Jag undrar om hjärtat håller

 
Jag vet inte längre
hur jag ska kunna förvandla
mina känslor
till ord
det är tyst runt omkring
 
..men på insidan pågår
 
ett ensamt krig
i tysthet
ord utan
röst
 
..men det känns
 
och som små steg
i taget
glömmer jag bort
hur jag stavar
till tomhet
 
ensamhet
 
det är som ett enda
hål i mig
och jag undrar om
hjärtat håller om jag
faller
 
..åt rätt håll
eller fel
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        1 kommentar




Letar efter någon eller någonting som kan trösta mig, men fastnar ständigt i ett kaos av känslor jag inte vågar känna

 
Små barfotasteg om nätterna driver mig ännu längre in i mig själv. Varv efter varv och hela min kropp skakar så fort jag står still. Försöker att springa bort ifrån allting och glömma bort att de finns där inuti, känslorna. Saknaden är för svår! Allt jag vet är att jag inte vill ge upp.
Det faller små himmelsdroppar på mina kinder och jag låtsas att det är regn, trots att himlen är klarblå och försöker värma mitt kalla hjärta. För rädd för att känna. Från ett invecklat, trassligt hjärtas perspektiv syns bara hinder... är jag alldeles för feg för att hoppa eller är saknaden helt enkelt alldeles för tung för min kropp.
Stressen blir värre och värre ju närmare kvällen och natten. Sover nästan ingenting, vaknar efter ett par timmar av SKAKNINGAR i hela kroppen och ett rop på hjälp. Vågar inte röra mig, darrar.. jag går sönder allt mer på insidan och jag vet inte om det syns utåt.
 
Att jag letar efter någon eller någonting som kan trösta mig. Säga att det blir bättre, det blir lättare.. med tiden, men jag kan ändå inte finna mod till att stanna upp och låta känslorna komma fram. Gråten.
Allt jag vet är att jag inte vill ge upp. mina armar sträcker sig uppåt emot någon, någonting, vad som helst som kan hjälpa mig upp. Missar händer med några få millimeter och jag faller igen och igen. Jag kryper osäkert längs väggarna som tränger inpå. Försöker att öppna upp mig, men gömmer mig igen och igen.
 
Skrapsåren i mitt hjärta gör ont, svider. Allt jag vet är att jag inte vill ge upp, men jag vet inte hur.
Var inne hos min finaste grannes lägenhet igår, nästan två timmar. Två timmar i rum som kändes plågsamt tomma utan henne. Pratade med dottern och svärsonen.. lovade att ta hand om växterna tills de vet hur de ska göra med dom. Nu har de åkt tillbaka till sin stuga vid havet och här sitter jag med en massa känslor som är lika inlåsta som en kolibri i en för trång bur. De borde få flyga fritt. Jag får skylla mig själv för att jag är svag, för svag för att låta känslorna komma fram. Springer omkring och gör ingenting.
De sa att jag betydde enormt mycket för Annalisa. Vi pratade om så mycket, men det kan aldrig bli för mycket. Jag kommer alltid, alltid att bära våra stunder tillsammans med mig. Om jag betydde någonting för henne så gjorde hon det tusen gånger mer för mig. Fick veta att begravningen är om drygt tre veckor, vet inte om jag klarar av att gå dit än. Pratade med mamma om det idag och jag får se då.. Ska i alla fall göra ett kort, skriva en text som ska läsas upp på minnesstunden efteråt. Jag tar en liten stund i taget, men jag vill bara falla ihop och inte göra någonting. Låta små himmelsdroppar förvandlas till tårar.
 
Istället springer jag omkring hit och dit, runt i cirklar. på mitt köksbord står fortfarande en liten "kanin-nalle" hon haft hos sig. Vit med blå klänning och lite små fläckar efter hennes fingrar. Fingeravtryck på mitt hjärta. Musiken som hon alltid lyssnade på, som gjorde henne lugn är nu undangömd allra överst i cd-hyllan. Trasigt fodral av för många fall i golvet. Väl använd.. Nu när jag var där igår stod cd-spelaren fortfarande på.. tyst, men det lyste ändå grönt. Mitt hjärta är blodrött. Hennes säng började plötsligt ge ifrån sig ett ljud och det kändes som en evighet innan vi fick tyst på den. En säng utan andetag. En säng utan Annalisa.
Brumsingen låg där.. hennes stora goa nalle. Den som jag hela tiden önskat fanns hos henne! Den var inte där!
Allt jag vet är att jag inte vill ge upp, men det gör så ont att känna SAKNADEN!
 
Jag har varit tyst här, jag vet.. jag har läst era fina kommentarer och även hälsat på hos er, men mina ord är suddiga, blandar ihop dröm med verklighet. Försöker att springa ifrån mig själv hela tiden när jag vet att jag sitter fast. jag sitter fast inuti mig själv.
 
Etiketter: Att kämpa för livet  Bilder  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv  Vänskap  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        3 kommentarer




Fånga stjärnorna


Hon höll andan
för att fånga stjärnorna
som dansade
 
framför
ögonen på henne
 
tills hon insåg
att fantasier
ofta
 
tynar bort
och
 
dör
 
när man fångar
dom och
lägger dom
 
i
en glasburk
 
Etiketter: Bilder  Dikt  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        3 kommentarer




Ett litet ryck och jag påminns om att din röst inte hörs längre

 
Vandrat fram och tillbaka hela natten alldeles för rädd för att känna saknaden. Klarar inte av att se hennes fönster mitt emot mina, persiennerna är neddragna och jag vill gömma mig för hela världen. Vet inte hur jag ska kunna hantera detta. Vet inte om jag orkar.. Smög fram till din dörr i natt, men det enda som mötte mig varje gång jag kom fram var ett kort ifrån mig som jag satte upp åt dig.
"Då blir jag så glad när jag kommer hem igen" ..sa du och log så där gulligt som bara du kunde. Kunde.. ordet gör ont att skriva för du KAN INTE LÄNGRE!
En dörrkrans och ditt namn i silvertext på svart. Ett titthål utan innehåll. En lägenhet utan dig.
 
Jag fick nästan en timmes sömn. En timme och resten av natten och dagen har jag vandrat runt, runt, fram och tillbaka. Cyklade efter mycket mod ned till "din lilla blomsterhörna". Satt i solen en stund och önskade att jag inte vore ensam. Hade kameran med mig och kröp in i rabatten. För din skull..
 
 
 
Jag vet inte hur länge jag satt där mitt ibland blommorna på en liten, liten sten. Brydde mig inte om bilarna som åkte förbi. Spelar ingen roll hur dum jag såg ut. Jag har gjort precis ALLT för att tränga undan känslorna av saknad. Det gör alldeles för ONT! Mamma kom förbi ett litet ögonblick på morgonen innan hon skulle iväg, istället för att ringa sa hon. Sedan var jag igång igen.
Fotograferat, cyklat, vandrat, skissat, men allra mest känt mig TJOCK FUL och FÖRKROSSAD!
Nu sitter jag och hela kroppen skakar, som om jag när som helst ska falla ihop. Falla isär. Svimma och bli liggandes där utan varken ork eller lust att ta mig upp igen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med alla känslor som jag inte kan hantera.
Lägger alltid allting på kroppen. Spegelbilden växer för varje sekund och jag önskar att jag kunde förvandlas till någon annan. Någon lite fin eller bara okej.
 
 
 
Jag är så enormt tacksam för era kommentarer! Så otroligt tacksam för de betyder så mycket, så mycket att ni inte kan ana. Ni bär upp mig genom att finnas till. Kanske jag blir lite tystare ibland, men jag läser varje ord om och om igen. Kommer att svara när jag inte skakar lika mycket inombords och utanpå. Jag undrar hur mycket en kropp kan tåla. Hur många slag för mycket ett litet hjärta kan slå..?
En dag vill jag kunna stå som en lika stark krigare emot hela världen tillsammans med er. Lika stark för att ta mig upp igen.
Just nu är jag alldeles för trasig och oron över ännu en lång natt tar på mina krafter.
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  Livet  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vänskap
Kommentera inlägget        3 kommentarer




Ibland går jag sönder i tusen bitar


Ibland går jag sönder
i tusen bitar
och det tar tid
att bli
 
hel igen
 
bara för att
falla samman
i tusen bitar
 
igen
och igen
 
ibland går jag sönder
i tusen bitar
och jag är
så rädd
 
att känna
 
min saknad efter
ditt leende
som
 
aldrig
kommer tillbaka
till mig
 
igen
Etiketter: Bilder  Dikt  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv  Vänskap
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




Försöker fånga dina hjärtslag men du har släppt taget för alltid

 
Vandrar fram och tillbaka, sitter med jackan på mig. Vet inte om jag ska springa ut eller springa bort. Gått fram till din dörr.. tittat på kortet jag för länge sedan gav dig. Ett av så många små lappar om hur mycket jag saknade dig när du inte var där. Om hur mycket jag tyckte om dig, eller helt enkelt ett litet "Välkommen hem" i ett ritat hjärta efter en tur till sjukhuset. Nu är dörren låst och jag kan inte längre smyga in för att se om du är vaken eller skiner upp i ett leende då våra blickar möts.
Under fyra år har vi haft varandra och jag minns de första orden jag sa till dig, som vi skrattat åt flera gånger.
 
"..hej är det du som har glömt släcka din ytterlampa.. jag ville bara säga det.."
Vi har legat skavfötters och pratat om allt och ingenting. Du var sängliggandes mest hela tiden på grund av din värk i ryggen. Lyssnade på musik som ända in i det sista fick dig att känna lugn.. nu ligger cd:n där tyst och jag vet inte om jag vill ha den tillbaka. Den var ju du, en del av dig ifrån mig.
Kvar står jag nu ensam, du somnade in igår. Ingen var där.. ingen. Ensam i en sjukhussäng finaste, älskade vän jag önskar att du somnade in utan plågor. Utan att känna dig så ensam som vi så många gånger pratat om.
Hade du din "brumsingen" hos dig? Han som nästan alltid låg vid din sida vid kudden, goaste nallen du pussade på kinden och sa att mamma är här. Fanns han hos dig?
 
Jag vet inte om jag egentligen vill veta, det gör alldeles för ont.
Du skulle kunnat vara min mormor. På sätt och vis blev du som en extramormor. Vänskap har ingen ålder.
Jag minns turerna vi gick tillsammans. Till "din blomsterhörna" och du satt och vilade på rullatorn medans jag satt på knä och fotograferade. När vi gått för långt så satt du där fram och jag körde dig, som vi skrattade när folk vände sig om, men det spelade ingen roll. Det var du och jag på äventyr.
Jag vill minnas när du satt i solen och log. Ditt hjärta var större än någon annans. Du visste allt om mig och jag visste allt om dig. Vi hade många hemlisar tillsammans, minns du det.
 
Kan du se mig nu hur vilsen jag är utan dig?
Jag vet att du ingenting hellre visste än att jag skulle få må bra, men just nu vill jag inte känna någonting.
Det gör alldeles för ont. Annalisa du fattas mig!
Jag skulle vilja gå ut och plocka blommor till dig och ställa på ditt bord som så många gånger förut, men då skulle de bara vissna lika fort som mitt hjärta försvinner. Nu får jag aldrig mer känna dina runda kinder under mina fingertoppar, möta ditt leende när synen blev allt sämre. Ändå så visste du att det var jag.
Din röst försvann och till slut lyfte du inte längre ditt lilla pekfinger, som för att tala om att du var törstig.
Jag fick lära känna dig på nytt, men jag vet att du fanns kvar därinne och nu bor du i mitt hjärta.
 
Du kan få mina hjärtslag om du vill?
Snälla väck mig någon och säg att det inte är sant. Du får inte lämna mig nu!
Fyra år och det känns som en evighet, nu har jag ingen kvar här. Det är tomt och jag hörde några grannar påpeka att din lägenhet nu är ledig.. att den skulle passa till dom. jag vill inte ha dom där (och jag vet att du skulle känna detsamma).. om du bara kunde säga det högt. Nu ligger du där ensam.
Ååh, jag vill inte att du ska vara bortsliten ifrån mig!
Jag torkade dina tårar och du torkade mina. Kommer jag att vandra fram och tillbaka till din dörr nu och känna på dörren tusen gånger utan att förstå att du aldrig mer kommer att möta mig med ett leende?
 
Jag orkar inte känna såhär.. jag vill inte mer, men jag får försöka kämpa för din skull.
Jag lovar att försöka göra dig stolt, men jag vet inte hur jag ska kunna hålla ihop. Det är svårt att måla dina kinder rosa till och med i min fantasi..
 
Försöker andas lugnt för din skull, mina andetag istället för dina.. eller mina andetag åt dina.
Du lever i mitt hjärta
för alltid.
Etiketter: Bilder  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Tankar  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv  Vänskap
Kommentera inlägget        6 kommentarer




Jag bara ler och låtsas att allt är okej, för det där att visa känslor är inte alls okej idag.. inte alls


Stänger av. Låser alla och allting ute. Orkar inte. när allting tycks som allra mörkast så vet ingen egentligen hur jag mår, för det är då som jag säger att det är okej.. jag klarar mig. Samtidigt som jag vill kunna gömma mig i någons famn och inte komma fram innan jag är redo.
Jag kämpar för att dölja mina inre sår med öppna plåster. Orkar inte prata, eller ens bli omplåstrad.
Vill bara få vara ifred och krypa ihop i fosterställning.
Ändå skriker jag efter hjälp mig någon härifrån!
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        5 kommentarer




När det blev liv i luckan för en stund


När jag kan sova precis hur länge som helst eller ingenting alls på flera dygn. Nu har det blivit det första, finns ingenting som kan hålla mina ögonlock öppna någon längre stund. Mamma skulle titta förbi igår, jag somnade till några timmar innan hon kom.. vaken en liten stund och somnade igen. Gullig som hon är så sitter hon och läser i en tidning eller bara finns där.
 

Det ringer och min tvillingbror med sin lillebus vill komma förbi en stund. Då blir det liv i luckan för så mycket energi det finns i den lilla fyraåringen skulle räcka till energi åt många. Det gör såklart ingenting för han är så otroligt gullig och charmig. Svårare är att fånga honom i kameralinsen!
Hunden och taxen skulle absolut vara med på bild.
"Får jag titta om dom fastnade nu?"
..så kommer den där blicken som får mitt hjärta att smälta!
 

Han plockar fram mitt Solitärspel ifrån bokhyllan, på mattan denna gången. (vet inte hur många gånger vi letat och letat efter en liten borttappad glaskula) Än har han inte lärt sig att man ska vara själv och spela, inte två och egna regler har han. Förra gången så lärde jag honom lite hur spelet fungerar och han kom ihåg en hel del.
Självklart spelade vi han och jag.. som han ville.
"Om jag hoppar över den sådär är det okej" ..fnittrar han när hoppen är för långa och han vet om det..
 

Sedan var det energi överskott i en liten härlig kropp!
Om jag höll mig vaken, ja  :)
Vi brukar dela stol tillsammans och så även igår. Jag invirad i filten och han tätt intill medans mamma och hans pappa drack kaffe och fikade på balkongen. Jag älskar de där stunderna med honom tätt intill. Härliga lilla kille.
Idag har säkert dagisfröknarna fullt upp, fast kanske inte. Nytt dagis i sommartider och då blir stackarn så blyg.
Hoppas att det gick bra.
 

Såhär busiga blir de allra flesta foton jag lyckas fånga honom på. Älskade kille!
De stannade en liten stund och sedan somnade jag givetvis om igen.
Mitt mående är långt ifrån tipp-topp. Har verkligen ramlat ned i ett djupt svart hål. Fötterna är fortfarande inte bra och när de svullnar upp så får det mig att känna (och tro..) att jag gått upp jättemycket i vikt. Att ansiktet liknar en gris och benen feta falukorvar! Att det kan bli så sjukt vridet, ett par värkande, svullna fötter och vrister kan omöjligt göra att vikten går upp som en ballong... ändå så är min känsla så.
Det är så jag verkligen upplever det!
Idag har jag mest sovit igen.. Jag tar tacksamt emot på olika smaker och sorter av näringsdrycker?
Så ni som läser här lämna ett litet spår efter er. Det skulle hjälpa mig enormt mycket.
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Barndom  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Tvillingbror och jag  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        8 kommentarer




Att hitta styrkan att bara andas en dag är ett steg upp till tryggheten i livet


Vissa dagar och stunder så vill jag bara få gömma mig för omvärlden. Den känns alldeles för skrämmande och med alldeles för många människor som inte förstår rädslan. Då är det tryggare att kunna få gömma sig allra längst in i garderoben eller i en liten vrå. Bara ligga där och gömma tårarna för mig själv.. så måste jag inte hela tiden förklara varför.
 

En del dagar räcker det med att bara orka ta sig uppåt litet steg i taget, så känslorna hinner med. Istället för att slå knut på mig själv med alla krav om vad som borde göras på min evighetslånga "kravlista", men det är just vad den är. Min kravlista och ingen annans. Jag behöver kanske lära mig att det är helt okej att känna sig både trasig och trött vissa dagar och stunder. Jag vet inte hur många kvällar jag fått ångest över allting som jag borde ha gjort, men inte klarat av..
 

Ändå så är det de sakerna som jag vill göra, verkligen vill göra, som förträngs och glöms bort eftersom jag är på tok för duktig på att "tränga undan" alla tankar och känslor. Just för att orka och inte falla ihop psykiskt. Jag vet att minnet och bristen på koncentration är en följd av min anorexia. Hjärnan krymper som en vindruva i solen, blir till ett skruttit litet russin. Russin är söta och det är dock inte jag, men jag kan bli starkare.
Måste bara lära mig att det även är helt okej att bara vara för en stund eller två.
 

Ta vara på de små stunderna som trots allt har chansen att titta fram om jag öppnar mina ögon.
Först måste jag försöka lära mig att våga se mig själv och det är så svårt. Oerhört svårt! Allt jag känner och ser är hur tjock och ful jag är, ledsen men det är så jag upplever mig själv 99.9% av tiden.
Ändå så fortsätter jag att kämpa. Kanske föddes jag till en liten seg godisråtta, även om de mest är sliskiga hihii..
 

Vägen hit har varit lång och nu står jag på skakiga ben med en kämparlust lika stor som den är livrädd.
Livrädd för att bli fel, fel.. fel. Alldeles för fet. Alldeles för fort, så känslorna inte hinner med och jag vet hur det har gått tidigare. Jag har rasat och fallit ännu djupare igen. Under alla åren har jag kämpat för andras skull och inte min egen. Är jag värd att kämpas för, duger jag?
Är jag helt okej med både tårar och skrik, med min insida och utsida?
 

Är det okej att jag bara orkar ta mig upp i en trygg famn dagar och stunder då mitt inre gör alldeles för ont..?
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Tankar  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        5 kommentarer




Don´t you dare give up


Springa bort. Jag vill springa bort härifrån och aldrig komma tillbaka. Hitta en ny lägenhet och aldrig mer se personer som krossar och förstör! Drömmer och längtar mig bort, långt.. långt bort, men jag sitter fast. Klarar inte ens av att gå en promenad i solen. Känner mig så INSTÄNGD!
Svullna vrister och fötter som jag ibland lyckas lura mig till att vara bättre. Tills jag känner smärtan. Tills jag ser feta klumpar där fotknölar tidigare stack ut. Inte var det såhär jag ville ha sommaren.
 
Två små ganska lätta tramp i golvet när skriken inte ville släppas fram. När grannars plågor skrapat nog på min själ fick mig att stampa i golvet. Mer än vad mitt skelett klarade av. Hade de inte betett sig som de gjort så hade detta aldrig hänt.. det är sanningen. Jag skulle inte trampat i golvet, två ynkliga steg. Jag hade aldrig suttit här med två vrister som jag helst av allt inte vill använda mer än nödvändigt.
Ändå försöker jag, kan inte sitta på en och samma kudde dagarna i ända. Ångesten är enorm just nu. Har varit hela dagen även om den växt sig allt starkare ju närmare kvällen kommit.
 
Nu vill jag slita mig själv i stycken!
Ringde tidigt på morgonen för att få recept utskrivna på näringsdrycker och en röst talade om att de skulle ringa upp mig kl.11. Jag väntade och väntade, min läkare ringde aldrig. Kände mig så ledsen och trött, besviken och betydelselös. Nu när jag kämpar med att dricka dessa ÄCKLIGA NÄRINGSDRYCKERså kan hon inte ens ringa upp. Får se om jag orkar göra ett nytt försök imorgon på redas telefontid. En tid som är till för att de sedan ska ringa upp, men inte det. Känner mig ledsen idag. känner mig jätte tjock och ful.
 
Tjockare och fulare än annars, hur nu det är möjligt?
Rastlös och inte fått någonting gjort alls, inte ens klarat av att sitta på balkongen trots att jag vet innerst inne att det brukar lugna mig. En stund i solen, men jag längtar efter havet!
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        3 kommentarer




Om jag bara varit hel


Jag gömmer mig
bakom en vägg av känslor..
Känslor som börjat som
 
hål..
Hål som växt och bildat ett förflutet
och ett pussel i dagsljus
men en bit fattas
Någonting är så
 
trasigt..
Någonting gick sönder och blev
aldrig sig likt igen
och det följer med
Det känns överallt
 
överallt..
Bryter det som
kunde gått vägen
Om jag bara varit hel..
 
Om jag bara kunde få bli hel..
 
Allt jag ser säger ni är fel
medans jag SKRIKER
hur FEL..
 
JAG KÄNNER MIG!
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        7 kommentarer




Jag önskar mig de vingar som saknas


Timmarna har passerat och lämnat mig med oron kvar. Ensam. Den där näringsdrycken igår vred och vände på mig. Totalt omöjligt att komma till ro så när klockan visade på närmare halv fem på morgonen kröp jag under filten på min balkong. med ljudet av grannar som tydligen är väldigt morgonpigga, lyssnade jag på deras samtal. Ett ljud jag inte kunde förstå, men det gav ett litet lugn.. men redan efter mindre än två timmar var sömnen borta.
Tillbringat de senaste nätterna på min balkong. Vaknat av solljuset och fåglarna.
Föredrar de som kvittrar mer än kraxar, men det är sommar. En sommar med ÖMMA FÖTTER och
NÄRINGSDRYCKSRÄDSLA!
 
Vem kom på det idiotiska ordet och innebörden med SIFFROR?Trehundratre kalorier i en dryck borde inte ta livet av mig, det är siffrorna som gör det. Siffror som talar om ifall du duger eller inte. Siffror på en VÅG.. siffror på ett BETYG,antingen det kommer ifrån ett skolbetyg eller din allra innersta lista om vad som är okej eller inte.
Siffror som samhället har byggt upp som en hög mur att passera.
Vilken idiot kom på idéen att springa med huvudet före emot en mur i betong!?
 
Känner mig lite stolt ändå att jag vågade (liten klapp på min axel samtidigt som en röst skriker hur fet jag är!)
 
Mamma kom till mig i lördags för att hjälpa mig att storstäda lägenheten och jag kunde sova. Behövde så väl. Och vad hade hon med sig om inte ett fint litet inslaget paket ifrån en vän som tänker på mig. Fint kort och flera band i siden som kommer bli till pyssel. Tack söta dig så glad jag blev!
 
Och de där vingarna som jag saknar på mina skuldror. De hade jag verkligen behövt i fredags, men som någon sa.. "Du hade änglavakt!
 
Idag har jag sovit medans mamma tittat förbi. Älskade mamma, vad vore jag utan dig..
Jag kan inte säga att jag mår bra. Inte någonstans och vissa grannar som
"saknar en flinge i paketet" , har krossat både mig och mamma. Jag har inte krökt ett finger på dem och ändå är det som om de vill ha bort mig död eller levande. *förtvivlad gråt*
 
Tittade in hos sötaste grannen igår, eller jag såg nog mest vinglig och som om jag gick på en is. En is som när som helst skulle spricka under mig. Det gör så ONT att gå! Lilla grannen började plötsligt att rossla och få ansträngd andning. klumpen i magen växte sig upp till halsen. Gråten var nära, tåren trillade ned. Så när jag på eftermiddagen idag hämtade posten så var hon inte hemma. Dörren låst och troligtvis åkte hon in till sjukhuset igår.. kommer hon aldrig hem igen?
 
Just nu vill jag ge henne hela världens änglavingar. SAKNAR DIG GUMMAN..
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vänskap
Kommentera inlägget        1 kommentar




Näringsdryck.. Ångestdryck du skrämmer livet ur mig!

 
303 kalorier i en ÅNGESTFLASKA med sugrör!
Sedan att bestämma smak och sort, de hade bara två olika hemma. kaffe, choklad, banan och en till vilken jag inte minns gick bort direkt. Jag kände hur folk stod och väntade, men hon var gullig och tog sig tid för att stötta och hjälpa mig. Tydligen varit enormt orolig över mig och sa att hon kunde se genom jeansjackan hur mager jag var. jag kan inte skriva att jag är det då känslan skriker någonting helt annat!
Tre feta kalorier mer i denna och hon såg långt innan dess min RÄDSLA!
 
"Ska jag hjälpa dig att välja?"
"..... ja"
..mumlade jag skakigt fram medans mina fötter höll på att ta döden av mig,
men det är en annan historia. Berättar mer en annan gång för inser att kroppen verkligen inte tål speciellt mycket. Så tråkigt att inte kunna gå promenader med kameran nu då solen skiner igen. Så det kommer säkert att bli en del gamla en tid, eller sådana som inte kommit med.
Verkligen inte alls orkat med vare sig livet, psykiskt eller fysiskt. Suttit apatisk eller sovit, men nu börjar jag att spåra ur totalt.
 
I söndags var jag på ett 7 årskalas. Så bilder därifrån kommer så småningom.
Nu har jag i alla fall några näringsdrycker i kylskåpet. Känner mig lite stolt ändå att jag
VÅGADE!
 
TREHUNDRETRE KALORIER I EN ÅNGESTFLASKA MED SUGRÖR!
Och jag känner mig som världens fetaste, fulaste och äckligaste.
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp
Kommentera inlägget        2 kommentarer




Älskade syster jag saknar dig.. saknar dig så!

 
 
 
Varje dag fattas du mig.
Varje dag finns du i mina tankar och min kärlek till dig har inga gränser. Åtta år har nu gått sedan cancern tog dig ifrån mig, ifrån oss alla. Åtta år som känns som en evighet, men samtidigt som om det vore igår..
eller alldeles nyss.
 
Ett ögonblick och hela världen blev aldrig densamma igen. Inte utan dig. Så mycket jag inte hann säga till dig och nu finns du inte längre här. DU FATTAS MIG! Det är tungt idag.. tårarna
får min kropp att spännas likt en pilbåge.
Försöker att hålla ihop, försöker att inte bryta ihop i gråt.. rädd att tårarna aldrig ska ta slut.
 
Cyklade ut och plockade nya liljekonvaljer och ställde vid din grav. Kan du känna doften spridas i vinden? Det var skönt att få vara hos dig ensam. Bara du och jag syster, bara du och jag en stund..
 
Jag trodde att jag skulle brytas sönder och hela min kropp skakade. Ena stunden så ville jag ha någon mer hos mig för att nästa stund vända mig om flera gånger och hoppas att få vara där..
bara med dig.
 
Det gjorde ont. Det gör ONT!
Varför tog cancern dig ifrån mig, varför?
 
Jag kommer alltid, alltid att älska dig och
du finns i mitt hjärta.
 
Etiketter: Bilder  Cancer  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Storasyster  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        3 kommentarer




I´ll be fine but just not today

 
Låter tystaden tala för sig själv ikväll.. Orkar inte vara stark när mitt inre känns avbrutet, trasigt och så ensamt.
Ingen idé att försöka skriva om vad som hänt och inte hänt sedan jag senast var härinne. Tycker inte att någon ska behöva be om ursäkt för "dålig bloggning", för visst är det så att när det blir ett tvång så.. sluta då.

Därför ber jag inte om ursäkt, även om jag är ledsen därför att jag verkligen saknat och behövt ventilera om än så lite, lite.

Jag har kämpat och kämpat. Jag har gråtit och gråtit. Jag har sprungit vilse och aldrig kommit hem igen och nu saknar jag någon så mycket mer än vad jag kunde tro att jag skulle behöva göra.
Inga ord mer om det.. det gör ont helt enkelt.

Någon som vet varför det inte går att lägga upp fler bilder i samma inlägg? Krånglat länge nu så snälla om någon kan hjälpa mig till rätta?
puss
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Vilsen i mig själv  Vänskap
Kommentera inlägget        2 kommentarer




You´ve got to help me make a stand you´ve just got to see me through another day

 
 
Jag vet inte hur många gånger jag undrat över hur framtiden skulle sett ut om jag inte vore så fast i mitt fängelse. Jag vet inte hur många nätter tårarna har trillat nedför mina kinder och bildat en pöl av tårar på kudden. I ensamhet. Samtidigt som frågorna lämnats kvar utan svar har jag vandrat fram och tillbaka och önskat mig långt bort ifrån mig själv. Orken har varit så långt, långt borta. Irrat omkring rastlöst, planlöst och utan någon mening. Endast fylld av en enorm saknad efter så mycket mer.

Igår var det som om jag gick rakt in i en betongvägg. Tröttheten rann över mig och efter ett snabbt "hejdå och klapp på kinden" hos min granne vinglade jag hem och somnade sedan mer än fem timmar efter den stunden. Kvällen kom och natten sov jag bort tills jag vaknade totalt snurrig och konstig.
Undvikit alltför snabba rörelser av huvudet och vid ett tillfälle fick jag lite panik och försökte springa, men mina ben bar mig inte. Det måste ha sett konstigt ut. Jag kan inte förklara hur det kändes, det var som om jag inte var i min egen kropp eller som om någon annan förde mina ben nedåt istället för framåt.

Nu längtar jag mest bort och hem till någon annan. En vän som förstår mig utan att jag behöver säga..
någonting alls.

Varför ska jag vara så rädd för allt det okända som väntar bakom hörnet?

Är jag rädd för att ingen skulle ta emot mig då, om jag vände om och gick åt det andra hållet?
 
Etiketter: Anorexi  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Vänskap  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        4 kommentarer




Jag har sprungit vilse så länge nu

 
 
 
Försöker hitta tillbaka till mig själv.. jag försöker, men hamnar alltid på fel vägar. Jag ler, men innerst inne så gråter jag och när jag säger "hej, jag mår bra" så vet jag inte om ni verkligen blir lurade eller om ni ser bortom de tysta orden.

Att jag är totalt vilsen.

Jag försöker ta mig tillbaka hit i alla fall, det går lite sakta, men stegen är framåt. Önskar att livet vore lättare att finna.
 
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        Inga kommentarer




När tankarna vill lura mig till att vara så liten som möjligt eller större än störst

 
 
Natten har varit underlig och skrämmande. Hur ska jag kunna förklara någonting som jag själv inte har en aning om hur det hänger ihop, eller faller det helt enkelt isär?
Jag kände ben under tunn hud. Ben som stack ut alldeles för mycket och skavde. Det finns väl knappast någon möjlighet att jag kunnat förtränga en bild av mig själv så länge. För någon dag sedan satt jag ihopkrupen hemma hos mamma och frågade med fullaste allvar om det inte såg ut som om jag vore tjockare?
Ångesten som jag oftast håller för mig själv vred och vände sig inuti. Jag ville skrika, men "var tyst.. var tyst.." Stäng inne och håll ut.

Hur kan de äckliga tjock-känslorna nu i natt ändrats till en rädsla av att kilona rinner av mig?
Vad ska jag kunna lita på när tankarna vill få mig att ena stunden vara större än störst, till att nästa känna benen krypa ut genom skinnet bokstavligen?

Idag har jag mest suttit inne hos mig granne. Hon slipper ligga ensam och jag slipper sitta ensam hos mig, så bättre kan jag inte få det till. Det gör så ont i mig att hon har det så svårt! Det gör så ont att familjen inte åker dit och när hon själv säger just de orden mitt i allt virr-varr som åldern visar. Ja, då gör det om möjligt ännu ondare. Jag gör vad jag kan. Försöker att pyssla om och göra saker för henne som hon alltid tyckt om tidigare. Då när hon var pigg och klarade sig själv på ett helt annat sätt.

Cyklade ut och invigde min sommarjacka. Vindarna är kalla, men för varje dag så vaknar sommaren till liv allt mer. Den allra första grönskan är underbar och imorgon ska jag plocka nya vitsippor igen. Tappat räkningen på hur många buketter det blivit denna våren. Snart har de blommat över och jag längtar efter liljekonvaljer.. Det härliga knastrandet när stjälkarna dras upp ur marken och jag kan sitta på huk länge och känna dofterna runt omkring.

Jag har medvetet dragit mig undan lite. Varit tystare eftersom det mest varit en hopplös känsla över alla timmar och minuter. Hur roligt är det att läsa om mina tysta tårar, egentligen. Samtidigt så skriver jag för min egen skull och jag önskar så att jag hade ett "liv" att berätta om.. som många andra har.
Jag saknar det som finns utanför mina fönster. Jag önskar att jag kunde följa med dit ni andra åker, där ni finns och allt som ni upplever. Våga äta! Jag vill våga äta, men rädslan växer timmar innan jag ens fått i mig någonting. Jag får fortfarande ÅNGEST över GRÖNSAKER! Jag kan någonstans förstå hur fel det är, men känslan är svår att lura just då. Just nu.

När jag tänker en dum tanke så ska jag byta ut den emot två positiva och snälla tankar.. lättare sagt än gjort.
Tänker jag att jag är tjock så ska jag byta ut den till ett par saker som jag tycker om med mig själv. Okej, jag är nöjd med min längd. 1.74m över havet känns helt lagom och storlek 37 i skor är en bra storlek, lätt att hitta skor.. men det är inga riktiga eller viktiga tankar. Jag vill kunna tycka om tjejen som jag möter i spegelbilden, men det kan inte vara lätt när jag undviker att se henne.
Nog om det. Ska mysa med lilla Tintin. Dagen närmar sig kväll.
 
Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Vänskap  Våga tro på en förändring
Kommentera inlägget        4 kommentarer




Jag ser dig hur liten du än är för alla andra

 
 
Trots att jag inte kan nå dig när jag sträcker ut mina armar och bara önskar att ett mirakel kunde ske. Att milen emellan vore som bortblåsta och jag kunde trösta tills din gråt var bortglömd.. då skulle jag göra precis allt för att aldrig låta någon såra dig igen. Nu sitter jag här återigen med en malande oro och hoppas få ett livstecken ifrån dig snart. Dagar utan ett ljud och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Försöker att hålla mig sysselsatt, men misslyckas totalt. Inte fått någonting gjort av det som jag hade tänkt mig. Inte bra att ställa krav då jag alltid river mina egna murar.

Mamma har blivit sjuk och för att inte riskera att smittas så har jag inte varit hos henne ikväll. Inget mys med brorsbarnen och lillebus ska sova över ändå. Han hade tittat på henne med den där speciella blicken när han frågat farmor vad det var med henne..
"Farmor mår inte alls bra.. jag har blivit sjuk"
Som om det vore den värsta tillfället att bli sjuk just när han hade planerat att sova över. Självklart så lyckades han smälta hennes hjärta och ligger vid detta laget och sover sött i hennes säng.

Imorgon får jag göra allt som jag tänkt göra idag och lite till. hur var det nu med att inte ställa höga krav på sig själv. Lära sig att stanna i stunden och andas. Jag som har jättesvårt för att andas i vanliga fall. Det blir säkert sol i alla fall eller som de sa på tv härom dagen då det visade grått på kartan..

"Då slipper vi ta på solglasögonen!"
Annars känner jag mest för att lägga mig på golvet och gråta.
 
Etiketter: Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Vilsen i mig själv  Vänskap
Kommentera inlägget        3 kommentarer




Ingen kan lämna sin egen historia

 
 
De senaste dagarna så har jag inte alls orkat varken skriva eller tillbringa någon speciell tid vid datorn. Så det har blivit ett tomrum, men det är helt okej det också. Tycker inte att någon ska känna press på att blogga si och så många gånger, men jag vet att det finns åsikter som delar sig där som på alla andra plan.
Slutet av förra vecka var grymt svåra så för att komma ifrån lite tog jag min väska och gick ned till mamma för att kanske kunna vila lite. Omöjligt att komma till ro här hemma och även om jag trodde att jag är betydligt mer stilla än vad jag i verkligheten är.. viktig notering av mig själv där.

Så svårt att sitta still och bara göra en sak. Jag tycker om ordning och reda, men då kommer olika pappersblock, pennor, tidningar och annat fram som en trygghet. Konstigt kanske.
Först då kan jag somna till, jag är säkert en underlig filur. Nu har min goa granne kommit hem ifrån sjukhuset så jag har suttit inne hos henne ganska mycket. Var rädd för att gå dit först då jag inte visste om hon ens skulle känna igen mig eller hur hon skulle må.
 

Med rädslan i halsgropen trippade jag över och hon mår som allra bäst när jag stryker henne över kinderna och talar till henne.. lilla gumman. Vissa stunder var väldigt svåra att se och höra henne, men hon är hemma. Hur länge denna gången återstår att se.
Nog om det.

Jag ska svara på kommentarer så snart jag får lite mer ork.. varje morgon börjar med en växande panikångest och mina tankar vandrar allt som oftast åt fel håll. Försöker att hitta vägar till hjälp, men det är verkligen inte lätt i denna staden!
Tisdag och jag vet inte om jag kommer att gå ned till mamma för att mysa med brorsbarnen ikväll. Några timmar dit och även om jag mest vill sova bort dagen, för att orka så är det att kämpa vidare.
Gråten och förtvivlan växer sig allt större inom mig.

Visa dig inte svag.. gråt inte.. gråt inte..

Efter regn kommer sol. Hela helgen var det regn i luften och frös mest hela tiden, inomhus. Äntligen tittar solen fram igen. Finns väl inte många som inte längtar efter sol och värme. Det är vad jag lever för nu.
Ett hopp om att sommaren blir riktigt solig och varm. Uppåt 30 grader och jag mår som allra bäst. Satsar på att denna sommaren ska bli bättre. Gäller bara att ta mig igenom tiden dit.

(trött på att det fortfarande inte går att blogga "normalt" utan måste använda snabbinlägg, ändra fram och tillbaka och går inte lägga upp flera foton i samma inlägg, varför?)
 
Etiketter: Att kämpa för livet  Bilder  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv
Kommentera inlägget        2 kommentarer




❤ Tidigare inlägg ❤ Nyare inlägg ❤


Senaste inläggen




Etiketter




Arkiv


Sök i bloggen


Designen



RSS 2.0