Anorexin i en snara kring halsen
En dag tänker jag stå där segrande. Utan henne.
Jag vill inte ge upp.. inte nu.
Sjuka tankar kör över mig
Kändes riktigt tungt på morgonen när jag gav upp sömnen. Snart kommer jag att trilla ihop
i en liten hög på golvet, men då får jag lite vila ialla fall. Ska försöka att landa på någonting
mjukt. Jag och att ramla, hör inte ihop. Slår mig halvt fördärvad och har även svårt för
att komma upp igen. I slutet av månaden ska jag träffa min sjukgymnast och läkaren som
opererade in fem långa stift i min handled.
Svimmade och ramlade så den bröts i två olika vinkar där benen stack ut. Aj, aj!
Att skelettet är urkalkat och skört behövs väl inte talas om. Pinsamt ibland då äldre
pensionärer med rullatorer hjälper mig upp ifrån marken!
Intaget är inte alls bra och jag räknade ut mitt BMI någon gång emellan gårdagen och idag.
Vimseli-vims..
En sak som jag blir enormt imponerad är de som fotograferar och lägger ut vad de ätit på bloggen.
En dag skulle även jag vilja kunna göra det. Inte för sakens skull, utan själva tanken.
Jag vill ochså kunna äta. Eller jag vill Våga äta, bli fri ifrån min hemska ångest flera timmar
innan jag ens ätit någonting.
Hur ska jag nå dit och är det ens möjligt?
Det är en tung dag idag. Om jag blev överkörd av ett tåg skulle jag inte längre vara till besvär.
Nej, jag måste klara av detta!
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp Våga tro på en förändringOsynliga barnet
Fotoblixtrar och falska leenden, ifrån mig.
Jag minns så tydligt den dagen då anorexin satte sitta allra första frön i mig, eller det var då
som de började gro. Första klass på lågstadiet och jag satt med händerna hårt knutna i mitt knä.
Det minsta jag ville var att känna mina tjocka, äckliga lår. Vilket de aldrig var egentligen.
Försöker att le så jag kunde få komma därifrån. Klassen splittrades och växte upp.
Bortsett några små förnimmelser så var tiden ingenting annat än en fröken som stod och vakade
över min axel var lunchrast. Jag ville inte äta.
Flickor med rosett i håret får inte vara så äckliga.
Knappt 4 år och ett frö planterades i min lilla oskyldiga kropp.
Incesten började och följdes av andra sexuella övergrepp under hela uppväxten och längre än så.
Det är väldigt få som vet hela min historia, ja knappast någon alls. Det får komma tids nog.
När jag är redo och när omgivningen orkar höra orden.
Här på min blogg så skriver jag ibland, emellan raderna. Tankar. Känslor och dikter..
I små portioner smyger sanningen fram och det får bli så.
Jag har egentligen aldrig bantat. Snarare så slutade jag att äta under en julhelg, julmat har aldrig
varit någonting för mig ändå. Så ingen lade märke till att jag inget åt. Aldrig att jag har fått höra
det efteråt ialla fall. Att jag inte åt någonting. Kilona rasade och sedan var det försent.
Jag var fast i anorexin och under slutet av 1980-talet så ströps mitt liv allt hårdare åt.
Det var först när jag fick anorexi som jag blev tjock. Ironiskt, men det är så att för varje kilo som
jag går Ned i vikt, ju starkare blir känslan av att vara Tjock. Fet. Äcklig.
Jag jublade inom mig när vågen visade nedåt, men läkarna fick panik.
Många gånger under mina turer på olika anorexienheter, sjukhus, akuten, medicin, psyk,
anorexienheter, medicin, psyk, akuten, psyk, fram och tillbaka. Om jag gick upp 1 kg så var
det inte tillräckligt, medans jag fick panik och motionerade hela nätterna, utom när nattpersonalen
kom in. Varannan timme när jag låg under täcket med en ficklampa i ansiktet. De ville se om jag..
andades. (jag visste precis när de skulle komma förbi..)
Om jag sedan gick ned 2 hg så fick de panik över att jag inte gick upp i vikt och samlades för
att prata om vad de skulle ta sig till. Själv var jag lättad över all viktminskning.
Nu var det alltid så att vikten gick nedåt. Stadigt och allt mer, men jag dölde det genom att lura
både personalen och mig själv. Det kan jag förstå nu. Många kilo på vågen som inte fanns.
Jag vill inte skriva hur jag bar mig åt.. kanske vid ett annat tillfälle.
Vätskan hälldes ut i krukor så stackars växterna började lukta surt av näringsdrycker.
Maten slängdes bort, men det mest komiska stället var ändå när jag var hos min
kontaktperson en sommar. De tyckte minsann att jag skulle fika, men inte jag!
Smet iväg och grävde ned fikabrödet i trädgården! Även näringsdryckerna trodde hon att jag tog,
även om tiden drogs ut. Jag hade bytt ut den till vatten, som jag inte heller ville ha.
Ångest. Ångest!
Cykelturerna har varit många. Upp och skutta, springa runt i korridorer och speglat mig i varje
möjlig plats där jag kunde. Bara för att se om jag blivit större sedan sist.
De andra patienterna kallade mina rum för "kylskåp". Kyla ger mindre ångest liksom..
Sexuella övergreppen följde hela tiden med och personerna var flera. Jag vågade inte lita på någon.
Inte ens de som borde funnits där för mig.
Även då jag varit inlagd har vikten vid flera tillfället rasat ned nära på 10kg väldigt fort under
ett par tre veckor. Patienterna såg mig bli allt mer osynlig. Personalen kunde heller inget göra, de
visste vad det berodde på. Jag jobbade mycket med min bakgrund och det tog hårt på mig.
Som det är nu får jag fortfarande ingen att tala med då min vikt är alldeles för låg. Kan förstå att
det är svårt om inte omöjligt att gå i terapi när jag har svårt att koncentrera mig och komma ihåg vad
vi pratar om och liknande. Ändå behöver jag det så väl.
Det finns en gräns över vad jag orkar tjata om. Det är så det känns, som tjat.
Jag behöver prata med någon.
Nu har jag ingen.
ingen alls..
Det var lite kortfattat om min historia som följdes av många självmordsförsök. Den biten vill
jag inte tala om för jag tror inte att det är bra för andra som suger åt sig på ett negativt sätt.
Det triggar igång ett beteende som faktiskt går att ta sig ur. Jag har lyckats, även om jag
kämpar med anorexin varje sekund. Den har jag kvar, eller anorexin har mig. Hårt.
Är det någonting som ni undrar så är det bara att fråga.
Tittar på klockan. morgonen närmar sig och ytterligare en natt utan sömn.
Vrider jag på huvudet så tar det en stund innan blicken och hjärnan hinner med i rörelsen. Yrsel.
Etiketter:
Anorexi Barndom Incest Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Barndom Incest Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringLivet ligger i din hand
Ibland vill jag bara springa bort ifrån allting. Det känns ändå som om det inte finns någonting
kvar till mig. Livet ligger i dina händer, inte mina.
Känner så mycket hopplöshet. Så mycket smärta och uppgivenhet, men ändå vill jag inte sluta att
hoppas. Trots att det är svårt. Jag skulle vilja kunna skriva ett sådär härligt, slittrande, glädjerusande
inlägg om hur härligt det är att leva. Kommer jag någonsin dit?
Solen skiner ute och jag längtar så efter att få gå längs strandpromenaden och känna vinden i håret.
När jag satt sömnlös inatt tänkte jag ibland på hur det vore ifall jag sprang långt bort ifrån där
jag är nu. Flyttade till en ny stad igen. Till havet. Åh, jag älskar att gå längs stranden!
..men då skulle jag bli alldeles ensam igen. Även om jag är väldigt ensam även nu, så finns mamma
bara en liten bit härifrån. Och tvillingbror min, älskade tvillingbror som jag känner att jag saknar
alldeles för mycket. Satt och tänkte på gamla fina kompisar som jag förlorat mycket av kontakten
med. Deras rädsla över att se hur anorexin tog mig ifrån dem. Hur anorexin tog dem ifrån mig.
Det gör fruktansvärt ont.
Jag vill ringa till dem och säga, snälla följ med mig till havet!
Följ med mig dit livet får kraft när havet slår emot stenarna, som formas till lena juveler.
De skulle kännas som små himlar i min hand. Snälla ta mig dit där jag kan andas!
Ringde till mamma på morgonen igår. Råkade säga hur jag mår, men det kommer jag inte att göra om
på väldigt, väldigt länge. Nu sväljer jag förtvivlan och stänger min dörr.
Jag orkar inte stå kvar vid dörren och se hur ni andra springer fram till ert mål i livet, medans jag
skakar galler bakom anorexins hårda grepp kring mig. Jag vill kunna vara lika stark som ni.
Hur bär ni er åt?
Varför visar min spegelbild min verklighet och inte eran? Eller är min verklighet fel?
Varför skriker jag i ångest över att leva en dag till när andra klarar av att ta sig vidare?
Jo, jag vill leva, men jag orkar inte andas när jag är mig själv.
Snart slutar många jobbet och ser framemot en skön helg. Tror att jag ska mysa lite med lilla
Tintin. Allt som jag orkat göra är att städat rent i hennes bur. Hoppas att mamma hjälper mig att
få hem mat till henne sedan. Älskade mamma, jag är ledsen över vad jag utsätter dig för.
Dag ut och dag in, men jag försöker så gott jag kan. Måste öka på mina mediciner nu, på egna
initiativ. Det går inte annars. Lyckopiller, hej hej..................................... snyft.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våga tro på en förändringLova mig en sak hjärtat
Ryggsäcken.
Fylld av minnen, allt som hänt utan att ni har ville se. Ord som inte passade in i ramarna kring
era liv. Minns än idag hur de där salta tårarna strömmade nedför kinderna och hur alla blickar
fick mig att vilja fly. Det gick inte. Bussen for snabbt igenom ett landskap som jag aldrig sett
tidigare och språk som jag aldrig hört, strömmade ifrån alla håll.
Varför var det ingen som ville se?
Det fanns ingen möjlighet att jag var osynlig, eller..?
Strax var vi framme och alla trängs ut. Trött och ledsen torkar jag mina tårar. Krampaktigt håller
jag fast i ryggsäcken som om det vore för livet. Jag puttas hit och dit innan alla samlas i en hög av
förväntningar och förtvivlan, ialla fall mina egna.
Plötsligt lyfts jag upp av ett par starka armar. Högt, högt upp emot en blå himmel och solsken
i annat land. Frihet för ett ögonblick.
swisch.. swisch..
-Du väger ju ingenting! Skrattar rösten bakom mig och jag hör skratt runt omkring mig.
(Är det som en liten trasdocka ni ser mig, tänker jag tyst. Kanske ni hör ändå.)
-Du kan komma hit och sitta med oss när vi äter.
(Tänker ni på mig?)
Jag vet inte om jag är någon annan. Min inre bild stämmer inte in med vad ni säger med
skräck i ögonen. Tissel och tassel, viskningar som hörs igenom höga röster.
-Herregud vad mager!
(nej, det är jag inte!)
Jag minns så väl tiden då jag försvann mycket fortare än ni kunde se.
Foton visar någon som inte finns. De som skulle varit vid min sida blev rädda och försvann.
Jag kände mig djupt sårad. Förtvivlad. Ensam. När någon med starka armar plötsligt lyfter
mig upp emot en blå himmel.
swisch.. swisch..
-Du väger ju ingenting!
(Jo, jag är smällfet!)
-Lova mig en sak lilla hjärtat. Sluta aldrig att någonsin leta reda på livet utanför.
Lova att du aldrig någonsin oroa dig för att säga för mycket, för det kan du inte. Sådana små
stjärnor som du pratar aldrig tillräckligt. Du måste lova hjärtat.
(..okej, jag lovar att försöka)
Hur ska jag komma vidare när allting omkring mig faller isär?
Anorexirösten ekar högt bland mina trötta tankar.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv Våga be om hjälp Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv Våga be om hjälp Våga tro på en förändringVäntan
Jag förstår inte varför det ska vara så svårt med just denna väntan. Det är bara mamma och tvillingen
som ska komma och hämta mig så att jag får hem dammsugaren. Ändå så blir jag alltid rastlös
och orolig! Kryper i hela kroppen och jag vill skrika att jag inte orkar längre.
Som om det är vid väntan som jag släpper fram alla andra tankar och känslor, de där som
i vanliga fall inte syns.
Jobbigt!
Ett missat samtal talar väl om att de är på väg, kanske.
Tog på mig skorna och gick ut. Behöver luft! Paniiiiiik! Det är nu som jag märker hur skicklig jag är
på att "stänga av alla känslor".
Nu kommer de allihop på en och samma gång. Det är nu som jag verkligen behöver någon
att tala med. Någon att rensa ut och reda ut allting hos, men nej det får jag inte.
-Din vikt är farligt underviktig och ditt hjärta kan sluta att slå när som helst!
Och din hjärna fungerar inte vid svält!
blablabla... jag vet att hjärnan är som ett litet russin, glömmer alltid allting och även om jag
gör allt för att inte visa det, märker andra det ialla fall.
Tycker inte om när oron sätter sina spår i deras ansikte. Det gör ont i hjärtat och jag känner
att jag förstör för alla med att vara sjuk i anorexin. All oro genom åren.
.................... men jag förstår inte varför jag inte får gå ned mer i vikt!?
Några kilo till så att äckel-ångesten försvinner?
........................... men jag VILL bli FRISK!
Avskyr att anorexin förstör och förstör. Allting!
Det är så gråten samlas till en stor växande klump i magen så fort jag ser
de som lever. Andas. hoppas och springer.
Själv tillbringar jag mesta tiden under en filt, hur roligt är det.
(oj så dystert allting blev)
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp Våga tro på en förändringUnder stjärnorna finns ett hopp
Kan inte låta bli att undra.
Hur många kan säga att de har sett en stjärna ifrån ovan?
Är den sådär liten och tindrande, magisk och förtrollande, som
den ser ut härifrån. Bakom ett frostigt fönsterglas.
Hur ser den ut då när
den tappar taget?
Jag vill inte ge upp. Jag vill inte släppa taget, även om det
kan tyckas vara det enklaste, men så fegt.
Hur ska jag då kunna få veta hur stjärnan ser ut ifrån ovan?
Vill du berätta för mig...?
Under stjärnorna finns ett hopp
Kan inte låta bli att undra.
Hur många kan säga att de har sett en stjärna ifrån ovan?
Är den sådär liten och tindrande, magisk och förtrollande, som
den ser ut härifrån. Bakom ett frostigt fönsterglas.
Hur ser den ut då när
den tappar taget?
Jag vill inte ge upp. Jag vill inte släppa taget, även om det
kan tyckas vara det enklaste, men så fegt.
Hur ska jag då kunna få veta hur stjärnan ser ut ifrån ovan?
Vill du berätta för mig...?
Ett kort ögonblick
Sovit bort nästan hela dagen. Jag kanske ska börja räkna dagarna efter de små stunder som jag är
vaken, men då skulle jag vara gammal och grå vid detta laget. Visst skulle åren rusa iväg alldeles
för fort. Nog gör det ont att andas många stunder, många dagar och många nätter, men jag vill
inte sluta hoppas.
Nu börjar jag att spåra ut igen! Ständigt flyger tankarna iväg och jag skriver rakt upp och ned härinne,
inga tankereglar inte.
Ville tala om att jag äntligen fått litet ögonblick av lugn inom mig. Mindre lugn..
Ett kort ögonblick där inte allting var kolsvart mörker och ångest. Tack sömn.
Nu var det så att den tid jag var vaken blev mycket mindre emot de allra flesta andra.
Anorexin har även ett större grepp och varför hatar jag inte det!
Nu blir jag upprörd! Inte reflekterat över just den biten tidigare.
(..fick en fråga idag om jag får en psykolog att tala med)
Nej, läkarna säger att jag har en alldeles för underviktig vikt. Skulle jag lägga in mig blir det
sängläge och ingen rörelse det minsta. Rullstol och sängläge! Panik...!!!
Som det är nu har ingen läkare kontroll alls över min vikt eller hälsa överhuvudet taget, underligt
tycker jag minsann. Själv orkar jag inte skrika högre längre. De förväntar sig att jag ska tala om
exakt vad de ska göra för att hjälpa mig.
Om jag inte vet då?
suck..
Ett kort ögonblick
Sovit bort nästan hela dagen. Jag kanske ska börja räkna dagarna efter de små stunder som jag är
vaken, men då skulle jag vara gammal och grå vid detta laget. Visst skulle åren rusa iväg alldeles
för fort. Nog gör det ont att andas många stunder, många dagar och många nätter, men jag vill
inte sluta hoppas.
Nu börjar jag att spåra ut igen! Ständigt flyger tankarna iväg och jag skriver rakt upp och ned härinne,
inga tankereglar inte.
Ville tala om att jag äntligen fått litet ögonblick av lugn inom mig. Mindre lugn..
Ett kort ögonblick där inte allting var kolsvart mörker och ångest. Tack sömn.
Nu var det så att den tid jag var vaken blev mycket mindre emot de allra flesta andra.
Anorexin har även ett större grepp och varför hatar jag inte det!
Nu blir jag upprörd! Inte reflekterat över just den biten tidigare.
(..fick en fråga idag om jag får en psykolog att tala med)
Nej, läkarna säger att jag har en alldeles för underviktig vikt. Skulle jag lägga in mig blir det
sängläge och ingen rörelse det minsta. Rullstol och sängläge! Panik...!!!
Som det är nu har ingen läkare kontroll alls över min vikt eller hälsa överhuvudet taget, underligt
tycker jag minsann. Själv orkar jag inte skrika högre längre. De förväntar sig att jag ska tala om
exakt vad de ska göra för att hjälpa mig.
Om jag inte vet då?
suck..
Ett kort ögonblick
Sovit bort nästan hela dagen. Jag kanske ska börja räkna dagarna efter de små stunder som jag är
vaken, men då skulle jag vara gammal och grå vid detta laget. Visst skulle åren rusa iväg alldeles
för fort. Nog gör det ont att andas många stunder, många dagar och många nätter, men jag vill
inte sluta hoppas.
Nu börjar jag att spåra ut igen! Ständigt flyger tankarna iväg och jag skriver rakt upp och ned härinne,
inga tankereglar inte.
Ville tala om att jag äntligen fått litet ögonblick av lugn inom mig. Mindre lugn..
Ett kort ögonblick där inte allting var kolsvart mörker och ångest. Tack sömn.
Nu var det så att den tid jag var vaken blev mycket mindre emot de allra flesta andra.
Anorexin har även ett större grepp och varför hatar jag inte det!
Nu blir jag upprörd! Inte reflekterat över just den biten tidigare.
(..fick en fråga idag om jag får en psykolog att tala med)
Nej, läkarna säger att jag har en alldeles för underviktig vikt. Skulle jag lägga in mig blir det
sängläge och ingen rörelse det minsta. Rullstol och sängläge! Panik...!!!
Som det är nu har ingen läkare kontroll alls över min vikt eller hälsa överhuvudet taget, underligt
tycker jag minsann. Själv orkar jag inte skrika högre längre. De förväntar sig att jag ska tala om
exakt vad de ska göra för att hjälpa mig.
Om jag inte vet då?
suck..
Ett kort ögonblick
Sovit bort nästan hela dagen. Jag kanske ska börja räkna dagarna efter de små stunder som jag är
vaken, men då skulle jag vara gammal och grå vid detta laget. Visst skulle åren rusa iväg alldeles
för fort. Nog gör det ont att andas många stunder, många dagar och många nätter, men jag vill
inte sluta hoppas.
Nu börjar jag att spåra ut igen! Ständigt flyger tankarna iväg och jag skriver rakt upp och ned härinne,
inga tankereglar inte.
Ville tala om att jag äntligen fått litet ögonblick av lugn inom mig. Mindre lugn..
Ett kort ögonblick där inte allting var kolsvart mörker och ångest. Tack sömn.
Nu var det så att den tid jag var vaken blev mycket mindre emot de allra flesta andra.
Anorexin har även ett större grepp och varför hatar jag inte det!
Nu blir jag upprörd! Inte reflekterat över just den biten tidigare.
(..fick en fråga idag om jag får en psykolog att tala med)
Nej, läkarna säger att jag har en alldeles för underviktig vikt. Skulle jag lägga in mig blir det
sängläge och ingen rörelse det minsta. Rullstol och sängläge! Panik...!!!
Som det är nu har ingen läkare kontroll alls över min vikt eller hälsa överhuvudet taget, underligt
tycker jag minsann. Själv orkar jag inte skrika högre längre. De förväntar sig att jag ska tala om
exakt vad de ska göra för att hjälpa mig.
Om jag inte vet då?
suck..
Ett kort ögonblick
Sovit bort nästan hela dagen. Jag kanske ska börja räkna dagarna efter de små stunder som jag är
vaken, men då skulle jag vara gammal och grå vid detta laget. Visst skulle åren rusa iväg alldeles
för fort. Nog gör det ont att andas många stunder, många dagar och många nätter, men jag vill
inte sluta hoppas.
Nu börjar jag att spåra ut igen! Ständigt flyger tankarna iväg och jag skriver rakt upp och ned härinne,
inga tankereglar inte.
Ville tala om att jag äntligen fått litet ögonblick av lugn inom mig. Mindre lugn..
Ett kort ögonblick där inte allting var kolsvart mörker och ångest. Tack sömn.
Nu var det så att den tid jag var vaken blev mycket mindre emot de allra flesta andra.
Anorexin har även ett större grepp och varför hatar jag inte det!
Nu blir jag upprörd! Inte reflekterat över just den biten tidigare.
(..fick en fråga idag om jag får en psykolog att tala med)
Nej, läkarna säger att jag har en alldeles för underviktig vikt. Skulle jag lägga in mig blir det
sängläge och ingen rörelse det minsta. Rullstol och sängläge! Panik...!!!
Som det är nu har ingen läkare kontroll alls över min vikt eller hälsa överhuvudet taget, underligt
tycker jag minsann. Själv orkar jag inte skrika högre längre. De förväntar sig att jag ska tala om
exakt vad de ska göra för att hjälpa mig.
Om jag inte vet då?
suck..
Så lätt att försöka, men inte att lyckas
Hur många dagar och nätter har jag inte funderat ut allt som jag borde göra. Saker som jag
vill göra och måste göra. Tyngst väger alltid alla "borde göra", för det är dem som alla säger åt mig
att jag måste göra. Då är ingenting nog och den allra svåraste utmaningen tycks ändå som liten
och simpel för er andra.
Säg inte att jag ska äta, för det är emot de orden jag strider inom mig själv, varje sekund.
Det finns en stark kraft som sliter mig sönder och samman. Som skriker sönder min själ med ord
som.. Du Är Värdelös! Äcklig! Fet! Allting är för mycket för dig!
men för er är ingenting nog.
Jag passar aldrig in i mallarna. Mina benkotor sticker ut. skaver. Vem bryr sig, jag är trött.
Saker jag måste göra skrivs på lista efter lista. Natt efter natt och jag vet att risken är stor att den
aldrig mindre när morgonen vaknar. När verkligheten stirrar mig i ögonen.
Ändå tänker jag inte ge upp. Jag tänker aldrig ge upp, för vad finns det då att försöka leva efter?
Och de här "jag vill göra" låter jag sällan komma fram så andra ska se. Bedömma. påpeka.
Jag skulle vilja skriva ned en lista här på mina saker jag vill göra, men jag vet inte varför det
inte känns okej. Inte okej att säga att jag har en dröm. Om än så liten.
Lovar att jobba på den biten också. För vet du vad?
Varje tusendels sekund är en kamp för att orka leva, eller stanna kvar.
Och för mig är ingenting nog.
När inga ord räcker till att förklara hur allting känns
Skrubba mig fri ifrån alla känslor, med svinto och arsenik.
Vore det möjligt så skulle jag haft stora utslitna hål på hela kroppen. Där alla känslor fanns.
Nu är det inte någon möjlighet så det är bara att försöka kämpa, trots att det inte känns
som om jag har några krafter kvar.
Det har snöat nästan hela dagen och över marken ligger ett duntäcke.
Saknat lite knarr under skorna trots allt.
Ångesten vill få mig att cykla på motionscykeln nere i källaren, inatt när ingen hör, ingen vet.
Vågar inte tro på orden om att jag gått ned i vikt. Vågar inte, för inte kan jag ha så fel.
De tankarna går inte alls ihop. Oavsett hur jag vrider och vänder på pusselbitarna, så passar
de inte alls ihop.
Nu måste jag bestämma mig. Rädd att jag inte är tillräckligt stark.
Öppnar balkongen för att få lite frisk luft.
Innan jag lägger mig blir det mys med lilla Tintin.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringVåga höj blicken lite
Även det mörkaste molnet har en rand utav silver, om du vågar se.
Öppna ögonen och lyffta blicken lite högre. Stanns kvar där och andas in en sekund, längre
än vad du egentligen vågar. Höja rösten och brist ut i ett skrik, kanske bara en halt ton högre
än vad du någonsin höjt rösten i tidigare. Sträck dig upp på tå så. Du är så mycket starkare
än vad du någonsin kunnat fantisera om.
Öppna ögonen och se den lilla tunna silvertråden på molnens kant.
För vet du vad, den kanske vill säga tusen fler ord till just dig än vad du någonsin vågat tro.
Imorgon är det en ny dag och jag kan bara hoppas
att den blir en tusendels liten bit bättre
än vad jag någonsin vågat önska mig.
Andetagen blir dina
Kan vi dela andetag ikväll
för jag livnär mig inte på mitt eget syre
lånar du mig dina andetag
så får du mina
Kan du glömma mig ikväll
för jag vill inte minnas
blåbär runt små barnakinder
som berättar en saga
som aldrig fanns
Vi måste se framtiden idag
för jag vet inte om mitt hjärta
brinner imorgon
även om det blir med tändstickor
vi ser ljuset i två sekunder
Du måste låna ut lite
av din styrka
vi måste andas åt varandra nu
dela paraply även om
det är trasigt
Önska bort regnet
som faller på oss båda
ståendes där tillsammans i
gummistövlar, blöta
men glada för
Vi har varandra
Hoppas att den andres dag
blir bättre imorgon
låt oss tro att tändstickor
aldrig
Aldrig mer kommer slockna
för jag brinner för dig
så som jag gjorde idag
igår, imorgon
Du är den styrka jag bär på
Jag ville se din regnbåge
färger som du trodde försvunnit
men som egentligen
bara gömt sig
Vänstersida om ditt hjärta
För vi måste börja se världen
så som vi ser varandra
i dagsljus
Etiketter:
Bilder Dikt Känslor Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändring
Dikt Känslor Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändringTyst
Som om allting runt omkring har sprungit så långt bort ifrån mig som det är möjligt.
Stångas med mina tankar, mina känslor, utan att själv komma någonstans.
De senaste dagarna har mest varit en lång, hård kamp över att orka vara kvar. I smärtan.
Talade med en kontaktperson sedan tidigare. Hon tyckte att jag skulle sluta drömma.. orden rev
sönder mitt hjärta och jag ville lägga på luren. inte vill jag sluta drömma, sluta hoppas på att det kan
bli bättre en dag.
Vad skulle vara meningen med någonting om jag inte fick ha hoppet kvar?
Vad finns det då att försöka kämpa för?
Ja, enligt henne så kommer jag ändå aldrig att bli bättre.
men, då kan jag lägga mig ned och dö, för inte vill jag ha det såhär svårt resten av mitt liv!
Nu tänker jag inte sluta hoppas, sluta drömma om någonting bättre.
Anorexi är ingenting som man väljer. Det är en sjukdom som man drabbas av. Som griper tag i en
utan att man är medveten om det innan det är för sent.
Om jag hade kunnat välja skulle jag aldrig valt att "skaffa mig anorexi"!
Nu springer jag i mitt lilla ekorrhjul. Runt. Runt. Runt.
Tror att jag säkert är lika rädd för omvärlden där ute som jag är för där jag springer nu. Vilsen.
Hur ska jag kunna veta vad andra kan göra för att hjälpa mig, när jag inte vet själv?
När tankarna aldrig blir klara och tydliga nog för att ens fundera över frågan.
Inläggning och tvång till att ligga nedbäddad dygnet runt, som de anser att jag är i behov utav.
Det är en skrämmande tanke!
Jag har provat så många olika behandlingssätt under åren och nu har anorexin ett allt starkare grepp
kring mina känslor, mitt förnuft.. eller om det är helt borta?
Min anorexi är ett ekorrhjul, hoppa till nästa pinne snabbt, innan jag faller emellan, ta sats, hoppa.
Ständigt på väg åt fel håll. Ett ensamt springande utan mål. Utan mening, egentligen.
Jag känner mig fast och min röst är numera tyst, inte ens en viskning.
Vart ska jag ta vägen?
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Tankar Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Tankar Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringÄndå ser jag inte
Återigen speglade hon sig. Ögonen lyste av förväntan. Resultat nu?
Hon fukuserade blicken på den lilla kroppen i spegeln och betraktade den på ett objektivt,
mycket kritiskt sätt. Sökte alla fel.
Förargad över den och dess patetiska ansikte som stirrade fånigt hjälplöst på henne.
Hon stirrade tillbaka.
Flytta på dig!
Som ett försök till att fly knep hon ihop ögonen hårt, men tvingade sig att i nästa sekund öppna dem.
Hon tog ett djupt andetag. Rädslan som ständigt omgav henne, sköljde nu över henne och den
ångestfyllda känslan fullkomligt genomborrade henne.
Förtvivlat pressade hon de kalla händerna över ögonen, men bilden fanns kvar.
Vill inte, vill inte mer!
I sitt inre sökte hon efter någon slags stabilitet, men det enda hon fann var värdelöshet.
En härva av plågsamma tankar drog henne allt längre ned, allt längre ned från det medvetna.
Hon vill fly ifrån sig själv. Slippa känna.
Huvudvärken var påtaglig och smärtan högg som knivar i magen. Hungern efter lycka, befrielse,
var outhärdlig.
Rätt åt dig, du är inte jag!
Den tunga oformbara kroppen uppenbarade sig i spegeln som så många gånger förut.
Hon skrek, men skriken dämpades av den kompakthet som trängde undan alla hennes krafter.
Det kompakta skalet. Skalet som hon avskydde.
Ångest!
Panikslaget kastade hon sig ut i regnet och började springa. Hon ville bort ifrån allting.
Fly, fly ifrån sig själv!
Benen kändes starka. Aldrig trötta.
Hon kunde inte kontrollera dem längre. Resten av kroppen darrade av utmattning, den tiggde om vila.
De klumpiga benen sprang vidare, mekaniskt.
Orkar inte!
Hon fördes in i skogen som var full av liv. Tystnad.
Strupen var torr och hon tog sig för bröstet. De svaga vibrationerna från hjärtat överröstades av den
dunkande huvudvärken. Allt runtomkring ändrade hastigt kontrast och blandades till ett mörker.
Nu orkade hon inte kämpa emot känslan längre utan föll, utan förvarning, mot marken.
Hela den bedövande trötta kroppen togs emot av den varma jorden och omfamnades av
mjuka fuktiga löv.
För en stund var hon fri!
Blixtstilla låg hon, nästan förlorad.
Regnet öste och med halvöppen mun fångade hon, utan ansträngning, en vattendroppe på tungan.
Den smakade salt. Hon grät. De blåfrusna läpparna skälvde.
En sista gång speglade hon sig, skräckslaget.
Var är jag!?
Kunde inte längre pressa tillbaka de andra tankarna, de falska?
Hon såg en blek, nästan genomskinlig kropp, ylandes av sorg. Smärta. Utmärglad, med ett trasigt
inre.
Varför?
Ingen skulle förstå. Ingen skulle veta.
Hade någon hört?
Förgäves trevandes efter något slags tecken på svar. Hjärtat slog orytmiskt.
Det kändes som om hennes redan kluvna och sönderdelade jag spränges i bitar.
Det skimrade av purpur i skymningen och hon kände den varma jorden mot hennes alltför
kalla kropp.
Någonstans långt där borta tycktes hon se en blek kontur.
Lugnet spred sig sakta och hon slöt ögonen.
Frihet?
Imorgon är en ny dag
Ingenting som lockar att se på tv. Ändå står den på lite i bakgrunden, som sällskap..
Åh, jag känner nästan lite pirr i magen av Puhs lek med fjärilen!
Imorgon är det en ny dag, men allra mest ett nytt år. Ett tydligt avslut på detta året och chansen till att
få någonting långt ifrån det gamla, Chansen att fylla dagarna med vad jag vill och andas ny luft.
Jag vill hoppa och skutta så mycket jag vill utan att behöva förklara varför.
Ta vara på tiden så gott jag kan!
Försöka, försöka känna frihet.. visst måste den finnas även för mig?
Detta året har börjat med att jag mådde fruktansvärt dåligt och allting var kämpigt. Allting!
Mamma satt hos mig väldigt mycket under hela året. Våren kom och sedan sommaren som jag hade
förhoppningar på, men det blev grå och regnade mest bort. Anorexin tvingade mig till att motionera
allt mer och en dag när jag svimmade, bröt jag handleden. Akuten med gips och opereration, fem
långa stift som skulle stärka skeletten som var så skört. Fortfarande jobbar jag med att bygga upp
kraft, rörelseförmåga. Värker.
Tröttheten är min ständiga följeslagare. Tillbringar mycket tid under min filt i soffan.
Jo, jag skaffar en liten hermelinkanin under våren!
Sedan fortsatt kamp.. med allting..
Nu sitter jag här, måste våga tro på att det kan bli bättre.
Önskar er alla ett Gott Nytt År!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Livet Tankar Vakna upp i min verklighet Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Livet Tankar Vakna upp i min verklighet Våga tro på en förändring
