Förlåt för att jag varit så tyst, eller egentligen så vill jag säga förlåt för att jag finns. Allting rasar runt mig och jag har inte längre någon vägg att luta mig emot. Oroar mig för så många andra och önskar att jag kunde befinna mig på tusen ställen samtidigt. Splittrad och saknaden efter den finaste vännen är stor.

Jag har kämpat så länge, jag har kämpat mig söndertrasad och ändå så rasar jag allt längre ned. Tillbringat den mesta tiden sovandes, även om jag de två senaste dagarna kunnat ta mig ut i vårluften korta ögonblick.

Jag känner att det inte är någon idé att sitta här och skriva en lista över vad jag gjort och inte gjort, för mina tankar flyger åt olika håll.

Igår kom ambulansen och hämtade min granne igen och jag är rädd för att hon inte kommer att orka länge till. Hon har knappast hunnit hem ifrån förra inläggningen då läkaren som kom hem till henne inte alls ansåg att hon var dålig. Två veckor blev hon kvar! Hennes familj tycks inte bry sig speciellt och det gör grymt ont i mig att veta att hon ligger ensam så mycket. Jag gick in till henne igår, nej det var i förrgår.. hon låg och sov så jag ville inte väcka henne. Senare kom ambulansen.

Igår sov jag till 14:40 och gick sedan ned till mamma för att få mysa med brorsbarnen. Fick ett så fint hjärta som lillkillen gjort av en pärlplatta. Det värmde så gott när de såg mig vara där.

"-Åh, Madde!"

Sedan när jag kom hem cyklade jag ut.. bara för att rensa huvudet. Kände mig lite lättare sedan. Jag gick faktiskt och log för mig själv stundvis då jag hade stunden med småkillarna så nära i hjärtat.

 

Annars mår jag väldigt dåligt.. det finns inga ord som räcker till för att förklara.

Våren har börjat visa sig och dagarna blir ljusare och ljusare, ändå blir mitt sinne allt tyngre. Allt mörkare.

Stundtals vill jag lägga mig på golvet och skrika ut all ångest!