Solen tittade fram lite kort på  morgonen, men har gått och gömt sig igen. Längtar så mycket efter sommaren.

Jag har inte så mycket att skriva om egentligen utan ville bara lämna ett litet spår om att jag lever, eller i alla fall andas. Dagarna går åt till att tränga undan alla känslor för att ha krafter kvar till tiden.. fram tills dessa sömnlösa nätter. Då bryts jag itu. Då faller jag isär totalt. Känner sådan hopplöshet att gråten inte går att hindra. Hopplöshet över att det ska vara så väldigt svårt. Så väldigt svårt och jag vill så mycket mer än det här. Så mycket, mycket mer än det här.