens hit.

Gråten sitter fast i halsen.