Föll för allt jag drömde. Föll för allt jag glömde. Föll för att jag inte längre fanns. Finns det någon möjlighet att överleva på ett litet hopp eller två, så är det precis vad jag med gråt och förtvivlan gjort den senaste tiden. En tid som tycks varit hur lång som helst. Jag vet inte varför nätterna, kvällarna också för den delen, blivit till oros svarta ångeststunder. När allt jag känner är ett hjärta som slår hårdare än hårdast. En puls som fått mig att vilja SKRIKA tills lungorna inte längre håller ihop. Det har gjort så fruktansvärt ont, det har varit så svårt att hitta någon mening med någonting alls,

Svårast är att våga stanna kvar i stunden och lita på att det blir bättre. Att dagarna kan bli ljusare.

Jag är långt, långt därifrån. Nu har jag bara stängt inne dem, tårarna.

Känner mig så svag.

Igår försökte jag göra en tallrik med grönsallad, champinjoner, pärltomater och en clementin. Satt ensam och även om jag visste att jag så väl behövde fick jag en sådan ångest att jag grät som ett litet barn. Riktigt hulkade och tårarna rann, eller snarare forsade nedför kinderna. Fick en sådan ångest över dessa grönsaker, denna dumma clementin och jag förstår, eller vet att det inte är farligt.. men känslan, den gav ÅNGEST!

Inser hur långt jag har kvar att gå. Hur mycket jag har kvar att strida med. Det har blivit många sömnlösa dagar och nätter. Alldeles för mycket tårar i halsen.