Alla behöver betyda någonting för någon
"Det är två som pussas"
Det får bli en teckning ifrån syskonsonen som kom med posten för någon vecka sedan. Hur glad kan jag inte bli av att sitta och titta på den. Det är så många tankar som kommit till mig speciellt på kvällar och nätter. Att jag behöver en stor förändring i livet. Jag sitter fast. Och nu fick jag plötsligt en väldig MAGKRAMP!
Bara sådär på ett ögonblick vrids magen i kramper! Bara att stå ut...
Någon mer som känner sig ensam just nu?
Att vara vilsen och tom. Att stänga inne alla känslor för att hålla andra över ytan, inte visa hur svag jag är egentligen. Jag behöver få betyda någonting extra för någon. Jag behöver visa mina tårar i dagsljuset också.
Etiketter:
Bilder 
När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Det är mörkt nu men det blir ljusare igen
Föll för allt jag drömde. Föll för allt jag glömde. Föll för att jag inte längre fanns. Finns det någon möjlighet att överleva på ett litet hopp eller två, så är det precis vad jag med gråt och förtvivlan gjort den senaste tiden. En tid som tycks varit hur lång som helst. Jag vet inte varför nätterna, kvällarna också för den delen, blivit till oros svarta ångeststunder. När allt jag känner är ett hjärta som slår hårdare än hårdast. En puls som fått mig att vilja SKRIKA tills lungorna inte längre håller ihop. Det har gjort så fruktansvärt ont, det har varit så svårt att hitta någon mening med någonting alls,
Svårast är att våga stanna kvar i stunden och lita på att det blir bättre. Att dagarna kan bli ljusare.
Jag är långt, långt därifrån. Nu har jag bara stängt inne dem, tårarna.
Känner mig så svag.
Igår försökte jag göra en tallrik med grönsallad, champinjoner, pärltomater och en clementin. Satt ensam och även om jag visste att jag så väl behövde fick jag en sådan ångest att jag grät som ett litet barn. Riktigt hulkade och tårarna rann, eller snarare forsade nedför kinderna. Fick en sådan ångest över dessa grönsaker, denna dumma clementin och jag förstår, eller vet att det inte är farligt.. men känslan, den gav ÅNGEST!
Inser hur långt jag har kvar att gå. Hur mycket jag har kvar att strida med. Det har blivit många sömnlösa dagar och nätter. Alldeles för mycket tårar i halsen.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självKänslan
Jag vill lägga mig på golvet och låta saknaden rinna ut ur min kropp. Gråta tills inga tårar finns kvar.
DET GÖR SÅ FRUKTANSVÄRT ONT!
Älskade systers födelsedag och hon finns inte längre här. Hon finns inte längre här och jag klarar inte av smärtan som ständigt finns hos mig. Varför togs du ifrån oss och varför lämnades jag kvar istället?
Känslan, saknaden, kärleken är för stor för att sättas i ord.
Jag vill bara gråta tills ingenting längre finns kvar av mig.
Etiketter:
Bilder Cancer Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Trasigt hjärta
Cancer Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Trasigt hjärtaNär du tittar på mig så försöker jag att le
Äntligen har jag fått ordning på ljusslingan i korridoren. Hur många sladdar i ett enda trassel, men nu är det klart. De bad mig att klä granen nere också. Kulorna har legat i mitt förråd så det har blivit min lott i livet att klä granen. Kanske jag klär en egen gran snart.. tomtenissar börjar smyga fram och när jag börjat så är det skönt att få det färdigt. Annars idag cyklade jag ut en runda. Visst stod jag länge och tvekade. Ut eller inte?
Om jag skulle stannat inne vet jag att ångesten hade vridit mig i plågor, men den har funnits där hela tiden i alla fall. Svalt gråten, eller försökt, tills jag kom på mig själv med att sitta på golvet och stortjuta. Ingen ide att ens försöka torka bort spåren på mina kinder. Känslan av salt på huden.
Jag vill inte gråta. Det känns som om jag aldrig kommer att kunna sluta då. Vilket fall som helst, när jag kom hem igen mådde jag tusen gånger sämre än vad jag gjorde tidigare.
Känner hur livet rinner ifrån mig och jag har inte kraften att sätta stopp på nedfarten.
Träffade min grannes hemtjänst. Pratade en liten stund. Hon påpekade hur mycket jag gått ned i vikt igen.
"usch så jobbigt för dig gumman!"
Jag skulle kunnat prata med henne länge. Hade verkligen behövt det, men vet att hon inte hade tid och jag ville inte ta utav hennes tid. Mamma kan jag inte nämna hur jag mår. Oron lyser redan i hennes ögon och jag vet att
Hon faller isär om jag säger någonting. Går sönder.
MAMMA JAG VILL SÄGA ATT JAG BEHÖVER FÅ GRÅTA UT I DIN FAMN!
Måste vara stark, försöka visa mig lite stark tills du har gått och gråten blir min vätska. Hjälp! Orkar inte!
Julen.. stress, stress, stress.. Måste sätta fart för att få saker och ting klara, även om jag inte hinner med allt. Om jag kunde få lite sömn så skulle tiden vara lättare att hantera. Och minnet.. minimalt litet.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självAntingen får du släppa taget eller krama mig tills jag inte längre kan gå sönder
Kan inte förstå att det redan är den 11 december, snart den 12 december. Vart tog tiden vägen?
Det är som om både sommaren och hösten försvann på ett litet ögonblick och det spelar ingen roll hur mycket jag än vrider och vänder på orden. Vintern är här och julen närmar sig med stormsteg. Varje kväll överrumplas jag utav alla känslor som jag under dagen stängt inne. Det blir så påtagligt hur långt jag har kvar till att nå fram till det där livet där ute. Mamma kom förbi och vi skulle luncha tillsammans. Hon kokade sin spaghetti med köttfärssås som hon tagit med sig hemifrån. Själv blev det som vanligt sallad, champinjon och kokt blomkål. Festade till det med en clementin också. När jag satt där och stirrade på det tända lilla ljuset i mitten ville jag gå därifrån. ORKAR INTE LÄNGRE!
Just nu så känner jag mig så oerhört trött på allt vad kamp betyder, allt vad anorexi betyder och sorgligt nog allt vad livet handlar om.. för jag är så långt därifrån. Jag ville bara kasta iväg tallriken och aldrig äta en liten smula till. Känner mig så äckligt fet och ful. Att krossa speglar nu vore ren och skär lycka!
Den enda tanken jag har nu är att inte peta i mig det allra minsta på flera veckor!
Jag orkar inte med denna tunga känslan längre och det finns ingen som jag kan "ventilera allting med".
Det är bara att svälja gråten och försöka ta mig vidare, när jag ständigt snubblar i mörkret.
Jag är ett alldeles för lätt offer för mina egna tankar och känslor, här nere på botten. När livet ni lever blir så tydligt för mig. När jag ständigt glömmer bort allting som jag försöker att komma ihåg. Jag kan inte ens minnas att komma ihåg, snurr snurr och jag kommer ingenstans. Rastlös och det enda positiva med mjuka golv är att grannen inte vaknar om jag hoppas omkring.
Just nu vill jag inte alls vara kvar i mig själv.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självNär ytan ligger för långt upp
Lite pyssel. Ett litet hjärta i mossa med dekorationer, band och litet ljus. Tomtenissar fick stå runt omkring och pigga upp det lite också. Mysigt att tända ljus. Annars vet jag inte vad jag ska skriva, för vill inte lägga in ett jätte-deppigt inlägg ikväll. Känner helt enkelt att jag inte orkar längre och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Vet inte hur jag ska orka med natten som närmar sig. Jag vet verkligen inte alls hur.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig självUnder vintervita täcken
Vinden ven och snön lade sig som ett täcke över det som tidigare varit höst. Det är iskallt ute.
Tillbringat den mesta tiden av dagen med att sova. Mamma kom förbi och även då var jag halvt vaken.. vill inte vara med om denna dagen. Känner en ständig smärta, gråt och förtvivlan. När någon frågar hur jag mår så vet jag inte längre vad jag ska säga.
Kommer du att gå sönder lika mycket som jag då?
Att vara stark för någon annans skull. Jag klarar det inte. Förlåt, men jag klarar det inte. Så jag förblir tyst.
Allting rasar inom mig. Börjar redan tänka på nyårsafton. Vill inte sitta ensam detta året.
..men först är det storasysters födelsedag snart. Den som hon aldrig mer kommer att få här hos oss. Saknaden fräter sönder mig hela tiden.
Etiketter:
Anorexi Bilder Cancer Du lämnade mig för tidigt När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Vilsen i mig själv
Bilder Cancer Du lämnade mig för tidigt När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Vilsen i mig självJagar efter min egen svans i hopp om lite liv i luckan
Ironisk överskrift. Det har varit enormt tungt på många olika sätt. Feberdagar, ångestnätter, livlösa skrik och resten av tiden har det varit att hålla alla känslor på så långt avstånd ifrån andra runt omkring. Låsa in dem och kasta bort nyckeln. Jag vet inte hur länge till jag orkar vandra omkring i tystnad. Ständigt slåss med anorexins klor kring min hals. Känner mig ensam och alldeles för skör.
Visst har mamma varit hos mig lite idag, men jag kan inte prata med henne så som jag vill. Så som jag skulle behöva. Det gäller att vara stark när omgivningen är bräcklig.
..men jag har inte den styrkan!
Orkar inte skriva mer, ville bara lämna några obetydliga spår.
Jag försökte bli så liten att ingen kunde skada mig igen
Tillbringat dagen med mig själv. Inte kunnat sortera ut tankarna då de trillat ned i det där svarta, djupa hålet. Om varför allting blev som det blev, men det går inte att ändra på. Det var inte jag som tog det första steget. Det var aldrig jag som tog det första steget. Min anorexia blev ett rop på hjälp när min röst för länge sedan övergivit mig. Jag trodde på riktigt att om jag bara gick ned tillräckligt i vikt så skulle jag
få vara ifred
Så fel jag hade. Kvar blev en ännu svagare tjej utan känslan av att minnas ett leende. Jag blev tom.
Tom och samtidigt så överfylld av minnen jag aldrig, aldrig vill kännas av. Det var inte jag som tog det där allra första steget. Jag blev knuffad. Föll och hade inte kraften att ta mig upp igen. Skrek när någon tog tag i min arm. Inombords kom tårarna. Salta tårarna. Det var inte jag som tog det där första steget och det var aldrig mitt fel.
Det var aldrig mitt fel.
Idag har jag vandrat runt ensam och slagit mig gul och blå av minnena som jag inte vill ha!
Kvar nu ser jag absolut inte någon tjej som är för smal och verkligen inte mager. Ångestskrik!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Incest Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Incest Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig självI don´t ask for much just promise you´ll stay by my side
Alla behöver vi någon och någon behöver dig.
Jag behöver just dig.
Hur mycket orkar ett hjärta bära?
Begriper inte hur kroppen kan hålla sig uppe längre. Så trött att jag mår fysiskt illa och ändå kan jag inte komma till ro. Ständigt i rörelse och jag inser att det börjar gå åt helt fel håll. Känner att jag tappar all kontroll över både mig själv och allting runt omkring. Vet inte längre vem jag är, eller om jag någonsin har vetat.
Alla tankarna far runt och rummet snurrar.
Jag vill lägga mig och sova i tusen år, men denna grymma oro i kroppen.
Känner bara fett på hela kroppen mest hela tiden. Visst kommer det något litet ögonblick då jag ser lite annorlunda ut, för det kan inte vara så. Det där kan inte vara jag.
Mina ben är äckligt tjocka. Vågar inte lita på spegelbilden som skymtar förbi när jag inte kan stå still.
Jag försöker verkligen, jag gör verkligen det, men jag vet inte hur jag ska komma vidare!
Allting skrämmer mig och jag känner mig så liten, så liten.
Jag sitter fast medans ni springer fritt utanför mitt fönster
Dagen vände snabbt ifrån lätt till tungt.
Jag vet verkligen inte alls vad jag ska göra med alla känslorna längre. På ett par sekunder så tycktes det som om hela kroppen svällde upp till en äckligt fet massa. Allt jag ville var att skära bort allting. Tårar.
Jag vet att det är helt omöjligt att gå upp i vikt sådär POFF! .... men känslan växte enormt! Just nu har jag pysslat lite och jag är inte alls nöjd. Får sova på saken och se hur det känns imorgon, kan ändå inte göra det klart nu. Måste torka till ordentligt för att inte förstöra allting totalt. Behöver nya pennor. Ingen lust alls att gå på stan och synas bland folk. Möta deras blickar och viskningar. Så trött på att de inte kan hålla sina åsikter för sig själva. Det är som om det vore tillåtet att högt kommentera personer som är s m a l a
Det är fruktansvärt jobbigt att höra alla dessa kommentarer, eller möta dessa blickar som skalar av mig min försvarslösa hud in på benen. Inte höjer jag rösten högt och påpekar vilken tjock människa som går där. Det är inte alls okej, inte alls. Varför kan de inte förstå att det gör ont?
Det är svårt nog att gå med äckliga tjock känslor när allt jag vill är att försvinna. Inte synas. Orkar inte.
Ögonen kokar av trötthet. Dagen blev inte alls som jag önskade. Inte alls och förlåt för att jag finns.
Känner mig så ledsen just nu. Om jag kunde inse då hur mycket livet skulle förstöras många, många år senare.. då skulle jag gjort allt för att skrika på hjälp. Ändå var det just det jag gjorde.
Skrek på hjälp, fast på fel sätt.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självLike diamonds in the sky
"Beautiful like Diamonds in the sky" musiken dunkar i högtalarna och jag försöker tränga undan verkligheten. Vandrat runt och städat hela kvällen, inte kunnat tillåta mig att sitta still. Balkongdörren står öppen, så jag "värmer fåglarna" som någon en gång sa. Jag älskar sommarvärmen, men på nätterna så måste jag ha dörren öppen. Det ska vara så kallt som möjligt näst intill. Självklart packar jag in Tintin så hon har det varmt och gott och inte står i drag. Dessutom så tycker hon om att sova bakom sina filtar, vaknar lagom på morgonen till sin lilla frukost. Nu spårar jag visst ur helt.. kvällen har varit s v å r
Vet inte om jag ska sätta på en film, krypa ihop i fåtöljen och försöka sova eller vandra runt tills det bildas spår i golvet. Skulle vilja ringa till någon, prata ur mig lite. komma på andra tankar.
Men ibland kan en telefonlur kännas så väldigt, väldigt tung.
Kommer på mig själv med att jag fortfarande har så svårt att se mina egna händer! Att stå framför en spegel är näst intill omöjligt, jag blundar när jag borstar tänderna och när jag duschar. Helst i mörker. Hudkräm är det svåraste jag vet! Luktar gott och jag har några favoriter, men det är sällan som jag vågar använda dem. På armarna går det bra och ovansidan på händerna, men INTE handflator och fingrar! Jag vet varför och jag försöker att intala mig att det är okej.. Jag ska klara det så småningom. Jag ska klara det.
Någon som läser detta tror jag väl att jag är helt knäpp? Det bjuder jag på (jag vet varför..)
Hur ska jag komma vidare utan att ha någon att ventilera med?
Jag känner mig som en trasdocka. Söndertrasad. Utsliten. Bortkastad. Utnyttjad.
Ikväll är det riktigt, riktigt jobbigt!
Jag vill så mycket mer än det här
Fryser. Känner mig tom på ord samtidigt som alla tankarna trängs och skapar ett totalt kaos.
JAG KLARAR INTE BALANSERA LÄNGRE!
Varit ute en och cyklat, mest för att jag bara måste. Oron som kommer om jag inte är ute någonting alls, den går inte att beskriva. Jag vill inte ha det så här längre, jag vill inte, men vart ska jag ta vägen? Läggas in med rullstol som ens bästa vän, nej det tar verkligen emot. Jag vet att det är anorexin som skriker det i mitt huvud, jag vet att det är rädslan som styr, men hallå! Så väldigt smal eller mager är jag ju inte. Kan inte vara så.
Mamma ringde nyss. Hon har fullt upp med sitt (inte hennes ord utan mina känslor), så när hon frågade om vi skulle ses idag svarare jag att vi kan hoppa över. Jag vet att hon behöver vila innan hon ska vidare om några timmar. Lite orolig över hennes rygg. Blir röntgen i nästa vecka.. och själv vågar jag inte ta mina mediciner för urkalkat skelett. ANOREXIA JAG HATAR VAD DU GÖR MED MIG!
Mamma frågade om jag fått i mig någonting idag?
-"ja mamma jag har ätit lite.."
(inte ens de kokta grönsakerna har jag klarat av)
Jag vill inte ha det så här längre! Ensamheten, mamma är nästan den enda som jag träffar, utan henne vore jag ingenting eller ingen alls. Ett tomrum av ångest. Jag känner sådan förtvivlan och förlåt för mitt deppiga inlägg, men jag kan inte alltid vara tyst och stänga in allting. Mamma, jag vill ju kunna prata med henne om allt och jag kan det nästan. Nästan.. inte att jag känner mig som den tjockaste och fulaste människan på jorden och att jag tycker att jag behöver gå ned i vikt. Det känns så!
Jag vet att det är en känsla, eller jag försöker inbilla mig det. Att det är en känsla likväl som hos någon annan.
Det är så svårt att få ihop när känslorna tar över allting. När de är så starka som nu!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självDu är vacker för den du är
Dagen började med den allra värsta ångesten. Den som trasade sönder all min lilla livslust, att vara mig själv. Jag ville bara få försvinna ifrån allting och aldrig, aldrig komma tillbaka igen. Det finns inte ord för hur ONT det gjorde att leva. Till vilken nytta liksom.. usch det har varit så kämpigt!
Jag klarar inte av att hela tiden sitta och hålla allting inom mig, för att inte oroa de som finns bredvid mig. Så fort jag ens yttrar det allra minsta om hur jag mår innerst inne, rasar hela deras livslust ifrån dem och jag mår ännu sämre. En ond karusell som jag inte kan ta mig ur. Nu orkar jag inte hålla allt inom mig längre, det går inte!
Jag får ingen samtalsterapi på grund av min alldeles för låga vikt. Så nu finner jag tyvärr endast en lösning, att stänga in mig en tid och SKRIKA & GRÅTA mig halvt medvetslös som man brukar säga.
För att sedan försöka hitta lite nya krafter till att stänga in och låsa in känslorna igen.
Nu känns det trots allt, för jag säger trots allt.. lite bättre. Lite nyfödd med ännu mörkare färg i håret och lockar som hänger nedför axlarna. Trivs jättebra och den första färgningen som jag precis börjat vänja mig vid, känns nu alldeles för ljus, trots att jag var så blond tidigare. Nu är det en varmare ton och jag tror att det gör det mesta. Jag passar inte alls i kalla toner (jag brukar säga att jag är född i fel kontinent, älskar sol & sommar).
Kanske har jag ett litet varmt hjärta där inne någonstans?
Nu väntar jag på att mamma ska äta klart sin lunch för att sedan komma till mig en stund. Måste få hem nytt hö till lilla Tintin. Solen tittar fram och även om det är kallt ute så ska det bli skönt att röra på sig. Anorexian som talar till mig, jag vet, men jag orkar inte längre stå emot. om jag ska vara lite extra positiv så har jag ialla fall inte traskat runt sjön på morgonen. Litet pluspoäng till mig där. Det är jag väl värd?
Och glöm aldrig bort att just Du är Vacker precis som du är!
(att det ska vara så svårt att våga tro på sig själv)
Om ni kunde känna min smärta rakt igenom orden
-"Kämpa!"
-"Försök!"
..allt jag gör är att just kämpa, att just försöka, men det räcker aldrig till.
Jag räcker aldrig till och ibland skulle jag bara vilja lägga mig ned och blunda och fortsätta ligga så. Det går inte En dag utan att en enorm saknad tränger sig fast likt en blodigel. Smärtsamt sugandes på allt mitt liv, eller det som borde funnits här. Kanske var det inte meningen. Kanske blev det ett fel någonstans, men just nu känner jag mig så fruktansvärt................................................................................... ensam och förtvivlad.
Vet inte vem jag ska prata med utan att krossa dess hjärta av oro.
Jag avskyr det här!
Var vid systers grav igår. Om du visste så mycket jag saknar dig! Så mycket jag älskar dig!
Förlåt för att jag blev så misslyckad.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Cancer Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Trasigt hjärta Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Cancer Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Trasigt hjärta Vilsen i mig självIf it helps I think you´re beautiful
Om du sitter där och känner dig ensammast i hela världen och som om ingen alls förstår.
Om du mest av allt önskar att du kunde få svälta ihjäl, för det kan inte få finnas någon som är så tjock, äcklig och värdelös som just du. Kanske du inte ens vill erkänna för dig själv att du har just de tankarna. De skrämmer kanske för mycket, men du är inte ensam. Jag har inte gått precis i samma skor som du har gjort, men jag vet mycket väl hur det känns när livet skaver.
Jag vet hur det känns när allt man önskar är att få springa ifrån livet och allting känns hopplöst tungt.
Det kommer en morgondag då de där sakerna som idag tycks onåbara, kommer inom räckhåll. Jag vet att det är svårt att tro på. Jag vet att du säkert har tusentals "knäppa tankar" som du tror att andra skulle tycka vara så fel, men jag vet att det inte kan kännas mindre fel just nu eller oftast.
Om du kunde se mina fotspår så kanske du skulle kunna våga lita på att jag förstår hur det känns.
Du är inte ensam.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hanteraLåt mig ligga under löven
Löven ligger utspridda på ett par bord och några i en tjock bok. Små ljuslyktor har invigts nu när hösten är här på riktigt. Jag kan inte alls komma till ro. Skissat en del och har så många bilder i huvudet att det nästan är lite jobbigt. Sitter bara och väntar på att natten ska ta slut så att jag kan gå ut med kameran. Längtar..
Annars har dagen inte alls varit som jag önskat, eller som jag behövt. Kände att jag borde satt mig ned och berättat hur dåligt jag verkligen mår, men jag vill inte oroa mer än vad som redan är. Vill inte alltid vara den som lägger tyngd på någon annans axlar. Tänker på livet och döden. På att inte riktigt orka kämpa hela, hela tiden.
Alla har sina dåliga dagar, men jag känner att mina aldrig riktigt vill ta slut.
Att ständigt jaga efter små ögonblick av lugn. Är det vad som är livet? Jag är inte ute efter att ni ska tycka synd om mig. Jag vill bara visa att det är okej att visa och tala om att man mår dåligt i en tillvaro där alldeles för många tvingar sig till att le trots att hjärtat skriker. Alla som flitigt lägger upp glada foton i alla sociala medier, när de egentligen inte alls känner för att vara "sociala" (innerst inne).
Vi har alla känslor i alla möjliga färger och nyanser. Låt dem få komma fram i ljuset en stund. Det går ingen sönder av. även om det känns så just då i stunden.
..men vad ska jag göra när den där stunden känns som en evighet jag inte klarar av längre?
Jag är så trött på att ha ångest över några fjantiga grönsaker som ligger och fryser i kylskåpet. Ätas eller inte ätas? Jag orkar inte brottas med känslorna längre. Orkar inte känna rädsla för att gå upp i vikt, för jag känner mig redan alldeles för tjock.
-ja, jag har ätit lite, jag har ätit lite..
Måttar med fingrarna framför dig, lite på skoj, men ändå inte alls. Det är ett rent helvete!
Jag trodde att jag lyckats ta mig upp ur det allra mörkaste. Trodde att jag skulle få lite tid att andas. Så fel jag hade. Jag faller allt hårdare nu. Faller allt djupare och jag vet inte hur länge någon har ork, tid och kraft att stanna kvar hos mig. Så rädd för ensamheten bakom hörnet. Dör du så dör jag.
Hur ska jag kunna bygga upp en trygghet när allting står och skakar?
Finns det en väg ut ur anorexin?
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självSomeone have a party on another planet
Ingenting är för alltid och ingenting kommer någonsin att bli som jag innerst inne vill, så länge som ångestens klor inte släpper taget. Just nu slåss jag emot alla demoner som vill dra mig ut i natten och jaga kalorier och ångest. Det spelar ingen roll hur hårt jag virar filten om mig för aldrig kommer det att kännas bättre igen.. så känns det nu. Jag vill springa bort ifrån livet och alltihop, men någonstans vill jag ändå tro att
jag är en liten krigare!
Timmarna kryper sakta, sakta mot morgonen. jag vill få lägga huvudet på kudden och försvinna. Om jag kunde få slippa denna vidriga ångest! ORKAR INTE KRIGA ENSAM LÄNGRE! Musiken dunkar ifrån högtalarna. Försöker dämpa tankarna. Låt mig få finnas lite mer än såhär. Låt mig få andas fritt nu.
Utanför vaknar hösten till liv.
Etiketter:
Anorexi Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självLite för ensam med mig själv
Höstkänslorna kryper allt närmare huden. Solen bländar ifrån en klarblå himmel, morgonen känns alldeles för tidig och värmen ifrån sommaren.. tiden tillbaka vet jag inte hur jag ska klara av. Fryser så fruktansvärt mycket!
Att ta vara på varje ögonblick som om den vore den allra sista. Varför ska det vara så svårt det där med att komma ihåg att leva. Jag som inte ens kan komma ihåg att andas för mig själv. Torsdag morgon och dagarna flyter ihop, får allt svårare att hålla reda på idag och imorgon. Redan i måndags trodde jag att det var onsdag eller torsdag och då spelar det ingen roll ifall jag lever eller inte. Usch, jag känner mig totalt infrusen.
Allt jag vill är bort ifrån höstkylan, även om soliga höstdagar kan vara så vackra i sin friska luft. Som om det är lättare att andas, men ändå. Ta mig tillbaka till sommaren.
Jag vet att jag varit och är fortfarande ganska osynlig och tyst här på bloggen, men jag har lite för mycket att brottas med.
