Finns det en plats för mig där? Förbi den första stjärnan till vänster och sedan rakt fram.
Igår var jag hos mamma under dagen, klarade inte av att vara hemma. Klarade inte av att vara någonstans och nu väntar en ny dag som redan startat med ÅNGEST! Känslan av att vilja skrika mig hes och slita ut mitt eget hjärta, för jag orkar inte längre!

Lyckades ändå somna till lite då och då när vi hittade ett par filmer som hon spelat in i julas. Bättre sent än aldrig och jag kände mig lite, lite lugnare.. även om endast för ett ögonblick och hur kan känslor ändras så snabbt, så starkt och så tydligt.
Där kunde jag tycka att "Oj, jag har nog gått ned en hel del i vikt!". Både kände och såg ben sticka ut där de inte ska.

Tills jag kom hem och på en tusendels sekund så svällde kroppen upp minst 20kg (ärligt talat så var känslan så mycket tyngre). Jag får inte ihop logiken alls. Nu sitter jag med gråten i halsen. Klumpen av panikångest som river allt starkare inom mig och hjärtat som redan hoppar hej vilt utan några gränser.

Dagen har bara börjat och jag......... orkar inte alls.

 

 

Om jag spelar glad eller om jag låter tårarna trilla. Om jag gömmer mig under min filt och trycker tillbaka alla känslorna spelar ingen roll för du tror att jag springer runt hela natten.. så då kan jag lika gärna springa bort ifrån mig själv.

Tillbringat kvällen med att få klart lite pyssel och skrivit ett brev, tassat på tå så inte ens lilla Tintin lagt märke till mig. Hur kan då grannen påstå att jag skulle möblera om på nätterna!
Springa fram och tillbaka i korridorerna och ha klackar dessutom. Allt startade med en hemsk bankning på min dörr och det väckte minnen och känslor som jag aldrig vill ha tillbaka.
Jag kan inte hantera dem alls, men jag får inte ur mig orden. Satt tyst ihopkrupen när mamma var hos mig på eftermiddagen. En liten stund som blev ett kaos och jag ville springa bort lika gärna som jag önskade att jag ville stanna kvar.

I mig själv.

 

Jag är så trasig nu. Så trasig.
Kommer jag någonsin att ta mig ur denna känsla?
Plötsligt är jag tillbaka till allt det svartaste svarta.......... incest och sexuella övergrepp. Otrygghet och jag vågar inte längre öppna om någon ringer på dörren. Vågar inte svara i telefon om det är ett okänt nummer eller "dolt", flyger upp i taket av minsta lilla ljud.
Jag är fast i ett helvete och jag är LIVRÄDD för allting!
..och ingen förstår för jag får inte ur mig orden.
Jag kan lika gärna springa hela natten för det är vad de tror. Att jag motionerar för att bli mindre.. mindre.. mindre.. mindre..

 

 

Kastade saker omkring mig och ville skrika att nu orkar jag inte längre. Försökte förklara, men det är svårt att hitta

orden när allting brottas med mig inombords. Att bli misstrodd, jag kände mig anklagad för att motionera på nätterna bara för att en idiot till granne startat en "utrota mig klubb".

Jag vill bara springa bort härifrån. Sa att jag lika gärna kan börja springa utomhus hela nätterna, nu när du ändå tror att jag gör det igen. Springer runt för att bli smalare.. smalare.. smalare..

Jaga kalorier när sanningen är att jag springer så fort jag kan åt alla håll och kanter.

Inombords.

 

Det som gör mest ONTär att det är du som ska stå vid min sida i vått och torrt. Det är dig som jag så väl behöver allt stöd ifrån, men nu känner jag endast för att springa bort ifrån mig själv.

Du försökte hålla om mig efter att jag satt mig ned igen med filten över hela kroppen och det jag ville som mest  var att låta gråten komma fram, men jag orkade inte.

"Jag älskar dig" sa du och jag sa att jag älskar dig.. tillbaka.. men smärtan inom mig gör så ont fortfarande.

 

imorgon har jag så mycket som jag måste hinna få klart och jag vet inte hur jag ska kunna hantera en lång, ensam natt fylld av ett virr-varr av tankar och känslor.

När det allra sista är att vara kvar i mig själv.

 

 

 

Call you up in the middle of the night

like a firefly without a light.

You were there like a blowtorch burning

I was a key that could use a little turning.

 

So tired that I couldn´t even sleep

so many secrets I couldn´t keep.

Promised myself I wouldn´t weep

one more promise I couldn´t keep.

 

It seems no one can help me now

I´m in too deep there´s no way out

this time I have really led myself astray.

 

Runaway train never going back

wrong way on a one-way track.

Seems like I should be getting somewhere

somehow I´m neither here nor there.

 

Can you help me remember how to smile?

Make it somehow all seem worthwhile.

How on earth did I get so jaded?

Life´s mystery seems so faded.

 

I can go where no one else can go

I know what no one else knows.

Here I am just a-drownin´ in the rain

with a ticket for a runaway train.

 

And Everything seems cut and dried

day and night earth and sky

somehow I just don´t belive it.

 

Bought a ticket for a runaway train

like a madman laughing at the rain.

A little out of touch a little insane

It´s just easier than dealing with the pain.

 

Runaway train never coming back.

Runaway train tearing up the track.

Runaway train burning in my veins.

 

I run away but it always seems the same.

 

 

 

 

 

 

 

 

När ska kampen ta slut? Jag springer och springer så fort jag kan ifrån mig själv och det är nu som jag inser att jag gjort fel. Jag har lyssnat för mycket på dem som sagt att jag måste glömma och gå vidare, men de har inte vetat allting som tynger min ryggsäck. Det spelar egentligen ingen roll för det är i slutet alltid jag själv som måste leva med mig.. med mig och ingen annan. Jag har tillbringat nästan dygnen runt med att sova.

Orkar helt enkelt inte med alla tankar och känslor.

Det räcker med ett litet felstavat ord för att hela min tillvaro ska trilla isär.

Var hittar jag styrkan till att ta mig framåt?

Idag måste jag hålla mig vaken för att hinna med att göra ett födelsedagskort tills imorgon. Måste hålla mig vaken och slåss emot alla demoner som skriker hur tjock och ful jag är. Kommer jag aldrig att våga tro på vad någon annan säger till mig? Kommer jag alltid att slåss emot mig själv och vara den ständiga förloraren?

 

 

 

Förlåt för att jag varit så tyst, eller egentligen så vill jag säga förlåt för att jag finns. Allting rasar runt mig och jag har inte längre någon vägg att luta mig emot. Oroar mig för så många andra och önskar att jag kunde befinna mig på tusen ställen samtidigt. Splittrad och saknaden efter den finaste vännen är stor.

Jag har kämpat så länge, jag har kämpat mig söndertrasad och ändå så rasar jag allt längre ned. Tillbringat den mesta tiden sovandes, även om jag de två senaste dagarna kunnat ta mig ut i vårluften korta ögonblick.

Jag känner att det inte är någon idé att sitta här och skriva en lista över vad jag gjort och inte gjort, för mina tankar flyger åt olika håll.

Igår kom ambulansen och hämtade min granne igen och jag är rädd för att hon inte kommer att orka länge till. Hon har knappast hunnit hem ifrån förra inläggningen då läkaren som kom hem till henne inte alls ansåg att hon var dålig. Två veckor blev hon kvar! Hennes familj tycks inte bry sig speciellt och det gör grymt ont i mig att veta att hon ligger ensam så mycket. Jag gick in till henne igår, nej det var i förrgår.. hon låg och sov så jag ville inte väcka henne. Senare kom ambulansen.

Igår sov jag till 14:40 och gick sedan ned till mamma för att få mysa med brorsbarnen. Fick ett så fint hjärta som lillkillen gjort av en pärlplatta. Det värmde så gott när de såg mig vara där.

"-Åh, Madde!"

Sedan när jag kom hem cyklade jag ut.. bara för att rensa huvudet. Kände mig lite lättare sedan. Jag gick faktiskt och log för mig själv stundvis då jag hade stunden med småkillarna så nära i hjärtat.

 

Annars mår jag väldigt dåligt.. det finns inga ord som räcker till för att förklara.

Våren har börjat visa sig och dagarna blir ljusare och ljusare, ändå blir mitt sinne allt tyngre. Allt mörkare.

Stundtals vill jag lägga mig på golvet och skrika ut all ångest!

Tillbringar dagarna under en filt och tröttheten tar ständigt över all kontroll. Försöker att sysselsätta mig, men när allting runt omkring börjar att svartna, tappa balansen och raseras känner jag mig besegrad av mig själv. Jag klarar inte av att se mig själv i spegeln. Springer förbi min egen skuggbild och allt jag önskar är att jag vore någon annan, vem som helst bara inte mig själv.

Jag försöker att le och lura om inte mig själv så kanske omgivningen och det är skrämmande hur lätt det är. Samtidigt som jag ingenting hellre vill än att ni verkligen, verkligen ska förstå på riktigt hur långt ned jag är på väg att falla. Hur långt ned jag redan har rasat rakt framför era fötter.

Ni säger att jag är så fin, så fin (samtidigt som jag senare får veta att ni innerst inne inte ville såra mig genom att tala om hur mager jag är.. hur pinnsmala mina ben är och hur rädda ni blir).

Vad ni inte förstår är att jag lättare kan hantera sanningen än att få ord som ska vara "uppmuntrande", men bara får mig att vända på allting fel. Mina röster säger att jag är FET FUL och ÄCKLIG!

Jag kan inte hantera det, jag kan inte och nu har jag fallit djupare och djupare.

Haft flera samtal med mamma och vänner om hur fel jag har. Att de inte ville göra mig ledsen, men vad ingen kan förstå är att det är lättare för mig att förstå, att inse och att kämpa när jag får sanningen än att få en förskönad falskhet. Visst vill ingen höra att man är ful, men i mina öron förvrängs allting och jag vill skära bort allt fett ifrån kroppen. Jag vill försvinna bort ifrån mig själv och många gånger så har sömnen varit räddningen.

Hellre sova än att plågas av mig själv.

 

Jag har bett mamma näst intill dra mig ut på en promenad när hon kommer, men inte oväntat så sitter jag och somnar återigen. Förstår inte varför jag alltid är så trött. Kämpar verkligen med att hålla mig vaken, men det går inte. Och jag avskyr att lägga upp foton på mig även om det så bara skulle vara en nästipp (allt jag ser är hur tjock jag är)

Kommer det aldrig att vända?

Det har hänt så mycket den senaste tiden och jag har många gånger försökt ta mig tillbaka hit, men tillvaron är ett inre kaos. Sakta kryper jag tillbaka. Sakta.. Igår låg jag med värsta huvudvärken. Tålde inte minsta dagsljus så det blev att blunda under filt och fördragna gardiner.

Jag vill ha liv!

Ledsen, har inte alls orkat med bloggen. Egentligen tycker jag inte att någon ska behöva säga förlåt för att jag inte uppdaterat, ändå gör jag det själv just nu. Ett ögonblick där jag gör allt i min makt för att orka ta mig vidare. Framåt och inte tillbaka. Den senaste tiden har varit ett långsamt kaos, tårar och tysta skrik.

Utmattad trodde jag att jag återigen skulle falla i djup sömn igår, men alla tankar och känslor som fyllt mig under hela dagen kröp fram under skinnet. Klockan tickade närmare halv fyra på morgonen.. drygt två timmar senare tvingades jag upp för att svanskotan gjorde för ont. Stack som knivar emot dynan!

Tillbringat hela dagen i en grå dimma. Känt mig som en zombie och inte fått det minsta gjort som jag tänkt, men måste lära mig att det är okej att "bara vara ibland".

Utan hjälp och stöd hade jag aldrig tagit mig ens hit.

Gråten sitter fast i halsen.

Jag vet att tiden emellan då och nu, nu och då har försvunnit i ett svart hål. Jag vet inte hur många gånger jag önskat mig tillbaka till någonting så långt, långt bort härifrån.. att vägen dit varit farligt nära. Jag tänker inte sitta här och neka er sanningen eller försöka lura mig själv, att jag varit så nära att falla rakt emellan era fingrar och ni skulle inte märka det innan det vore försent. Då skulle ni kanske undra vart det lilla gnyendet tog vägen?

Jag erkänner att jag varit nära att ge upp. Att jag inte längre känt att jag haft anledning till att kämpa, när inga resurser längre finns att leva för. Tiden har fallit som ett korthus och jag tillsammans med den och jag vet att jag troligtvis kommer att rasa ännu längre ned både fysiskt och psykiskt, men vad kan jag göra?

Sälja min själ i ett gatuhörn?

Allt jag vill är att få ha mina drömmar kvar. Små som stora så ger de ändå näring åt viljan.. men jag står tom och naken på tårar kvar här. Utblottad bokstavligen.

 

Det har hänt mycket de senaste dagarna och allt snurrar mest omkring. Ändå har jag tillbringat 99.9% av tiden i djup sömn (inte klokt när jag tänker på det..), men allt för att orka överleva.

Vad jag har gjort under den vakna tiden kanske en liten fråga hörs?

............................................ gråtit förtvivlat.

 

Det spelar ingen roll hur många bokstäver som bildar ord som bildar meningar och som bildar tomheten där emellan. Det spelar ingen roll hur många tårar som trillar nedför mina kinder, likväl är de nya snart framme igen. Jag kämpar, kämpar hela tiden, men bryts itu av smärtan inifrån. Försöker att hitta tillbaka.. men det är så svårt nu. Svårare än på länge, eller om det är jag som blivit mer medveten om det nu.

Jag vet ingenting.

 

Jag ville tro att jag kommit så mycket längre. Att jag hittat en liten ruta mitt ibland alla andra där jag kunde tillåta mig själv att få vara mig, men idag har jag upptäckt hur fel jag haft. Jag är så långt bort, så vilsen att jag inte längre vet hur jag ska hitta tillbaka. Det har behövts många hårda smällar och slag för att jag skulle förstå att detta inte går längre. Anorexian sitter så mycket hårdare än vad jag är stark.

Jag påverkas av saker och ord som jag inte trodde att jag skulle göra.. Jag tycker inte om det alls och det gör mig både ledsen och uppgiven. Vet inte vem som jag ska prata med för mamma blir orolig för precis allting och det driver mig ännu längre ned. Det borde inte vara så, men... så är det.

Jag försöker att sätta på ett leende och säger ingenting om alla tankar och känslor.

 

Samtidigt vill mitt inre skrika ut SNÄLLLA LYSSNA PÅ MIG UTAN ATT SPRINGA HÄRIFRÅN I TÅRAR!

Jag vet inte vilket ben som jag ska stå på längre. Jag vet inte vilken axel som jag ska luta mitt trötta huvud emot längre. Jag känner mig bara vilsen och trött på denna verkligheten.

Snart tappat räkningen på dygn av fruktansvärd kramp i magen! Finns ingenting att göra mer än att stå ut. Ingen ide att söka sig till akuten, för de gör ingenting ändå. Läkarna ingenting heller.. försökt redan. Omöjligt att ens dricka när den krampar så och ingen som inte varit med om det kan förstå hur ont det gör. Att inte kunna stå rakt, att inte kunna lägga sig ned och att inte kunna sitta ned utan böjas i FRUKTANSVÄRDA SVÄRD i magen!

Orkar inte längre..

 

Det är en känsla i brösten som gör för ont. Du säger någonting samtidigt som du förblir tyst. Samtidigt som jag kan känna att det saknas någonting, är jag full utav känslor i ett virr varr.

Jag försöker att inte visa. Försöker att hålla det inom mig för att inte oroa dig, men det värker in bröstet och jag vet att jag går sönder lite mer för varje sekund. Längtar efter så mycket mer än det här.

Längtar långt bort till någon som vet, någon som förstår att tystnad kan skava sönder ibland.

En natt utan sömn. En natt utan vila och jag är på väg ut.

 

Måste komma bort ifrån ångesten. Jag vet bara inte åt vilket håll jag ska gå..Tjockkänslor. Vill springa bort ifrån mig själv. Varför måste det vara så svårt att äta? Varför?!

Det finns inte ord som kan förklara hur väldigt SVÅRT jag har för att se mig själv!

Jag bokstavligen springer förbi alla speglar och känner en sådan avsky att jag ofta bryter ihop totalt. Känner att jag inte orkar längre, att jag bara vill bort ifrån allting och allra mest ifrån mig själv. Vill gå ned alla äckliga kilon och slippa känna allt fett. DET ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT KÄMPIGT!

Nu har jag tagit ett enormt steg till att våga visa mig själv lite mer. Visa hur tjock och ful jag är.

I de där ögonen gömmer sig så mycket smärta. Så många tårar och så mycket skrik. Sådan förtvivlan som många gånger varje dag får mig att undra hur länge till jag har kraft att kämpa.

Jag vet inte.

Jag vet bara att jag är alldeles för TJOCK och FUL!

Egentligen så hade jag mycket mer att skriva, men klarar inte av det längre. Tog fotot på förmiddagen och fortfarande sitter jag och skakar av ångest bara vid synen av mig.. i ögonvrån.

Jag ska försöka att lägga upp foton framöver, när det vet jag inte. Jag har tankar, men sedan får tiden visa.

Idag vann jag i alla fall över mig själv på sätt och vis.

Året närmar sig sitt slut och ett nytt träder in. Så många förväntningar, så många önskningar om hur det ska bli.

Jag vågar inte drömma för mycket när jag vet att fallet blir så mycket hårdare om jag tappar balansen. Medvetet har jag inte skrivit så mycket, eller ingenting alls om just förväntningar. Drömmar.

Befinner mig i ett inre kaos och skörare än på länge. Ska jag vara ärlig emot mig själv så har jag befunnit mig där nere väldigt länge. Längtar mest efter våren och sommaren, eller i alla fall lite snö som gör dagarna ljusare.

Lyckades trilla nedför en trappa på självaste julafton så att gå ut på långa promenader är inte det första jag tänker på när jag vaknar.

Yr.. tror det är vätskebrist. Lagt isbitar i frysen. Som om det inte är lika "tillåtet" att dricka annars.

Jag vill krypa ur mitt eget skinn. Tillbringar varje sekund med att tränga undan allt som har med tankar och känslor att göra. Mår inte alls bra................................................. inte alls bra.

Snälla, kan jag inte få sova. Kryper i hela kroppen och tankarna spretar åt alla håll. Längtar efter någonting så långt ifrån det här. Längtar till förändringar och att bara få vara mig utan anorexia, utan ångest, tårar och ensamhet. Jag vill så mycket mer än det här.

Stackars granen vinglar till allt oftare när jag närmar mig för mycket. Jag trodde att jag var helt knäpp som lät mamma övertala mig till att binda fast granen, binda fast granen. Hallå en GRAN! Så får det bli när benen inte håller uppe mig. Tragiskt och komiskt på samma gång.

Totalt utmattad. Efter ett nytt dygn utan sömn, jag som trodde att det skulle bli lite bättre igen. Vandrat runt överallt och ingenstans, målat lite pyssel och inte vetat om jag var nöjd eller inte, skrivit brev och kladdat ännu mer, snubblat över den där granen ett flertal gånger, stackarn sitter fast med ett snöre i år! Vandrat runt ännu mer och blivit rädd för min egen spegelbild, eller om det var någon annans. De där pinnsmala benen kan omöjligt tillhöra mig. Får inte ihop matematiken. Rusat iväg i sista minuten till tandläkaren och väl där så tyckte de att jag kunde gå igen. What! Ned till stan och stod länge och kramade om ett litet vitt paket som jag inte vågade lägga på lådan ifall de redan hunnit tömma. Lustigt nog så var jag tvungen att gå till just den brevlådan, cyklade ändå nästan förbi minst en på vägen ned. Väntade och väntade tills jag gav upp och gick in för att titta på julklapp. Frågade om de tömt, vilket de inte hade. Posten tippade nästan över kanten när jag släppte ned brevet. Lite lagom kärleksfullt ihopskynklat. Hoppas, hoppas att det kommer fram imorgon och kanske kan rädda ett litet hjärta. Åh, det måste bara!

 

Så nu sitter jag här efter att kommit hem och vandrat runt, runt igen. Tintin fick fint lite för sent, men så glad ändå lilla gumman. Kan inte förstå hur liten hon var när jag fick hem henne ifrån uppfödaren. Ja, det är min lilla kanin om nu någon glömt, hihiii.. Efter mycket tvekande gick jag till apoteket och sedan vandrat runt igen.

Maten fungerar inte alls. Känner mig smällfet trots att jag bara fått i mig ett par tomater, en clementin och svamp. MAGKRAMP! Går bara inte när det gör så vansinnigt ont! De där smala benen är för länge sedan borta.

Jag får inte ihop matematiken alls.

hur kan någonting som var så skrämmande i natt förvandlas till helt tvärtom och jag kan inte alls se verkligheten.

Vilken den nu är?

 

Jag vet att jag behöver sova för att orka fungera, men är inne i en mörk tunnel av PANIKÅNGEST!

Är det alla instängda tankar och känslor som rinner över kanten? Jag vet att jag är alldeles för bra på att "stänga av" och "förtränga", "gömma undan" och "glömma". Tror nog inte att det finns någon med ett sämre minne än jag just nu. Näringsbrist lika med knäpp hjärna. Suck.

Nästan hela dagen har gått och jag är rädd för hur den slutar. Funderar på att helt ändra tillvaro. Flytta nedåt.

Inte till solen om det ändå vore så väl, men en slags sol kanske ändå. Nej, jag tänker inte berätta någonting här. Lite liv får jag väl ha tills vidare.. Måste komma ihåg att skriva någon slags "matlista" eller så. För att komma ihåg att stoppa någonting i mig och vad, men det blir alltid, alltid samma saker. Borde vara helt trött på det, men ändå en trygghet både för mig och kroppen. jag önskar att jag vågade äta som många andra gör. Vill vidga mina vyer, men herregud vad det är svårt! Jag sitter så grymt fast i anorexian, jag inser det när jag märker hur mycket ÅNGEST någon ynklig grönsak ger mig. På allvar kan någon tala om för mig hur ni gör? Snälla..

 

 

Jag behöver inte lämna någonting

bakom mig

för allting följer med fast som spår

 

jag har suttit ensam på tåg

längtat hem

längtat bort

saknat något

ångrat mig

och det är alltid när jag bestämt mig

 

som jag vet att det

är försent

 

efter färden på rälsen

spricker himlen eller kanske jag

gråt är inte ovanligt

men det är mer vanligt att jag

faller tillbaka

 

in i dimman

bort från omvärlden

bort från trafiken och tågen och livet som avtar

 

städer känner mig

de vet att det är då jag känns levande

något att ta på

alltså känna inte missbedöma

 

mina andetag kanske sätter spår

på dina fönster

runt mig och inom mig

men de försvinner med tiden

liksom allt annat som avtar

 

och jag

det som blir kvar av mig

bara säckar ihop

av inga krafter kvar